Sanne skriver

Murarna kom i morse och tittade. Klockan var nog kvart över sju när de knackade på. De jobbar visst med något annat i närheten, så de tar det här murandet i luckorna där.

Ugnsleveransen skulle komma mellan 10 och 14. De ringde någon gång efter elva, meddelade att våran adress inte gick att hitta i deras system men att de skulle börja köra hitåt och höra av sig när de närmade sig. (Ursäkta, men vad har de för stenålderssystem som inte kan hitta vår adress? Det är bara att googla, liksom!) Och sedan ringde de när de var närmre men befann sig på någon slumpmässig plats som det var hopplöst svårt att förklara vägen hit från, och sedan tog det förstås en evig tid innan de hittade hit. Och de ställde bilen ute på vägen, längst bort från den infarten de behövde använda för att kunna köra in med ugnen (de kunde ju dessutom kört in på infarten). Och så körde de med säckakärran till dörren och lutade den lite för snabbt framåt så att kanten på kollit slog i marken lite häftigare än vad min mage tycker känns safe, minst sagt. Och sedan bar de in den till köket (eftersom det var vad jag bad dem om) medan jag skrev på deras leveranspapper. Jag har en klump i magen för den där smällen. Jag har ångest för att ugnen inte ska funka och det ska innebära ännu mer trassel. Men jag har i alla fall ringt till Ikea och de har gjort en notering. Ifall det blir problem.

Elektrikern skulle också komma idag. Fixa belysning i orangeriet och på innergården, samt några saker härinne. Och så tänkte jag fråga honom om att installera ugnen när han ändå var här. Egentligen skulle han kommit förra veckan men fick förhinder (som han inte kunde rå för). Så då skulle han komma idag istället. Men när han inte gjorde det, och klockan väl närmade sig ett (efter att ugnen kommit), så ringde jag honom. Han hade helt glömt att han skulle komma idag. Så nu kommer han nästa onsdag istället.

Så nu står det en ugn och blockerar köksgolvet.

Och jobbmässigt har dagen bestått av saker som strular tekniskt och inte vill funka, av saker jag inte får svar på, av saker som segar till sig och blir surdegar, av känslan av att aldrig få nåt gjort, aldrig komma vidare, aldrig kunna bocka av något, aldrig komma till det jag egentligen tänkt göra.

Och så hämtar jag hem åttaåringen från skolan och han är på allmänt kasst humör.

Och katten har kissat i farstun för tredje dagen i rad.

Och det känns som att alla flyktvägar är utslitna. Som att filmer och sånt inte längre lindrar.

Jag behöver någon som håller om mig, någon som tröstar, någon som lyfter av delar av ansvaret från mig och tar över.

Men här finns ju fan inte ens någon som kan vara den jag behöver, liksom. Och jag kämpar och kämpar.