Sanne skriver

Hej älskling!

Vi har lyckats ta oss iväg till Göteborg, jag och ungarna. Tagit tåget för att besöka din syster med pojkvän och gå på Liseberg.

Vi hade lite tid att slå ihjäl på eftermiddagen, efter tåget upp men innan vi kunde sammanstråla med värdparet. Och eftersom barnen inledningsvis inte var på för min idé om att sätta oss på spårvagnen och åka runt och se oss omkring (egentligen var de nog mest på för att vara väldigt inte överens, liksom), så drällde vi runt ett bra tag i Nordstan. Jag lät dem hållas en bra stund på Gamestop och satt själv i ett hörn och la patiens på telefonen. Och jag överlevde plötsliga ”jag måste gå på toaattacker” på egen hand. Och en bra stund på Akademibokhandeln. Och en nästantonåring som var missnöjd så fort det inte var han som fick som han ville. Och båda två triggande varandra mest hela tiden…

Sedan när de var lika trötta som jag så satte vi oss på en vagn till Saltholmen, där vi köpte glass och dricka i kiosken medan det ösregnade ute, och sedan åkte vi tillbaka in mot stan.

Älskade, saknaden efter dig är så stor och hålet bredvid mig är så gigantiskt.

Jag kämpar med att hålla ut och inte bara bli sittande utan försöka göra i alla fall lite ”vanligt”. Men egentligen är jag ju inte riktigt i nuet. Utan någon annanstans. Någon annan gång. Eller snarast i limbo.

Och kanske är det därför åttaåringen far runt som en stissig tok hela eftermiddagen och kvällen – för att hålla borta hålet, liksom. För när han väl lägger sig på madrassen så är han som en igel.

Tolvåringen spelar mycket datorspel.

Älsklingen, som den datornörd han trots allt var, spelade inte direkt mycket, men hade i alla fall en hel del koll.

Vad gäller det här med vilka spel som är okej att barnen spelar, är det inte alltid så lätt att göra en bedömning. Det finns ju många aspekter. Alla spel behöver till exempel inte vara ”pedagogiska” eller ”utvecklande” – ibland behöver man ägna sig åt meningslösa saker också.

Åldersgränser i det yngre spektrat har vi sett mer som inriktning och lämplighet utifrån mognad. När det däremot kommer till högre åldersgränser på spel – 15 och högre – så har jag och älsklingen varit helt överens: dessa gränser har satts av någon som är mer insatt än vi och som gjort denna bedömning, och dessa gränser ska hållas på. Inga sådana spel är alltså tillåtna för våra barn.

Det har aldrig varit något riktigt problem. När tolvåringen varit yngre har han frågat, påtalat att andra spelar det, men sedan nöjt sig med svaret – och ärligt talat mer verkat tycka att det är skönt att kunna skylla på förbud från mamma och pappa.

Igår slog det där plötsligt tvärom:

– Mamma, hur var det nu, varför får jag inte spela CS?

– Jag antar att det är så att det är en åldersgräns på det?

– Nej, det tror jag inte…?

Jag googlar. Jodå, ”CS GO” har åldersgräns som gör att det inte alls kommer på fråga att få spela.

– Men alla andra killar i min klass spelar det.

– Argumentet ”alla andra får” har använts sedan tidernas begynnelse och betyder inte med nödvändighet att det stämmer.

– Du kan kontakta dem allihop via skype och fråga dem.

– Nej, det tänker jag inte göra. Jag skiter i om de får eller inte får. Du får inte.

– Men varför får då de spela för sina föräldrar?

– Ja, inte vet jag. Jag vet bara vad som gäller här.

Ja, och så vidare. Skitsur tolvåring.

Jag är i alla fall tacksam över att det här är en sak jag vet att jag och älsklingen var överens om. Inte för att jag behöver hans ”godkännande” för hur jag sköter föräldraskapet när han inte längre finns här. Men för att det i alla fall ger mig lite tröst att veta att han, som hade bättre koll än jag, var helt enig med mig i detta.

Kommentarer jag ville svara på, och inlägg jag ville skriva.

Men jag har också en tonåring (nästan) som blir sur och argumenterar emot om minsta lilla, och en åttaåring som inte ens vill gå upp till sängen utan att jag är med. Och både ork och tid tar slut. Och jag måste sova också.

Älskling, jag är visserligen väldigt tacksam att jag inte var själv under småbarnsåren. Men det är lite dålig tajming att gå och dö lagom tills jag ska lära mig hantera en tonåring. Det är knepigt nog att ställa krav ändå – ännu knepigare att vara tvungen att liksom implementera effekter av nya förutsättningar just i den vevan.