Sanne skriver

Jag skrev på twitter.

Ibland tänker jag att jag borde länka till fler av mina inlägg här på twitter. Men vilka? De är så många, och bildar en gemensam sörja.

Inser också att en bit är att jag hela tiden är rädd att få kommentaren ”Du borde prata med någon professionell”.

Det är möjligt att jag borde. Men alldeles oavsett så behöver jag fortsätta skrika ut min smärta.

Och ett av svaren jag får är:

Du borde prata med någon professionell. Nä, jag vet inte, men oroar mig för att du gör sorgen till en del av din identitet.

What? Ursäkta?

Ja, självklart är sorgen en del av min identitet. Enda sättet den inte skulle bli det vore ju att släppa och gå vidare som om ingenting hade hänt. Och tro mig, det hade varit skönt, men det funkar liksom inte så. Sorgen är en del av min identitet, oavsett vad jag gör, det kan jag inte göra något åt.

Däremot är det inte hela min identitet. Jag kämpar på med att behålla de andra delarna av min identitet, att kunna hämta upp mig själv och inte sväljas av sorgen. Jag kämpar.

Men sorgen blir inte en större del av min identitet för att jag skriver, bearbetar – eller ylar. Det är sätt jag använder för att förhindra att sorgen tar över helt.

Och nej, att jag ropar och ylar betyder inte att jag vill att någon ska servera mig lösningar och ge instruktioner. Ibland behöver man få yla, skrika, klaga, bara för att få ur sig. För att inte kvävas. Det är en märklig, om än spridd, missuppfattning att den som gnäller alltid vill ha en konstruktiv lösning. Ibland vill man bara att någon ska höra skriket.

Det hör till de saker jag faktiskt lärde älsklingen. Han hade också svårt för det där i början, det där att bara lyssna och inte servera lösningar. Men han lärde sig och blev bra på det. Blev en bättre lyssnare – och det tror jag fler än jag haft glädje av.

Men nu ska jag alltså på något vis känna skuld och skam över att sorgen blir en del av min identitet. Det är något jag tydligen borde se till att undvika, och om det blir en del av min identitet så är det något dåligt som beror på något jag borde gjort annorlunda.

Ursäkta, men jag kan hitta alldeles tillräckligt med saker att känna skuld och skam över i den här situationen ändå, jag behöver inga nya från andra.

Dessutom: det visar sig att den här personen som oroar sig för att sorgen ska bli en del av min identitet

… känner ett litet ansvar att ta upp aspekter jag tror han skulle sett…

Människan – som kände min älskling via jobbet – tycker alltså att han ska rycka in och vara min älskling. För han tror att han kan tillföra saker som jag inte själv ser att min älskling skulle ha sagt till mig.

Nå. Jag vet att det där inte är vad älsklingen skulle säga.

Men givet den jag är, med de tvivel jag drabbas av när jag mår dåligt, så är det där ändå tillräckligt för att sätta min hjärna i spinn av ifrågasättanden. Ifrågasättanden kring mig själv, kring älsklingen, kring allt.

Jag behöver få lov att uttrycka min sorg. Utan att andra ska hoppa in och tala om hur jag borde vara. Utan att vara rädd för att få kommentarer från folk som inte har professionell kunskap men som ändå anser sig veta bäst. Jag behöver inte kommentarer som tar sönder mig ännu mer.

Ja, det är möjligt att jag behöver prata med någon professionell. Eller också inte. Jag avgör själv om och när och hur. Jag behöver inte den sortens kommentarer på twitter i vilket fall.

Jag har så mycket ilska inom mig. Jag är så arg på att det blev så här. Så arg på livet, och döden, och cancern. Och dig.

Fast det är inte vettigt att vara arg på dig. Det är ju inte ditt fel.

Och det är inte vettigt att vara arg på livet eller döden. Det är så här förutsättningarna är, och man ska vara glad att man fått livet. Och livet är inte rättvist.

Men vem ska jag vara arg på då?

Det finns folk som brukar älska att påpeka att ilska är så meningslös. Att det är bättre att inte vara arg. Jag håller inte med dem för fem öre. Ofta är ilska förutsättningen för att få energi att ändra saker som är dåliga till det bättre. Alternativet att inte bli arg innebär ju att man låter det rinna av, på ett eller annat sätt, och inte gör något åt det som är dåligt.

Fast här finns förstås inget särskilt konstruktivt att göra. Javisst, skänka pengar till Cancerfonden, men det kommer aldrig nånsin att ge mig dig tillbaka.

Så borde jag låta ilskan ”rinna av”, det vill säga ignorera den, för att jag inte kan göra något konstruktivt åt att du är död? Nej. Innestängd ilska kommer bara att leda till dåligheter. Bitterhet. Eller att jag imploderar eller går totalt sönder mentalt.

Men det är svårt med ilska som jag inte kan rikta mot någon. Det finns ju ingen jag kan bli arg på. Inte ens dig – bara lite. Man kan inte, får inte, bli arg på någon som är oskyldig. Mer än sig själv. Och mig själv är jag arg på, eftersom det är det enda utrymme jag har. Men det är så destruktivt.

Så var ska jag göra av ilskan? Vart ska jag rikta den, så att den inte förtär mig i mina försök att ignorera den?