Som i att behöva ta alla besluten själv. Ingen som kan säga ”Hä dug” eller sätta ner foten i mitt velande – eller för den delen bekräfta att jag resonerat bra.
Eller att behöva både göra själva jobbet och städa upp efter det. Om jag ställer mig och saftar eller syltar eller experimenterar i köket, så är det också jag som måste sköta all marktjänsten med disk och undanplockning.
Hej älskling!
Jag kämpar på så gott jag kan i den riktning vi gemensamt stakat ut och bestämt och kommit överens om.
Idag har jag klättrat upp och toppbeskurit lönnen på gräsmattan. September-december är det man får klippa den. Och det är det ju nu. Fast egentligen så är det ju fortfarande sommar temperaturmässigt, och bladen än gröna, så kanske var det för tidigt ändå och den börjar blöda. Men väntar jag för länge så glömmer jag det istället.
Vidare. Framåt. I vår, din och min riktning. Fastän det på sätt och vis känns motigt. Fast det motiga handlar ju inte om att vägen på något vis är fel – den är lika rätt som alltid – utan om att det finns sorg och saknad i alla de där stegen. Just för att du är invävd i alltsammans.
[Namn Namnsson] reser till Norrköping från Centralstationen Linköping.
Det talar facebook om. Eller, det är förstås en vän som talar om det: hen reser från Norrköping till Linköping och meddelar detta via facebook.
Men det är facebook som illustrerar detta med en symbol i form av ett flygplan (även om ordningen på riktigt är en annan än den jag visar ovan) samt en karta med en böjd linje mellan de båda orterna som tydligt visar att facebook tänker sig en flygresa – det är så resor brukar illustreras.
Det är nog ytterst få som reser med flyg mellan Norrköping och Linköping. Det vet alla vi som ser det om: ytterst få som ser en facebookpostning som denna tror nog egentligen att det handlar om en flygresa – vi antar ändå att det rör sig om en resa med tåg, bil eller buss. Speciellt när resan utgår från Centralstationen Linköping känns flyg väldigt osannolikt?
Men ett flygplan är facebooks standardsymbol för resor. Och även om vi vid det här laget lärt oss att det är så, att det egentligen inte säger något alls om vilket färdmedel som används under resan, så kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkar vad vi ser som normalt. Eller kanske just därför kan jag inte låta bli att fundera över det.
Och jag kan inte svara för hur stor skillnad en sådan normaliseringsprocess gör för sociala normer och beteenden. Men jag kan inte låta bli att tycka att det vore bra om facebook bytte till en annan symbol som standard. Tänk om vi kunde få se ett tåg som standardsymbol? Och resvägen på kartan kunde för enkelhets skull bara visa kortaste vägen mellan orterna.
För tillfället svämmar Facebook över av bilder på folk från när de var barn eller unga. ”Utmaningen antagen!” skriver de och postar en bild på sig själva.
Jag har inte koll på vad utmaningen i sig egentligen går ut på. Men de bilder som postas är i alla fall fullt normala bilder på barn och tonåringar i olika åldrar. Många klassiska skolfotograferingsporträtt, och uppklädda barn till skolavslutningar, och annat liknande. Men också en hel del vardagsbilder.
Påfallande ofta ackompanjeras bilden också av kommentarer från personen själv om att bilden är pinsam, skämsig, genant, och så vidare.
Det där fascinerar mig. Det där märkliga nästan inbyggda antagandet eller kravet på att vi alla ska skämmas över hur vi såg ut när vi var tio eller tretton eller femton eller arton. För att vi hade en viss frisyr eller en viss typ av tröja eller för att vi såg ut som femtonåringar gör. Eller vad det nu är som är pinsamt. Det är liksom obligatoriskt att man ska skämmas över det – det är så man gör, så det ska vara.
Och bilderna får sedan mängder av kommentarer som talar om att du ju var jättesöt/jättefin/jättecool. För det hör också till: så ska det vara.
Och jag tänker att det vore trevligare om vi inte behövde skämmas över hur vi såg ut då. Och så undrar jag hur många som verkligen skäms, och hur många som skriver så för att vi liksom lärt oss att det ska vara så.
Posted in Reflektioner och tankar
Jag minns när vi i skolan fick lära oss om någon fågel – en trut av något slag, tror jag? – och hur viktig färgen på näbben var. Ju tydligare röd prick på näbben desto mer hackade ungarna på näbben och desto mer mat fick ungarna i sig. Eller nåt sånt. Och experiment hade i alla fall visat att en polkagrisrandig stång var effektivast av allt i att trigga ungarnas näbbhackningar. (Nåt sånt. Jag har säkert snurrat ihop det och minns fel. Men i alla fall.)
Jag minns hur bisarrt vi tyckte det var. Detta bisarra överdrivna fokus på något som liksom bara är en utseendegrej.
För sedan tidig ålder får vi ju också lära oss att utseende är sånt man inte ska bry sig om. Utseende och materiella ting är liksom på något vis i grunden oviktiga och nästintill onda saker, som vi alla ska kämpa emot allt intresse för. Vi ska bara bry oss om inre egenskaper och andra värden, och helst ska vi alla vilja leva som någon sorts fattiga eremiter utan några ägodelar alls. En god människa ska inte alls bry sig om skönhet.
Detta samtidigt som vårt samhälle i praktiken är extremt fokuserat på både utseende och ägodelar av alla de slag.
Och jag kan känna att det är lite tröttsamt, att det liksom bara finns de där ytterligheterna. I alla fall i teorin.
För i verkligheten så mår vi ju bra av skönhet. Så länge inte vår längtan går över styr – så länge vi inte satsar på polkagrispinnar istället för riktiga fågelnäbbar.
Det vackra får oss ofta att må bra. Strävan efter att göra något vackrare, skönare, snyggare, piffigare, är ofta det som kan driva oss att fortsätta att göra något som är viktigt även på andra sätt. Att odla det som ger oss själva mat – eller mat för bin och fjärilar. Att sköta om och vårda våra hus. Visst blir en massa saker roligare att göra för att vi också får möjlighet att föra in skönheten i de olika sammanhangen?
Skönheten, det vackra, ger oss något att bygga drömmar kring. Något att sträva mot.
Det är i grunden något positivt. Och dessutom är det säkert anledningen till att evolutionen gynnat vårt intresse för att ha det vackert omkring oss: för att det även ökat överlevnaden i övrigt.
Problemet uppstår egentligen främst för att vi gett oss själva möjligheten att låta skönheten gå på anabola. Att vi i den moderna världen gett oss själva möjlighet att driva vår skönhetslängtan, vår längtan efter snyggare och häftigare och MER, helt in absurdum. Vi har tagit det långt mycket längre än till en polkagrisstång.
Ibland får jag känslan av att en del tror att det liksom inte finns en massa saker som behöver göras. Och att jag har en massa ork. Jag får känslan av att en del tror att jag kommer hem med barnen efter arbetsdagen och sitter och pratar och umgås, har konstruktiva samtal med dem och energi att vara en god och pedagogisk och tålmodig mor som ägnar eftermiddag och kväll och nästan natt åt att ge mina barn en så bra barndom som möjligt och kompensera för förlusten av en älskad far.
Och alltså, så funkade ju inte tillvaron ens när vi var två föräldrar. Och skulle inte göra om jag vore ensam förälder utan sorgen. Och så funkar tillvaron definitivt inte nu heller.
Jag är trött. Jag har en stundtals uppvällande ledsenhet. Jag har en massa saker som behöver göras. Och jag har inte ork, vare sig mentalt eller i övrigt, att vara ens en gnutta av den förälder jag skulle vilja vara.
Det är ju inte heller så att den antydda förväntan stärker mig i känslan av att jag reder ut det här :P
Idag har jag fått hem en sådan där ”Kopia av upplysning vi lämnat om dig” med posten. (Anledningen är att banken ska ändra runt med lån och grejer.)
Det är första gången jag ser det svart på vitt:
Civilstånd……….: Änka
Och längre ner, under fastighetsägaruppgifter:
Äger 100% av 1 fastigh.
Jag tycker så förbannat illa om folk som minsann vet hur sorgen är och talar om att så här reagerar vuxna och så här reagerar barn och efter si och så här lång tid gör man si eller så.
Jag tycker så förbannat illa om när folk ska placera en i en kategori och man förväntas fungera och agera och reagera bara baserat på att man ingår i den kategorin.
Jag tycker så förbannat illa om att bara för att min man dött så hör jag plötsligt till kategorin ”vuxen vars nära anhörig dött”, och då blir det plötsligt ovidkommande vem jag varit innan och hur jag brukat fungera, för nu är jag i den här kategorin, och då är det minsann Så Här TM som jag ska fungera, och det kan någon annan tala om för mig, och mina erfarenheter av hur det är för mig blir liksom plötsligt ovidkommande.
Jag hatar alla jävla kategorier som omvärlden älskat att placera mig i livet igenom och som jag aldrig nånsin passat in i.
Och så är jag ledsen. För det går snabbt att bli ledsen.
Matsvinn. Ett ämne som är på tapeten mest hela tiden. Undersökning efter undersökning, statistik från alla möjliga håll, visar att vi slänger oändligt mycket mat.
Vi slänger mat vi köpt hem och och tillagat men inte ätit upp. Vi slänger mat vi köpt hem men aldrig ens tillagat.
Affärerna slänger mat som inte blivit såld innan den passerade bäst före-datum eller sista förbrukningsdag. Eller mat som blivit kantstött eller börjat bli dålig.
Livsmedelsproducenterna slänger förmodligen mat som inte blivit riktigt perfekt eller som inte uppfyller deras och omvärldens krav. (Men just det ledet är nog det man hör minst om – jag antar att det inkluderar företagshemligheter och liknande. Samt säkert moment som bortrensandet av det som inte är det allra finaste?)
Och odlarna och producenterna slänger förstås också en hel del. Inte minst för att världsmarknadspriser och annat säkert gör att det inte lönar sig att sälja det som är en nivå under perfekt :P
Ett väldigt slängande av mat blir det. Vi kan strunta i siffrorna, för jag gissar på att ni precis som jag har hört dem till leda, och siffrorna beror på hur man räknar och vilka led man räknar, och alldeles oavsett så slängs det så löjligt mycket mat att man egentligen mår illa om man verkligen tänker på det – och själv får jag dåligt samvete bara av att gå i affären och INTE köpa hem allt det kött jag inser kommer att slängas om tio minuter om jag inte köper det.
Och jag står återigen och tänker på fördelarna med planekonomi: att faktiskt ha en plan som innebär att man producerar det som behövs, istället för så mycket som möjligt. Men ja, jag vet. Ordet planekonomi är så oerhört känsligt, utifrån sin historik, så det är egentligen stigmatiserande bara att knysta om den sortens idéer. (Fast ändå, när jag skrev det här inlägget så verkade det som att folk tog det ganska lugnt…?)
Men jag började fundera på om man kanske ändå kunde angripa det på ett lite annat sätt. För alltså, vem som helst som varit i en svensk mataffär måste ju rimligen någon gång ha reflekterat över de oändliga mängder mat som finns där. Att det egentligen alltid finns långt mycket mer mat där än vad som behövs. Och jag tänker att det där borde gå att räkna på. Man borde kunna räkna ihop de volymer och vikter av mat som levereras till våra mataffärer i Sverige. Och så borde man kunna räkna ihop hur mycket mat som egentligen behövs till Sveriges befolkning. Och så kunde man jämföra det. Och även om det förstås måste bli väldigt grovt räknat, med många felkällor, så borde det liksom ändå kunna visa något.
För ja, jag antar att det skulle visa att det egentligen finns långt mycket mer mat än vi egentligen behöver. Att svenska mataffärer rimligen måste hamna i sitsen att det måste slängas mat mest hela tiden, för att där finns mer mat än vi behöver köpa hem och äta. Och att vi som köper maten rimligen kan köpa hem långt mycket mer mat än vi behöver, för det finns ju ingen brist.
Om vi minskar matsvinnet – om vi i hushållen inte slänger mat, och om inte affärerna slänger mat (och om det dessutom inte ska innebära att vi äter ännu mer, och det vore nog knappast lämpligt) – så måste ju faktiskt affärerna köpa hem mindre mat i slutändan.
Och det allra effektivaste sättet att få matsvinnet att minska, alltså att få oss att sluta slänga ätbar mat, vore förmodligen om det totalt sett fanns mycket mindre mat i affärerna. Att mat faktiskt var en bristvara och att vi verkligen behövde hushålla med maten och använda allt och inte låta något förfaras. Grundproblemet är liksom att vi har det för bra.
Men där är vi förstås återigen ute på hal is. Oavsett om matbrist i affärerna beror på planekonomi eller på ransonering på grund av krig eller något annat så är det liksom något icke önskvärt. Det där hör liksom definitivt till sånt där man inte får prata om i det här jävla landet.
Fast jag tror att det är ganska nyttigt att tänka på i alla fall. Och sedan fundera på hur man på något vettigt sätt ska göra något åt det.
Posted in Miljö, Reflektioner och tankar
Tagged ekonomi, hushållning med resurser, matsvinn
Ikväll är jag väl något mindre tvärtrött än igårkväll. Det vill säga ikväll är jag inte typ medvetslös utan bara skittrött.
På ett sätt tycker jag att jag är löjligt trött – jag har ju inte gjort något särskilt. På ett annat sätt tänker jag att det inte är så konstigt, med tanke på att det är jag som måste rodda precis allting och det finns så mycket att göra och ta ställning till och hantera och hålla rätt på. Helt klart för mycket, inte minst för huvudet.
Posted in Jag, Vardagsliv