Idag är jag för första gången fysiskt tillbaka på arbetsplatsen sedan någon gång runt 20 april.
”Vad kul/härligt/trevligt att du är tillbaka!” säger alla.
Men det här ju inte jag. Vem är ens jag i nuläget?
Och jag är inte tillbaka. Oavsett om man menar mitt gamla jag eller vem jag eventuellt är nu.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Jag, Jobb
Ja, det finns en anledning till att jag lärt mig att vilja klara mig själv och inte vara beroende av andra.
Ja, det finns en anledning till att jag har svårt för att be om hjälp.
För jag vet att det riskerar att komma surt efter.
Kanske lika så bra att bli påmind om det, egentligen.
En gång i tiden, när jag började blogga, så gjorde jag det bland annat för att kunna uttrycka sånt jag inte hade möjlighet att uttrycka någon annanstans men ändå ville ventilera med fler. (Ja, jag kunde prata med älsklingen. Men ibland är det bra med fler kontaktytor, liksom.) Och för att skrivandet passade mig. Och jag bloggade i högsta grad anonymt, ingen mer än älsklingen visste att det var jag som hade skrivit det jag skrev.
Då kunde jag i viss mån skriva friare. För även om bloggen fortfarande är ”anonym” så är ju väldigt många av den som läser den vänner och släktingar som i allra högsta grad vet vem jag är.
Det snävar in mitt skrivande. I alla fall så fort någon mer – utöver offentliga personer – involveras i det jag har behov av att skriva om. Och det innebär att jag i praktiken väldigt ofta på olika sätt försöker maskera vem jag skriver om – för att ingen ska känna sig utpekad eller illa behandlad eller nåt sånt. Så jag håller det allmängiltigt, skriver om ”folk” eller ”personer” eller annat. Det får tyvärr ofta effekten att personer som inte alls borde känna att det handlar om dem undrar om det är de som gjort fel eller gjort mig ledsen eller vad det nu är. Och det är ju inte heller så lyckat. Och jag är ärligt talat ganska trött på det där tassandet. För det känns som att det mest biter mig i baken.
Så nu gör jag avsteg. Ja, du kan hata mig för det. Det gör nog ingen större skillnad i nuläget.
—–
Jag har en ganska komplicerad relation till min mamma. Mamma är bra på en massa sätt. Men vissa områden är väldigt svåra. Ett sådant handlar om att framföra kritik mot henne.
Nu menar jag kritik i ganska vid mening: att över huvud taget framför synpunkter på något hon sagt eller gjort. Gör man det så rasar världen totalt.
Ja, så har det alltid varit.
Om jag för mamma påpekar att hennes sätt att uttrycka sig eller göra något på gör mig ledsen eller ger mig prestationsångest eller stressad eller något annat besvärligt, så kommer hela den långa harangan, om hur otacksam jag är och hur mycket hon gjort för mig och att jag minsann alltid kritiserar henne och så vidare. Oavsett om jag framfört det snällt och försiktigt, på det mildaste sätt jag kunnat komma på, eller om det kommer när bägaren runnit över för mig.
Därför drar jag mig för att framföra kritik. För jag vet vad det kommer att leda till. Med andra ord är det väldigt sällan jag framför kritik mot mamma. För jag vågar inte, eller vill inte ta risken. Även om jag tycker att man måste kunna påpeka för någon – speciellt någon så nära – att det här påverkar mig negativt – för hur ska man liksom annars nånsin förbättra relationen?
Tidigare i sommar (gissningsvis för ungefär två månader sedan) rasade mammas värld när jag påpekade att barnen och jag tyckte att hon var väldigt klämkäck i tonen hela tiden när hon försökte planera vår sommar.
Och idag, när mamma ringde, rann min bägare över när hon för gissningsvis för säkert fjärde gången under den senaste dryga veckan ringde och frågade om mina vänner varit här och gjutit vidare på verandan nu då? (Eller om det varit under längre tid men kanske fler gånger. Jag har inte fört dagbok. Det kan kvitta.) Och när hon ringde om motsvarande sak iförrgår (?) så var det också ”Jaså, är du inte klar med alla fönstren än?”. Nej, för vi har varit bortresta, och jag har börjat jobba, och jag är förkyld, och dessutom har både jag och barnen dåliga dagar ibland när faktiskt inget blir gjort.
Jag påtalade för henne i telefon idag att både jag och barnen upplever det som förhör när hon ringer och frågar den sortens saker. Och jag påpekade det orimliga i att jag förväntas ligga på vänner, som snällt, av egen vilja och utan ersättning, kommer och hjälper mig med gjutning och murning, och att jag dessutom inte har ork att samordna och hålla allting rullande, jag har fullt upp med att försöka hålla mig och barnen ”flytande”, givet hur vi mår och så vidare. Jag är synnerligen glad och tacksam att jag har vänner som hjälper till när de kan. Och jag påpekade att jag kommer att tala om för henne när det är gjort.
Då brakade helvetet löst. För hon och pappa försöker minsann PLANERA för när de ska komma hit nästa gång, och pappa har minsann så ont att han knappt kan gå, och själv tog hon minsann ut sig alldeles för mycket sist de var här –
– Ja, mamma, men jag sa att du inte behövde plocka så mycket vinbär.
– Nu pratar jag inte om vinbären utan om att jag kittade åtta fönster, och det var alldeles för mycket och ansträngande på så kort tid.
– Ja, men jag har inte sagt att du behövde gör det, det var du som gjorde.
– och om att jag ALLTID och ständigt och jämt kritiserar henne och det har jag minsann ALLTID gjort, och så vidare och så vidare och hädanefter får jag minsann klara mig SJÄLV! – [Klick]
Jaha.
Och ja, mamma kommer som sagt var att se det som alldeles utomordentligt hemskt att jag skriver om det här här. Nå, men nånstans ska det ta vägen. Och tyvärr går det ju inte att diskutera med henne – det slutar illa var gång jag försöker. Och jag kan inte ens beklaga mig för älsklingen längre.
—-
För övrigt skulle jag leva reda på en gammal text om detta här på bloggen, och sökte på ”tacksamhetsskuld”. Då hittade jag det här gamla inlägget, från 2009 (som inte var det jag letade efter):
Det är jobbigt med folk som inte säger vad de tycker och tänker men ändå förväntar sig att man ska veta och förstå.
Det är jobbigt med folk som gör saker som man inte bett dem om men som sedan ändå tycker att man ska stå i tacksamhetsskuld till dem och att de ska ha rätt att beklaga sig över hur jobbigt det varit och förväntar sig att man ska tycka en massa synd om dem.
Det är jobbigt med folk som häver ur sig en massa saker men som sedan inte låter en svara, förklara sin sida av saken eller alls prata till punkt utan då bara rusar iväg och skyller på sjukdom för att de minsann inte alls klarar att fortsätta bråka.Det går inte att umgås på de premisserna.
Speciellt under längre tid.
Det jag däremot letade efter var det här, från april i år , några veckor innan älsklingen dog:
Jag är så rädd att bli en belastning för andra. Att jag blir den där som andra känner att de måste åka och hjälpa med det ena eller det andra, för att hon inte klarar allt själv. För att hon envisas med att bo kvar i det där huset och försöka behålla den tillvaro och de drömmar som var byggda att delas av två vuxna personer tillsammans. För att hon vägrar inse att de där drömmarna och den där verkligheten inte var avsedda för henne. Att det är dags att släppa det nu.
Mina föräldrar börjar trots allt bli gamla, älsklingens också, och båda föräldraparen har i sin tur föräldrar kvar i livet att ta hand om. De är gamlingarna som ska tas omhand. Jag ska höra till den där generationen som ska vara självgående nu och kunna börja ta hand om gamlingarna när de behöver hjälp. Istället blir det jag som blir bördan.
Mamma har kommenterat inlägget:
DU är värd så mycket och DU är viktig för den DU är. DU är viktig för dina barn, för det DU lär dem och för det arbete DU utför för vår värld. DU är viktig för [älsklingens namn] i hans/din svåra stund. DU är ingen börda och vi hjälper dig gärna så gott vi kan. Dina söner behöver DIG nu, men de växer upp och kan ge dig stöd tillbaka(fast det tror jag att de gör redan nu). Kram
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Irriterande, Jag, Reflektioner och tankar
Tagged skuld, tacksamhetsskuld
Det där körsbärsträdet jag satte i maj hade ju oändligt med blommor. Och ganska många av dem blev faktiskt bär. Och väldigt många av dem har fått sitta kvar tills de blev ordentligt mogna (det är uppenbarligen inte klarbär utan har färg mer som moreller). Och eftersom trädet står bakom uthusen så glömmer jag att gå och plocka, och nu när jag kom dit ikväll så fanns det ändå massor av körsbär kvar – även om en del av dem börjar torka.
Hallå? Har man körsbär ska man väl ha problem med att fåglarna äter upp dem? Och vi har ju inte precis brist på fåglar här, om man så säger.
Nå, snart kommer höst och vinter. Då kommer väl rådjuren och äter av barken på stammen och dödar trädet.
Det är ont om mördarsniglar i år. Väldigt ont om.
När jag hängde tvätt för en stund sedan så såg jag faktiskt en under torkställningen. Så då gick jag ett varv. Och jag hittade två till, som låg och försökte göra fler. Så jag har dödat tre ikväll.
Ur mitt hänseende är det förstås smidigt att det är få av dem i år. Dels har jag inte ork att jaga sniglar varje kväll. Dels gör det mig liksom ännu mer ont än vanligt att döda.
Men det är lite märkligt att de är så få. Visst, det är lite torrt, men det brukar det ju vara här om somrarna – det är inte värre än det brukar, och då brukar det vara mer sniglar.
Posted in Reflektioner och tankar, Trädgård
Förkyld. Snorig, täppt, rinnögd, trött.
Huset är fullt av disk och tvätt och sånt. Utomhuset nåt liknande. Och jag är skitig och borde också tvättas, inte minst håret.
Orkar inte. Jag har jobbat (hemifrån), och vi har fått mat i oss, och tvättat en maskin tvätt.
Det får duga.
Men jag är trött på den här envisa förkylningen. Den är lågintensiv och långdragen.
Du har lämnat ett stort hål efter dig. Ett stort hål med vassa skarpa kanter. Men långsamt långsamt vallas kanterna in i någon sorts ludd eller sårskorpa.
Det är väldigt dubbelt det där. Jag vill både hålla kvar dig och släppa dig.
Jag vill släppa dig, låta hålet växa igen, för att det är nödvändigt för att kunna leva ett normalt liv. Låta hålet växa igen för att inte hela tiden vara på väg att ramla ner för stupet, ner i slukhålet, utan kunna få vardagen och livet och framtiden att rulla på.
Och samtidigt vill jag inte släppa taget. För om jag inte håller fast vid dig, vid saknaden, om jag inte rensar rent runt de skarpa kanterna, så bleknar du och försvinner, bit för bit. Blir händelser och anekdoter man minns vi vissa tillfällen, blir en skugga och ett namn. Och det skäms jag för. För du är värd att minnas och finnas kvar, så mycket det nånsin är möjligt för någon som är död.
Ändå låter jag kanterna börja växa igen. Håller mig borta från kanterna så att jag inte ska sparka bort det som slagit rot eller riva upp sårskorpan.
För jag orkar inte leva med den smärta det innebär att hålla dig vid liv och hålla slukhålet bredvid mig vidöppet. Det är för smärtsamt. Och jag vill inte bli den människa jag måste bli för att kunna hålla dig vid liv på det sättet.
Så jag släpper iväg dig. Bit för bit. Ryckigt. Fram och tillbaka går det i läkning och igenväxning. Och ibland tror jag att jag själv liksom bygger egna trådar över hålet, som väven man liksom bygger upp när man ska stoppa ett hål i en strumpa. Och att jag sedan försiktigt går över de där halvelastiska lätt slaka tunna trådarna, över hålet, och avsiktligt låter bli att titta ner. Nästan som att öva på att akta sig för helvetesgapet.
Jag dödar dig. Låter dig dö. Fy på mig. För jag vill inte.
När man under många år har bott tillsammans med den person, och denna person är ens bästa vän, då har man också vant sig vid att goda råd finns på nära håll. Att den man oftast ber om råd också för det allra mesta vet vad som är bäst för en. Hen kan väga in inte bara fakta och information, utan även kännedom om vad som funkar för just den här personen och vad ett val kan ge för konsekvenser.
Då behöver man inte råd från en massa personer. Det räcker oftast med just den här personens råd. Och man vet de råden går för och vet hur man ska värdera dem.
När den där personen plötsligt inte finns längre, måste man fråga andra. Ingen av dem är ordentligt insatt. Inte i all fakta, eftersom hur man än försöker så blir det ändå mest skrap på ytan. Och än mindre i hela bilden av hur det påverkar än på en massa andra plan. Ingen av dem har möjlighet att fylla rollen som den ende rådgivaren. Så man måste fråga fler. Många. Typ alla.
Och då får man massvis med råd och åsikter. Alldeles för många. Förstås.
Det är skitjobbigt. För man måste väga samman och värdera. Välja vilka man ska lyssna på. Och en del kommer att känna sig trampade på tårna för att man inte gjorde som de tyckte. Hade man aldrig frågat dem hade de aldrig känt så.
Det blir stundtals väldigt komplicerat. Och väldigt jobbigt. Både för mig och för alla er som försöker hjälpa till.
Fast jag vet i nuläget ingen annan väg. Det får vara lite så. Med tiden antar jag att det utkristalliserar sig någon sorts ”väg”, att jag får någon sorts mer styr på saker och ting. Och att ni lär er när jag faktiskt frågar om råd och när jag inte ens gör det utan bara har behov av att gnälla ;-)
Ibland känns det som jag sitter evigt kvar i att vara småbarnsförälder.
Ja visst, jag slipper numera byta blöjor, värma välling, bära omkring på barnen och hindra dem från att stoppa små leksaker i munnen. Men på andra områden känner jag mig fortfarande så löjligt låst.
När de var mindre var man ju tvungen att leka med dem för att de inte skulle hitta på farliga saker eller inte vara uttråkade. Alltså behövde man underhålla dem stora delar av tiden, och det var svårt att få göra saker man själv ville eller behövde göra. Vi vuxna fick bytas av: en var med barnen och en kunde göra annat.
Och ibland kunde de vara nöjda en stund framför TV eller film. Men att använda TV:n som barnvakt var bland det fulaste man kunde göra, det lärde man sig snart genom föräldraforum på nätet.
Nå. Numera finns det goda möjligheter att göra saker utan att behöva underhålla barnen. För nu går de själva och sätter sig vid dator, platta eller TV-spel. Hela tiden. Verkligen hela tiden när de inte är sysselsatta med någon specifik sak jag tjatat på dem måste ske.
Tolvåringen är värst. Åttaåringen gör stundtals andra saker på eget initiativ. Tolvåringen gör det inte. Jag får dra loss honom för varje enskilt tillfälle.
Jag vill poängtera att jag inte har några problem med att de spelar datorspel. Det får de gärna göra, så länge det inte är helt olämpliga saker. Och jag har förståelse för att det finns behov av verklighetsflykt, och jag vet att tolvåringen umgås med kompisar över skype och spelar tillsammans med dem. Och det finns massor med bra och trevliga effekter av att spela datorspel.
Men ändå. De behöver komma ihåg att det finns andra saker i livet. Komma ihåg vad de tyckte var kul innan. Komma ihåg att ha några drömmar eller projekt. Finnas med i världen lite. Göra något annat. Inte som tolvåringen sätta sig vid datorn när han vaknar på morgonen – före mig – och sedan sitta tills efter att jag och åttaåringen gått och lagt oss. Varenda stund, utom när jag sliter loss honom därifrån med att påminna om att det behöver göras någon av de saker som är hans ansvar.
Det är därför jag känner mig som en småbarnsförälder. För om inte jag sliter loss honom, om inte jag är med och gör något med honom, så går han och sätter sig vid datorn igen.
Jag vill inte behöva dra och slita hela tiden. Jag har annat att göra. Laga mat, diska. Skrapa och måla fönster. Vattna och rensa ogräs. Läsa någon bok. Jag kan inte göra något av det om jag hela tiden ska ”roa” honom för att hålla honom ifrån datorn. Och om jag försöker få med honom i att göra de saker som jag måste göra, så får jag ägna all tiden åt att argumentera och försöka övertyga honom om varför, och så fort han inte tycker det finns något tillräckligt enkelt att hjälpa till med så hittar han en ursäkt för att sluta – och går tillbaka till datorn.
Så jag låter honom sitta där. För jag är så jävla trött på att ha tillvaron uppbunden av småbarn. Jag tycker att han är stor nu, jag tycker inte jag ska behöva vara småbarnsmamma. Jag tycker att det är dags att jag ska ha möjlighet att leva mitt liv också.
Och jag pratar med honom om detta. Igen och igen och igen. Påminner honom om att han kan ge sig ut och cykla. Men han vill inte ut och cykla själv. Han vill i så fall cykla med mig. Eller spela spel med mig. Eller göra något annat med mig. Det vill säga ALLA möjligheter att få honom loss från datorn handlar i slutändan om att jag ska göra saker med honom. Roa honom. Underhålla honom. Och gör jag inte det, för att jag vill eller behöver göra annat, så sätter han sig vid datorn. Igen. Igen. Igen. Oavsett att vi pratat om det för en kvart sedan.
– Ska jag behöva sitta på mitt rum i ett hörn och göra ingenting?
Ja, om det är enda sättet att komma på vad du egentligen vill göra så ja, säger jag. Men det vägrar han liksom ta till sig.
Kompisar? Tja, i den mån han alls träffar dem fysiskt så sitter de ändå vid datorerna. Och ja, visst kan de få göra det ibland. Men de kan göra annat också. Han kan cykla med DEM. Spela brädspel med DEM. Tycker jag, i alla fall.
Jag funderar på att ordna spelkvällar, brädspelskvällar, och försöka locka hit hans kompisar. Fast egentligen vågar jag inte tro på att det ska funka det heller.
Framför allt är jag så jävla less. Jag har en helt normal välfungerande tolvåring, men jag behöver ändå vara småbarnsmamma. Och jag är ensamstående och sörjande, och jag pallar inte behöva lägga ALL min energi på att vara gnällmamma.
Jag står och tittar på oxelplantorna i häcken.
Vi köpte de där oxelplantorna som en tiopack häckplantor till nedsatt pris i slutet av säsongen för en del år sedan. Planterade dem i några av luckorna i syrenhäcken bredvid infarten på västra sidan, där det är bra med lite skydd, inte minst för att minska igensnöandet under snöstormar. Och de tog sig bra – jag tror det är nio av plantorna som lever.
En av plantorna har stuckit iväg bättre än de andra. Har blommat med någon enstaka klase (säger man så på oxel?) både ifjol och i år, och är på god väg att kunna bli ett träd.
Det är nu det är dags att bestämma sig: kapa den till lämplig häckhöjd, eller låta den växa till ett träd?
Oxlar är vackra träd, populära i alléer häromkring. Både blommor och bär gör nog nytta för fåglar och insekter. Ett träd får nog med blommor och bär än en häckplanta som hela tiden beskärs. Men träd tar mer plats. Och det var häck vi satsade på. Fast ganska mycket på slump.
Det är hög tid att bestämma sig.
Det är ingen viktig fråga. Båda svaren är helt acceptabla. Det är bara att bestämma sig för det ena eller det andra.
Och hade du funnits här så hade jag kanske knappt lagt fram argumenten för eller emot. Jag hade frågat dig, och vi hade tittat på varandra, och vi hade kommit fram till något. Men beslutet hade varit gemensamt, och vi hade varit överens eftersom vi hade tagit det tillsammans och det liksom egentligen nästan kvittar.
Och det beslutet hade blivit en del av kittet mellan oss: alla de där små besluten man tar tillsammans och som bygger det gemensamma överenskomna livet.