Var är du, min älskade kraftkälla? Jag orkar inte vara allt jag behöver vara. Projektledare, organisatör, mamma… och dessutom sörjande änka. Allt ska man vara, utan någon kraftpåfyllnad alls.
Så trasig inombords.
Kan man kanske koppla generatorer till tårflödet att hämta energi ifrån?
Det är tungt och jobbigt och jobbigt och tungt. Själen värker. Huvudet är konstant på gränsen till huvudvärk. Kroppen samlar på sig småspänningar tills det nästan är som att den vibrerar av anspänningen.
Och då handlar det ändå bara om att jag försker hantera det rullande, det löpande. Försöka ta de beslut och göra de ställningstaganden som behövs. Inte hantera sorgen och saknaden utan bara försöka komma framåt.
Det är så många beslut som måste tas. Jag måste ha fatt i en dörr på utsidan av den jävla verandan. Begagnad? Hittar inga jag vill ha på Blocket. Nybeställd? Men hur vet jag vilken av alla som tillverkar jag ska beställa av? Vem gör bra, vem har bra pris, vem har kvalitet, vem har tid att leverera? Måste skicka fråga till ”alla”. Och dörren innanför behöver åtgärdas eller bytas. Och det ska muras upp nederdel av veranda, och tas ställning till hur det ska byggas. Och det finns oändliga valmöjligheter och oändliga frihetsgrader och kombinationsmöjligheter. Och det äter mig och tar sönder mig.
Och jag kan ta reda på och kolla upp, men jag kan inte ta besluten. Jag behöver dig här som kan sätta ner foten och bestämma och säga att det blir bra och det ordnar sig.
Fast inget ordnar ju sig. Du dog. Det är väl det tydligaste exemplet på att inte allting ordnar sig.
Och mitt huvud sprängs bara av att försöka tala om för hjälpsamma människor vad jag behöver hjälp med eller ens sätta ner foten och säga om det är ditten eller datten som ska göras. Mitt huvud sprängs av att försöka samordna att det kommer personer olika dagar och ska titta på verandan och bygget och dörrar och att det kommer folk och hälsar på och jag måste samordna och planera. Det är svårt nog att komma på mat att laga för dagen.
Och så kommer posten, med vattenfaktura i ditt namn, och med beställningsbekräftelseochfaktura för gravstenen, och med en bok av Simon Stålenhag till dig, och papper om något avslutat konto som jag säkert borde kolla att pengarna kommit in där de borde, och bara att följa alla sådana trådar är nog egentligen nog för att fylla en dag.
Och jag ska vara rädd om mig själv och snäll mot mig själv. Men det är rent faktiskt så att det faktum att du är död gör att jag måste klara alla de bitar som jag är sämre på och som du var bättre på och som jag kunde släppa till dig, alla de sakerna som är svåra för mig måste JAG klara. Och jag vet inte över huvud taget hur det ska gå att kombinera med att vara snäll mot mig själv. Tvärtom kräver det ju att jag ska bita ihop och klara allt det där som jag knappt klarar.
Och det gör ont att bita ihop. I huvudet och i kroppen och i själen.
It’s funny. The day you lose someone isn’t the worst. At least you’ve got something to do.
It’s all the days they stay dead.
Doctor Who igen. Avsnittet ”Heaven Sent”. Och efter en drös avsnitt skrivna (huvudsakligen) av andra, så är det nu ett Moffat-avsnitt igen. Och jag undrar återigen vem Moffat har förlorat, som skriver så insiktsfullt om döden och sorgen.
The Doctor: … And you’ll still be gone. Whatever I do, you still won’t be there.
Clara: Doctor, you are not the only person who ever lost someone. It’s the story of everybody. Get over it. Beat it. Break free. Doctor, it’s time. Get up off your ass. And win.
Jag står ute när jag skrapar fönster. För det skitar ner med färgskrapet, och då känns det smidigt.
Fast i någon mån är det väl samma sak som högre skorstenar för att röken ska komma längre bort? Bra lär det ju inte vara egentligen. Snarast står jag väl och bidrar till nedskräpning och mikroskräp i vår natur och våra vatten. Skitdåligt.
Och ändå är det så det får vara nu. För jag pallar inte vara den duktiga förståndiga och hitta på lösningar för allt. Och jag är knappast vare sig den första eller den enda som skrapar fönster ute.
Och ja, den här nedskräpningen är förstås en av de negativa bitarna med att vara duktig och återbruka istället för att köpa nytt. Alltid är det nåt.
Och nej, jag vet inte vad färgen innehåller. Ja, det kan vara bly och andra otrevliga ämnen. Det vet man aldrig. Köper man begagnade fönster så vet man inte. Det hör liksom också till det man får på köpet.
Men jag orkar inte bry mig om det heller. Varken vad gäller miljön eller min egen hälsa.
Vad gäller hälsan och olika saker man hanterar har jag haft så mycket oro och ångest genom åren. Och det hjälpte ju inte ett skit, för det var ändå ingen av de sorternas cancer som de sakerna borde kunna leda till som tog livet av min älskling. Och det finns så många som aldrig oroar sig och som aldrig drabbas. Just nu pallar jag inte oroa mig. Det gör ju ändå ingen jävla skillnad.
Och så grunnar jag på nivån för good enough för fönstren. Hur noga ska jag skrapa och bli av med gammal färg och fixa till kitt och annat? Jag vill inte vara pedant. Orkar inte vara pedant. Good enough, som sagt var. Fast jag vill ju å andra sidan att verandaeländet ska hålla.
Att göra det bästa av omständigheterna och förutsättningarna. Det är liksom egentligen min paradgren.
Totala friheter och valmöjligheter klarar jag dåligt av. Att kunna välja av oändliga möjligheter, helt fritt, det är skitsvårt. Jag är för ambivalent. Jag vill väga in för mycket, ta hänsyn till allt, välja det allra bästa. Den allra bästa lösningen finns ändå aldrig att tillgå. Och det ena som händer är att jag får prestationsångest och går sönder inombords.
Men att agera utifrån de givna förutsättningarna passar mig bra. Det här är den mat som finns i kylen och som måste ätas upp – ja, men då kan jag trolla ihop något jättebra. Eller som det här med att bo i ett gammalt hus. Det finns fasta givna förutsättningar. Och då kan jag vara kreativ innanför de ramarna. Då blomstrar min kreativitet.
På ett sätt är det en krishanteringsegenskap. Okej, så här är det, och nu gör vi det bästa av det.
Och det där har förstås tydliga kopplingar till min ångestproblematik. Min ångest uppstår i tankarna kring allt dåligt som kan hända. Den totala kartan av möjliga scenarion – alla möjligheterna och riskerna finns, och de hemska och jobbiga blir lika påtagliga i den kartan som de trevligare. Så mitt fokus riskerar att hamna på de jobbiga och hemska och fastna där. Men när jag verkligen hamnar i en krissituation så ör det något annat som tar över och jag agerar utifrån just den givna situationen.
Förmodligen var det därför det där senaste året funkade så bra som det gjorde. När älsklingen drabbades av obotlig cancer och döden var det enda säkra så kan man tänka att jag med min ångest borde ha blivit lamslagen, men istället var det snarast så att jag kavlade upp ärmarna och jobbade på. Agerade. Det var så vi tog oss igenom det året. Fortsatte. Gjorde det bästa utifrån de givna förutsättningarna.
Och jag trodde jag skulle fortsätta så även efter den där slutpunkten som kallas döden.
Fast för tillfället funkar det inte.
Egentligen vet jag ju hur jag vill göra. Jag vet hur jag gör det bästa utifrån förutsättningarna. Vet hur jag vill leva och göra och vara, utifrån de förutsättningar som vi nu givits. Det är ändrade ramar, nya förutsättningar, men det är förutsättningar jag kan hantera.
Egentligen.
Men som sagt var, ändå funkar det inte.
Och det är inte ångesten som är problemet. Det har inget med ångesten att göra. Utan det är sorgen. Den stora tunga sorgen och de existensiella känslorna. De lägger sig över min krishanteringsförmåga och gör att jag inte mäktar med att göra det bästa av omständigheterna den här gången. Eller just nu i alla fall.
Och det är frustrerande. För som sagt var, egentligen är det en av mina paradgrenar.
Egentligen vill jag inte ändra nåt. Egentligen är jag alldeles jättenöjd med hur vi levt. Ja visst, små detaljer här och där kunde man förstås filat på, självklart var saker inte perfekta, men ändå. I det stora hela. Det var ett bra liv. Lagom intensivt. Egentligen ville jag ha det som vi hade det.
Med en enda skillnad: Jag ville ha kvar dig längre. Mycket mycket längre.
Och för den skillnaden är jag beredd att vända varenda sten, vartenda gruskorn, för att se och undersöka om det finns något jag kunde eller borde gjort annorlunda. Om det på något vis kan vara mitt fel att det inte blev längre. Även om det skär i mig som om varje gruskorn vore nyligen krossat glas.
Och även om jag egentligen vet att oavsett vad jag hittar under de där glasskärvorna så kommer det aldrig att kunna hämta tillbaka dig till livet.
Shakespeare. He really knew his stuff. They all did. The Ancients. Poets. All those sad songs. All those lullabies. Sleep is essential to every sentient being in the universe. But to humans, greedy, filthy, stupid humans, it’s an inconvenience to be bartered away. Well, now we know the truth. Sleep isn’t just a function. It’s blessed. Every night we dive deep into that inky pool, deep into the arms of Morpheus. Every morning, we wake up and wipe the sleep from our eyes. That keeps us safe. Safe from the monsters inside.
Doctor Who. Avsnittet ”Sleep no more”.
Ja. Sömnen är oerhört viktig. Och även om jag inte sover hela nätter i ett sträck, utan vaknar ett antal gånger ibland, och även om jag inte blir utsövd, och även om det är för jävligt att gå upp på morgnarna och tar flera timmar innan jag lyckas ta mig förbi hela den motbjudande känslan av att behöva acceptera världen och livet och rådande omständigheter, så ändå: Jag sover. Jag får nattens vila från den konstanta sorgebordunen. Jag får några timmars flykt undan verkligheten, jag slipper undan monstren för ett tag.
Det är påfrestande i längden, det där lågfrekventa sorgesurret. Det ligger liksom där som en bordunton hela tiden. Även när saker liksom funkar på ytan.
Ja, alltså, det är ju inte bekvämare när sorgen blommar ut till fullo och fyller upp hela tillvaron, med tårefloder och värkande hjärta. Självklart inte. Men skillnaden i ansträngning är inte så stor som man skulle kunna tro. Det är jävligt ansträngande även att gå omkring med den där bordunen.
Och om det är svårt nog att komma till skott med att börja göra saker i vanliga fall, så är det liksom inget mot vad det är nu, med det där extra motståndet som ligger där i vägen hela tiden. Både motståndet i form av den där melankolin och dysterheten och eländigheten, och i form av att det liksom inte finns något trevligt lockande mål att sträva mot.
Det tröttar. Det tynger. Det sitter ständigt där och gnager. Det gör att jag aldrig känner mig helt avslappnad och nästan aldrig riktigt befinner mig i nuet.
Och lyckas jag någon kort stund befinna mig i nuet, så är du liksom genast en självklar levande del av tillvaron igen, och då måste jag igenom att minnas och acceptera att du är död EN GÅNG TILL.
Spår 2b. Därifrån går vårt tåg. Tåget hem från jobbet. Tåget hem från stan.
Oändligt många gånger har jag kommit ner där efter jobbet och fått en kram av dig, där nedanför rulltrappan, precis utanför glasrutorna, i hörnet. Småsnackat om dagen som varit.
Oändligt många gånger har du kommit rusande i sista ögonblicket för att hinna med tåget. Och ibland kommit lite försent.
Spår 2b. Ett litet stycke vanlig jävla vardag, med vardagsberättelser och tågförseningar och dålig info och vardaglig närhet.
Spår 2b är fortfarande stället jag måste åka från när jag ska med tåget hem från stan. Men du kommer aldrig mer stå där i hörnet. Och jag saknar dig för jävligt varje gång. Du fattas så väldigt tydligt och påtagligt där.
Den där ”I need you”. För det fanns bara en kvar på plantskolan. Och de trodde inte de skulle få hem fler. Så jag tänkte att det var bäst att köpa den nu. Även om jag inte gärna kan plantera den förrän gravstenen är på plats, det lär dröja några månader.