Sanne skriver

Jag har en bild. Eller rättare sagt tre bilder. Tagna din näst sista dag i livet, tror jag. Just när de höll på att byta slang i näsan på dig, så just precis då var du slanglös. Och jag passade på att ta bilder för att skicka hem, för att kanske kunna få minstingen att våga följa med till sjukhuset igen – för han tyckte det var lite besvärligt med slangen i näsan, och jag tänkte att det var bra om han vågade komma någon gång mer, innan det var för sent.

Du är tydligt döende på bilderna. Utmärglad och påverkad och trött och orkeslös. Och ändå… väldigt mycket du. Du finns där, närvarande, så mycket mer än man kan vänta sig. I den intensiva och samtidigt urtrötta blicken.

Och nu i efterhand är jag märkligt glad att jag har de där bilderna. På dig som nästan död. Som en påminnelse om hur illa det var de där sista dagarna. Och samtidigt en påminnelse om att du faktiskt var kvar ända in i det sista. Så levande och så nära döden på samma gång.

Jag visste inte, förstod inte, att jag älskade dig så oerhört mycket.

Jag vill inte älska dig så förbannat mycket.

Det är så tröttsamt och krävande med den här saknaden i varenda cell i kroppen.

Kan du inte bara låta bli att vara död någon dag ibland? Snälla?

Jag skriver ibland att det känns som att jag dödar dig igen och igen.

Och att du fortsätter att vara lika död.

Men egentligen känns det som att du snarare blir mer och mer död för var dag som går. Och samtidigt mer levande. Som att diskrepansen mellan det enda rimliga, vettiga – att du fortfarande lever – och det jag förnuftsmässigt vet är sant – att du är död – blir större och större för var dag som går. Därmed känns du mer plågsamt och omöjligt död för var dag som går. Och för var dag som går sjunker insikten in lite djupare. Och gör ännu lite ondare.