Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

”Nu måste vi alla” funkar så dåligt på mig

Nu måste vi alla hjälpas åt att hålla xxxbollen vid liv i [ortnamn].

Det har en förälder postat i en facebookgrupp för föräldrar.

Och jag blir bara anti. Vad då ”nu måste vi alla”? Vem har bestämt det? Varför måste vi det?

Jag har inget personligt emot vare sig den här bollsporten eller bollsport i stort. Jag är ointresserad men tycker det är trevligt och bra att det finns för de som tycker det är kul. Däremot ser jag inget specifikt viktigt i att just den här bollsporten finns på just den här orten. Jag kan inte se att jag har något personligt ansvar för att se till att just den här bollsporten ska fortsätta att finnas på just den här orten. Jag kan inte se att någon skulle ha rätt att bestämma att jag ska tycka att det här är viktigt.

Lika lite som jag tycker att klädaffärerna har rätt att ”bestämma” att ett klädesplagg är ett must have.

Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig likadant om mitt eget fritidsintresse eller nöje.

Nu måste vi alla hjälpas åt att se till så att showdanslektionerna kan fortsätta här i byn.

Nu måste vi alla se till att börja ta fiollektioner.

Nu måste vi alla…

Det funkar inget bra på mig det där sättet att uttrycka sig. Jag blir verkligen bara anti. Och det är ju dumt – för det skulle liksom gå att uttrycka lite annorlunda och ge en helt annan känsla.

Söt, fast kanske inte som choklad

Sommaren 1999. Efter att jag träffat dig. Mejlväxling med dig. Vändande ut och in på själen. Äntligen någon som både lyssnade och förstod. En vän, en människa.

I början var jag inte säker på om jag faktiskt var kär också. Det var liksom inte centralt. Inte där fokus låg. Inte det som var viktigt.

Att erkänna, ens för sig själv, att man faktiskt är lite kär, lite förälskad, i någon kan vara ganska svårt.

Men han var allt ganska söt, den där pojken jag träffat på.

Och den här låten, som klistrade sig som ett tuggummi från radion den sommaren, klistrade också som ett extra soundtrack i den något ”banalare” delen av min hjärna:

 

Ibland är det annan vila än sömnen man behöver

Jag sitter uppe. Fastän det är sent, och jag är trött. För ibland är det så skönt att bara sitta och vara och ta stunden som den kommer. Ibland är det mer välgörande att sitta och göra ”ingenting” än att sova. Sömn kan inte ge alla sorters vila.

 

Jag minns när tolvåringen var liten. Mycket liten, nästan nyfödd. Jag minns tillfället och vet att det var tidigt, att han verkligen inte var gammal, för jag minns den där känslan av att jag själv var en fågelunge, känslan av att mina armar liksom hade krympt ihop och blivit tunna – fastän jag aldrig tänkt på mig som svullen under graviditeten så var det något som runnit av och gjort armarna mindre när han föddes.

Jag minns känslan när jag evighetsammade honom inne i sovrummet (på den tiden hade vi studion som sovrum), och han slutligen somnade men älsklingen liksom aldrig kom och hjälpte mig loss från den sovande bebisen och hjälpte mig ut till den befriande verkligheten utanför, där han och svärföräldrarna (som var på besök för att insupa det första barnbarnet) satt och fikade och pratade. Jag var ledsen och kände mig övergiven. Och älsklingen tyckte att ja men vi visste ju att du var trött, vi trodde du ville sova. Men jag ville inte sova! Jag var trött, men ännu mer än sömn hade jag behov av att få vara människa, vara jag, vara något annat än mjölkko, komma ifrån att vara bara den som nyligen fått en bebis.

 

Sitta och vara. Vara jag. Finnas.

Det var väl inte mustaschen och språket vi menade liksom?

Aldrig mer. Vi får aldrig låta det hända igen.

Förintelsen. Andra världskriget.

Vi har hört det så många gånger genom livet. Vi får aldrig låta det hända igen. Och vi har tyckt att det är så självklart. Vi får aldrig låta det hända igen. Aldrig igen. Klart det inte ska få hända igen.

Och jag ser mig omkring i världen, inte bara den fjärran världen utan min egen närvärld, mitt hemland, ser på det som pågår, en normaliseringsprocess av läskigt slag.

Och jag undrar vad vi egentligen menade med ”Aldrig mer”. Jag får nästan känslan av att vi förväntade oss att det skulle vara likadant nästa gång. Alltså på pricken likt. Att det skulle vara tydligt fokus på judar, och att den stora faran skulle bestå i en man med lustig mustasch som pratade tyska. Att vi liksom från början skulle kunna gå på dessa tydliga kriterier och säga ”Appappapp, vi har lovat att aldrig mer låta Hitler få makten!”.

Det känns som att vi, eller tillräckligt många av det kollektiva vi:et, liksom inte riktigt tar det på allvar när inte de där kriterierna är uppfyllda. Som att det hittas argument för att det här är något annat.

Och visst, just 1930- och 1940-talen händer aldrig igen. Förstås. Men det var väl inte det vi menade, egentligen?

Hellre GOTS än rosa avlatsbrev (funderingar vid ett strumpköp)

Jag står på Lindex för att köpa strumpor till mina båda barn. Jag tänker att när i princip hela hälen sticker ut ur strumpan är det okej att slänga den och fylla på med nytt – även om åttaåringen tycker det är okej att gå med strumpor som är i det skicket.

Jag står länge och väljer strumpor. Det är så många aspekter att väga in. Helst vill jag ha strumpor med en ”riktig” miljömärkning. Lindex har ju en hel del GOTS-märkta kläder, men just på strumpfronten är de flesta med deras gröna ”sustainable choice”-märkning av betydligt lägre nivå: på sin höjd ekologisk bomull, men i många fall ”bara” Better Cotton Initiative. Men det är ju å andra sidan mycket bättre än inget, liksom. Och så ska det vara strumpor som faller respektive barn i smaken, både vad gäller material och utseende. Och jag vill gärna att det ska finnas någon möjlighet att skilja de båda barnens strumpor åt. Och skilja dem från mina. Det funkar liksom inte att bara köpa enfärgade svarta till allihopa :-)

Totalt sett innebär det att valmöjligheterna är små. Kompromisser är nödvändiga. Men till slut ställer jag mig vid kassan med totalt fem strumppar till vardera barnet (en fempack, en en trepack och en tvåpack); två strumppar är ekobomull, resten Better Cotton.

Expediten slår in strumporna. ”Vill du stödja bröstcancerforskningen också?” frågar hon med en gest åt de rosa banden som står på bänken.

Jag blir tagen på sängen, även om tjejen före mig just köpt ett rosa band. Jag har liksom inte förväntat mig att jag ska bli uppmanad på det viset – och liksom behöva försvara mig om jag låter bli.

”Nej, inte just idag”, hasplar jag ur mig.

Sanningen är att jag inte kommer att köpa något rosa band alls. Inte i år heller.

Jag stöttar Cancerfonden med 100 kronor i månaden. Jag har också nyss meddelat Cancerfonden att jag inte vill ha deras tidningsutskick – det är inte det mina pengar ska gå till, och jag är inte intresserad av att sitta och läsa om cancer hemma. Jag har ingen direkt längtan att bli mer påmind om cancer i min vardag än jag redan blir (det är liksom svårundvikligt när en livskamrat nyligen dött i cancer).

Jag är inte intresserad av att betala 30 kronor för något litet bjäfs jag ändå inte vill ha. Jag ger hellre reda pengar till forskningen. Och jag tror inte det är just bröstcancerforskningen som är mest eftersatt och i mest behov av pengar?

Helst bistår jag dock i den andra änden. Genom att se till att bidra till att minska spridningen av ämnen som skulle kunna bidra till cancer. Det innebär att jag mycket hellre lägger extra pengar på att köpa kläder som odlats och producerats utan en massa användning av kemikalier med tveksam eller bevisat otrevlig påverkan på människor och miljö. Det är därför jag står och letar efter märkningar och vrider mitt huvud till leda. Hellre det än avlatsbrev.

”Ska du inte köpa strumpor till dig själv också? Vi har tre för två på alla damstrumpor”, påpekar expediten.

”Nej, det är barnen som har strumpbrist, inte jag”, påpekar jag.

Det där är ju en bit till, liksom: att bara köpa det jag faktiskt behöver. Eftersom all onödig konsumtion leder till problem, på ett eller annat sätt, i ett eller annat (eller många) led.

Jag väljer gärna Lindex. Jag upplever att de generellt menar allvar med sitt miljöarbete, och att en allt större andel av deras kläder är miljömärkta, både på GOTS-nivå och på andra svagare nivåer.

Men mellan mig och expediten är det uppenbarligen ganska långt avstånd.

39

Idag kom i alla fall mensen. 39 dygn den här gången.

Och det har varit en lite märklig mensdag. Jag har jobbat synnerligen flitigt och strukturerat härifrån matbordet härhemma. Och sedan kände jag någon gång mitt på dagen att det faktiskt kändes som att mensen var på gång. Och sedan kom den. Och sedan kom mensvärken. Och känslan av att vara låg och korkad och att huvudet inte var med. Men så länge jag fortsatte med det strukturerade arbete jag jobbat med sedan morgonen så flöt det på alldeles yppersamt ändå. Bara jag inte behövde tänka för mycket så var det snarast kul att jobba på. Så jag jobbade längre än jag behövde, för att det kändes skönt och bra att få saker gjorda.

Just nu står inte Ikea högt i kurs hos mig

Jaha. Här har man vänt och vridit på det här med ersättningsugn för den där som lagt av. Jämfört funktioner, temperaturintervall, rengöringsmekanismer, priser och annat. Och konstaterat att eftersom Ikea har två ugnar som går upp till 300 grader, har pyrolytisk rening, varmluftsugn, tillverkade av Electrolux, med stor volym och i övrigt bra funktioner (som de där utdragsskenorna), så verkar det trots allt vettigt att handla av dem, eftersom det trots allt innebär ett bra pris. Plus att det snävar in valmöjligheterna ganska rejält, vilket är skönt jämför med oändligt många ugnar ute på hela marknaden.

Så har man spanat in Gränslös, pyrolytisk, på webben, och i princip bestämt sig för den. Men trots allt: ska man köpa en ny ugn så vill man liksom klämma och känna och inte bara beställa via webben. Så man tar med sig båda ungarna (som inte direkt har någon lust med det) direkt efter arbetsdagens slut och kör in till Malmö för att känna på ugnen och diskutera den med en försäljare på plats och sedan hem igen – totalt runt tio mils körsträcka och en hel måndagskväll. (Och passar på att köpa ett par lite större glas, eftersom tolvåringen velat ha det ett tag.) Och när man kommer hem pratar man igenom det hela med sina föräldrar och konstaterar att det nog blir bra med den här ugnen.

Och så är man trött så där efter arbetsdag och Ikeakväll och orkar inte fixa beställningen av ugnen just den kvällen. Och på tisdagen hinner man inte. Så på onsdagen, efter att ha jobbat intensivt hela dagen och medan köttfärssåsresten från frysen långsamt tinar, så passar man på att göra beställningen av ugnen via nätet. Letar reda på ugnen på Ikeas webbsida, klicka på ”Köp online”, ugnen hamnar i kundvagnen, man går vidare till kundvagnen och ska slutföra köpet, knappar in postnummer för att få veta leveranstid…

DÅ kommer det röd text under ugnen:

rodtext

Och man vänder sig till Ikeas chat, som bekräftar:

hej, tyvärr så har denna ugn utgått och går ej att beställa längre

Detta står alltså inte på ugnens webbsida. Detta ha alltså inte heller meddelats av försäljaren på Ikea Malmö när vi diskuterade ugnen i måndags kväll.

Och trots att jag preciserar för damen i chatten vad jag vill att ugnen ska uppfylla för kriterier, och påpekar att 300 grader är en väsentlig del, så föreslår hon ”Kulinarisk” som hon talar om går upp till 250 grader. Samt att hon tycker jag ska ställa den sortens frågor till kundservice som har telefonnummer ditten datten – fastän infon om chatten säger

Här kan du chatta med IKEA kundservice när du har frågor om produkter, behöver monteringsanvisningar eller vill ha hjälp att beställa från IKEA.se.

Och ja, den andra ugnen med samma funktion men lite annat utseende har visst också utgått.

Ikea står inte högt i kurs hos mig just nu. Även om jag är en trogen Ikeakund på många sätt. Just nu lutar det mycket starkt åt att köpa ugn från någon annan.

Men det jobbiga är ju att jag lite grann är tillbaka på ruta ett, med alldeles för många variabler att hålla rätt på, sånt där som tar kål på huvudet.

FAN SÅ JÄVLA JOBBIGT.

Telefonen ringer igen och det var inte mitt fel

Telia skickar sms till mobilen om att teknikern ska påbörja felsökningen och att jag behöver finnas tillgänglig på telefon om hen behöver nå mig.

Femton minuter senare ringer telefonen. Den vanliga telefonen. Den som är felanmäld för att den inte ringer.

”Ja, hej, jag heter XXX och är tekniker på XXX, du hade felanmält telefonen?”

”Ja, och jag gissar på att du hittat felet eftersom telefonen ringer nu?”

”Japp, jag hittade en sak som var trasig i stationen och bytte den.”

Jamen så bra. Tack!

Och så bleknar det

Ett år. Ett sorgeår. Visst är det så man brukar säga?

Och jag tänker att det är ganska logiskt. Och att det inte har med tidsrymden i sig att göra, utan med cykliciteten i de saker vi har att hantera i tillvaron.

Sorgen väcks till liv, i sina olika former, i varje sak vi varit vana att göra tillsammans med den saknade, varje sak vi måste klara att göra själva. Ibland är det saknaden av personen i situationen som väcker sorgen. Ibland är det det praktiska i att vara den som själv måste minnas hur det var man gjorde det ena eller andra av saker som inte görs alltför ofta eller bara säsongsvis.

I varje ”ny” situation – vanlig och vardaglig eller festlig och sällsynt, men ändå: händelse där man tidigare haft den saknade med sig och nu istället tvingas göra utan henom – väcks sorgen på nytt. För vissa av sakerna räcker det att ta sig igenom den första gången, men för andra sådana saker kommer sorgen både andra och tredje och femte gången också.

Utvecklingssamtal med barnen. Ta beslut om viktiga inköp. Ta reda på hur saker ska göras som tidigare den andre skött.

Jag antar att det glesas ut efter hand. Och att efter ett år har åtminstone de flesta sådana där saker dykt upp och varit tvungna att hanteras.

Idag har jag tänt kaminen i matrummet för första gången den här säsongen. Det är blåsigt och har kommit några droppar regn. Lite höstkänsla äntligen. Fast det är ju inte på något vis kallt. Men jag bestämde att det fick bli en brasa ändå. För att kolla att det funkar som det ska inför säsongen. Och för att kanske ge lite myskänsla.

Så jag har ryckt i den där spaken som släpper ner gammal aska i asklådan. Vridit på nedre spjället. Och börjat fundera över skillnaden på de båda spjällen, nu när man hunnit komma ur rutiner och hunnit glömma.

Jag hade kunnat fråga dig. Förmodligen hade du kunnat svara. Och hade du inte kunnat det så hade jag kunnat konstatera att om varken du eller jag minns så är det nog inte så viktigt.

Men jag kan inte fråga dig.

Jag gissar på att jag nästa höst kanske känner ett litet, betydligt mindre men dock, styng av samma sak.