Som om du både finns och aldrig har funnits

Det är så märkligt… För den strategi som liksom på något vis funkar bäst för att ha en fungerande vardag innebär liksom dels att låtsas att du fortfarande finns, dels att låtsas att du aldrig funnits. På samma gång. Och båda delarna ska liksom göras så där lite lagom vagt och överglidande, så att man liksom aldrig tänker tanken till slut.

Flugor

Flugor. Så eländigt mycket flugor. Jag tycker aldrig vi haft så mycket flugor förr.

Men det var alltid du som irriterade dig mest på flugorna och gav dig ut på jakt med flugsmällan. Så kanske hade vi egentligen lika mycket flugor andra år – och samtidigt i praktiken inte, när du hade varit i farten?

Kan vi inte få en sammanfattning efter tågkaoset?

Det har varit en del dagar nu på sistone med rejält tågstrul i Skåne. Av de få dagar jag tagit mig till Malmö och jobbat har det varit en eftermiddag när allting lamslogs av obehöriga på spåren (förra veckan), och en hel dag (igår) när allting lamslogs av en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund.

Under dagar som dessa är information en av de viktigaste sakerna. Vi tågresenärer kan stå ut med betydligt mer om vi får bra information: vad är det som händer, varför händer det, och när och hur kan vi förvänta oss att få fortsätta vår resa? Information löser självklart inte allt – barn som måste hämtas måste ju ändå hämtas – men vi blir mycket lugnare om vi vet vilka spelregler som gäller för stunden. Om vi kan slappna av och veta vad vi väntar på, istället för att vara konstant beredda att behöva ändra riktning och plan.

Generellt tycker jag att Skånetrafiken (och Trafikverket, gissar jag på, för en del av infon är väl deras) har blivit mycket bättre på information vid tågstrulssituationer på senare år. Och det är väl tur det, för det tycks mig som att det kärvar ihop mer och kraftfullare när det händer något… Fast de här senaste tillfällena känns det som att informationen har funkat sämre igen.

En sak jag funderat på är dock den här: Under tiden trafikproblemen pågår så finns i alla fall en ambition från Skånetrafiken att hålla oss resenärer informerade – med utrop, informationstavlor och info på webbplatsen och i appen. Ganska täta uppdateringar. Stundtals förvirrade och inte så genomtänkta, men i alla fall, en hyfsat hög ambition.

Men när problemen är lösta så plockas infon bort. Möjligen läggs det ut info av typen ”Trafiken ska nu rulla igen, men följdförseningar kan kvarstå resten av kvällen”. Och vi som resenärer står undrande kvar och vet egentligen fortfarande inte riktigt vad det var som hände.

Jag skulle önska följande: När problemen väl är över, så tar någon som har överblick över situationen och skriver ihop en text om vad det egentligen var som hände, vad det ledde till, vilka problem som uppstod under samordningen och hur det var man löste dessa saker med ersättningsbussar, ändrade körvägar för tåg och annat. Och så lägger man ut denna sammanfattade info på webbplatsen – och där hamnar den sedan i ett arkiv som man länkar till så att det är lätthittat.

På det sättet skulle man lite grann kunna minska känslan av att man under en dag deltar i en cirkus som man egentligen inte vet hur den var regisserad.

Som det är nu är vi resenärer för sammanfattning helt utlämnade till media. Och för att media ska ge sig på en sammanfattning så krävs det att det är de riktigt stora tågstrulen – och att det finns utrymme för journalisterna att ägna sig åt tågstrul just den dagen.

Tio år

För tio år sedan skadade jag nacken. Jag tror det är tio år sedan exakt idag. Fast det var på morgonen, någon gång vid typ halv nio. Det fanns så många saker som borde ha lett till att jag inte skulle vara just där just då just den dagen, men det var jag. I baksätet av en bil med tre andra från sammaarbetsplats på väg till ett möte i en lokal ute på landet. I ett område där den lokala vägföreningen hade gjort vägbulor för att få bilister att sänka farten. Och vi letade efter var vi skulle svänga, och han som körde såg inte vägbulan och sänkte inte hastigheten, och knycken gjorde att jag slog i nacken i nackstödet… och fick ont i nacke och huvud och mådde illa.

Trolig whiplash, konstaterade sjukvården. ”Typ som en stukning i nacken”, enligt läkaren. Nio arbetsdagar sjukskrivning ”på riktigt” och därefter förväntan (Nä, ärligt talat krav) på att kunna börja jobba igen.

Och där började en panikslagen ångestig höst. Med ont i nacke och ont i huvud. Och ångest. Ångest över den här skadan. Ångest över möjligheten att komma tillbaka till normalt liv kontra att ha det så här för alltid. Ångesten över att kanske aldrig våga skaffa ett andra barn. Men framför allt ångesten över så mycket skada ett ögonblicks verk i en situation alla betraktar som ofarlig kan resultera i.

Även om det onda successivt blev bättre, tack vare sjukgymnastik och tid, så blev ångesten bara värre och värre. Två dagar innan jul begav jag mig slutligen till psykakuten. Resultat: GAD-diagnos, sertralin, atarax, sjukskrivning (mycket längre än för själva nackskadan), och ett och ett halvt år med samtalsterapi en gång i veckan med en mycket bra samtalskontakt.

Och älsklingen lovade att om det skulle bli värre med nacken av graviditet eller annat och jag hamnade i rullstol och inte kunde klara mig själv så skulle han köra rullstolen och ta hand om mig.

Jag är alltid rädd att prata om nacken. Jag vill inte dra igång ångesten, vill inte trigga tankarna, vill inte börja känna efter. Men numera åker jag både Helix och Balder på Liseberg – det får räcka som svar på frågan hur det är med nacken :-D

Alla får säga till barn bara för att barn är barn

Ibland när det klagas på att barn gör fel eller är dåligt uppfostrade eller hittar på något olämpligt, så tas det kollektiva ansvaret för barn upp. Det påpekas vikten av att alla vuxna ska kunna säga till alla barn – påpekas att det till och med är så det ska vara. Är man barn ska man alltså acceptera att vem som helst säger till en att man gör fel eller borde göra annorlunda.

Vuxna emellan är läget däremot ett helt annat. Om någon vuxen i ens omgivning gör något olämpligt, då ska man hålla käft. Man får absolut inte säga åt någon vuxen att hen gör fel, att det hen gör kan göra att något går sönder eller så. Oavsett hur snällt och försiktigt man säger det och lindar in det och liksom nästan tar tillbaka det i samma andetag.

Barn får vem som helst kritisera.

Vuxna får man inte kritisera.

(Och ack nåde det barn som vågar sig på att kritisera en vuxen! Ja, om det inte kan falla in under allmän gullighet hos ett riktigt litet barn.)

Jag tycker det är märkligt. Och fel.

(Ja, självklart var det här en förenkling och generalisering med undantag. Självklart.)

Nu är jag en

Det var knepigt när man var två föräldrar. Att hinna med allt. Matlagning, disk, städning. Gräva kattlåda. Handla mat. Planera mat. Laga trasiga saker, fixa saker som krånglar. Skaffa skor och kläder till barnen. Fylla i blanketter och planera aktiviteter och samordna kompisar och kalas och läger. Göra ställningstaganden om vad barnen får och ska. Prata med barnen. Göra roliga saker. Lära barnen saker. Titta på film med barnen. Engagera sig i deras intressen. Tjata på dem om att de ska göra saker. Motivera dem. Hjälpa dem. Vattna. Rensa ogräs. Ta hand om grönsaker och frukt i trädgården. Renovera hus. Laga bil. Köra iväg med skräp till återvinningsstationen. Träna. Tvätta håret. Ta hand om sig själv. Göra något roligt. Inte stressa. Hinna ta det lugnt. Och en massa massa annat.

Det gick inte riktigt att få ihop när man var två föräldrar. Nästan, men inte riktigt.

Nu är jag en förälder.

Fönsterstatus: grönmålning påbörjad

I fredags kväll målade jag grönt på två av verandafönstren.

Idag var de torra och kunde flyttas. Och jag har slängt ut några gurkplantor och andra plantor som liksom passerat gränsen för lönt att ha kvar, och flyttat runt lite i övrigt, så att jag nu får plats med fyra fönster att måla samtidigt. Och därefter målade jag fyra fönster gröna.

Så sex av tio fönster grönmålade en gång på utsidan. Och några av de konstiga hålen igenfyllda med kitt.

Varför pratar man aldrig om den andra sidan av att curla sina barn?

På sistone har jag läst flera artiklar om hur dåligt det är med curlande föräldrar – föräldrar som inte ställer tillräckliga krav på sina barn eller underlättar för mycket för sina barn på olika sätt. Jag minns just nu inte var jag läste dessa senaste (nyaste) artiklar om curling, men det kan kvitta i nuläget. Ämnet är ständigt återkommande. Min generation får med jämna mellanrum leva med anklagelser om att curla våra barn.

För länge sedan uppfattade jag att curlingföräldrar var ett begrepp som främst användes om föräldrar som verkligen sopade banan åt barnen i allt. Numera har begreppet vidgats betydligt.

Att curla sina barn är är en sådan där sak man som förälder ska skämmas över. En av många saker vi som föräldrar ska skämmas över. Ingen vill ju vara en curlingförälder. Jag vill det definitivt inte. Dels för att det är FULT, dels för att jag självklart inte vill att mina barn ska bli några lata jävlar.

Samtidigt är det ärligt talat inte så jävla enkelt som de som skriver de där shameande artiklarna verkar vilja ge sken av. (Och det blir inte lättare av att vara ensamstående mamma med två barn och vi alla tre lever med ganska färsk sorg över en familjemedlem.)

Men är det inte fascinerande att de där artiklarna och de där anklagelserna mot ”curlande” föräldrar alltid fokuserar på just de dåliga bitarna av det, på anklagelsen av alla oss dåliga föräldrar? Aldrig på vad som ligger bakom. Aldrig på möjliga positiva aspekter.

Kanske grundar sig ”curlandet” min generation ägnar sig åt som föräldrar på en annan syn på föräldraskapet?

När man blir förälder kan man gå totalt upp i föräldraskapet och se sig framför allt som förälder. (Eller ska jag säga mödraskap respektive mamma?) Övergå från att leva för sin egen skull till att leva mer eller mindre endast för barnen. Om man går in för att endast leva för sina barn, och för att som hemmamamma ta hand om hemmet, ja, då är det kanske inget konstigt att ägna typ all sin vakna tid åt att ”uppfostra” barnen. Tala om för barnen vad de ska göra, finnas där och påminna dem konstant, och tjata, tjata, tjata. Det ingår i förväntningarna på vad man ska göra och hur man ska vara. Och i det ingår också i viss mån att trycka undan sina egna behov. Strunta i att allt detta dels gör att det blir mindre utrymme för ens egna intressen, dels mindre utrymme för hänsyn till vad man själv mår bra respektive dåligt av.

En god mor trycker undan egna behov för att göra det bästa för barnen. En god mor prioriterar inte sig själv. En god mor får inte vara självisk.

Det innebär förstås också att en god mor tar stryk i längden. Det kan ta många olika uttryck. Men bra blir det inte.

Vår generation vill inte leva så. Vi försöker se till att behålla vårt egenvärde även som föräldrar. Behålla våra intressen och framför allt vara rädda om oss själva. (Samtidigt som vi skäms över det också, för kraven från andra generationers synsätt finns ju kvar.)

Och det låter säkert motsägelsefullt, men jag tror att det leder till en del av det som utifrån betraktas som curlande. För det är mer själsdödande att ägna en hel dag åt att tjata på barn att göra saker de inte vill göra än att själv göra de där sakerna långt mycket snabbare. Gör man det själv så går inte själen sönder. Och dessutom blir det tid över till att göra något man själv vill.

En annan del av detta ”curlande” tror jag är att vi har en annan syn på barn idag. Vi ser dem inte bara som ”barn” som ska göra som de vuxna säger. Vi ser dem som människor, individer. Medmänniskor. Vi lyssnar på deras argument. Tar hänsyn till deras behov. Vi vill inte köra över dem bara för att det ska vara så.

Så ja. Jag curlar mina barn. Jag är ingen extrem curlingmamma. Men jag orkar inte lägga hela min tid och ork på att få barnen att göra allt det jag tycker att de borde göra. Jag personligen skulle gå sönder långt mycket mer än vad det är värt. Jag som person skulle ta för mycket långsiktig skada. Och ärligt talat tycker jag inte att det är ett offer jag ska behöva vara beredd att göra för att jag blivit förälder. Och jag tror inte heller att det är ett bra arv att lämna vidare eller att det skulle göra mig till en bra förebild för barnen. Jag tror att jag är en bättre förebild om jag värnar min egen tid och går iväg och gör det jag vill och skiter i att barnen fortfarande inte städat sina rum.

Fyra månader i perspektiv

Det är intressant det där med fyra månader. När jag tänker på att det är fyra månader sedan du dog så reagerar mitt huvud på så märkligt sätt. Typ så här:

”Varför har du låtit det gå fyra månader redan? Kunde du inte sett till att åtminstone hålla fast vid tiden så att den gick lite långsammare? Se till att det inte så fort blev så länge sedan han dog?!”

Fullkomligt bisarrt. Fast sorg och tankar och känslor kring den är ju inte så logiska och rationella alltid.

Och går man fyra månader åt andra hållet från din död, så hamnar man vid nyår. När du mådde sämre men inte så väldigt och vi inte visste varför. Innan du hade fått veta att tumörerna var aktiva igen. Fyra månader var liksom hela tiden från att vi egentligen trodde att tumörerna var rejält förkrympta och vi enligt doktorns utsaga åtminstone kunde räkna med att ha dig här hela det här året, till att du låg död i sängen på palliativa.

Fyra månader är en lång tid. Hur kan det ha gått så lång tid sedan du dog? På sätt och vis vill jag ju liksom att det ska fortsätta att åtminstone vara alldeles nyss.

I kylskåpet ligger fortfarande de vakuumpackade hemgjorda korvarna från din morbror som vi fick i julklapp. Vi väntade ju med att äta dem eftersom din mage var allmänt kinkig då. Och så blev det inte bättre. Och sedan blev det inte alls. Och jag vet inte alls hur länge de håller, men jag tror ändå ingen kommer att äta dem. Jag ska bara lyckas ta mig för att slänga dem.

Fyra månader

Det är den andre september. Om en timmer är det fyra månader sedan du rosslade till i sömnen och drog ditt sista andetag.

Fyra månader. Det är både en väldigt kort och en väldigt lång tid.

Och fortfarande fastnar jag med jämna mellanrum i loopen av att tänka att ja men det löser sig, saker blir bra med tiden, och så slappnar jag liksom av lite grann i känslan av ”saker blir bra” – och sedan inser jag att den där känslan liksom till stor del består av tanken eller känslan att du kommer tillbaka. Och det gör du ju inte. Aldrig nånsin.

Och då vet jag liksom inte vad känslan ”saker blir bra” ska innehålla. Allt annat är ju liksom tomhet och substitut och överlevnad och genomlevnad och klara sig och reda ut. Men inte BRA. Bara något som är sämre än BRA.