Jag var borta vid klarbärsträdet. Smakade ett par klarbär. Kanske att de kunde fått vara lite lite mognare, men i princip är de klara.
Så länge har du varit död: ett körsbärsträd som köptes i full blom och planterades några dagar efter din död bär nu färdig frukt.
Jag är så trött. Inte fysiskt, men mentalt. Behöver vila från ställningstaganden och överväganden och klokskap. Mitt huvud surrar av allt som borde bestämmas och lösas och fixas, och mycket av det är nog egentligen småsaker, men allting allting allting känns oöverstigligt. Mitt huvud surrar och mitt huvud låser sig och mitt huvud sprängs.
Jag behöver vila i att någon annan tar ansvaret, någon annan jag delar ansvaret med kliver in och tar över.
Fast det finns ingen sådan. Och mitt huvud sprängs och tårarna flödar, och tårflödet är på något vis det enda som lindrar en liten aning. Men så lite så lite.
Du som sitter och grejar med någon pryl som ska lödas eller läser en bok eller nåt annat. Jag som sitter med en dator i knät eller kryper runt på golvet och klipper till ett tyg. Eller nåt annat.
Du och jag. Vi. Bredvid, tillsammans, men var för sig, knappt ens interagerande.
Jag var lycklig så. Det passade mig. Och dig. Jag mådde bra så.
Och nu svär jag över all denna tid jag kunde gjort saker tillsammans. Inte för att det var det jag helst hade velat, men för att tiden tog så förbannat slut.
Men egentligen är det ju så där jag ville ha det. Och fortsätta ha det.
Äkta vänskap kommer när tystnaden mellan två människor är komfortabel.
Och det finns tusen saker vi liksom aldrig pratat om, trots att samtalet var en så viktig del av vi:et. För vi behövde inte alltid prata.
Jag har vid något tillfälle sagt eller skrivit att jag bär min sorg på utsidan.
Fast det är inte sant.
Ja, för den som läser vad jag skriver är det sant. Men för den som träffar mig är det nog sällan så. När jag träffar människor är det mer som när man har fruktansvärd mensvärk men lyckas bita ihop och vara som vanligt den där stunden man har det viktiga mötet. Det går, men innebär en särskild sorts plåga just under den tiden.
Och sedan blommar smärtan ut ännu värre efteråt.
Det gör det förstås ännu svårare. För alla dessa människor som vill hjälpa mig med min sorg – deras närvaro gör ju väldigt ofta bara att jag klistrar på ett välfungerande ansikte en stund till.
Och jag vet inte hur man gör för att göra annorlunda. Jag har ingen aning.
Ibland känns det som jag fastnat i limbo. I ett evighetslångt icketillstånd. Före det tillståndet finns du, levande. Efter det tillståndet finns livet och världen men inte du, för du är död, och det är omöjligt. Och alltså sitter jag fast i limbo och riskerar att bli vansinnig.
Det är så märkligt…
I de allra flesta sammanhang så lär vi oss att om saker inte blir riktigt som vi skulle önska, så kan vi göra bättre nästa gång. Bättra på. Göra om. Trial and error som en bra väg att lära. Alla är värda en andra chans. Och vi ska inte hänga upp oss på tid.
Nästan som att tiden kvittar. Nästan som att vi kan gå in och ändra saker i efterhand, som att ordning och insats och resultat och en massa sånt egentligen kvittade.
Men så har den där märkliga fixpunkten DÖDEN.
Och när den fixpunkten passerats så går det liksom inte att gå in och ändra i passerad tid som var före den punkten. I alla fall inte för just den som är död.
Döden avgränsar vad som är möjligt att ändra på ett oerhört drastiskt sätt.
Och det är märkligt svårt att ta till sig och acceptera.
Den nyblivna åttaåringen har fått ett antal filmer i födelsedagspresent – det var vad han önskade sig mest. Så morgon och förmiddag har bjudit på frukost framför TV:n och Pirates of the Caribbean – Vid Världens ände.
Smidig värld det där. De som är döda verkar kunna plockas tillbaka till livet på alla möjliga sätt. Visst, det är inte enkelt, men ändå: det omöjliga är helt klart möjligt.
Det där eviga ångestmalandet. Tänk om cancern berodde på något här. Något i huset. Något i luften. Något i marken och i grönsakerna vi äter. Tänk om jag också drabbas av tarmcancer och det berodde på någonting här, något jag borde ha fattat, och vi borde ha flyttat härifrån – men istället så dör vi allihopa, bara för att vi bosatte oss här.
Suzanne Vega fyller visst år idag. Och om några veckor kommer hon till KB i Malmö, och jag har biljett till konserten.
Det är väl tveksamt om jag kommer att hålla ihop. Om man bortser från monsterhitsen Tom’s Diner och Luka, som väl ingen som levde på den tiden kan ha missat, så var det du som introducerade mig till Suzanne Vega.
Caramel och Liverpool som kom med blandbanden hösten -99.
Blood makes noise som vi spelade och sjöng på vår lilla miniturné sommaren -00.
Men även senare material, som från skivan Songs in Red and Gray:
Det är många koppar te i soffan som druckits till Suzanne Vega-skivor genom åren. Och det kommer att göra för jävla ont att gå och lyssna på henne.
Men jag har i alla fall vänner som sällskap på konserten.
Jag tror det var idag för fjorton år sedan som jag var på intervju till det vik som med tiden ledde vidare till fast jobb – där jag nu jobbat sedan hösten 2002. Och dagen innan, när min blivande chef ringde och undrade om jag kunde komma på intervju, stod jag och skrapade fönster. Precis som nu i dagarna.
Imorgon är det åtta år sedan vår minsting föddes. Åtta år sedan jag stod och hängde runt älsklingens hals på förlossningen och halkade runt i fostervatten.
Imorgon blir den andra födelsedagen inom familjen vi betar av efter att älsklingen dog. Och sedan är nästa i ordningen älsklingens egen.