Sanne skriver

Ibland försvinner folk. Sånt där man läser om i tidningen, alltså. Folk som är spårlöst försvunna och man inte vet om de är mördade eller vad som hänt. Och det går åratal. Men de anhöriga slutar inte hoppas. Slutar inte tro att hen faktiskt kanske är i livet.

Jag har väl brukat tänka som väldigt många andra. Att det vore bättre för dem att acceptera att de försvunna personen är död. Acceptera och gå vidare.

Men jag har ju aldrig själv behövt göra riktigt det där innan, det där acceptera och gå vidare. Inte på den nivån.

Det låter ju så förbannat lätt. Acceptera sakernas tillstånd och sedan gå vidare med livet.

Men nu drabbas jag av döden, din död, varje dag. Varje dag måste jag knuffa undan dig ur tanken och påminna mig om att du är död, du kommer inte tillbaka. Aldrig nånsin. Och varje sådant tillfälle är smärtsamt. Vid varje sådant tillfälle önskar jag att jag hade få kunnat hänga kvar vid ett kanske, en känsla av att du kan finnas i livet. Inte för att få hänga fast vid falska förhoppningar. Utan bara för att inte behöva döda dig varje gång. Utan istälet ha möjligheten att liksom njuta av din existens utan att samtidigt plågas varje gång.

Huvudet, och kanske lika mycket magen, far dit igen och igen. Eller tassar runt, som runt het gröt.

Den där känslan. Känslan av att jag slösat med tiden. Slösat bort tiden vi fick tillsammans.

Fast jag vet ju egentligen vid det här laget, efter att ha ältat det många gånger, att jag faktiskt tycket att jag använde tiden rätt. Att jag inte ångrar våra val. Att jag är nöjd med hur vi levde, bortsett från smådetaljer.

Och ändå. Ändå känns det som att jag slösat med tiden. Borde ha sparat på den, så att den räckt längre.

Jag vet ju att det inte funkar så. Att de gråa herrarna i Momo liksom marknadsför en lögn. Man kan inte spara tid och egentligen inte heller slösa med den. Och man kan inte spara undan någon i en burk.

Men ändå. Ändå känns det som att jag slösat bort tiden. För den tog slut långt innan den borde. Och då har jag ju inte hushållat med den som jag borde.