Sanne skriver

Ja. Innan idag var jag alltså iväg till tätortens byggmarknader. Inte med något specifikt ”jag ska köpa hem det här”. Men jag ville spana på vilka sorters reglar det fanns – eller ja, snarast kolla hur läget för tillfället är när det gäller reglar/bjälkar som INTE är 45mm/2″ på ena ledden. Och så ville jag kolla det nuvarande utbudet av trägolv. För även om det för det mesta finns hemma, så ska man liksom inte räkna med det, om man säger så. Ja, och så ville jag passa på att ha möjligheten att gå och titta lite när barnen inte är hemma – för de vill liksom inte följa med på sådana tråkiga saker, och ska man göra det och ha dem med så måste det vara ”nu ska jag plocka till mig det här och det här, och sedan betalar vi och åker hem”. (Dessutom hade jag ärenden till både banken och bilverkstaden idag.)

Jag började på vårt stammisställe, där vi nästan alltid handlar, där vi blir bra bemötta, får god hjälp, blir lyssnade på och dessutom faktiskt har fakturakonto. Jag hann bara komma in i stora hallen innan jag fick hjälp – förklarade mitt ärende och blev förevisad vad som finns och kunde diskutera kring krångligheter och anpassningsbehov när man renoverar ett gammalt hus. Trots att jag kom gående i min blåa sommarklänning som ensam medelålders tjej (eller vad fan man nu ska kalla mig). Och när jag diskuterat reglar och golv med honom en liten stund, så nämnde han att det nog även fanns tjockare golv (28 mm) som ett litet restparti på lagret och att jag kunde gå och höra med XXX därinne, och så vidare. Och jag gick in och pratade med XXX därinne – det var nog han vars kontor vi satt och beställde taket till brädgaraget på för några år sedan. Och det verkade som att det nog var tvekamt om det där restpartiet skulle räcka till mina behov nu. Men ändå. Fortfarande fantastiskt bemötande.

Ändå kändes det för jävligt. För att inte du var med. För att jag inte kan bolla med dig och ta beslut med dig och komma fram till något med dig. Hade jag varit där med dig så hade vi kunnat bolla våra intryck. Kanske hade vi kommit fram till något och bestämt något. Eller så hade vi kommit fram till att vi behövde fundera vidare och låta det bero. Men vi hade kommit fram till något gemensamt och kunnat släppa det för stunden.

Nu får jag istälet bara med mig en otillräcklighetskänsla, en känsla av oförättat ärende, en känsla av att inte vara ett dugg närmre något beslut eller klargörande eller något alls. Sådan enorm saknad och förlust. Så ont.

Och det kan ju låta som att du liksom bara betydde något som hjälp i beslutstagande eller byggande. Men då missar man poängen.

Nå, eftersom de i praktiken knappt hade några tjocka massiva golv hemma så åkte jag vidare till den andra byggmarknaden i tätorten för att kolla läget – för de brukar också ha golv. (Det stället vi väldigt sällan handlat på, eftersom de har en märklig inställning i att tala om för oss att så som vi säger att det är konstruerat i vårt hus, så kan det inte vara konstruerat, och alltså behöver problemen inte lösas.) Men där såg jag inte till några golv alls i deras stora hall där de borde finnas. Och på hela den tiden jag var därinne så blev jag inte tilltalad alls. Trots att där fanns en person inne i stora hallen som helt klart såg ut att jobba där. Och trots att jag gick och spanade ganska länge. Men där var jag nog ganska osynlig…

Jag gillar att göra en kanna te på kvällen. Jag är van att göra det. Göra en kanna te, och så meddela älsklingen att nu finns det te. Däremot inte nödvändigtvis umgås över det där teet. Kanske sitta ner i varandras närhet, pyssla med sitt eget – eller greja nån annanstans. Gå och fylla på med varmt te från kannan när det i koppen svalnat för mycket – eller tagit slut. Opretentiöst. Men ändå en låg nivå av sällskap och umgänge.

Att göra en kanna te till bara sig själv är inte alls samma sak. Dels är det för mycket. Dels finns liksom inte riktigt poängen.

Och kommer någon hit för att dela tekannan med mig så blir det en helt annan nivå av krav på umgänget. Sitta ner och prata. Och ja, det är också trevligt. Men det är inte det jag är ute efter när jag gör en kanna te på kvällen.

Jag är ute efter det som inte kräver något alls av mig. Mer än själva teet, liksom.

Och ja, jag gör mindre mängder te i kannan. Ibland. Det är mer det där andra. Det där som liksom kan låta som nästan inget alls…

Jag slänger lappen med numret till Elgiganten jag hittade i din plånbok. (Numret till Elgiganten? Varför? Vi avskydde båda stället…) Och lappen med synundersökningstiden från i mars och kortet med massagetid från något helt annat år. Men jag sparar kvittot från Wigmores Fish and Chips. Och så tittar jag på diverse blandade plastkort som jag antar ska klippas och slängas…?

Jag tittar på högen med papper. Vi har varsitt personligt fack härhemma, med saker som ska till våra egna pärmar. Fack som alltid tenderat att bli överfulla innan vi gjort något åt dem. Fast jag har varit bättre på att få saker satta i pärmar. Och ditt fack var överfullt redan när jag körde en rusch med mina och våra gemensamma förra försommaren, när jag höll mig sysselsatt och älsklingen låg inlagd det första varvet; jag tror inte du satt in något efter det heller. Någon dag måste jag ta hand om den pappershögen.

Och någon dag måste jag ta hand om blandade små tekniksaker och CD-skivor och andra märkligheter som ligger här på skrivbordet. Och tusen andra saker du lämnat efter dig.

Men jag måste inte göra det nu. Det är inte brådskande. I nuläget kan jag få nöja mig med att samla ihop saker som jag är trött på att de ligger huller om buller. Minska kaoskänslan. Resten kan jag ta senare. När jag orkar. När det inte river lika djupt för varje litet steg.

Jag är tacksam över att inte behöva göra hela utrensningen av ditt liv på en gång – att det inte är nödvändigt för bouppteckning eller arvsskifte – eller för någon flytt.

Jag tänker ibland att det hade varit enklare om det varit något som tydligt berodde på något som du brukat göra och som man visste var dåligt. Typ om du varit rökare och drabbats av lungcancer. För då hade liksom varit en sådan där risk man var medveten om och accepterat som en del av ”paketet” – typ ”Jag älskar honom och jag vet att det är dumt att han röker och riskerar att dö av lungcancer, men det är smällar jag får ta, för alternativet är att leva utan honom”.

Du hade ju sådana saker, sådana sidor och egenheter som jag lärde mig att leva med, eftersom jag visste att alternativet – att leva utan dig – var extremt mycket sämre. Småsaker jag irriterade mig på och så där. Sådant har vi väl alla? Men ingen av dina sådan asidor hade något som helst samband med att drabbas av tarmcancer – eller cancer alls, tror jag.