Ja, barnen kom hem idag. Jag var inte hemma just när de kom – jag hämtde ju en massa lecablock – och när jag kom hem vid tjugo över fyra satt de redan fast monterade vid datorerna, och där har de suttit till läggdags.
Och efter fem kvällar när jag själv kunnat bestämma över mina kvällar – gud så skönt! – så är det nu ganska okej att sitta fast vid evighetsnattning av konstantbabblande åttaåring.
Posted in Föräldraskap
Jaha, då var jag alltså tvungen att bestämma om jag skulle våga använda diskmaskinen mer eller inte. I min allmänna beslutsvånda satte jag mig och bläddrade i instruktionsboken ett varv till. Visserligen hade jag redan gjord rent silar och strilar och en massa sånt. Men ändå. Värt att kolla om det fanns något mer värt att testa.
Hittade något om rengöring av avloppsventilen (tror jag det hette; jag sitter just nu bredvid ett barn som borde somna), som kunde vara relevant om det lät på något sätt som inte alls beskrevs som det här eller möjligen om det stod kvar en massa vatten i botten på diskmaskinen (det gjorde det ju ite, men ändå). Så jag plockade bort silen igen, skopade bort vattnet därunder enligt instruktionen, lirkade bort den lilla platsprylen som nog hette backventil och som inte alls ville loss (och ännu mindre gärna ville tillbaka några minuter senare). Och inuti backventilen fanns något som kanske eventuellt var (är) en pytteliten körsbärskärna.
När dena lilla kärna inte längre är kvar i backventilen låter det inte längre som att man steker bacon när man startar diskmaskinen.
För det är ju liksom det, att jag måste vara både du och jag för att reda ut det här.
Men jag är inte du. Jag är bara jag.
Och knappt ens det för tillfället.
Det är så många trösklar man måste över. Det är så många tjurar man måste ta vid hornen när man blivit ensam. Och i nuläget känns stundtals minsta lilla kalv som en gigantisk Ferdinand som just stuckit sig på ett bi.
Jag orkar inte hantera alla tjurarna. Jag räcker inte till. Jag fuskar och kör fullösningar.
Jag vet att jag borde ta Ferdinandkalven vid hornen och öva på att köra hem byggvaror med släp. Men jag kan inte tvinga mig att klara för mycket på en gång just nu, för jag håller ändå på att brista gång efter annan.
Så idag har jag forslat hem 40 lecablock i bilen. Och lite armeringsjärn. Det blev två rundor med bilen. Plus att en vän körde murbrukssäckar i sin bil.
Det var tungt nog ändå. Mentalt sätt var det jättetungt. Massor av sådan här komma till skott och få gjort och behöva kunna diskutera med personalen på byggstället om det jag skulle köpa. Massor av sådan här greja med renovering jag inte kan dela med dig och inte kan uppleva resultatet med dig. Massor med det här måste genomföras och jag måste agera någon sorts projektledare fast jag gråter inombords.
Och jag handlade där vi brukar handla. Det var inte billigast, men skillnaden var inte väldigt stor. Och jag är så tacksam för servicen och bemötanden. För när jag står där och egentligen går sönder inombords så blir jag i alla fall vettigt bemött och får fantastisk hjälp, och det är en självklarhet.
Men jag kan förstå de som i ett läge som det här sätter sig med ett glas alkoholhaltig dryck för att trösta sig – och sedan låter det bli en vana. Jag förstår det.
Och så tycker man att man fått rutin på fönsterskrapandet. Men så går bladet i fönsterskrapan av – bladet sitter fortfarade kvar, men har en spricka mitt igenom, rakt av. (Inte den nya specialskrapan utan den raka till större ytor.)
Så man åker till byggmarknade nere i byn för att köpa nytt blad, för det är där skrapan är köpt. Och man får fatt i den sista de har av den sorten och betalar åttio spänn för den och åker hem och monterar i den, men ser att man inte fått till det riktigt rätt utan skruvar loss den igen och tappar bladet ner i betonggolvet – och bladet går rakt av. Eller ja, något mer snett än det förra var av.
Imorgon är det tre månader sedan vi köpte den nya diskmaskinen, och den installerades två dagar senare. Jag har varit fantastiskt nöjd. Den diskar rent och snällt och bra. Och jag tycker jag är rädd om den, och har redan hunnit köra med sådan där en gång i månaden- rengöringstablett – snart borde det vara dags för en tredje.
Nå. Knappt tre månader varade alltså diskmaskinsfriden. För i lördags (jag tror det var i lördags) började den låta konstigt när man startar den. Ett intensivt märkligt ljud, ”ungefär som om man steker bacon”, sa någon. I ungefär en halv minut när man kör igång den. Och ungefär lika länge ett par gånger till senare i programmet.
I övrigt låter den som vanligt. Och diskar rent.
Men ändå. Så där ska den inte låta.
Ljudet kommer oavsett vilket program man kör. Och oavsett om det är disk i maskinen eller man kör den tom.
Jag har tittat igenom instruktionsboken. Rengjort filter och grejer. Det gör ingen skillnad.
Idag är första vardagen. Så jag åkte in till stället där vi köpt den. Han jag pratade med höll med: så där ska den inte låta. Och så gav han mig numret till Mieles service.
Mieles servicecenter säger att de kommer ut och tittar på det. Den 24 augusti. Det vill säga om en månad.
”Vågar jag använda den under tiden?” frågade jag.
”Mnja… jag vet inte, det är ju liksom i så fall på egen risk”, svarade tjejen på servicecentret.
Inte nog med att man, om man har ett hus med eternittak, med jämna mellanrum hittar småbitar av eternittakplattor i marken. För det finns ju en massa andra ställen det kan finnas asbest på.
Som när vi plockade bort plastmattor i vardagsrummet för några år sedan och efter påpekanden från vänner om att det kan finnas asbest i lim man limmat fast golven med kände oss tvungna att skicka golvmattsbitar på analys innan vi vågade riva bort golvmattorna.
Eller som nu, när jag står och skrapar fönster dagarna i ända, och det kommer larmrapporter om asbest i fönsterkitt.
Nej, det är nog inte miljonprogramsfönster jag har. Men eftersom de är köpta begagnade så vet jag förstås inte mycket om dem. Mer än det som står i blyerts på dem om vilket rum de varit innanfönster i.
Det här är i alla fall en påtaglig nackdel med att göra rätt och köpa gammalt och fixa till, jämfört med slit och släng och köp nytt: det är alla vi som tar hand om det gamla som utsätts för gamla tiders gifter och farligheter.
Skrapat och oljat sex av de tio fönster jag behöver. Målat fyra av dem vita ett första varv på ena sidan.
Efter ett tag får man lite rutin på det. Får till en arbetsordning. Och lär sig saker som att när man har oljat och låtit det dra en stund så kan man pilla bort mer av kittkanten.
Inte mitt fel.
Aldrig mer.
Jag kunde inte hjälpa!
Aldrig mer.
Inte mitt fel.
Aldrig mer.
Jag kunde inte hjälpa!
Inte mitt fel.
Aldrig mer!
Inte mitt fel.
Aldrig mer!
Aldrig mer!!
Iband blir jag fruktansvärt trött på allt tjafs mellan dem som vill samma sak men som har lite olika lösningar. Dessa eviga hårklyverier och smutskastande kring vilken lösning som är bästa vägen till ”frälsning”.
Ja, ordet frälsning kan ju få symbolisera den religiösa aspekten av det. Olika grupperingar inom en religion som var och en tycker att deras egen tolkning minsann är den enda rätta och som därför på olika sätt bekämpar (fysiskt, verbalt eller på annat sätt) de inom samma religion som har en annan tolkning. För uppenbarligen är det mycket värre att ha en liiite annorlunda tolkning av hur man lever rätt än att ha en helt annan religion :-D
Men de där klassiskt religiösa bråken berör förstås sällan mig. Det som däremot hela tiden finns i min nätliga omgivning handlar om miljö. Till exempel när det handlar om mat. På ena sidan finns de som anser att vi alla helt ska sluta äta animalier. På andra sidan har vi de som tycker att vi löser väldigt mycket bara vi väljer att äta svenskt – närodlat, enligt svenska bättre miljöregler, etc. Ja, och så finns det förstås en väldig massa mittemellan, i olika grader av kombinationer. (Det gör det ju i alla sådana här sammanhang.) Men det tröttsamma är att ytterligheterna mycket hellre ägnar sig åt att bråka om vilken väg som är Den Rätta TM och klanka ner på dem som valt en annan väg, istället för att kritisera dem som inte aktivt gör någotdera.
Eller djurrättsaktivister som gnäller på den som försöker välja bättre kött, för det är minsann inte bra nog.
Eller rabiata cykelförespråkare som gnäller på dem som väljer att skaffa gas- eller elbil, för att det minsann inte är renlärigt nog, för vi måste minsann bums bygga ett helt billöst samhälle i hela landet, och alla som inte inser det är förtappade och inte tillräckligt hängivna, och det är minsann mycket sämre än att köra runt i en bränsleslukande dieselbil.
Eller miljöpartister och centerpartister, båda representanter för partier som aner sig värna miljön, men istället för att tala om gemensamma lösningar och hur man kan samarbeta, och vaför både centerpartiet och miljöpartiet är bättre än flera andra partier, så ägnar man sig åt att smutskasta varandras förslag och tala om varför ens egna lösningar är bättre. Extra tydligt blir detta varje gång det är partiledardebatt i TV. (Och där tycker jag SVT har en stor skuld, genom sitt upplägg. Och så den där jävla blockpolitiken, som liksom ska hänga med, oavsett om den är relevant i en viss fråga.)
Eller som en hel del diskussioner kring feminism och jämställdhet, där man klankar ner på varenda kotte som råkar använda ord på de sätt som varit gängse fram tills för kanske fem år sedan och där man numera i en del samanhang måste sno in sig i så komplicerade definitioner av av man menar när man säger kvinna eller man att de allra flesta människor som egentligen skulle vilja engagera sig knappt vågar öppna munnen/röra tangentbordet, för att risken är så stor att man ska få skit för ordvalet.
Vad ska allt det här tjafsandet vara bra för? Tror ni verkligen att det är det bästa sättet att hjälpa oss framåt?
Posted in Genus och normer, Irriterande, Miljö, Reflektioner och tankar