Det är så märkligt det här livet. Livet efter din död.
Jag tänker väldigt lite på dig. Du är död, du finns inte, du är long gone. Och jag lever. Och känner mig så ofantligt full med liv. Jag fyller kroppen med musik, Tori och Suzanne Vega. Mestadels Tori just nu. Ungefär hur mycket som helst.
You can miss me for five minutes a day. And you’d better do it properly. You’d better be sad. I expect my five. But all the rest of the time, Clara, all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?
Och… jag har inte ens ambitionen att följa Dannys uppmaning. Det bara är så ändå. Jag tror inte ens jag lever upp till de fem minuterna. I alla fall inte ”properly”.
Det är så konstigt det här. Att känna sig så oerhört levande. Det är ingen mask, det är i mitt innersta väsen. Och det förefaller mig på något vis hemskt att det är så. Att jag redan glömt dig. Eller inte glömt, men att du redan sjunkit så långt ner i min tillvaro att jag inte går omkring och sörjer, utan istället har luft under vingarna, springsteg i gummistövlarna, piruetter i fötterna.
Men jag är levande. Det finns så mycket liv inom mig.
Och det är bisarrt att tänka att om du hade varit vid liv så hade jag inte varit ”här”. För det får det liksom på något vis att verka som att det är bra att du är död. Och att du skulle ha haft en hämmande inverkan på mig. Och det är ju inte sant. Du har haft en oerhört bra och positiv och bejaka dig själv-inverkan på mig. Och jag hade velat ha dig kvar. Fast jag vill ha det här också… Att dela livet med någon har påverkan på en, på gott och ont, och med dig var det nog så lite av det onda som nånsin skulle vara möjligt. Men det hindrar inte att frånvaron av dig släpper fram saker som inte skulle släppts fram om du var kvar. På gott och ont. Det hade funnits andra bitar som var bra och som inte finns nu.
Och det kommer sannolikt att komma alldeles underbara tillfällen i livet som aldrig hade kommit om du hade varit kvar i livet. Det känns förbannat elakt och ondskefullt att tänka så, för jag ville verkligen inte att du skulle dö. Men det är nu så det är. Och jag kan inte låta det där samvetet döda resten av livet för mig.
… all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?
Det var ju inte så du uttryckte det. Men något med liknande andemening. Att din sjukdom, din dödsdom, inte skulle hindra mig från att vara jag, från att fortsätta göra de saker jag ville.
Så jag lever. Är. Suger ut det mitt hjärta vill ur det här livet. Och utgår från att jag har din välsignelse till det.
Och nu när jag skriver det här så gråter jag. Och det var det väldigt länge sedan jag gjorde nu.
Det sägs att människor är sociala varelser. Att det är en viktig sak i vår överlevnad och vårt evolutionära arv. Att vi är flockdjur och trivs och fungerar bäst att bo tillsammans.
Ändå är vi så många. Så många som egentligen inte alls funkar eller trivs i de normala sociala sammanhangen. Så många som klassas som introverta på olika sätt. Så många som mår bäst om vi större delen av tiden får rå oss själva. Och vi löser det på olika sätt. En del som jag, med att bosätta oss långt bort från andra. Andra genom att bosätta sig där de kan försvinna i mängden och inte behöver umgås med grannarna, som i en lägenhet i ett höghus i stan där ingen egentligen vet vem du är.
Är vi verkligen så jävla mycket flockdjur som det påstås? Är det verkligen så att flockmentaliteten är det bästa för människan? Om det är så kasst evolutionärt sett att vara enstöring, hur kan vi då vara så många?
Nej, det här är inte alls färdigtänkt. Bara en liten reflektion till lördagskaffet, för mig själv i vardagsrummet, med Suzanne Vega på hög volym för sjuhundraåttiotredje varvet.
Åtminstone upplever jag att det ganska ofta är så. Saker vi har lätt för anses inte ha något värde. Ska det vara värt något så ska det vara något man fått jobba och kämpa för. Det är det vi fått lära oss.
Och jag tror att det dödar glädjen i mycket. Oavsett om det handlar om skolarbete eller fritidsintressen. Om man liksom hela tiden får veta att man ska ägna sig åt det som inte faller sig naturligt, och att det som faller sig naturligt liksom inte är nåt värt, ja, då kommer man i längden att vara ganska elak mot sig själv. När man egentligen kunde vara snäll mot sig själv och åstadkomma lika mycket, fast inom andra områden, men istället vara lyckligare och må bättre.
—–
Jag skulle skriva längre om det här om jag hade någon chans att koncentrera mig. Men jag har en åttaåring i rummet som utkämpar en strid med hjälp av ljussabel och mängder med explosioner, och det är så svårt att alls lyckas tänka då. Hjärnan blir banne mig helt blockerad.
Murarna var alltså här i förra veckan. Murade upp nederdelen av verandan i ett kick. Och har sedan även putsat in- och utsida.
Igår var elektrikern här. Det innebär att den nya ugnen är på plats (fast jag har inte hunnit testa den; jag vill först läsa manualen och har inte hunnit eller orkat än). Dessutom innebär det att ytterbelysningen på innergården är på plats, och att vi fått upp två lampor i orangeriet. Och att belysningen i hallen utanför badrummet funkar för första gången sedan älsklingen dog.
I den debatt som varit på sistone kring kyrkans roll och kyrkans värde så argumenteras det bland annat för att det finns stora poänger med att vara medlem i kyrkan även om man inte tror på gud, för att kyrkan gör en massa bra saker. Vilket ju i sig är bisarrt, för om inte de pengarna gick till kyrkan, om kyrkan verkligen blev av med den rollen man har, så skulle de pengarna kunna gå till liknande verksamhet fast i annan regi.
Nå. Ett av delargumenten i det där är musik och körer. Jag har sett personer argumentera för hur fantastiskt det är att kyrkan ser till att det finns möjlighet för så många människor att få sjunga i kör.
Jag tänkte på det, när jag satt och sjöng till stereon i bilen innan idag. Tänkte på den där längtan i magtrakten att få sjunga. Att hitta människor att majsjunga och gå luciatåg med. Och så la jag liksom plötsligt ihop det ena med det andra: det där blir sannolikt aldrig av – för på en liten ort är det liksom kyrkan som har ensamrätt på att samordna engagerade människor som vill sjunga tillsammans. Kyrkan har monopol på körsången. Vill man sjunga tillsammans med andra så får man svälja den religiösa förtreten och acceptera att halva den repertoar man ska sjunga har religiös koppling och att det är kyrkans lokaler som kommer att vara replokal och konsertlokal.
Hade inte kyrkan funnits så hade förmodligen sångälskande människor sökt sig samman och valt repertoar och sammanhang baserat på gemensamma önskemål. Och så är det förstås på större orter; där finns det i alla fall tillräckligt många människor för att det ska finnas båda delar. Men på små orter blir det så lätt att kyrkan, med sin stora verksamhet, med både pengar och lokaler, får monopol. På både det ena och det andra.
En del av verkligheten pockar väldigt tydligt på uppmärksamhet. För om kvällarna och nätterna hör jag nu ljud inifrån bjälklaget mellan våningarna och i väggarna på ovanvåningen.
Jag inser att jag måste ta tag i att sätta musfällor. Och jag drar mig för det. Jag är ett våp. Jag har alltid låtit älsklingen sköta det där. Eller, han har skött det, och jag har kunnat strunta i att det känns besvärligt.
Nu finns det bara jag. Nu är det jag som måste. Jag vill inte!
Nå, ikväll kommer jag inte att göra något åt det. *skjuter på bekymren en dag till*
Och så sänkte sig stillsamheten och höstmörkret över det lilla vita huset på landet. Och mamman lät dammet samlas i hörnen och högarna med disk växa. Brasa i kaminen, stora blockljuset tänt, och albumet ’Little Earthquakes’ mer eller mindre på repeat.
Mamman visste vad hon borde göra. Samvetet satt inom henne och smågnydde. Men hon ignorerade det. Lät barnen sitta vid sina skärmar.
För inspirationen och längtan hade bubblat upp. Och hon stoppade den inte. Hon släppte fram den. Bejakade sin inre fjortonåring. Trots allt förnuft som sa att det var fel och det fanns tusen saker som borde göras, både tråkiga och roliga saker. Men bubblet ville inte de där andra sakerna. Inte ens hotet om att eventuellt vara en dålig mamma tog tillräcklig skruv.
Visst, hon hade en kliande känsla, från det dåliga samvetet, från känslan av att vara lat, av att inte få något gjort. Men ändå.
Ändå. Ändå letade hon lösningar för att komma vidare från den stampande känslan av de praktiska hindren. Ändå satt hon uppe för länge om kvällarna. Ändå lät hon sin inre fjortonåring få flyga.
Det kändes liksom inte schysst att stänga undan fjortonåringen en gång till.
Till och med känslan av hur bisarrt det var att känna allt detta bubbel, all denna livsglädje, när ens älskade livskamrat så pass nyligen försvunnit bort till döden, lyckades hon hålla stången. Han skulle inte ha sett någon poäng med att jag skulle känna mig olycklig i onödan, tänkte hon. Han skulle ha tyckt att det var bra och rätt. Han skulle ha uppmuntrat mig om han haft chansen.
Världen utanför var bisarr. 2016 måste vara ett skämt, sa folk därutanför. Ja, tänkte hon. Det måste det vara. Men då passar väl det här bra in. Jag kan lika gärna köra på.
Men igår var det blåsigt. Och idag regnigt och småkallt. Och… jag har inte lust. Även om jag har tak och väggar omkring mig när jag står och målar i orangeriet.
Jag gör… annat. Datormässigt. Tänkande, skrivande. Helt onyttigt och meningslöst.
På twitter har jag vänner. Riktiga vänner. Vänner som bryr sig, vänner som lyssnar, vänner som jag kan bolla saker med. Vänner som stöttar, vänner som ger mig nya infallsvinklar. Vänner som lär mig helt nya saker och ger mig förståelse för nya saker. Vänner som har faktakunskap på områden där jag ännu inte kan tillräckligt, eller som skickar vidare frågorna i sina nätverk. Väldigt få av twittervännerna har jag träffat IRL (och i ärlighetens namn är det sällan dem jag pratar särskilt mycket med på twitter).
Det är en brokig skara, de där vännerna på twitter. Och det är en stor del av poängen. På twitter har jag oftast bara en mycket vag känsla, om ens någon alls, om åldern på dem jag umgås med. Och utseende är också väldigt oväsentligt. Det som är viktigt är ord, tankar, uttryckssätt, förmåga att vara lyhörd.
Precis så som man vill att det ska vara. Precis så som allt värdegrundsarbete genom skolåren sagt oss att det borde vara :P
Twitter är mitt fönster mot världen. Via twitter får jag insyn i vad som händer i andra delar av världen. Inte på det nyhetsmässiga sättet, utan genom människor som jag själv. Människor som jag valt att följa för att de gillade samma TV-serie eller sa något klokt om en pågående händelse, men som sedan blir vänner, för att vi uttrycker oss på sätt som gör att vi förstår varandra. På så sätt vidgas min värld. (Och jag håller dessutom igång min engelska, för att jag ”tvingas” formulera mig och skriva ner på ett begripligt sätt :-) )
Ja, det är riktiga vänner. Det är vänner jag kan tramsa med, vrida och vända på ord – och prata om djupa allvarliga saker när det behövs. Vilket det ju gör ganska ofta i mitt liv som det är nu. Och det är vänner som finns kvar även om jag av en eller annan anledning inte orkar umgås med dem på ett tag.
Många av dem känner mig förmodligen bättre än vad många klasskompisar i grundskolan gjorde på den tiden. Trots att jag känt dem kortare tid.
Ändå får vi höra om att sociala medier är något fult. Att det inte är på riktigt. Att det får ta för mycket tid, och att vi minsann borde umgås med människor på riktigt.
Dessutom får vi höra om hur farlig polariseringen är. Att det är dumt att vi bara umgås med dem som tänker lika. Och ja. Förstås. Självklart. Jag inser att det ökar risken för att grupper som umgås på liknande sätt som jag och mina twittervänner men som har annan syn på världen och värderingar utvecklas åt farliga håll när de kan umgås utan att vi lägger oss i.
Men alltså… Jag önskar att twitter, eller facebook, eller något liknande alls, hade funnits när jag var tretton. Tänk vilken skillnad att faktiskt hitta likar, människor som tänkte som jag, som jag också hade konstiga intressen. Och att få se att det fanns sådana även bland äldre personer, att de som var äldre hade kunnat visa mig att det faktiskt kunde bli bra i slutändan. Istället för att bara vara ett ensamt ufo som fick stånga huvudet mot omvärlden och hela tiden försvara mitt existensberättigande, min rätt att vara jag, fastän jag tyckte om konstiga kläder och struntade i vem som var kär i vem i klassen.
Det finns sådana oerhörda fördelar med att faktiskt få chansen att umgås med människor man funkar ihop med.
Fast ibland känns det som att en del vill ta det ifrån oss. Att det blir vårt fel, vi som mår bra av att få den här chansen, vårt fel att mörkerkrafter som umgås i sina sociala medier-kotterier driver iväg i en farlig riktning. Att det vore bättre för världen om vi istället kunde fortsätta agera kuddflickor mellan rötäggen: stötdämpare som håller isär störmomenten, stötdämpare som får ta smällarna och gå sönder inombords.
Och det som oroar mig mest med en framtid med eventuella katastrofscenarier är nog faktiskt risken att bli avskuren från dessa vänner och möjligheter som är beroende av det digitala. Att åter, som under uppväxten, vara utlämnad till att umgås med de människor som rent fysiskt bor på samma plats. Den gamla bymentaliteten med sina nackdelar. (Ja, jag vet, det finns bra människor här också! Men hade det inte varit för sociala medier hade jag ju aldrig ens fattat vilka ni är…)
Men oavsett vilket: I nuet finns ni. Och ni är underbara och fantastiska, och jag är så glad att ha er.
I bilen snurrar en skiva med Elin Sigvardsson. Saturday Light Naive. Vi spelade den ganska mycket när den kom, för en bra bit mer än tio år sedan. Den är producerad av Lassepojken. (Okej, Lars Winnerbäck ska man skriva, det finns tydligen folk som tycker det är konstigt att kalla honom Lasse.)
På vissa ställen blir det extra tydligt att det är Lasse som varit inblandad. Till exempel i Paper Cup Words. Jag tror att det är Lasse som körar, Lasses röst som kommer fram bitvis. Och så melodislingorna som svävar ut och flyttar tillbaka till de tidiga Lasseskivorna. Till Dans med svåra steg.
”Och så PH på fiol”, hör jag dig säga. Och jag vet inte om det stämmer, om det är vad du skulle säga. Jag inser att fiolslingan förmodligen kommer från samma person som på Lasses tidiga, att det rimligen måste vara så. Men om det var PH som spelade fiol, eller om PH istället spelade flöjt, det vet jag inte. Jag vet inte ens vem PH är. Men det visste du. Du hade koll. Och förmodligen kände du de där människorna – inte närmre, men i alla fall flyktigt. Dels för att du var en sån som kände så många, och du kom från samma stad. Dels för att du var sådan: du lärde känna dem du ville. Du hade inget filter, ingen spärr, som hindrade dig från att prata med och vara nyfiken på och bara vara alldeles fantastiska du, oavsett vem du pratade med. Även om den du pratade med var kändis, eller bara överjävligt bra på något där du bara var en hängiven medelmåtta. Du var liksom bara dig själv.
Medan jag alltid fegar ur i sådana situationer. Känner att här ska inte jag komma och störa och vara i vägen och ta plats, för jag är ju bara lilla jag och ska inte tro att jag är nåt.
Och det där locket ligger på och hindrar i så många situationer. Hindrar mig från att vara mig. Hindrar mig från att göra saker jag vill, saker jag älskar. Jag vill inte förhäva mig, på nåt sätt.
Herregud, jag klarar ju inte ens om att tala om att jag vill göra saker, att jag tycker om att göra saker. För jag vet ju att det alltid finns andra som är bättre på det jag vill göra – sjunga, dansa, skriva. Och om jag ska göra något som andra är bättre på, då måste jag försvara mig. Och det orkar jag inte. Jag vill inte att det jag älskar ska behöva besudlas av att jag ska behöva ta den kampen. Så jag håller för mig själv. Stänger in. Har kvar drömmarna och viljan inombords. Men berättar inte. Nästan inte för någon.
Och det märkliga är att även kärleksfulla människor omkring mig gör att jag snävar in, avgränsar, mig själv. Att enda sättet att verkligen släppa ut och vara mig själv är att leva som eremit ;-) Till och med under alla dessa år med dig, älskling. För det är ju inte du som hindrat mig. VERKLIGEN INTE. Men med andra människor levande nära inpå mig så begränsar jag mig. För jag har lärt mig att det är enda sättet att begränsa smärta, att minska risken för att folk driver med mig för det jag älskar. Och det är det inte värt.
Och det var ljuvligt att leva med någon som lät mig vara mig själv. Och det var en ljuvlig adrenalindusch varje gång jag använde mig av det och konstaterade att det ju funkade, att jag fick vara mig själv, att du (förstås) bara var glad över att jag var den jag var, istället för att avgränsa mig. Men ändå. Ändå slutade det aldrig vara en kamp. Inte på grund av dig, utan på grund av att jag lärt mig att funka så, och aldrig lyckats lära bort det. En ständig kamp, en kamp jag måste fortsätta föra hela tiden, för att gläntan jag hävdar liksom hela tiden växer igen annars.
Och det är så himla märkligt, det här att se hur det påverkar mig att du inte längre finns. Att jag begränsar mig själv mindre av att du inte finns här. Att jag inte behöver ta hänsyn till dig. Även om det ju aldrig fanns ett verkligt skäl att ta hänsyn till dig. Även om du verkligen inte ville något annat än att jag skulle få blomma ut och vara ännu mer mig.
Och jag blir så arg på mig själv att det ska vara så. Försöker förstå hur det kan sitta så djupt och vara så svårt – omöjligt – att få bort. Arg på mig själv att det ska vara en fördel (på det här området) att du är borta. För jag inser att du trots allt var det allra bästa jag kunde få ur det hänseendet. Att du varit en enorm hjälp även på det här området, i att verkligen mata mig med stöd för att vara jag och tillåta mig det och tro på att det är bra.
Ändå. Ändå har jag inte kommit längre än så här. Och jag undrar om jag nånsin kommer längre. Jag tvivlar. För jag sitter här med mina papper och bläddrar och fixar och skriver – och säger ändå bara till några få vad jag faktiskt gör och vill.
Och orsakerna är gömda i små händelser i fjärran barndom, incidenter som ingen egentligen minns och som vuxenvärlden nog bara avfärdade.
Fan.
Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.
Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.
Och nu så står jag vilsen hör bland brända skepp och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.
Du sa ”Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld för jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa ”Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.
Så jag skrek ”Romantik!”,
du var nykter nog att säga ”Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka rött
Nu går mina tankar till en prins och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.
Du sa ”Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.
Och jag darrade av skräck,
och du sa ”Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vinner som vi är,
bland alla andra som är här
Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står
från min drömda sagovärld.
