Sanne skriver

Det slog mig häromdagen, det där med flosklernas dubbelhet. Eller dubbelhet, förresten. Floskler är floskler, det är inget påtagligt dubbelt i det. Men om floskler funkar (för mig) beror uppenbarligen väldigt mycket på hur de sägs.

För alltså, du var ju en mästare på att slänga dig med floskler. Standardiserade meningar, som gick att slänga fram i vått och torrt. Och de slängdes liksom alltid fram med en blandning av allvar och trams. Du menade det du sa, och flinade samtidigt själv inombords och inför hela världen över idiotin och floskligheten i det du sa. Aldrig helt oseriös, aldrig helt seriös, eller hur det nu var.

Som rubriken här. ”Allt blir bättre i framtiden.” Det var ett sånt där uttryck du slängde dig med. Som en avslutning på samtal med ungefär vem som helst om något som man planerat och skulle genomföra. Träffas för att planera en föreläsning, folk som skulle komma hit och gjuta ett golv, eller något annat. Och det betydde förstås inte alls att du trodde att allt skulle bli bättre i framtiden, och det var det väl ingen som hörde dig som trodde att du menade heller. Det betydde mer åt ”Ja, men nu har vi en plan för att vi ska kunna göra saker bättre på området ifråga, så nu kan vi släppa det här”.

Floskler kan liksom vara helt okej. Om man är medveten om att de är floskler och använder dem därefter. Problemet är när man verkligen säger dem som att man tror att man framför kloka sanningar.

Det är något märkligt med hur en del människor uttrycker sig kring det här att min man och barnens pappa har dött. Det är svårt att sätta fingret på. Men på något vis så känns det som att från det ögonblick han dog, eller i alla fall strax därefter, så har han liksom blivit en sak eller ett husdjur. Eller, det är förstås inte en särskilt bra beskrivning av det, men ändå det bästa jag kan komma på.

Som att det liksom är vi tre – jag och barnen – som är på riktigt. Och att han, älsklingen, pappan, livskamraten, var något fint vi hade, en ägodel, ett husdjur, en bra bil, som vi nu har förlorat och ska vänja oss vid att leva utan. Något bra vi hade men inte längre har. Men att liksom helheten finns kvar, att det är sidovagnen eller släpet som är borta. Något som var trevligt men inte nödvändigt.

Verkligheten är ju att en påtaglig del av familjen, en av fyra i familjen, en av två i min tvåsamhet, är bortryckt. Något stort och viktigt är bortskuret.

Ja, jag vet att folk menar väl. Ja, jag vet att det är svårt att uttrycka sig rätt. Men just nu funderar jag egentligen mer på vad det liksom på något vis visar om hur folk ser på döden.

Det känns liksom som att det blir ett sätt att mer smärtfritt glida förbi den existensiella biten i det här. Och som att det påskyndar processen med att få den döde att bli en skuggfigur, en någon som går mot att inte riktigt ha existerat utan mer vara en sagofigur.

Egentligen längtar jag efter att få ordning på en massa saker. Det är oordning i sovrummet. Det behöver sorteras papper-efter-döden i kontoret, och både sådana och andra papper behöver sättas i pärmar. Det behöver sorteras ut gamla DVD-filmer som alla vuxit ifrån. Det behöver plockas i ordning verktyg i uthuset. Ja, och tusen andra sådana där saker som jag inte minns just för stunden.

Det skulle vara skönt att få ordning på tusen olika småsaker. Komma till ro.

Men dels är det ganska tungt och tråkigt med sånt. Och allt sånt där innebär ju rivande i känslomässiga grejer och jobbiga beslut. Och dels finns det hela tiden mer akuta saker att lösa och att orka lägga tid och energi på.

Så jag fortsätter att låta det rinna av, titta åt ett annat håll, tänka att det får bli sen.

Och under tiden växer oordningen.

Det händer så ofta. Det är oundvikligt. Små saker. Stora saker. Praktiska saker som ska lösa. Saker som ska hittas. Allmänna funderingar. Och så vandrar huvudet den självklara vägen – till den som vet det jag behöver ta reda på.

Det där ska jag fråga älsklingen om…

Jag låter tanken glida dit. Ingen vits med att hindra. Men jag låter den glida vidare. Som att jag satt ett plåster med extra hal yta över det där. Stannar inte. Tar inte itu med. Låter bara glida vidare.

För det allra mesta är sådant som jag kan strunta i att lösa, kolla upp, ta reda på – i alla fall för stunden. Tids nog kanske jag måste, men då kanske tillvaron är mindre ömtålig, såren inte lika djupa.

Så jag låter tanken glida förbi. Släpper. Låter vara.

Många gånger.