Tolvåringen ska kämpa i sig dagens sista dos av antibiotika med hjälp av yoghurt, blåbärssylt och extra socker. Jag behövs i närheten.
Åttaåringen vill sedan pappa dog inte vara själv på ovanvåningen på kvällen eller somna själv. Jag behövs alltså hos honom.
Kontentan är att klockan är skitmycket, och åttaåringen ligger i soffan i vardagsrummet och låtsas för sig själv att han ska försöka somna men tittar egentligen på TV, jag sitter i fåtöljen och tillgänglig, och tolvåringen grejar i köket.
Ibland när någon skadats väldigt illa, i en olycka eller så, så säger man att det vore bättre för hen om hen hade fått dö istället. Och självklart kan det vara så – om smärtan är för svår, om de fysiska begränsningar hen får leva med för evigt är alltför besvärliga ihop med personens personlighet, och så vidare.
Men en persons värde består inte bara i vad hen kan göra. En människa är så mycket mer än så.
Jag har sagt eller skrivit att jag skulle ha velat kvar min älsklings huvud i en burk, hålla det levande och ha möjligheten att i alla fall plocka fram det då och då. Inte som ett alternativ till att ha honom här på riktigt förstås, men som ett alternativ till den hemska verkligheten, där han är död för tid och evighet.
Ur mitt hänseende, jämfört med rådande omständigheter, hade det varit ljuvligt underbart att ha honom kvar i livet, evigt sängliggande, nästan förlamad, men ändå kunna ha ett utbyte med honom. Visst var det värdefullt att kunna dela praktiska sysslor med honom, göra praktiska saker tillsammans med honom. Men efter att ha delat nästan sjutton år med honom så är det småsakerna som är små, viktiga och oersättliga. Leenden. Trams. Små reflektioner om vardagen. Samtal om myror. Utbyten av tankar. Att avsluta varandras meningar. Lyssna på musik tillsammans. Stötta varandra mentalt kring varandras svaga sidor.
Jag saknar hans röst och hans tankar och hans babbel och hans skratt.
Jag vet inte vad han hade tyckt om att leva på premisser där han fysiskt sett inte kunde göra något. Förmodligen hade han tyckt att det var oerhört frustrerande att vara beroende av andra – men jag tror också att han hade kunnat se att hans värde i form av existens och närvaro hade varit oerhört värdefullt och uppskattat för alla som verkligen betydde något för honom (och då var det ju ändå skitmånga). Jag tror han hade hittat sätt att leva med det också.
Att vara levande, om än med enorma fysiska begränsningar eller oerhört lite kraft, är ändå en enorm skillnad mot att inte vara levande. Speciellt för alla de som älskar en. Och om smärtan – fysiskt eller mentalt – inte är omöjlig att bära, så är livet, även ett väldigt begränsat sådant, ofantligt mycket mer värdefullt än alternativet.
Det tänker jag på, när jag på twitter läser om en person som känner att omvärlden har svårt att se hens värde, nu när hen inte har samma kraft och energi och möjligheter som förr. Jag tänker på det stora, ofantligt stora, hål en människa som inte längre finns lämnar efter sig. Och att det hålet till så fruktansvärt stor del består av de saker som är så små att vi knappt tänker på dem.
Förra månaden kom det plötsligt pappersavi för bolånen från banken. Adresserade till han som är död. Tidigare har bolånesakerna (ränta och amortering som ska betalas) bara aviserats via internetbanken. Men nu tyckte visst bankens automatiska system att det behövde skickas papper till den där döingen, till en kostnad av 45 kr per avi (gånger två – två olika lån). Jag ringde och meddelade att detta var synnerligen dumt och onödigt, och de lovade fixa. Jag har sett att de där avikostnaderna betalats tillbaka.
Men idag kom likadana avier igen för den här månaden, återigen till döingen och återigen till en kostnad av 2×45 kr.
För ett tag sedan meddelade jag Eon, som är nätägare för elnätet, att han den där som stått på elavtalet inte finns längre men att vi andra finns kvar och att avtalet självklart ska flyttas över på mig. Sedan fick jag utskick där de välkomnade mig till min nya bostad.
Och i brytpunkten av detta så får jag dubbla elräkningar, både från nätägaren Eon och från dem vi köper själva elen av: en elräkning fram tills döingen avregistrerades, och en från att jag ”tagit över”. Ju fler räkningar desto roligare att sitta och knappa i internetbanken?
Och det kommer pengar från olika håll, pengar från olika sorters försäkringar och annat. En hel del saker kommer som sådana där jävla utbetalningslappar som man måste in på banken och lösa in. Och även om man anmäler att jamen nästa gång det kommer nåt från samma instans så ska det in på Det Här Kontot, så funkar det ändå inte, utan sedan kommer det nya inbetalningslappar och man måste ränna till banken igen.
Jag har aldrig varit så många gånger på banken som de här senaste månaderna. Herregud vilket bankrännande, om det ena och det andra och det tredje…
Och så kommer det mejl till döingens mejlkonto, om att det kommit något DHL-paket till honom. Och ja, jag har förstås både hans och mitt ID. Men hans lär väl vara spärrat vid det här laget? Så kommer jag att kunna hämta ut vaddetnuär? Det lär ju vara något kickstartat rollspel eller nåt sånt igen…
Ja, och så där fortsätter det.
Och ja, folk är snälla och hjälpsamma för det mesta när man ringer och behöver lösa något trassel. Men det tar sådan energi med varje sådan där sak som ska ringas eller åkas eller fixas. Och bidrar till en konstant känsla av dåligt samvete.
Jag borde bringa ordning i tidsskriftssamlaren med alla papper. Jag borde avregistrera älsklingen från en massa mejlutskick. Jag borde… men jag hinner inte, orkar inte…
Jag ville egentligen aldrig gifta mig. Och det fanns många skäl till det.
Det tyngsta skälet var nog att jag tyckte det var ett märkligt sätt att manifestera kärleken. Detta att lova varandra något för evig framtid, från en viss tidpunkt. För mig är det en omöjlighet att lova att älska någon alltid – jag kan bara svara för vad jag känner just nu, och det finns alltid en möjlighet eller risk att det kommer att ändras.
I grunden så handlar det på något vis om att valet att leva ihop är ett val man gör hela tiden. Jag vill inte stanna i ett förhållande för att jag liksom ”lovat” att jag ska göra det, utan för att jag fortfarande aktivt vill det, hela tiden. Förstår du hur jag menar? Jag är lite rädd att jag genom att gifta mig ska känna att nu har jag sagt att jag ska leva med honom, och då känna krav på att leva upp till det, och då kan känslan av det kravet bli skälet till att jag stannar. Vilket skulle kunna leda till att jag känner ett krav (från mig själv) som gör att jag tappar bort vad jag verkligen känner. Alltså att ”kravet”, även från mig själv, i sig kan döda känslorna.
Ett antal bröllop jag varit på var en annan orsak. Bröllop är förknippade med så många märkliga traditioner. Väldigt många av traditionerna går inte alls ut på att göra det trevligt för brudparet utan att på olika sätt driva med dem och göra dem till åtlöje. Varför ställa till med en stor fest för att fira ett viktigt ställningstagande, om risken är stor att utsättas för en massa otrevligheter? Nej tack.
Och när man tänker på bröllop och giftermål så är det förstås ofta kyrkbröllop man tänker på. Men varför blanda in präst och en gud som man inte ens tror på i det här?
Ja, och så har vi syntharna ;-) För jag tyckte ju att om vi av någon anledning skulle dela på oss, så behövde jag inte gärna ha dina synthar. Eller dina saker, liksom. Jag tyckte att mitt är mitt och ditt är ditt, och så är det bra med det. Inte för att prylar och pengar är viktigt – utan just för att det inte är det.
Men i slutändan gifte vi oss ändå. Av rent juridiska skäl. Har man barn ihop och bara är sambos så bör man se till att skriva diverse papper – jag har inte ens koll på vilka – och eftersom vi aldrig kom till skott att få det där gjort så valde vi till slut att ändå gifta oss. För att det var enklast.
Nu i efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det. Nu, när du är död, har jag insett att det underlättar en massa. Och när någon man älskar är död är man tacksam över att kunna minimera mängden trassel och byråkrati – det är fullt tillräckligt med sånt ändå. Och samhället är liksom trots allt fortfarande byggt för att skyddsnäten ska funka smidigast om man är gifta.
Jag, som aldrig varit intresserad av det här med att gifta sig, skulle vilja flytta fokus för äktenskapet. För i vårt land ser vi äktenskap och giftermål mest av allt som ett sätt att manifestera kärleken, gärna på ett vackert och överdådigt sätt. Fest och romantik. Men jag tycker vi borde bli bättre på att se äktenskap just som en juridisk överenskommelse.
Det låter förstås gammeldags och som något hämtat från en omodern hederskultur. Men det är inte så jag menar. Vi ska självklart välja vem vi lever vårt liv med utifrån kärlek och känslor och välmående, inte utifrån strategiska affärsöverväganden.
Men att gifta sig handlar inte om att visa sin kärlek och ta ställning till att leva tillsammans. Det är ett konstant ställningstagande man gör från dag till dag. Att gifta sig är däremot just frågan om ett juridiskt avtal: Detta är den person jag har ett ekonomiskt och juridiskt liv tillsammans med. Detta är den person som får ta över det fulla ansvaret – med för- och nackdelar – för mina barn, mina pengar och alla mina jordiska tillhörigheter när/om jag dör.
Det är en praktisk fråga. En fråga om att tydliggöra för samhället att det är den här personen som ska dra nytta av skyddsnät och som ska ta de beslut vi annars tog gemensamt. Ett sätt att underlätta byråkratin för den stackars överlevande partnern.
Ruskigt oromantiskt. Fast ändå kopplat till kärleken, faktiskt – till att älska en människa så mycket att man bryr sig om hur den ska ha det om man själv inte längre finns.
Men i huvudsak tycker jag kärleken ska manifesteras på andra sätt än genom giftermål.
Tolvåringen spelar mycket på datorn. Och när han vill använda sina pengar – månadspengar och födelsedagspengar och sånt där – så handlar det ofta om att köpa datorspel eller tillägg till datorspel. Saker man köper online.
Tidigare har det varit pappa som hjälpt honom med sånt. Pappa har varit mer bevandrad i olika betallösningar på nätet. Men pappa finns inte längre – älsklingen är död. Och inte så att jag inte handlar på nätet – jag handlar ofta på nätet. Med faktura, och med kortbetalning, och direkt vi internetbanken och mobilt bank-id. Men inte mer än så.
Redan dagen efter hans död ville tolvåringen att jag skulle fixa ett sådant där datorspelsköp. Fast det behövde betalas via PayPal. Jag har inget PayPal-konto. Jag hade ingen kunskap om PayPal. Och dagen efter min älskades död var inte dagen jag var kapabel att försöka fixa med sånt. Trösklar för att lära sig nya saker och traska in på okända områden är synnerligen höga när sorgen slagit klorna i en.
Någon vecka senare lyckades jag i alla fall fixa den där betalningen. För det visade sig att man via PayPals betalningslösning ändå kunde betala med kort, utan att registrera ett PayPalkonto.
Men nu vill tolvåringen köpa saker online till nåt spel igen. Och den här gången verkar det inte finnas sådana lösningar. Den här gången ska man välja betalningslösning att koppla till kontot. Det vill säga det jag måste göra för att det ska kunna betalas är att jag måste koppla mitt bankkort som betalningslösning till en speltjänst på nätet.
Det är, för mig, en helt annan sak än att göra ett köp och betala det specifika köpet. Här handlar det alltså istället om att mitt kort ska vara kopplat och kunna användas för de köps som görs.
Och det är inte frågan om att jag inte litar på min tolvåring. Han skulle säkert inte missbruka det och köpa saker han inte borde. Men JAG vill inte ha mitt kort kopplat till detta. Jag skulle inte göra så ens med ställen jag regelbundet handlar ifrån. Jag vill inte ha det så.
Då slogs jag av tanken att det ju numera ska gå att få betalkort även till barn – det har banken påpekat tidigare. Jag har inte tyckt att det känts relevant. Men nu kunde det kanske vara dags? Ett kort kopplat till det konto där pengar av det slaget (födelsedag&julklapp) ändå ibland sätts in. Pengar han ändå själv bestämmer över – det är ju rimligt att han kan ha ett kort kopplat till dem och kunna betala de saker han vill köpa.
Besök på banken för att fixa kort. Och jadå, det går att fixa betalkort till tolvåringen – Visa Ung. Och med det kortet går det att betala i fysiska affärer. MEN betalkort för unga går inte att betala med på nätet. På nätet måste man vara 18 för att kunna betala med kort, meddelar bankdamen – för det säger lagen.
Det känns som att lagstiftningen inte riktigt hängt med? På vilket sätt är det rimligt att barn ska kunna betala med kort i fysiska affärer men inte via webbhandel? Vad är skillnaden, liksom? Antingen så anser man att barn i den åldern ska få lov att bestämma över sina pengar och betala med dem, eller så tycker man inte det. Var affären finns borde väl vara ovidkommande? På något vis känns det som att det mer är frågan om att man vill styra vad barnen och ungdomarna lägger sina pengar på?
Bankdamen föreslår mig lösningen att jag ska skaffa ytterligare ett bankkort, kopplat till ett separat konto just för dessa saker. Det vill säga jag ska skaffa ett kort som jag ska använda för tolvåringens betalningar.
Men jag ville ha en smidig lösning. Inte mer trassel. Och jag tyckte att det var rimligt att han skulle få lov att börja ta den sortens ansvar istället för att jag ska behöva trassla som mellanhand.
Trött mamma. Och med en synnerligen sur och besviken tolvochetthalvtåring.
Tolvåringen har ett sår vid ena stortånageln. Det har visst varit där ett tag – fast det har inte jag vetat. För en tolvåring är stor och sköter sig huvudsakligen själv, och som förälder har man liksom inte koll på småsår och sånt där. Speciellt inte när nästantonåringen för tillfället inte är särskilt talför (annat än när det gäller konflikter med lillebror) och mest bara sitter vid datorn.
Men igår såg jag såret. Blödande och vätskande och märkligt, och med en lätt svullnad och en avvikande färg på främre delen av tån.
Idag ringde jag vårdcentralen för jag ville att vi skulle få en sköterska att titta på det. Vi fick en läkartid tjugo minuter senare.
Nageltrång. Tio dagars penicillinkur med förhoppningen att det ska hjälpa och funka, annars på sikt ”kniven”.
Tolvåringen som vägrar tabletter måste nu ta tabletter tre gånger om dagen i en och en halv vecka.
Posted in Föräldraskap
Ja, som sagt var, jag skrapar fönster och oljar. Bit för bit.
Det är fascinerande. Jag tror det är väldigt bra kvalitet på de här fönstren. Vilket bland annat märks genom att träet inte suger. Jag är liksom van vid att när man oljar trä – oavsett om det är nya saker eller gamla som ska åtgärdas – så suger träet en hel del. Men det här stabila fina gamla träet suger väldigt lite.
Och så har det varit en snickare här och tittat, både på dörren ut från vardagsrummet till verandan och på själva verandan. Han säger att han tror det ska gå att få ordning på dörren i vardagsrummet, lite fix på dörren och lite fix på tröskeln. Och det låter som att han vet vad han pratar om – och han förstod till fullo att jag vill kunna ha kvar dörren med de befintliga glasen.
Och så tittade vi på det här med dörr på själva verandan också och diskuterade lösningar och så. Så han ska komma med prisförslag på båda delarna i nästa vecka någon gång. Och det kändes som att han i alla fall var på samma våglängd när det gäller inställning till renovering och utseende och material och känsla… eller så.
Ibland tänker jag att det hade varit skönare om du hade uppslukats av den där sprickan i Doctor Who. Den där sprickan i universum, som om ljuset föll på en genom den så slutade man att existera, men inte nog med det, det var som om man aldrig hade existerat.
Visst ä det på sitt sätt hemskt om någon underbar människa aldrig skulle ha existerat. Men det finns stunder när det känns som att det skulle ha varit väldigt mycket lättare att hantera att helt ha glömt din existens än att ständigt påminnas om dig och plågas av minnet och vetskapen att du är död och borta för alltid.
Jag skrapar fönster och oljar.
Din syster med pojkvän lagar hamburgare med åttaåringen och spelar blockflöjt med tolvåringen.
Det finns stunder när livet nästan känns… normalt. Stunder när jag (nästan) kan slappna av och saker (nästan) känns som vanligt.
Då måste mitt huvud fra iväg och kolla. För mitt huvud VET. Vet att det är något fel, något konstigt, något som ska göra hela tillvaron svajig och konstig och FEL.
Och det tar ju inte lång tid att hitta. Det finns där bara jag viker under den tunna spetsgardinen. Du är död.
Och sekunden efter försöker jag knuffa bort det igen. För vad blir bättre av att jag rotar i det och flyttar på gardinen? Det är som att peta i ett sår.
Fast på nåt sätt måste jag ändå det. Måste kolla av. Måste se till att jag inte glömmer. Måste ha kvar den där känslan av att något fattas och är fel.
Lite grann som att jag måste se till att såret inte läker utan ärrvävnad. För jag behöver ha ärret också.
Jag vill berätta för dig om småsaker. Som myror.
Inget viktigt alls egentligen.
Berätta att det verkar vara ett myrbo i orangeriet i kanten mellan den tegelbelagda ytan där bykkaret satt och det gjutna golvet runtom – på en liten fläck i den sprickan är det massor med myror.
Berätta att i övergången mellan det nya gjutna golvet och den gamla bortre delen av golvet, också i orangeriet, verkar det också vara ett myrbo. Är det liksom där de bosatte sig istället för de (flera) myrbon som var i mitten av golvet därute innan, när det var mer grus än betong?
Berätta om myrbon längs ena ytterväggens insida i orangeriet. Och myror under trappen vid den rivna verandan. Och diskutera myrbon i största allmänhet.
Inte för att något av det är viktigt på något vis. Inte ett dugg viktigt. Vore det viktigt skulle jag ju kunna diskutera det med någon annan. Men det är helt oviktigt. Det är liksom bara sådana där små vardagssaker. Sånt där man står och diskuterar och jämför hur det var förra året och hur det blev jämfört med vad man hade trott, och så vidare. Fnissar lite. Pratar i halva meningar. Fascineras gemensamt. För att man fascineras över saker tillsammans och noterar samma sorts saker och… trivs med det. Delar vardagen och livet. Inklusive myror.
Men jag vill inte prata med någon annan myrorna. Myrorna är oviktiga. Det är gemenskapen med dig jag vill ha.