Min bok och min kluvenhet

Av anledningar jag inte riktigt orkar ge mig in på att förklara just nu går jag och letar reda på min bok. Min bok, boken jag en gång började skriva 1989.

Jag har ett så kluvet förhållande till den. Jag var bara fjorton när jag började skriva den. Jag hann ändras. Utvecklas. Både skrivmässigt och i övrigt. Jag skrev klart boken och började om igen. Fler gånger. Den ändrades under tiden. Personerna bytte namn. Och kvaliteten på boken är väl därefter: bitvis en aning förvirrande och osammanhängande.

Jag har släppt den. Jag är inte nöjd med den: jag vet inte vad den har för riktning, för syfte, vad den vill säga. Känner inte att jag kan stå för den. Att om den alls ska duga något till så behöver den arbetas igenom, från början till slut, bli mer genomtänkt, ha en riktning, knytas in i ett större sammanhang… Jag har gett upp den, bestämt mig för att den inte duger, att den får gömmas undan för gott.

Ändå lever den kvar i mig. Ändå återvänder jag, gång efter annan, till tanken på att väcka den till liv, fullborda den.

Och det finns två vägar att göra det, egentligen. Den ena är att acceptera den som den i sina huvuddrag är, bara slipa den. Den andra är att faktiskt ge sig på det stora stora projektet att tänka till och bygga ut min värld – och det är ett enormt krävande, tidsödande projekt, ett projekt som kräver att jag faktiskt helhjärtat satsar.

Båda vägarna har sina fördelar. Ingen av vägarna övertygar mig.

Men jag plockar fram och bläddrar. Bläddrar i pärmen med utskriften av hela boken i sin senaste version. Fastnar och läser och hittar formuleringar som liksom fortfarande känns alldeles och helt rätt.

Och bläddrar i mappen med blandat arbetsmaterial: brev och kommentarer från vänner som fått läsa. Kommentarer som faktiskt bär mig i känslan av att det finns något här. Fastän jag själv avfärdar min bok som egentligen inte alls bra nog. Och jag hittar mina egna gamla noteringar: Funderingar som behöver lösas. Trådar och idéer för en fortsättning.

Och jag känner så mycket. Så mycket värme. Så mycket kluvenhet.

Det är luckorna, det som fattas, det jag måste bestämma, som är det jobbiga. Den gigantiska tröskeln.

Den senast ihopknåpade daterade anteckningen verkar vara från 1999-07-06. Det vill säga precis efter att jag kommit hem från Brekille och träffat älsklingen för allra första gången. Och det har egentligen inget med vartannat att göra, det är bara ett konstaterande.

Jag både vill och inte vill. Vill men orkar inte.

 

Och det sägs så ofta: det är alldeles för många som vill bli författare. – Fast det är ju inte att jag vill bli författare. Det är att jag har ett behov av att skriva. Och egentligen började skrivandet lika mycket där, i fantasins värld. Det finns fortfarande en längtan att få utlopp för det.

 

När jag började skriva boken så var det handskrivet på kollegieblock som gällde. Men senaste versionen är utskriven på dator – inplitat på brorsans Amiga. Jag tror att disketterna finns någonstans… Och jag trodde att vi hade fört över det på datorn här, att det skulle finnas någonstans på vår nuvarande stationära. Men jag hittar det inte.

Fortsättning på ugnshistorien: Schrödingers ugn och kundservicen som inte är kundservice

Efter förra veckans turer med ugn, där Ikea först hade ugnen vi skulle beställa och sedan när jag väl skulle beställa hade slutat ha den, har jag diskuterat olika lösningar med mina föräldrar. Borde de försöka köpa en av de tre kvarvarande ugnarna i Göteborg när de ska upp dit nästa helg? Hur stora är oddsen för att de ugnarna faktiskt finns? Eller borde jag köpa ugn någon annanstans ifrån? Högre pris, mindre funktioner?

Nå, man måste ta tag i saker. Även alla jobbiga saker. Så nu idag tänkte jag att nu får jag väl ta mod till mig och beställa ugn från Gränsbygden.

Men jag tänker att innan jag gör det ska jag i alla fall kolla på Ikeas webb en gång till. Man vet ju aldrig.

När jag går in på den gamla länken till ugnen hamnar jag på huvudsidan för kök. Vilket ju antyder att ugnen ifråga nu verkligen är helt bortplockad. Men jag trasslar mig i alla fall vidare i hierarkin, till ugnar. Och hittar Gränslös med pyrolytisk rening.

Den står som NYHET. Fast det verkar inte vara någon skillnad mot innan. Men det är säkert nytt artikelnummer?

Lagersaldosystemet hävdar att det finns tre exemplar i Malmö.

Jag provar att lägga en ugn i kundvagnen och går vidare mot den elektroniska kassan via kontrollen för leveranstid till mitt postnummer. Inga felmeddelanden.

Finns den? Och är det verkligen samma?

Informationen om ugnen antyder inga förändringar mot den ugn som plockades bort för en vecka sedan. Men för säkerhets skull vill jag ändå kolla så att temperaturspannet fortfarande är detsamma. Så jag går in i Ikeas chat. Vi kan kalla min motpart i chatten för Lisa (så vet ni att just Lisa heter hon inte :-) )

Lisa
11:58:20 Hej, mitt namn är Lisa. Vad kan jag hjälpa dig med?

Sanne
11:59:26 Hej!
För en vecka sedan, när jag skulle beställa ugnen Gränslös med pyrolytisk rening, så fick jag beskedet att den hade utgått. Nu verkar den finnas igen och står som nyhet… Men innan jag knappar iväg min beställning så vill jag kolla av så att den även nu har temperatur spannet 30-300 grader.
12:00:11 Artikelnummer: 703.491.53

Lisa
12:01:57 Det står inget om graderna på den.

Sanne
12:03:04 Nej, det är just därför jag skickar frågan till dig. Eftersom gradantal inte står i den info man kan få via webben, men jag däremot kunnat få svar på det via kundservice tidigare.

Lisa
12:03:17 För att kunna hjälpa dig på bästa sätt ber vi dig kontakta vår kundservice på telefon 0775-700 500.

Sanne
12:04:18 För mig som kund är det väldigt märkligt att ni är så förtjus ta i att hänvisa vidare till kundservice på telefon , när chatten också anges som kundservice…

Lisa
12:05:22 Vi hanterar enbart snabba frågor via vår chatt så som frågor gällande sortiment/ varuhus och öppettider . Då jag inte har möjlighet att hjälpa dig med ditt ärende via chatten rekommenderar jag dig kontakta oss via telefon på telefonnummer 0775-700 500.

Sanne
12:06:53 Jag skulle föreslå att ni förtydligar infon om vad för sorts frågor ni vill svara på via chatten i presentationstexten för chatten. För det står så här: ”Här kan du chatta med IKEA kundservice när du har frågor om produkter,
behöver monteringsanvisningar eller vill ha hjälp att beställa från IKEA.se.”
12:07:16 Men i själva verket är chatten bara till för det jag snabbare själv kan hitta på webbsidan?

Lisa
12:07:43 Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa er mer här via chatten.
12:10:31 Kan jag hjälpa er med något annat?
12:10:45 Tack för att du kontaktade oss. Ha en fortsatt trevlig dag!

På de där sista 14 sekunderna hann jag inte skriva att jag verkligen vill att de ska ändra infon om chatten så att den stämmer med verkligheten…

Nå. Jag ringde kundservice. Och där kunde de i alla fall leta reda på och konstatera att det var samma temperaturspann som innan, och det skulle inte vara någon annan skillnad heller. Bara en ”uppgradering” utan ändringar.

Nu har jag beställt en ugn. Den ska komma någon gång den 11 oktober, mellan kl 07 och 21.

Om döden, ord och vad man hinner på ett år

Fram till alldeles nyligen har inlägget ”Men han har i alla fall inte gett upp” från september förra året hängt kvar på ”tio-i-topp” för bloggens mest lästa. Nu i veckan har texten halkat ner från listan. (Ja, den åker väl kanske upp igen nu när jag länkar?)

Och idag påminner mig facebook om att det är ett år sedan vi tapetserade hallen.

Vi hann en massa saker. Jag tvivlade på att han skulle leva till min födelsedag förra sommaren, men vi fick nästan ett år till. Och även om det var ett år med andra förutsättningar, ett år där vissa saker var satta på vänt, så var det också ett år med riktiga saker, ett år där vi fortsatte i vår gemensamma riktning.

Det finns så många olika nivåer av att ge upp. Man kan faktiskt både ge upp och låta bli att ge upp på samma gång. Man kan ge upp och erkänna sig besegrad av cancern, när man vet att den är obotlig och dödlig, och ändå fortsätta livet till så hög nivå som det går så länge det varar. Live life to the fullest. Även om det vissa dagar också bara betyder att sitta och glo på akuten på TV.

Och det är fortfarande så märkligt på så många sätt. För det var liksom inte alls som man föreställer sig det. Eller som jag föreställde mig det. Jag har levt ett år med en dödligt sjuk person. Men en person som ändå större delen av den tiden var i så oerhört hög grad levande. Det var liksom bara de sista tio dagarna som han var döende. Och bara de sista tre dagarna som han var nånstans i närheten av vad man skulle uppfatta som dödssjuk – fast ändå inte alls på det sätt man tänker sig.

Mina tankar vandrar ofta förbi de olika ord folk använder kring döden och sjukdom. Det känns som att många liksom tappat bort nivån på värdeladdningarna hos orden. ”Det är så tragiskt” skriver de – om någon som dött 80 år gammal under inga konstiga omständigheter alls. ”Han är döende” skriver de – om någon som har obotlig cancer men fortfarande liksom inte alls hamnat på det kraftigt nedåtlutande planet utan är i full fart, arbetar och lever fullt ut. Och nej, jag har inte full insikt i dessa personers tillvaro – men det har inte de som skriver om det heller.

Och jag önskar i efterhand att jag hade fått ut ännu mer av det där sista året. Fastän det nog inte hade varit möjligt. För vi fortsatte vara vi, så långt det var möjligt, på det sätt det funkade under rådande omständigheter. Vi lyckades märkligt nog behålla ett hyfsat normalt liv, där ångest och panik inte tog över helt. Det är egentligen märkligt nog och en bedrift i sig. Att det i den bästa av världar kunde varit ännu mer och ännu bättre gör ju inte att det ens hade varit möjligt i denna verkliga dödliga värld.

Och ur datorhögtalarna sjunger Suzanne Vega från en konsert i Tyskland:

… he sounds like he’s missing something or someone that he knows he can’t have now
and if he isn’t I certainly am …

Jag tror yngre syskon också behöver kurser om tonåringar

Jag har en tolvåring. Och drygt tre månader har jag en tonåring. Fast egentligen har han varit tonåring länge redan, även om det säkert blir värre vad det lider.

På föräldramöte nyligen meddelade kommunens fältsekreterare att det ordnas någon sorts träff eller kurs för tonårsföräldrar. Och det kan säkert vara användbart.

Jag har också en åttaåring. En åttaåring vars storebror är tonåring.

Häromsistens, när jag och åttaåringen var ensamma i bilen på väg någonstans, så sa jag något kort om det här med att storebror är på väg att bli tonåring och att det är en besvärlig tid, för det händer en massa i kroppen.

Och jag tänkte att det skulle behövas kurser för yngre syskon till dem som blir tonåringar. (Det är i alla fall min gissning att sådana kurser inte finns.) För småsyskon påverkas ju lika mycket som föräldrar av att äldre syskon ”plötsligt” blir helmärkliga. Och jag som är vuxen har ju i alla fall ett hum om det här med tonårstiden: jag har i alla fall själv varit igenom den, och jag har fått de biologiska förklaringarna i skolundervisningen någon gång för länge sedan. Men för yngre syskon är det ju liksom något helt nytt.

Ja, jag vet. Min åttaåring är inte en genomsnittlig åttaåring. Men å andra sidan tycker jag generellt sett att samhället har ganska lågt förtroende för yngre barns förmåga att förstå och ta till sig och intressera sig. Så även om min åttaåring kanske skulle vilja ha en mer naturvetenskapligt inriktad ”Mitt storasyskon blir tonåring!”-kurs än många andra barn, så gissar jag på att det är fler än min unge som skulle uppskatta något sådant.

Kyrkan borde börja från scratch – eller ha två sorters medlemsskap

Svenska kyrkan tappar tydligen alltfler medlemmar. Så där pass att de faktiskt börjar tycka det är problematiskt. Så där att det allt oftare hörs åsikten att man faktiskt kan vara med i kyrkan av helt andra skäl än att man är troende, och att kyrkan vill betona sitt värde för alla oss som inte tror, och i förbigående antyda att vi borde vara tacksamma och därmed kanske egentligen borde vara med ändå.

Jag tycker det hela är bisarrt. Och det bisarra uppkommer egentligen som en effekt av historien, en effekt av att vi tidigare tvångsanslöts föddes in i kyrkan och liksom aldrig riktigt fostrades i att fundera över detta som ett val. Och numera har folk insett att det ÄR ett val man kan göra, vilket gör att många går ur och många aldrig döper sina barn. Och därmed är det helt logiskt att medlemsantalet sjunker. Oavsett hur bra eller dålig, rätt eller fel kyrkan är så kommer liksom medlemsantalet att sjunka under de förutsättningarna.

Det enda rimliga vore att börja om från början. Att alla som faktiskt vill vara med i kyrkan, vara medlemmar i detta religiösa samfund, denna religiösa förening, får anmäla sig och gå med och betala medlemsavgift. Precis som det är i alla andra föreningar. Att ett medlemskap är ett aktivt val. Då skulle medlemsantalet verkligen reflektera antalet som vill vara med i kyrkan, istället för antalet som inte orkat ta ställning eller som inte går ur för att de får dåligt samvete. Och förändringar i medlemsantalet, uppåt eller nedåt, skulle verkligen därefter kunna säga något om kyrkan, istället den långsamt insjunkande effekten av förändringar i samhället.

Och ja, det skulle innebära en drastisk minskning av medlemmar i kyrkan, jämfört med nu. Absolut. Och därmed också en enorm minskning i vilka pengar kyrkan skulle få in i medlemsavgifter. För inte nog med att kyrkan har enormt många medlemmar, kyrkan har dessutom enormt höga medlemsavgifter. Om du i många andra föreningar som arbetar med goda saker betalar några hundra per år i medlemsavgift, så betalar många tusentals kronor om året för medlemskapet i kyrkan. (Du som är med i kyrkan kan nog fortfarande se på ditt skattebesked hur mycket just du betalar till kyrkan.) Och även om det förstås är schysst med medlemsavgifter som är differentierade efter inkomst, så känns det ändå bisarrt om man tittar på vilka summor det handlar om.

Ja, kyrkan gör väldigt mycket bra saker. Absolut. Kyrkan har värdefull verksamhet som hjälper fattiga, ensamma och utsatta personer. Men det finns ingen anledning att den verksamheten ska ligga inom en religiös organisation. Och kyrkan vårdar byggnader som är värdefulla delar av vårt kulturarv. Men det går att lösa på andra sätt. Faktiskt. (Vårdandet av kulturarvet sköts för övrigt redan åtminstone delvis med statliga pengar.) Att jag tycker att det kyrkan gör är viktigt och bra är inget argument för att vara medlem och stötta ekonomiskt via just den organisationen. Det tyngst vägande skälet att låta goda saker göras via den organisationen är att det är en väletablerad organisation med struktur och erfarenhet. Å andra sidan visar det sig många gånger att det inte alls funkar så bra på alla ställen.

Tänk dig att du istället bidrar med de pengar som skulle gå till kyrkan, som medlemskap där, till något annat du tycker är viktigt. Någon annan förening med viktig verksamhet. Naturskyddsföreningen, Naturarvet, Amnesty, Röda korset eller något annat. Så har i alla fall jag försökt tänka sedan jag gick ur kyrkan. Att gå ur kyrkan ger en oerhörd möjlighet att vara rejält generös mot andra saker jag tycker är viktiga.

Och i ärlighetens namn tycker jag att mycket av den verksamhet som kyrkan håller i och som ses som argument för att stanna kvar i kyrkan fastän man inte tror, är sådant som samhället, alltså det sekulära skattefinansierade samhället, ska stå för. Och det är för mig ett märkligt resonemang att folk tycker man ska ge de pengarna till ett religiöst samfund och samtidigt vara så måna om att hålla skatterna till ett minimum.

Men om nu kyrkan och andra vill att människor ska stanna kvar som medlemmar i kyrkan, trots att man inte tror på gud, så tror jag åtminstone att det är dags att dela upp i två olika sorters medlemskap. Så är det ju många föreningar som har det. Man kan vara aktiv medlem, det vill säga en som utövar sporten eller spelet eller vad det nu är föreningen handlar om. Eller så kan man vara passiv medlem, alltså en som inte spelar fotboll eller bridge eller skjuter luftgevär eller åker på scouthajk, men som ändå vill stötta verksamheten, eftersom man tycker att det är bra för bygden att föreningen finns. Och då bidrar man med pengar och kokar kaffe till styrelsemötena, utan att för den skull nånsin hävda att man vill spela fotboll.

Kanske kunde det vara ett sätt för kyrkan att behålla några av de medlemmar som inte tror på gud men som står i valet och kvalet om de ska stanna kvar för att de ändå tycker kyrkan gör bra och viktiga saker. En sorts medlemskap för troende, och en annan sort för de som ändå vill stötta.

Fast jag stannar ändå kvar utanför. Mina pengar går även fortsättningsvis till andra sorters välgörande ändamål.

Men jag antar att det bara är jag som inte gillar dessa kampanjer?

1 oktober. Och eftersom jag alltså är månadsgivare till Cancerfonden så får jag utskick om att årets Rosa Bandet-månad drar igång.

I dag startar Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. Som månadsgivare är du redan med i kampen mot cancer, men bär gärna årets rosa band och välj rosa produkter när du handlar. Tack!

Du väljer väl rosa?

ICA, Lindex, Apotek Hjärtat och Skandia är Rosa Bandet-kampanjens största sponsorer. Totalt arbetar vi med ett trettiotal varumärken och över 150 rosa produkter där en del av försäljningen går till Cancerfonden.

Tack men nej tack.

Jag vill poängtera följande: Jag skänker pengar till Cancerfonden TROTS kampanjer jag tycker väldigt illa om. Jag är inte intresserad av att betala 1:50 (eller vad det nu kan vara) extra för morötter med ett rosa märke på. Jag är inte intresserad av att betala en massa pengar för en rosa band. Och jag har inte lust att få pådyvlat mig en massa cancerskuld. Jag avskyr dessa kampanjer.

Jag ger pengar till Cancerfonden för att min man fått cancer och dött av cancer och jag hoppas kunna bidra till att andra ska kunna komma lindrigare undan. Jag skänker pengar trots att Cancerfondens kampanjer enligt min uppfattning är synnerligen störande. Och jag önskar att jag kunde slippa det hemska kampanjandet. För jag tycker riktigt illa om det, och får mig att gång på gång ifrågasätta om jag verkligen vill ge pengar till dem. Och det är väldigt synd att de ska kampanja på sätt som får mig att känna så.

Vi är så vana vid att sjukdom är något man blir frisk från

Livets Bilder skriver om det knepiga i att vara kroniskt och obotligt sjuk, i ett samhälle där vård och andra ansträngningar är inriktade på att man ska bli frisk.

Mitt huvud har malt via de där tankespåren många gånger sedan älsklingen blev sjuk. Inte huvudsakligen utifrån perspektiv av vården eller möjligheterna att arbeta. Mer utifrån den känslomässiga biten.

För det ”normala” är ju att man blir sjuk, och sedan tillfrisknar man. Ja, det är så vi är vana vid att se det. Ibland blir man tvärsjuk bums och sedan är man liksom konstant under tillfrisknande tills man blir frisk. Eller så blir man sjuk, sjukare, ännu sjukare, och sedan vänder det och man blir friskare och friskare och friskare och till slut förhoppningsvis frisk. Det är så det ÄR. Eller, det är så vi tror att det är. Oavsett om det är förkylning, influensa, brutet ben, stroke, eller något annat. I sämsta fall blir man aldrig helt frisk igen, men utgångsläget är liksom ändå att slutpunkten ska vara något som är bättre än det var som sämst.

Och så kommer då älsklingens cancer dundrandes. Och även om han, tack vare cellgifter och stent och annat, hann bli rejält mycket bättre under ganska lång tid innan det gick utför igen, så fanns det liksom bara en garanterad huvudsaklig riktning.

Obotlig dödlig sjukdom. Sjukdom som ovillkorligen kommer att leda till döden. Ett plan som sluttar nedåt. En sjukdom där man inte tillfrisknar. En sjukdom där man i någon mån bara har att vänta sig att må sämre.

Det är en mental utmaning för huvudet att hantera, eftersom det liksom bryter mot allt vi är vana vid. Och det var uppenbart att många runtomkring faktiskt inte kunde ta in det.

Chokladbollar med bönor

Idag har jag gjort dem. Fastän det bara är jag här hemma som vill ha dem.

Och eftersom jag har en tendens att förlägga recept och bästa stället att hitta saker igen är att lägga in dem i bloggen, så tänker jag att jag skriver in receptet här också. Nej, det är inte mitt recept, jag har fått det av en kompis som fått det av en kompis.

  • 400 g avrunna kokta svarta bönor
  • 4 msk agavesirap
  • 1 msk kokosolja
  • 2 msk kallt kaffe
  • 1½ dl kakao
  • finrivet skal av ½ apelsin
  • 150 g mörk choklad
  • finrivet apelsinskal till garnering
  1. Skölj bönorna noga. Mixa bönor, agavesirap, olja, kaffe, kakao och apelsinskal till en slät smet i mixer/matberedare.
  2. Låt smeten vila i kylen i minst 2 timmar.
  3. Smält chokladen.
  4. Ta ut smeten och forma bollar.
  5. Doppa bollarna i smält choklad med en gaffel, låt rinna av och lägg på bakplåtspappersklädd plåt. Strö över apelsinskal. Ställ i kylen i 30 min.

Några apelsinskal har jag aldrig orkat trassla med. Och idag hade jag inte tillräckligt med agavesirap utan fuskade med lite kokossocker också.

Jag vill inte ha fler saker som går sönder nu!

Tolvåringen, scout sedan fyra år tillbaka, har fått tända brasa flera dagar i rad nu. För att det är mysigt och för att han vill.

Nu ikväll hade han tänt brasa. Och så skulle han efter en stund peta till de glödande vedträna med en sådan där peta runt i kaminen-pryl.

”Jag råkade bara peta till lite”, sa han efterhand. När en hel stor metall-”bräda” från ”takets” insida i kaminen rasat ner i elden.

Fan.

Ja, inte vet jag vad det är för någon pryl. Och jag har inte tänkt sticka in huvudet i den varma kaminen och undersöka hur den där grejen borde sitta. Jag har i alla fall med en grilltång och en salladstång lyckats lirka och lyfta ut den varma vaddetnuvar.

Och inte vet jag om han verkligen bara råkade peta till lite.

Men jag vill inte ha fler trasiga saker att hantera nu. Jag tycker inte att det behöver vara så mycket saker som går sönder. Inte just i år.

Som en lätt vibration

Mensen började ganska stillsamt och normalt i torsdags. Men inatt undrade jag om det var på väg att dra iväg och bli som i Wales. Varje gång jag vaknade till och rörde lite på mig så flödade det ur mig i sådan mängd att jag var tvungen att gå ner på toa och byta binda.

Fast till morgonen hade det i alla fall lugnat ner sig.

Idag har annars varit en känslomässigt besvärlig dag. Inget särskilt. Jag har suttit och jobbat hemifrån och saker har väl flutit på i största allmänhet. Men det har varit något som skavt på insidan. En ledsenhet. En saknad fast så vag och diffus att den inte riktigt är en saknad. Men som ändå värker och vibrerar i hela kroppen och hela själen.