Jag funderar mycket kring det där lågmälda umgänget. Det där man liksom ”bara” får i en familj eller i ett kollektiv. Av att bo tillsammans med människor och samagera på samma yta, inom samma väggar, men utan att egentligen avsiktligt umgås mer än kortare stunder.
För alltså, jag lider ju inte brist på folk som vill umgås. Det är bara det att JAG inte vill umgås. Inte på det sättet.
För umgås innebär att man ska ha ett konstant socialt samspel. Prata. Eller göra. Tillsammans. Inte sida vid sida, utan tillsammans.
Och ja, det kan självklart vara trevligt. Ibland. I lagom doser. Men det är inte min starkaste sida. Och det är inte det jag saknar och längtar efter.
En del förstår i alla fall att jag inte har något större intresse av att umgås. Fast de tror nog att det har mest med sorgen att göra. Och ja, det har ju med sorgen att göra, men inte bara. Lika mycket handlar det om att det är så jag funkar, och jag funkar så ännu mer nu, när jag är extra känslig. Och dessutom kan jag inte längre ”gömma mig” bakom älsklingen: låt honom ta över de sociala bitarna när jag inte längre orkar och själv gå och fortsätta med något annat.
Andra förstår inte alls utan verkar tro att det allra bästa man kan göra är att se till att jag har folk att umgås med mest hela tiden. Att det ska hända saker att fylla ut tiden med. Som att de vill hindra mig från att tänka och känna. Som att de tror att jag blivit rädd för spöken och inte ska lämnas ensam. Eller nåt. Fast alltså, att umgås fast jag inte vill eller orkar förstärker bara jobbigheten.
Det sägs ibland nåt i stil med att en äkta vän är någon man kan vara tyst med utan att det blir obekvämt. Jag tänker att en äkta vän snarast är någon som fattar att tysthet, opretentiös kravlös tysthet, många gånger är bättre än att prata.
Och jag funderar på om förälskelsefasen i ett kärleksförhållande till viss del handlar om att man ska umgås tillräckligt intensivt under ett tag för att lyckas komma till det där stadiet av lågmäld tystnad och lågmält umgänge, eftersom det är det som sedan kommer att funka för att leva tillsammans resten av livet.
Och alltså, missförstå mig inte. Jag är tacksam för att det finns vänner omkring mig, vänner som vill hjälpa mig med saker, vänner som vill finnas här för mig, vänner som vill dricka en kopp te och prata. Du behöver inte ha dåligt samvete om du är en av dem. Och jag säger för det mesta ifrån om jag inte vill träffas. Ibland bryskare än folk tycker är okej, tror jag :-)
Men det är komplicerat. Det handlar inte bara om svårigheten i att vara beroende av andras hjälp, utan också om att det tvingar mig att orka vara någon jag egentligen inte är, i en situation som är jobbig redan som det är.
Och som det är nu så blir jag rejält uppstressad bara av vetskapen att det ska komma folk på besök. Fastän jag vill att de ska komma. Just eftersom det är omgärdat av krav: krav på att jag ska orka umgås, orka tänka ut vad jag behöver hjälp med, orka formulera hjälpbehoven, orka vara projektledare.
