Tjejen är inte grejen för mig

Heidi Avellan skriver så här i gårdagens Sydsvenskan:

Kärleksförhållanden är komplicerade, men det finns en mall. Det säger klick, man flyttar ihop, bildar kanske familj. Mallen säger också hur man gör slut.

Vänskapsrelationer är också komplicerade, men saknar de upptrampade stigarna. Ytliga vänskaper bleknar, en dag överraskar minnet av en vän för längesedan. Så finns vänskaperna som är sega och självklara, samtalet fortsätter där det slutade, även om det gått månader och år sedan sist. Om vänskapen ändå tar slut finns ingen mall och ingen plats att lufta tragedin. Bara ekande tomhet.

Vi som växte upp i flickböckernas värld fick lära oss att en tjej hänger med tjejer tills den rätte går förbi. Då slår hon följe med honom. Efter det blir väninnorna det som varit och han det som är. Populärkulturen bekräftade mönstret.

Lyckligtvis har mycket hänt sedan dess. Dagens unga kvinnor är klokare, väninnegäng värnas medan pojkvänner kommer och går. För väninneskap är viktigt på riktigt; här förs djupa existentiella samtal och relationen varar livet ut.

Den sortens texter gör mig så ledsen. För de bygger på det klassiska grundantagandet att så här är alla tjejer/kvinnor, så här är det för ALLA. Det där är mallen jag liksom blivit påtvingad, som omvärlden med sina idéer om hur saker ska vara, har försökt trycka in mig i i alla år, och jag har fått kämpa med näbbar och klor för att värna mig och hävda att jag minsann får lov att vara på mitt vis.

Jag avskyr ordet ”väninna”. Det pekar ut vänskap mellan tjejer/kvinnor som något särskilt, något annat än vänskap mellan tjej och kille. Ordet väninna har en underton av fniss och hemligheter och flärd och relationsdiskussioner. En typ av vänskapsrelation som aldrig intresserat mig.

Jag har genom åren haft fler vänner som är killar/män än vänner som är tjejer/kvinnor. Just i nuläget är det inte så, och jag tycker själv fortfarande att det är lite märkligt :-)

Och vad är det för märklig idé om att kärleksförhållanden följer en mall eller upptrampade stigar? Det låter mer som förhållanden som är någon sorts spel för gallerierna än äkta kärlek.

Men det är texter och kommentarer av det här slaget, det här antagandet att kärleksrelationer är något som kommer och går men vänskap består, som i Avellans text, som jag syftade på i den här texten för några månader sedan. Och nu citerar jag mig själv:

Det finns säkert de som tycker jag har mig själv att skylla. Folk brukar ju vara så glada för att tala om hur dåligt det är att gå upp så mycket i sin pojkvän att man glömmer bort att odla annan vänskap. Men grejen är att han var min allra bästa vän. Allra bästa vän någonsin. Och vänskapen var grunden och vänskapen fanns där först och vänskapen var alltid allra viktigast.

[Letar bland gamla mejl från augusti -99, när vi alldeles nyss blivit ihop – mejlen från honom har jag kvar men mejlen från mig verkar ha försvunnit… vilket är lite synd. Men här finns först ett citat från mitt mejl, och så svaret.]

> Och dessutom rädd att någonstans i allt det här tappa bort vännen
> [namn], som redan blivit extremt viktig, för pojkvännen [namn]. Eller
> förlora vännen *om* pojkvännen försvinner.

Jag har aldrig riktigt förstått de som låter hela sin kontakt med en person falla för att de inte är tillsammans längre. Vad var då poängen? Om man är tillsammans för att man tycker den andre är en underbar människa, blir han/hon en annan människa då, efteråt, så att man inte vill se denne igen? Jag begriper inte…En vacker dag ska jag säkert skriva ett långt och bra mail om kärlek och vänskap och förhållanden och så, men inte nu.

Hej! *vinkar* Jag finns här. Vännen [namn] finns kvar, inuti pojkvännen [namn], och vännen [namn] tänker inte försvinna oavsett vad som händer pojkvännen [namn]. Ska du bli av med vännen [namn] så får du nog kasta ut honom med våld, för han tänker hänga fast vid vännen Sanne så länge han bara får…Oavsett.

Helt uppenbart har jag en helt annan syn på det här än Heidi Avellan. Och så kan det ju vara. Men snälla, låt bli att anta att din uppfattning är någon sorts universell sanning.

Jag har förlorat min allra bästa vän. Personen jag hade de existensiella samtalen med. Förhållandet varade livet ut, i alla fall för hans del, eftersom han dog – men hade han fått fortsätta leva tror jag vi hade blivit gamla ihop. Och han var min man. Min man, min älskling, och min allra bästa vän.

Liseberg är trots allt ganska enkelt

Många har kommit med beundrande kommentarer kring att jag åkte med barnen till Liseberg. Det är lite fascinerande, med tanke på hur många människor som föreslagit att vi borde komma och hälsa på hos dem.

Att gå på Liseberg är förhållandevis okomplicerat. För det första kan vi ta oss till Göteborg med tåg – och det tar inte ens särskilt lång tid. För det andra så innebär Lisebergsbesök trots allt något ganska okomplicerat. Ja, visst, det finns minnen och tankar och känslor. Men det finns något väldigt konkret att göra: dels köa, dels åka. Det fyller tiden. Man behöver inte göra så mycket annat.

Åker man däremot och ”bara” hälsar på folk så måste man umgås. Umgås ganska mycket. Det är jobbigt i nuläget. Eller så ska man ägna sig åt att ”bara finnas” och ”ta det lugnt” – och det kan funka i hemmiljön, men inte hos någon annan. Eller så ska man hitta på något, och de flesta saker man kan hitta på – typ museer och annat – är trots allt betydligt mer krävande, känslomässigt, intellektuellt och allt annat, än att gå på Liseberg.

Liseberg är bra. Rättframt och okomplicerat. Köa. Åk. Köa. Åk. Och kläm in lite kaffe och mat mellan varven.

Recension och kanske spoilers: Harry Potter and the Cursed Child

Jag beställde den på älsklingens födelsedag, vilket väl var dagen efter att den kom ut. För ett par dagar sedan kom den med posten: Harry Potter and the Cursed Child.

Jag vet inte om älsklingen nånsin hann få veta att den skulle komma att finnas. Tid rinner ihop, och det här med när man fått veta vad blir ganska fort ganska rörigt. Men jag tror att jag själv inte fattade att pjäsmanuset skulle komma ut om bok förrän strax innan jag faktiskt beställde den.

Nu har jag läst den. Och ja, vad ska jag säga?

Jag hatar tidsresor av den här typen. Tidsresor där man far bakåt i tiden och ställer till det så att framtiden plötsligt blir en helt annan. Det hamnar i samma kategori som pinsamheter i rädda Joppe. Kanske är det tur att jag läser det som pjäsmanus och inte ser det live, så att jag kan ta paus när jag behöver? Eller så innebär det kanske att jag drar ut på det i onödan?

Men tidsresorna öppnar upp för alternativa scenarier och alternativa verkligheter. Och det är nyttigt och bra. Det ger en möjlighet att bolla med hur olika människor kan utvecklas, både beroende på små händelser och världen runtom. Det visar tydligt på att mycket kan påverkas – att vi själva kan påverka mycket. Att vem som helst kan bli skitviktig. Att vi aldrig vet vilka händelser som kommer att bli avgörande i det långa loppet. Att en sorglig död kan leda till oerhört viktiga positiva saker. Och att de flesta av oss har möjlighet att bli ”onda” eller ”goda” beroende på val och omständigheter. Och samtidigt att tillvaron är oerhört komplex och väldigt lite är självklart.

Och i alla parallella verkligheterna är en sak oförändrad: mamman som dör av sjukdom dör oavsett det som händer runtom, oavsett om verkligheten runtom utvecklas positivt eller negativt. Från mitt perspektiv är det trots allt trösterikt.

Och ja, boken/manuset är läsvärd/t. Stilen och upplägget och storyn är ganska annorlunda från de ursprungliga Harry Potter-böckerna, inte bara för att det är ett pjäsmanus, utan för att det är en annan sorts komplexitet i berättelsen, en annan sors ”huvudkonflikt”, inte en klassisk hjältehistoria med gott mot ont. Och det är en bra sak – oavsett hur mycket jag älskar Harry Potter-böckerna så utforskas här en del av de spår som liksom släpps i de ursprungliga böckerna.

Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera över hur en hel del saker har lösts på scen. Polyjuiceförvandlingar och trollformeleffekter är ju en sak på film, men på teaterscen? Nå, jag utgår från att de löst det snyggt, allt annat vore förstås otänkbart :-D

Var det för mycket spoilers?

Märkliga effekter av döden

Så här ”efter döden” får man vissa märkliga effekter. För ”det värsta” har redan hänt. (Ja, jag vet att det finns värre saker än en snäll och stillsam cancerdöd.) På något vis ger det en mer avslappnad inställning, en något mindre tendens till katastroftankar.

Och i andra fall precis tvärtom.

Och det bir lättare att tillåta sig att bli lat. För det är liksom mer skitsamma.

Ett litet stänk av grått ska inte kategoriseras som svart

I hela den här debatten kring Aida Hadzialics ”rattfylla” så kommer också kommentarerna om att vi förringar rattfylla och därmed inte visar respekt för/tänker på/förstår de som drabbats av rattfylla, till exempel genom att någon nära har dött av ett rattfyllo.

Jag upplever att det finns en brist på nyanser här. Som så ofta, förstås. Som vanligt vill många förenkla till en enkel svart-vit värld.

Självklart ska man inte alls köra med alkohol i blodet. Men det är trots allt skillnad på att köra riktigt full och att ligga precis på gränsen för olagligt. Och jag inbillar mig att de som faktiskt kör ihjäl folk eller orsakar allvarliga olyckor oftast har mycket högre alkoholhalter än 0,2 promille. Eller? Någon som vet var statistiken finns får gärna länka.

Jag tycker det är hemskt att här där jag bor på landet så finns det folk som tar nåt riktigt starkt strax innan de ska köra och resonerar som så att nu är inte polisen ute, så det är lugnt. De är farliga. På riktigt.

Jag tycker inte alls det är samma sak med någon som druckit vin för flera timmar sedan och råkar ligga precis på gränsen för vad som är olagligt. Inte alls samma sak. Det är milsvid skillnad i resonemang kring ansvar och risker.

Så ja, jag förstår att ni som förlorat någon på grund av rattfylleri tycker det är hemskt när en minister åker fast för rattonykterhet.

Men återigen: världen är inte bara svart och vit. Det finns en enorm gråskala. Vi kan inte hålla på att placera allt som har en liten gnutta gråstänk i sig i kategorin svart.

Om nutidens idé om att ta ansvar

Jag är nykterist. Jag dricker inget med alkoholhalt över 2,25%. Jag tycker det är skitdumt att köra bil när man druckit alkohol och därmed riskera andra människors liv.

Men jag tycker också att det får finnas någon sorts rimlighet och proportioner.

Så här beskriver avgående minister Aida Hadzialic det som hände:

– I förrgår kväll var jag i Köpenhamn med en vän och skulle ta mig till Malmö. Jag hade tidigare under kvällen innan en konsert druckit två glas vin, ett glas rött och ett glas mousserande. Cirka fyra timmar senare gjorde jag mitt livs största misstag och valde att ta bilen hem till Malmö, naturligtvis i tron om att jag inte var påverkad.

– Strax efter brofästet på andra sidan blev jag stoppad av polis, i en ordinarie nykterhetskontroll och utandningsprovet konstaterade 0,2 promille.

Och på grund av detta väljer hon att avgå som minister.

Vad har då någon som åker fast med 0,2 promille alkohol i blodet att vänta från samhället i övrigt?

När någon rapporteras för rattfylleri startar två olika processer: den straffrättsliga (tingsrätten) och den körkortsadministrativa (Transportstyrelsen). Straffet för rattfylleri är oftast dagsböter. För grovt rattfylleri är fängelse det vanligaste straffet. Fängelsestraffet verkställs i stor utsträckning med elektronisk fotboja.

Om det är ett förstagångsbrott och om föraren inte har orsakat någon olycka brukar straffet bli villkorlig dom eller skyddstillsyn kombinerat med samhällstjänst.

Rattfylleri leder så gott som alltid till att körkortet återkallas. Bara vid halter på 0,2–0,3 promille (0,10-0,15 mg/l luft) finns möjlighet till varning i stället för återkallelse.

Källa: Trafikverket.

Men är man minister eller annan offentlig person så förväntas man dessutom ta ansvar för sina misstag. Och märkligt nog har ”ta ansvar” blivit synonymt med att avgå. Den som gjort något fel förväntas avgå och försvinna från spelplanen fortast möjligt.

Är inte det ganska märkligt? Jag förväntar mig att den som gjort något dumt ska ta ansvar genom att rätta till sitt misstag. Om man är högt uppsatt chef som gjort misstag inom ett företag borde man väl stanna kvar och ställa saker till rätta? Och om man är minister som missyckats med att räkna ut hur snabbt alkoholen förbränns i kroppen så borde man kanske skänka pengar till trafikskadades förening eller på annat sätt tydliggöra och ta konsekvensen av det man gjort.

Men nej, lösningen blir att avgå. En efter vad jag förstår kunnig och kompetent minister, uppskattad från många håll, blir plötsligt värdelös för att hon gjorde en missbedömning på ett helt annat område, och då är hon ute ur leken, eventuellt för gott.

Vad får vi för samhälle om bara de som är perfekta kan vara ministrar eller höga politiker?

Vad får vi för samhälle om de som tar ansvar och inser allvaret i vad de gjort avgår och försvinner av banan, medan personer med mindre skrupler blir kvar oavsett vad de gjort för dumheter? För det är ju alltid de ansvarsfulla som är ”bäst” på att ta konsekvenserna. Det vill säga avgå och försvinna från spelplanen.

Vad får vi för samhälle om en 29-årig kvinna ser det som sitt livs största misstag att dricka två glas vin och fyra timmar senare köra bil? Hade hon bara kört på den danska sidan – där hon ju drack vinet – hade det inte ens varit olagligt.

Och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om det istället varit en manlig minister det handlade om. För drevet är alltid större mot kvinnliga politiker, kraven på perfektion och inga misstag alltid större mot kvinnorna.

Gamla nässprayar

Letar nässpray i medicinskåpet. Hittar din nässpray – ja, vi brukar ju namna dem för att hålla isär dem.

Slänger den.

Hittar slutligen min egen i ryggsäcken, där jag stoppade den när vi skulle till England i vårvintras, strax efter att jag varit förkyld.

Det är väldigt lite kvar i den. Men det får väl helt enkelt duga tills imorgon.

Nej du, den gubben gick inte

Nu har någon cannabisglad snubbe spammat med kommentarer om hur bra cannabis är mot cancer. Den första kommentaren, som han lagt till mitt inlägg om att jag räknar fel på hur många vi är i familjen nu när min man dött av cancer, lyder så här:
skarmklipp
Och sedan har han gjort fem kommentarer till mitt inlägg med funderingar kring hur man ställde cancerdiagnoser förr – fast inte heller de kommentarerna har med inlägget att göra utan handlar om cannabis förträffliga inverkan på cancer. Och om att han minsann har studerat det här ämnet i många år och att jag alltid kan ringa honom på angivet telefonnummer och att han alltid svarar ärligt.

Nå. Jag är inte intresserad av att agera cannabisreklamsajt. Speciellt inte åt någon som inte ens kommenterar relevanta saker. *slänger i papperskorgen*

När en förkylning bara är en förkylning

Jag har varit och fått massage idag. Det har behövts länge.

Redan innan massagen nös jag lite och kände mig lite småsnorig. Och det är aningens mer nu. Kanske är jag på väg att bli förkyld.

Det är lite udda det där. Jag som under många år haft en lätt tendens till ångestpåslag över alla förkylningar, för att jag tycker att de alltid kommer olägligt. Men senaste året har det liksom varit exceptionellt på ett annat sätt: den som har cancer och går på cellgifter ska undvika infektioner, eftersom immunförsvaret är nedsatt. Alltså har varje människa i min närhet som hostat gett mig lätt ångest för att dra hem smitta till älsklingen.

Nu behöver jag inte bry mig. En förkylning är återigen bara en förkylning. Och jämfört med döden är en förkylning verkligen ingenting.

Vi ska inte slösa med gemensamma pengar

Med jämna mellanrum framförs det högljudda synpunkter i medier, synpunkter om hur offentliga medel ska få användas. Inte en skattekrona ska användas till felaktiga eller onödiga eller slösaktiga saker, kan man väl sammanfatta budskapet. Ingen lyx till anställda och så där. Inga onödiga insatser. Hela tiden välja det billigaste alternativet. Ja, och så vidare.

Jag jobbar i det offentliga. Våra löner är ju knappast fantastiska – det är liksom inte för den höga lönens skulle man först pluggar en hel massa år på universitet och sedan jobbar för att ”rädda världen” inom offentlig verksamhet. Men vi har vissa andra förmåner. Inga oerhört fantastiska saker, inbilla er inget. Men om jag behöver gå till läkaren så får jag tillbaka en del av kostnaden av arbetsgivaren. Och behöver jag receptbelagd medicin, så får jag också tillbaka kostnaderna av arbetsgivaren.

Men det där är ju typiskt onödiga kostnader. Sånt där som staten kanske inte borde lägga pengar på, enligt de där som skriker om att offentliga medel ska användas rätt. Så jag skäms lite grann varje gång jag begär ut ersättning för sådana utlägg. Nej visst, det är inga stora pengar, men ska liksom alla ni tillsammans bekosta mitt sertralin och min movicol?

Dessutom är det ju viss administration runt att få ut dem. Saker som ska fyllas i i tidredovisningssystemet, papper som ska skrivas på, kvitton som ska kopieras och skickas in. Administration stjäl tid från mer prioriterade arbetsuppgifter. Tid är pengar. Och tid är värdefull och ska handskas rätt med när det alltid finns mycket att göra.

Så ofta struntar jag i att begära ut pengarna. För att jag skäms att jag kostar pengar. Och för att jag tycker att jag inte har tid och ork att greja med det.

Jag antar att det är den effekten de vill ha, de där som tjatar om vikten av att offentliga medel inte ska användas fel?