Sorgestatus

Vardag. Sådan där pårusande vardag, med jobb och skola och matlagning och ugnar som lägger av och föräldramöten och scoutlämning på kvällarna och tiden inte räcker till.

Men ändå. Vardag.

Hur jag mår? Jo… det är bättre. Sorgen är inte längre skärande och djup. Större delen av tiden är den egentligen inte påtaglig alls. Eller mestadels påtagligt i den konkreta saknaden: bristen på någon att dela vardagens småproblem, reflektioner och praktiska genomföranden med. Vi är en man kort i laget.

När man inte varit i den här situationen så får man lätt känslan av att sorgen är en enkel okomplicerad kurva: Allra värst i början men sedan stadig dalande. Men nu, några månader in i processen, skulle jag mer beskriva det som en sakta avklingande sinuskurva. Stora kraftfulla fluktuationer i början men nu mycket mindre. (Fan, jag har tappat mina matte- och fysiktermer och kan inte ens beskriva variationer i en sinuskurva!? Nå, jag hoppas ni fattar ändå.)

Så… jag mår ganska bra, givet omständigheterna. Inte fantastiskt, men helt okej. Och det skäms jag för. Tycker att jag glömmer för fort, saknar för lite, sörjer för lite. Tycker att det borde fortsätta göra mer ont. Tycker att jag sviker dig.

Fast det är inte direkt så att jag sitter och grubblar över det särskilt mycket. Mest fylls tillvaron av att försöka fixa var dags praktiska göromål.

Och ibland poppar känslorna igenom lite mer. I helt oväntade situationer. Som när tolvåringen ska använda toasten i köket och undrar vilket av eluttagen ovanför köksbänken det är han ska använda. Det finns ett uttag i kanten av bänkbelysningen, och så finns det ett fyr-eluttag precis bakom. Och det är det bakre som ska användas för det främre är så svårt att få i stickkontakten i och det har i princip aldrig använts. Men den där korta frågan från tolvåringen kastar mig liksom tillbaka i tiden till den tiden när köket var nygjort, för sju år sedan. Köket, som vi planerat och byggt tillsammans, jag och älsklingen. Och det är inte den förnuftsmässiga vetskapen om detta, utan på ett omedvetet känslomässigt plan som den där sortens tidshopp gräver djupt.

Men tja, tillvaron rullar huvudsakligen på. Jag är inte i riskzonen för att dö av sorg, i alla fall.

Cancerångesten. Alltid.

Marken intill Kustbevakningens huvudkontor på Stumholmen i Karlskrona innehåller förhöjda halter av giftiga ämnen, visar en saneringsrapport som SVT Nyheter Blekinge tagit del av.

Förra veckan rapporterade Sydöstran att nio anställda vid en avdelning på huvudkontoret har drabbats av cancer eller andra allvarliga sjukdomar de senaste fem åren. Kustbevakningen har inlett en utredning av den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för att klarlägga om det finns arbetsrelaterade orsaker till sjukdomsfallen.

(Texten hämtad från artikel i Sydsvenskan.)

Och ångesten slår till igen. För det där är sånt jag verkligen oroar mig för: att det ska finnas giftiga eller farliga ämnen i marken där vi bor. Att något sådant ska ha orsakat älsklingens cancer. Att vi andra i familjen också ska drabbas, också ska dö, för att vi bor där vi bor.

Och i morse upptäckte jag en liten eternitplatteskärva i gången fram till huset. Igen. Det kommer att fortsätta dyka upp sådana lite då och då i all evighet. Och jag undrar hur man egentligen gjorde när man la taket, när man liksom strösslat småbitar omkring sig typ lite överallt.

 

Och om någon funderar över vad jag önskar mig i julklapp, så önskar jag mig att det ska tas prover på jorden i vår trädgård, så att vi i alla fall kan utesluta biten med gifter i marken.

Sånt där bankmässigt efter döden

Ja. Banken. Möte. Ett försök att sortera upp saker.

Du finns inte längre. Bouppteckning är fixad och dina konton ska bort och de pengar som finns på dem ska flyttas över till mina konton. Piece of cake, ju…

… var det visst inte, nä. För när du ”försvinner”, så måste även de av de gemensamma kontona där ditt namn skrevs först när kontona startades – där du blev huvudkontohavare, även om vi var likvärdiga kontohavare, båda med full dispositionsrätt och hela middevitten – också stängas ner. Och av en händelse är det visst du som hamnat först på det gemensamma räkningskontot. Det med typ ALLA transaktioner. Därifrån ALLT betalas och därifrån alla autogiron går och så vidare.

Jävligt osmidigt. Minst sagt.

”Det är ju mitt fel, förstås”, säger bankmannen. Och det är det ju. Vi visste ju att du var obotligt sjuk i cancer redan när vi bytte till den här banken. Men tja, det är väl inte lätt att tänka på allt sånt varje gång man lägger upp ett konto.

Och ja, han ska fixa det. Han startar ett nytt konto, flyttar dit autogirona, och ser till att jag ska få ordentliga kontoutdrag för allting. Det är ju ändå bara ett drygt år det handlar om. Men smidigt är det inte.

Och så ska han fixa ett separat konto där allt det som är ”pension” (från flera olika håll) ska gå in. De där pengarna som kommer för att du inte finns och som jag liksom betraktar som ”din lön”. För jag behöver ha dem separat för att kunna få en överblick. Det blir så sabla rörigt annars.

Och så har vi tittat på livförsäkringspengar och huslån och konstaterat att vi faktiskt är överens, bankmannen och jag, om att det är vettigt att faktiskt betala av ett av lånen rakt av nu, och tydligen förlorar jag liksom inte alls på det heller. Och det känns ju liksom ganska bra att kunna bli av med ett lån. Och samtidigt blir det liksom så bisarrt det där – den där känslan av ökat oberoende som kommer av att bli av med lån, känslan av att äga själv, någon sorts självförsörjningsgrej – och så samtidigt vetskapen om att enda skälet att det händer, det här att kunna bli av med ett lån, är att du gått och dött. Och det är ju faktiskt bara skit, och då kan jag ju liksom i rimlighetens namn inte gå omkring och vara glad åt något som helt är en konsekvens av din död, för det innebär ju att jag är glad över att du är död. Och det är jag inte.

Ja, och sedan var det en del andra småsaker vi tittade på. Saker jag skulle tittat vidare på ikväll. Men som kom det en jävla ugn emellan.

Den där dumma nätstationen och den stackars ugnen

Hej älskling!

Minns du det där märkliga strömavbrottet som vi hade för en drös år sedan? Jag minns egentligen inte exakt hur det var (men det hade du kunnat svara på, tror jag). Det började i alla fall blinka med jämna intervall – var det strömmen som började blinka först, va? Och sedan allt eftersom tiden gick, så kom det samtidigt en blå ”blixt” en bit bort samtidigt som strömblinkningen, och allteftersom det där tog i… så tror jag att strömmen till slut gick helt och hållet? I alla fall så kom det sedan en massa blåljusbilar till det där stället de blåa blixtarna kommit från. Och där finns det tydligen en transformatorstation (kallade vi det då, i alla fall). Typ en kilometer bort, nere vid stora vägen.

Idag har jag fått lära mig av Eon att den tydligen är en nätstation, och vad just den nätstationen har för namn. Och den där nätstationen verkar ha dödat vår ugn.

Ett par minuter över åtta i morse gick strömmen. Sedan kom den tillbaka efter ungefär en kvart. Och då, när jag hade nät, så kom jag in på Eons avbrottskarta och kunde konstatera att ett ganska stort område söder om oss tydligen fortfarande hade strömavbrott.

Och även om vi hade fått tillbaka strömmen, så funkade den inte som vanligt. Snarast uppträdde den väldigt märkligt.

Först var det mamma och pappa som noterade att lamporna över matbordet lyste väldigt svagt. Och blinkade. Och även kaffebryggaren i köket blinkade.

Sedan övergick lamporna över matbordet till att växla vilken av dem som var tänd. Det är ju två ”glödlampor” (fast LED) i samma armatur – och än lyste den ena och än den andra. Och jag som satt och jobbade noterade att nätet (wifi:t dårå) kom och gick mest hela tiden.

En stund senare konstaterade pappa att belysningen i badrummet inte längre fungerade. Och inte kaffebryggaren heller. Och en del andra saker också. Vi hade alltså strömförsörjning i vissa delar av huset men inte överallt.

Sedan åkte jag på möte på banken (för att reda ut en del av allt det krångel som uppstår när den man är gift med går och dör mitt i livet), och när jag kom hem vid kvart över elva så var elen tillbaka ”på riktigt” – allt verkade funka.

Och jag satte mig och fortsatte mitt distansarbetande.

Vid kvart i fem hade jag hämtat hem barn och ställde mig för att laga mat. Och noterade att klockan på ugnen inte lyste. Skumt. När strömmen varit bruten så brukar den klockan (siffrorna) stå och blinka för att liksom påtala att man behöver ställa in tiden igen. Men det gjorde de inte.

Jag provade att vrida på vreden. Men ugnen gick helt enkelt inte att sätta igång. Det gick att få ugnslampan att lysa, om man satte den på läget för bara ugnslampa. Men i alla andra lägen var den helt död.

Nej, inga säkringar som utlöst. Varken på morgonen eller senare. Inte jordfelsbrytaren heller. Och huvudsäkringarna (som är av den gamla typen) ser också ut som de ska. Nej, jag har inte skruvat loss dem och kollat för säkerhets skull. Men jag tycker att om en huvudsäkring gått så borde det väl märkas på något mer än bara ugnen?

Snabb fråga på facebook gav svaret att ja, fasfel kan döda en ugn.

Så det var den ugnen, antar jag.

Och alltså, jag tycker att det kunde få räcka med trassel och krångel och sånt. Och att den här sortens saker kanske inte nödvändigtvis behöver komma samma dag som man varit på banken för att stänga ner dina konton och försöka få ordning på pengar och konton och ekonomi efter att du gått och dött. Och jag har tillräckligt att styra med ändå, med barn och skola och veranda och sånt – och så den vanliga vardagen nånstans också.

Men ikväll har jag ägnat all ledig tid åt att greja med skadeanmälan till Eon. Och Eon är hittills schyssta och bra att ha och göra med kring det här. Men det är ju ändå trassel. Att fylla i blankett, och leta reda på kvitto för ugnen från för sju år sedan. Och det blir ju avdrag för att den inte är ny, så frågan är väl hur mycket pengar det blir. Och sedan ska man orka välja ny ugn, med rätt funktioner och rätt mått. Prioritera i valmöjligheternas djungel. Och hitta någon som kan installera den. Massor med tid och ork, och förmodligen en del pengar, som går åt för det där jävla fasfelet i nätstationen.

Kan du skänka en slant till ungdomarnas stämning?

– Staten ska säkerställa en god miljö för nästa generation. Det gör man inte genom att sälja Vattenfalls brunkol. Därför kommer vi driva ett skadeståndsmål mot dem, säger Frida Berry Eklund.

På torsdag lämnar en rad ungdomsorganisationer, som Fältbiologerna, nätverket PUSH Sverige och ett 30-tal privatpersoner, in stämningsansökan till Stockholms tingsrätt. I den hävdar de att staten bryter både mot generationsmålet och regeringsformen.

Magnoliamålet kallar de det, efter restaurangen i Stockholm där unga träffats och diskuterat. Citatet ovan är hämtat från SVT:s artikel.

Generationsmålet, med nedanstående lydelse, är fastställt och definierat av riksdagen och ska vara uppnått senast år 2020:

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.

Mer om vad generationsmålet innebär på www.miljomal.se/Miljomalen/Generationsmalet/

Men för att stämma staten behövs pengar till jurist och domstolskostnader. Tillhör du dem som kanske har mer pengar än tid och ork att driva den här sortens processer? Då kan du vara med och stötta ungdomarna som kräver mer ansvarstagande för framtiden. Skänk en slant till Magnoliamålets fundraising!

Två platser samtidigt – det går ju inte (eller mamman som inte var ett chokladägg)

Åttaåringen vill nästan aldrig somna utan att jag sitter hos honom. Och det tar tid för honom att somna.

Tolvåringen går inte och lägger sig utan att jag tjatar på honom.

Och det är förbannat svårt att samtidigt sitta bredvid ett barn som inte somnar på ovanvåningen och stå och tjata på ett annat barn på bottenvåningen.

Eller – det går inte.

Jag kan faktiskt klaga på min kropp av andra skäl

Det fladdra förbi en facebookpostning från Lady Dahmer i mitt flöde, med bland annat följande innehåll:

Lova mig att ni från och med nu, om ni inte klarar av att älska era kroppar iallafall låtsas som att ni gör det – framförallt inför era barn.
/—/
Sucka aldrig åt er kropp.

Och jag stör mig återigen på antagandet att om man är missnöjd med sin kropp så ska det handla om utseenderelaterade saker.

Jag kan ställa upp på att jag inte ska ägna mig åt utseendefixering inför mina barn. Men jag förstår inte vitsen med att måsta älsk alla av mina aspekter av min kropp inför barnen. På vilket sätt skulle det vara dåligt att inför barnen beklaga mig över att kroppen gör ont eller konstatera att den inte längre kan allt den en gång kunde? Skulle något ha blivit bättre av om min man inte beklagat sig över att tumörerna åt upp honom inifrån och att både cancern och cellgifterna gjorde hans kropp alltmer skruttig, tills han slutligen dog?

Nej, självklart är det inte det Lady Dahmer menar. Det är väl det som är min poäng: det är ett märkligt antagande att allt suckande över kroppen skulle handla om… tja, vad man nu ska kalla det, men sådant som är huvudsakligen relaterat till utseende och normer.

Det här skrev jag för övrigt för fyra år sedan: Min kropp är en viktig del av mig.

Tankar runt kakförsäljning

Föräldramöte. Det pratas skolresa och hur man kan samla ihop pengar.

Det pratas om att baka kakor och stå och sälja på torget i olika sammanhang. Jag tänker på när jag (någon gång förra året?) bakade kakor till scouterna som de sedan stod och sålde på någon marknad på torget. Och de sålde kakorna till priser som låg under vad jag hade betalt för ingredienserna. Nej visst, jag köper inte den billigaste skiten. Men ändå. När ni gör det för att samla in pengar så är det i så fall mer rationellt om ni ber mig skänka pengar direkt än att jag ska köpa ingredienser, baka kakor, någon ska stå och sälja, och ni sedan i praktiken faktiskt skänker bort en del av det jag lagt ut till den som köper kakorna, som någon sorts bakvänd välgörenhet.

Och det pratas om att sälja sådana där färdiga kakburkar från något företag som specialiserat sig på just sånt: skolklasser som vill sälja något för att tjäna pengar till skolresor. Och krav på att alla måste sälja ett visst antal. Och antagandet att det är en bra sak i grunden att sälja något till folk som de egentligen kanske inte vill ha eller behöver, men som folk antas förbarma sig över att köpa för att man vill gynna barnen som vill åka på skolresa. Och jag minns de där hemska bingolotterna jag var tvungen att sälja under tidigt 90-tal, när folk generellt sett fortfarande inte ens hade TV4.

Och ja, jag vet. Det är bra att barnen lär sig att man behöver göra någon sorts arbetsinsats eller motprestation för att få extra pengar. Men ibland tycker jag att det leder till för mycket märkliga saker runt om, saker som också lär dem konstiga principer. Och många gånger känner jag att det vore bättre att bara ge dem pengarna rakt av, utan allt det där extra runtom.

Men det hör nog till sånt där man inte får säga eller ens tycka i det här jävla landet. Och jag sitter ovanligt tyst på föräldramötet. Jag pallar för stunden inte med att vara motvals och konsumtionskritisk när de sitter och tycker att de har bra idéer.

Kittat fönster

Idag har jag för första gången kittat ett fönster. Det var ju du som brukade göra det. Och det blev väl inte direkt bra. Mamma har kittat de andra nio, och förmodligen är det väl det jag kittat som kommer att ruttna först av inläckande vatten. Men ändå. Jag har kittat.

Och så har ett av fönstren fått en andra strykning grönt. Sedan blev det mörkt och jag kunde inte måla mer.

Är djuren lyckliga då?

Man hör ganska ofta om forskning som tycks gå ut på att jämföra djur och människor. Vi människor tycks gärna vilja visa på antingen hur unika vi är eller på att det faktiskt minsann finns andra djur som kan saker som vi tyckte vi var bäst på.

Fokus brukar ligga på rationellt tänkande, planeringstänkande och förmåga att tillverka och använda verktyg. Som om det skulle vara det enda värdefulla hos människan.

Men när jag tittar upp på fåglarna som flyger över fälten så funderar jag över om de känner lycka. Hur stor del av flygandet som är rationellt och instinkt och nödvändig övning, och hur mycket som faktiskt handlar om att de njuter av flygningen och gör det extra ”bra” för att det fyller dem med glädje.

Forskas det på sånt? I så fall har jag missat det.