Ack du mörka otillräcklighet

Det är mitt ansvar att se till att barnen har det bra och fungerar. Mitt ansvar att se till att de utvecklas till vettiga ansvarsfulla goda människor. Mitt ansvar att se till att de gör det de ska och att de inte bara fastnar i ett flyktbeteende framför datorskärmarna. Mitt ansvar att motivera dem att vilja saker. Mitt ansvar.

Det är ett tungt lass att bära, när jag inte ens orkar med mig själv.

Om några veckor börjar skolan. Då är det jag som måste orka vara en bra förälder: orka med att se till att de får det stöd och den hjälp de behöver, orka vara den som ställer krav, orka vara den besvärliga mamman som finns med på olika sätt. Kanske allra mest för åttaåringen, som har det besvärligt med frustration och relationer och att inte passa in i mallen – problem som fanns redan innan hans pappa blev sjuk i cancer men som knappast minskat av att bära det känslomässiga lasset utöver allt annat. Men även tolvåringen, som väl snarast är en tonåring, behöver förstås stöd i relation till skolan.

Jag måste orka. Och jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag antar att jag på något vis måste bita ihop och reda ut det. Och jag undrar hur mycket mer det tar sönder mig inombords att måsta bita ihop. Om jag ens klarar det.

Ibland tänker jag att det hade varit bättre om jag aldrig hade träffat älsklingen och aldrig hade skaffat barn. Tänker att jag inte är lämplig för det här. Tänker att jag hade åstadkommit mindre skada då.

Tänker att de hade rätt, de som skrev att jag var en olämplig mamma.

Den eviga outgrundliga skulden

Om något som är bra tar slut tidigare än det borde, då har någon gjort något fel. Typ. Och därför hänger skuldkänslan kvar, ger inte med sig. För han dog. Och alldeles oavsett att jag inte kan hitta något ”formellt fel”, någon rimlig anledning till att det borde vara mitt fel, så sitter ändå känslan kvar. Han dog. Han borde inte ha dött, inte på många år än. Jag måste ha gjort något fel.

Ibland önskar jag att den där vaga, lätta, kräkkänslan kunde ta över helt. Att jag kunde få kräkas ut sorgen och förtvivlan.

Sådana där jobbiga fönsterdetaljer jag egentligen inte alls orkar engagera mig i nu

Jag har ju skrapat och påbörjat målning av en drös fönster till verandan. Fönstren är köpta begagnade – vi fick totalt 18 fönsterbågar (tror jag det är) för en spottstyver. Tio av dem är nog egentligen gamla innanfönster, och eftersom det är tio vi behöver så har jag satsat på dessa tio i första hand. Jag har vid det här laget skrapat åtta av dessa – och målat en strykning på ena sidan, och mamma har kittat dem.

Gott så.

Medan man står och fixar med fönstren upptäcker man efterhand egenheter. Egenheter som sannolikt har att göra med att de fungerat som innanfönster. Egenheter som man ignorerar, för man tänker att jaja, jag ska ju använda dem oavsett, och det är i alla fall lika bra att jobba på, och det löser sig nog… och så knuffar man det framför sig.

(Hade älsklingen levt hade jag diskuterat det med honom. Berättat om mina iattagelser allt eftersom, så att det kunnat ligga och mala i hans huvud lika väl som i mitt, så att vi hade kunnat bolla tankar om det vid alla möjliga slumpmässiga tillfällen. Och kanske komma fram till något, eller i alla fall balansera funderingar och väga aspekter och komma fram till om vi behövde fråga någon annan eller kanske bara komma fram till en lösning som dög bra nog för oss båda.)

Till exempel har de flesta av fönstren två metallmojar som sticker ut från ena långsidan, ungefär som Ikeapluppar till Billyhyllor, fast fastsittande:

IMG_4160

Och på andra långsidan, på korrelerande plats, hål rakt genom fönsterbågsträet:

IMG_4162

Metallpinnen har jag tänkt att man väl bör kunna såga av med vinkelslip?

Men borde jag fylla igen hålen på andra sidan med något? Kitt kanske?

Det som är knepigare är uttagen på ena sidan av fönsterbågen.
Ja, alltså, hur förklarar man det här?
Fönstren har alltså det här formatet:

fönster

Bredden är 51 cm och några mm. Men tittar man närmre på det, så är träramen liksom bredare på ena sidan om glasrutorna. På ena sidan är bredden ungefär 3,7 cm; på andra sidan är bredden ungefär en cm mer. Fast bara genom halva träets tjocklek.

Svårt att förstå, va? Blir det bättre med de här bilderna? Smala sidan överst, breda sidan underst.

IMG_4159 IMG_4158
Min gissning är att man sågat bort delar av fönstren för att anpassa till det man behövde. På ena sidan har man sågat bort den yttersta cm; på andra sidan har man sågat bort en cm men liksom bara genom halva bågen. Hänger du med? Men det är bara min gissning, baserad bland annat på närheten från ytterkant till de plugg som fogar ihop bågen.

Det här behöver man ju förhålla sig till – eftersom det påverkar målning av fönster och hur fönstren i slutändan ska monteras.

Det hela kompliceras ytterligare av att hälften av de tio fönstren (om jag räknat rätt) har sin bredaste sida på kittsidan (som ska sitta utåt) och resten har bredast sida på den sida som ska vara inåt…

IMG_4161

Utöver detta har jag ju att fundera över vad som ska målas grönt och vad som ska målas vitt. För fönstren ska vara kromoxidgröna på utsidan (som allt annat på det här huset) och vita på insidan. Och jag har ju egentligen inte riktigt koll på hur de ska sättas fast, och då är det svårt att veta hur man ska göra med ”sidorna”. Men jag gissar på att jag kör grönt bara på utsidan i nuläget.

De andra bitarna – metallpinnarna, hålen och så den långa ”rännan” på var sida fönstren – är de knepiga bitarna. På riktigt. Och jag gissar på att det bör tas ställning till detta innan jag kommer för långt…

Gruskullen

Funderar över när gruskullen på din grav kommer att jämnas ut/tas bort och ytan besås med gräs igen. Gör de det när stenen sätts på plats? Eller hur är tanken?

Nej, det är förstås inte viktigt. Egentligen. Jag bara undrar. Och så är det där med någon sorts ordning och reda på graven en del i att uppnå en sorts nytt… normaltillstånd eller vad fan man kallar det.

Om det hade varit jag istället?

Egentligen var det alltid du som var den stabila. Du som inte oroade dig. Du som hade is i magen och antog att saker skulle ordna sig. Du som stod stabilt när världen gungade.

Det var jag som hade ångestläggning. Jag som riskerade att falla ner i depression. Inte du. Aldrig du.

Du var den stabila klippan som omvärlden kunde lita på. Som folk kunde berätta om sina problem för. Du lyssnade. Du fanns. Du orkade.

Så kom sjukdomen. Cancerdiagnosen. Dödsdomen.

Du sa: ”Det är värre för er som blir kvar.”

Jag höll inte med. Numera tror jag du hade rätt: Det är värre för oss som är kvar. Att dö är lätt. Jämförelsevis, i alla fall.

Vilket ju inte på något vis betyder att jag skulle ha föredragit att dö framför att leva. Inte ens fastän det just nu bara är frågan om att överleva och genomleva.

Men i alla fall: Om vi tänker tanken, att det istället hade varit jag som hade drabbats av dödlig obotlig cancer. Att det hade varit du som stått kvar här, med barn och hus och en förjävlig sorg. Du genomstabila, glada, förnuftiga människa. Hade du klarat det bättre än jag?

Jag är inte helt säker på det. Jag tror att det här är det som hade kunnat få dig att klappa ihop totalt. Värre än mig. Få dig att fullkomligt ge upp om allt.

De säger att jag är stark – hur går det då för den som är svag?

Folk brukar säga att jag är stark. Jag vet inte om jag håller med, och jag vet egentligen inte riktigt vad det innebär heller.

Men om jag är stark, och ändå egentligen faktiskt inte reder ut det här – för nej, det gör jag inte – hur går det då för alla de som inte är starka? För om jag är stark så måste det liksom på något sätt vara relativt, innebära att jag är i den övre delen av en normalfördelningskurva, och mer än hälften befinna sig under mig på kurvan.

Om jag som är stark inte reder ut det, hur går det då för alla de som är svagare? Går de under allihopa? Rent konkret: på vilket sätt går de under?

Eller, vilken hjälp och vilket stöd får de för att inte gå under? Vem rycker ut, och hur och när?

Jag tror egentligen aldrig att vi tröstade varandra under det där året

Normalt skulle vi ha stöttat och tröstat varandra med uttryck som ”Det ordnar sig!”, ”Det reder sig!” och ”Vi klarar det här tillsammans!”. Det är bra sätt att tänka i väldigt många situationer, får en att komma ihåg vad som är viktigt i tillvaron, och komma ihåg att väldigt många saker man oroar sig över egentligen inte är särskilt viktiga.

Men hur tröstar man varandra när grundförutsättningen är just att det faktiskt inte ordnar sig, att vi inte klarar det här – för den ena av oss kommer att dö? Det går ju inte. Det finns inget lugnande och tröstande att säga.

Allt trösterikt finns bakåt i tiden, i att glädjas åt det man haft. Och i att göra det bästa av den tid som finns kvar och som man inte vet ett jota om hur den kommer att vara eller hur länge den kommer att vara.

Så hur fyller man på?

Ett år med vetskapen om att du ska dö, om än inte vetskap om när. Massor av tid att förbereda sig. Och jag förberedde mig – bearbetade, våndades, tänkte oändliga mängder med jobbiga tankar. Samt kämpade på.

Hur kan man ändå drabbas så djupt av sorgen? Vara så dåligt förberedd? Rasa så djupt? Gå sönder så mycket?

Eller är det tvärtom så att det där året gör det värre? För även om jag är tacksam över det där året, så var det samtidigt slitigt. Både i att det var jag som fick ta över och göra väldigt mycket, och att det var mentalt påfrestande. Jag höll ihop och fortsatte. Och ibland hade han ork att vara med och vara en del av tillvaron, och ibland inte.

Och jag höll ihop. Nästan hela tiden redde jag ut det. Men jag gjorde nog slut på en del energi. Och det var rätt och bra att använda den där och då. Men den kanske tog slut sedan? Och nu finns det liksom ingenstans att fylla på den. Varje dag, varje steg, bara utarmar mer.

Orkar inte

Jag orkar inte vara stark. Orkar inte vara den som ska få saker att rulla på och hända. Orkar inte vara den som är på barnen för att de ska göra minsta lilla sak. Orkar inte vara den som ska vara stark åt andra. Orkar inte…

Jag behöver få vara svag. Liten. Bli tröstad. Falla ihop och inte orka mer.

Men det funkar inte så

Jag vill inte vara sån här! Jag är arg på mig själv som håller på så här. Jag vill kunna rycka upp mig och fortsätta livet och vara glad åt det jag har. Jag vill det. Verkligen.

Men det funkar inte så.