Sanne skriver

Jag vet inte om det ska ses som ett friskhets- eller normaliseringstecken. Men idag har jag känt mig stressad på helt normalt semester-Sanne-sätt: Alla saker jag inte gjort. Ogräs som behöver rensas. Saker som behöver skördas. Fönster som behöver skrapas. Bank som behöver besökas. Beslut som behöver fattas. Mat som behöver lagas. Semester som behöver njutas. Allt som ska hinnas och allt som ska prioriteras. Precis som jag brukar känna så här års.

Fast med den skillnaden att du inte finns här. Du kan inte hjälpa mig att prioritera, och du kan inte säga åt mig att jag ska skärpa mig.

Det är svårt att hitta viljan. Viljan att göra saker. Viljan som i lust och önskan, inte samvete eller förnuftstankar. Min vilja sitter i skogen, och vartenda träd i den skog är nerhugget. Borta.

Det är så svårt att hitta kraften och motivationen.

Och jag känner mig så ensam. Ja, jag har två barn. Men de har fullt upp med sitt datorspelande. De skiter ärligt talat fullkomligt i vad jag gör, bara deras tillvaro flyter på och de får mat då och då. De har inget intresse av att göra saker tillsammans med mig. Jag är ensam i att bry mig om tråkgörat som behöver göras, och jag är ensam i de saker som jag vill glädjas åt tillsammans med någon annan. Jag har ingen att kämpa tillsammans med mot ett synnerligen oklart mål. Jag är ensam i min luddiga strävan mot den vilja jag knappt hittar.

Jag drunknar i en hopplöshet.

Ungar som släpper saker omkring sig och inte tar hand om saker förrän efter mycket (MYCKET) tjat. Ungar som inte gör något annat än att sitta vid datorn, utom när man specifikt talar om för dem att ”Nu ska vi…” eller ”Du ska…”, typ. Ungar som är totalt ointresserade av allt som inte är i deras datorer och som måste motiveras, nej, tvingas, för att något annat ska hända.

Matvaror som diverse besökare lämnat kvar och som ingen här äter och som man hittar och får slänga. Matvaror som besökare lägger på helt oväntade ställen i kylen och som man inte hittar förrän efter veckor, när man hade glömt att de fanns. Köksredskap som är spårlöst försvunna.

En märklig folkskygghetskänsla hos mamman, en känsla som gör det svårt att umgås, svårt att slappna av med människor omkring sig, för det känns som att det behöver hållas uppe en fasad. Eller nej, inte en fasad, men alla sorters besök och umgänge och hjälpbesök kräver att jag lyfter mig till någon sorts planerings- och strategi- och genomtänkthetsnivå som jag inte alls har för tillfället, och samtidigt så innebär alla försök att nå upp till dessa och fokusera tillräckligt att jag stänger av alla de andra jobbiga känslorna tillfälligt… Och blotta vetskapen om att det ska komma folk är påfrestande och ångestbyggande – trots att det är människor som jag älskar och vill ha här. Och behöver.

Jag skulle behöva vara barnflicka åt barnen för att få dem att göra något alls. Samtidigt behöver jag själv kunna slappna av och inte fokusera på för många saker åt gången. Om jag själv ska kunna göra ens det minsta lilla av det jag själv vill, samt det som absolut måste göras, så finns liksom inte ork och tid att vara barnflicka. Så istället blir jag en uppgiven, misslyckad mamma som suckar över barnen.

Och kroppen bygger på med anspänning och allmän smådarrighet under ytan. Och magen gör ont, precis som förra sommaren.