Sanne skriver

En av de saker som stressar mig väldigt mycket, och sannolikt väldigt i onödan enligt de flesta, är beredskap.

Inte beredskap som i krisberedskap eller väderberedskap eller beredskap för strömavbrott. Utan beredskap när det gäller det väntade.

Vänta på någon som ska komma. Vänta på någon som ska ringa.

Det kan vara någon som ska komma och köpa något jag lagt ut på Blocket. Eller en hantverkare som ska dyka upp. Eller någon trevlig människa som ska komma förbi på fika. Det kan alltså vara trevliga saker eller jobbiga saker eller helt neutrala saker. Men väntandet i sig skapar en stress och en nervositet hos mig. Eftersom jag inte vet exakt när personen kommer att dyka upp – det går ju inte att veta – så låser det min tillvaro. För när personen väl kommer så kan det bli pinsamt om jag missar att hen dyker upp, vilket jag kan göra om jag är på ovanvåningen eller om jag grejar med saker i husets bakre rum och inte har utsikt mot framsidan. (Pinsamt är inte alls rätt ord. Inte genant heller. Men jag vt inte vilkt ord jag ska använda.) Och jag kan ju inte heller sätta igång med vad som helst. Inte saker som inte går att avbryta hur som helst – som att måla fönster eller putsa väggar eller nåt sånt. Eller saker som gör att jag är skitig. Eller som kräver koncentration och fokus. Och alltså går jag liksom mest och… väntar. Eller gör saker som inte kräver fokus. Vilket mest resulterar i att jag väntar. Och känner hur tiden rinner bort. Och blir frustrerad.

Eller som när någon ska ringa. Kökskranen gick sönder här för en dryg vecka sedan, och för att göra en lång historia kort så har jag nu en ny kran på plats men behöver att någon sätter dit den. Pappa skötte i fredags den jobbiga biten med att ringa runt och försöka hitta en hantverkare. Som kanske eventuellt skulle kunna fixa det idag på eftermiddagen. Och dagen idag började ändå med väntan, för en läkare från vårdcentralen skulle ringa vid 8.10. Och det gjorde han, eller han ringde rentav 8.07. Efter det samtalet började väntan på att hantverkaren eventuellt skulle höra av sig, typ från 11 och framåt. Det vill säga gå och vänta och inte riktigt veta vad man kan göra och inte kan göra eftersom man behöver kunna släppa det när som helst för att svara i telefon. Vid 13.30 kollade jag för säkerhets skull av med pappa att jag fattat rätt, att det var hantverkaren som skulle höra av sig. Jodå, så var det, men pappa ringde ett extra varv och kollade. Beskedet var att han hör av sig innan han kommer, och det blir nog inte idag men kanske imorgon.

Och ja, jag vet, jag är glad att jag förmodligen har en hantverkare som ska komma och fixa. Absolut. Det är jag som är den besvärliga kunden i det här, inget snack om saken – det är jag som med kort varsel behöver hjälp. Det är inte det det här inlägget handlar om.

Det handlar om vad det gör med mig. Att jag låser mig. Att jag blir stressad över att behöva kunna svara när som helst, behöva ta med mig mobiltelefonen dit jag går i trädgården (i jobbekläder och kalkbrukskladdig), inte kunna åka iväg på utflykt eller till Malmö och hjälpa sonen shoppa kläder eller åka och träna, och hela tiden vara beredd att skrota planer och ställa om för att NU kan hantverkaren komma.

Jag vet, det är jag som inte är vettig. Men jag funkar så här i alla fall.

Ledsenheten ligger ytligare än den brukar. Som en gäckande gråt precis under ytan eller nästan på ytan. Kanske är det ledsenhet som blivit över från de här jävliga åren. Kanske är det bara mitt själsliga vemod. Kanske är det oavsett vilket bra att den ligger och guppar på ytan.

Jag vet inte om det beror på medicinbytet, från medicin med huvudinriktning depression till huvudinriktning ångest, eller om det handlar om att semestern börjat och jag har mer tid och utrymme att känna.

Fast det vore bra att ha någonstans att göra av den. Om det är instängd ledsenhet från de gångna åren så är den ju instängd för att det inte funnits någonstans att göra av den. Och det finns det fortfarande inte. Sorgen är mindre men ensamheten är fortfarande lika stor.

Samtidigt har jag svårare än vanligt att fånga tankar och nöta fast det som försöker glida undan. Förmodligen är det bra. Det där att nöta fast saker för att inte glömma är inte jättebra. Och det innebär samtidigt också att saker jag inte vill ska fastna snabbare glider undan. Det är absolut bra.

Jag har gått på sertralin i många år. Först december 2006 till våren 2008, då på ganska hög dos (200 mg?). Sedan från… kanske hösten 2010? och fram till nu, på 50 mg. Eller, i slutet av mars i år höjde vi dosen till 75 mg. Och sedan för två veckor sedan sänkte vi till 50 mg igen, för att förbereda för medicinbyte. För nu ska vi testa om det är bättre med Paroxetin, som är mer inriktad på ångest än på depression typ.

Så i torsdags kväll tog jag sista tabletten sertralin, och igårkväll tog jag första tabletten paroxetin.

Jag har INTE läst bipacksedeln. Jag tar ju medicinen för att hantera min ångest, min generella ångest som kan hugga tag i vad som helst och rentav fabricera egna symptom, och bipacksedlar är bäst i världen på att trigga sånt. Så jag satte mamma på att läsa igenom bipacken och sedan meddela mig det hon ansåg jag behövde veta.

Nå. Första tabletten 20 mg paroxetin strax inna läggdags igårkväll, och kombinerad med en atarax för att ta udden av ev oro (jag hade annan oro/ångest att hantera i vilket fall).

Det är alltså inte tolv timmar sedan jag tog första tabletten. Jag känner ändå behov av att skriva något.

När jag vaknat till inatt – även långt efter att effekten av ataraxen borde klingat av (och jag blir sällan trött av atarax nuförtiden i vilket fall) så har jag varit SÅ TRÖTT. Alltså trött som i sömnig, som i så avslappnat och skönt att somna om. Som i att hjärnan inte alls börjar vandra runt och leta efter saker att haka fast i utan bara tycker att äh, nu sover vi vidare.

Även nu på morgonen… en mycket större trötthet. Så där så att jag tänkte, innan jag slutligen gick upp, att så här kan vi ju inte ha det, tänk om jag kommer att vara så här trött och sömnig hela tiden? Även större trötthet i hjärnan. Svårare att haka fast i saker, bita fast tankar. På gott och ont. Det är skönt att inte kunna fastna i tankar eller nöta fast tankar. Fast det innebär ju att närminnet blir ännu sämre, för jag kan inte nöta fast saker för att kompensera för att minnet är kasst. Saker trillar bort. Det känns som att jag inte på samma sätt kan tänka efter och formulera mig. Jag kommer på mig själv med att tycka att jag inte kan formulera vad jag ska säga. Fast jag formulerar mig och säger saker. Man kan tydligen prata utan att ha förberett vad man ska säga innan? Det jag säger blir ändå vettigt, så det är inte förvirrat och konstigt, det är bara inte som processen brukar funka för mig.

Det är överlag mer av… skitsamma. Att det som kommer ut är det som kommer ut. Att det som händer det händer. En viss avslappning i själen.

Det är skitsvårt att sätta ord på. Och det är vansinne att ens försöka beskriva eller analysera eller ha tankar om effekter efter tolv timmar. Jag vet. Och ändå… de där gångerna jag vaknade inatt, och när jag vaknade på morgonen, då var det ju verkligen inte så att jag letade efter effekter av att ha bytt medicin. För det var inte min första tanke alls. (Bara det liksom? Inte det första jag tänkte på?)

Nå. Medicinbyte innebär att jag sak vara beredd på extra svajighet de närmsta veckorna. Jag vet. Men just precis nu känner jag inget behov av att stoppa i mig atarax för att hantera omställningen. Just nu känner jag rentav en försiktig hoppfullhet.

Men det är märkligt. Det är ovant att hjärnan inte kan haka i på samma sätt, vare sig när det är avsiktligt eller ett problem. Är det så vanligt folk har det?