Göra tvärtom

Någon sorts liten insikt: jag måste göra tvärtom. Eller i alla fall något ditåt.

Så här: när det handlar om att hantera ångest så får man så väldigt ofta lära sig att man ska hantera det genom att motarbeta tanken man har ångest över. Inte ge ångesten utrymme. Inte ta ut problemen i förskott.

Så det är väl det jag ofta försöker göra. Tänka att jag ska ta problemen när de verkligen blir problem. Försöka tänka att det ordnar sig. Försöka att inte visa för andra vilka tankecirklar som rör sig i mig, för jag vet att jag ju bör försöka kväva ångesten. Typ.

Det innebär dels att ångesten inte syns. Ingen fattar vilket kaos som rör sig på insidan. Jag ger intryck av att vara sval och lugn och ha allting under kontroll.

Men ångesten finns ändå där. Hela tiden. Jag bara gömmer undan den. Och sedan blir kaoset större när den blommar ut – men då har den dessutom tappat sin tråd till verkligheten.

Så insikten är väl typ den här: jag ska inte försöka typ KBT:a bort ångesten. Jag måste erkänna ångesten, även över sånt jag vet betraktas som fåniga småsaker, sånt jag vet jag inte ”borde” ha ångest över. Vara ärlig för mig själv och inför andra. Låta ältandet vara synligt.

Det är jättesvårt. Av flera skäl. Och ja, ett av skälen är förstås att jag är så väldigt van vid att inte visa allt det där. Men det finns fler skäl.
Dels är det ansträngande. Det är skitjävla jobbigt att berätta alla de där små sakerna som tillsammans leder till kaoset. För kaoset i hjärnan består ofta av att det är så många detaljer som interagerar. Att berätta om dem är superansträngande i sig.
Speciellt om den som lyssnar inte är intresserad av att lyssna. Och risken är alltid att den som lyssnar avfärdar det halvvägs igenom. Tycker att det är för mycket och inget att hänga upp sig på och det löser sig nog och släpp det nu, Sanne.
Och det är ju fullt tillräckligt att jag själv försöker avfärda det, jag behöver inte bli avfärdad av omgivningen också.

Men så en bit är att det är jobbigt i sig att berätta. En annan är risken för att avfärdas och få höra att jag inte ska ta ut problemen i förskott eller inte alls. För jag behöver ta ut problemen i förskott för att kunna hantera dem.

Som nu.

Den här veckan som kommer ser ut så här:
– skola må, tis, tors, fre för tioåringen. Det är jag som skjutsar dit. Ev behöver jag även hämta.
– sotare tisdag em
– tandläkare för tioåring tors em (jag behöver vara med)
– läkartid på VC fredag morgon

Utöver detta finns jokrar:
– kanske kanske dyker det upp ett slumpmässigt SIP-möte inför nästa termin. Det kan bli den här veckan.
– förhoppningsvis kommer det ett läkarbesök på företagshälsovård i Malmö ang fortsatt sjukskrivning. Det vet jag i så fall inte alls när det blir.

Och: Det finns bara jag. Det finns ingen annan förälder. Det finns ingen annan som kan rycka in. Det är bara jag.

Det innebär att mitt huvud hanterar ALLA eventualiteter. Mitt huvud bollar runt med hur jag ska hantera om läkarbesöket blir på den eller den eller den tiden och därmed krockar med… tja, alla de ovanstående sakerna.

Samt ihop med det eventualiteten av att tioåringen inte klarar att ta bussen hem från skolan någon av dagarna och att jag i så fall måste lösa det med.

Jag VET att det normala sättet att hantera detta är att säga: ta inte ut problemen i förskott. Lös det när du vet när läkarbesöket blir.
Så det är det jag försöker göra.

Men JAG FUNKAR INTE SÅ.

Mit huvud fortsätter att gå i spinn under ytan. Och jag kan klara av flyktbeteende ett tag, skjuta undan och fokusera på något annat, men det blir bara flyktbeteende, inte att verkligen kunna vara i något annat på riktigt.

Det blir en sorts ”bita ihop”.

Det är flera bitar i det jag inte klarar.
Både biten att inte veta och därmed behöva ha lösningar för alla varianter OCH att det är jobbigt att stressa och hinna med flera saker samma dag. Båda sakerna är stress. Men osäkerhetsfaktorn är mest stress.

Och jag försöker ju slå knut på mig själv. Försöker att inte göra stora problem av det jag vet att man ”ska” betrakta som småsaker, för att då tycker folk jag är löjlig, och det vill jag ju inte vara.

Så jag försöker hantera allt det där genom att lösa det, utan att berätta vad det gör med mig.

Och det blir fel. Väldigt fel. Så jag behöver lära om. Göra tvärtom. Fastän det är så jävla svårt.

Så jag har i alla fall idag på morgonen skickat mejl till jobbet, till den på personal som ska ta kontakt med företagshälsvården, och försökt förklara varför det känns trassligt. Vet inte om det blev vettigt, och mejlpolicyn säger undvik mejla på helgdagar.

Men jag behövde få det ur systemet liksom. (Och kopia till chefen förstås.)
Jag har frågat tioåringen. Det är okej att han tar emot sotaren om jag inte är hemma. Däremot är det INTE okej att jag försöker hitta någon annan som kan följa med till tandläkaren. (Oddsen att jag skulle lyckas med det är ändå usla.)

Och så har jag meddelat tioåringens lärare att om saker skiter sig, beroende på när läkartiden hamnar, så kan det bli så att tioåringen inte alls kan komma till skolan den dagen.

Nej, så kan man självklart inte göra. Man kan inte hålla sitt barn hemma från skolan för att man själv ska till läkaren.

Men jag inte heller klona mig, hur mycket jag än försökt de här senaste åren. Det går inte.

Och ska jag prioritera så är det TVÅ saker som är prioriterade den här veckan: läkarbesök för mig och tandläkarbesök för tioåringen.
Allt annat går att ta bort om det krisar.

Jag måste lära mig att tänka så.
Jag måste lära mig att tänka på sätt som inte tar sönder mig.
Jag kan inte hantera ångesten genom att försöka vara som man ska vara, geom att försöka lära mig spela en normal person.
Det handlar på något vis också om att tillåta mig att ha en plan: OM jag misslyckas, så vill jag misslyckas på det här viset. Om jag inte får ihop det så är det så här jag prioriterar vad som får misslyckas.

För annars tillåter jag inte mig själv att misslyckas.

Och det handlar också om att erkänna, både för mig själv och andra: Jag är inte bättre än så här. Jag kan inte klara allt. När jag ser ut att klara allt så tar jag sönder mig själv vilket innebär att jag inte klara alls på längre sikt.

Jag är inte bättre än så här. Jag vill vara bättre än så här, jag tycker att jag borde klara ut det, och jag vet att alla tror att jag ska klara ut det, men jag gör inte det.
Jag är inte bättre än så här, oavsett vad ni och jag tror. Jag är inte det.

Det är på riktigt och handlar inte om fuskare

Jag har de senaste dagarna, från ett par olika personer, fått ganska tagna reaktioner på att jag ser ut få avslag på min ansökan om sjukpenning.
Det är alltså vanliga personer, personer som jag utgår från att de är allmänt normalt med i omvärlden och vad som händer. Ur min horisont verkar det helt osannolikt att de inte alls hört talas om att det ganska ofta händer att människor får avslag på sjukpenning.
Ändå verkar dessa personer alltså smått chockade när det går fram att jag ser ut att bli utan pengar. Va? Fastän du har läkarintyg? Inga pengar alls för hela tiden du varit sjukskriven?
Jag tycker det är intressant. Att trots att människor vet, så VET de ändå inte. Som att det rinner av. Som att så länge det inte berör någon de känner så antar de att det finns andra förklaringar.
Jag vet ju inte vad de antar. Att det är fusk? Att det är folk som inte egentligen är sjuka? Som sagt var, jag vet inte.
Men det finns något viktigt i det där. I att få folk att fatta att det är på riktigt. Att det är vi, vanliga seriösa ärliga människor som behöver vara sjukskrivna enligt läkare och annan vårdpersonal, alltså enligt dem som är experter, som drabbas.
Din granne.
Ditt barns lärare.
Din kompis.
Din kusin.
Din syster.
Din svärdotter.
Din kollega.
Människor du litar på.
Människor som är viktiga för dig.
Människor som du vill och förväntar dig att våra gemensamma trygghetssystem ska ta hand om när saker skiter sig.
Tyvärr verkar det som att mantrat om utbrett fusk har gett effekt. De som startade det misstänkliggörandet – vilka det nu var – har lyckats med sin föresats. Det är mycket lättare att urholka system om man kan hävda att de som drabbas är nån annan, nån som inte är tillförlitlig.
Dessutom är det många människor som drar sig för att ens berätta att de är sjukskrivna – och gissningsvis ännu mer om man inte ens får godkänt sjukpenning. Vilket innebär att andra inte får veta hur det funkar.
Vilket innebär att folk fortsätter tro att det bara drabbar Någon Annan TM. Fuskande skuggfigurer man inte behöver bry sig om.
Jag ska väl tillägga att jag har gott om människor omkring mig som mycket väl vet hur det funkar i praktiken, antingen av egen erfarenhet eller av erfarenheten från närstående.
Idag har jag varit på jobbet för första gången på tre månader. 1,5 timme. Jag hann berätta för mina närmsta kollegor att nej, jag får ingen sjukpenning, jag har inte fått ett öre sjukpenning på hela den här tiden.
De såg rätt chockade ut.

Status sent i april 2019

Det är torrt. Torrt torrt torrt. Inget regn på över en månad (om man bortser från fm minuter av duggregn som gav enskilda prickar på trappen, samt enstaka snöflingor för ett par veckor sedan). Och det blåser. Halv storm igår. Skogsbränder på måga håll i Skåne och resten av landet.

Jag har sedan lång tid tillbaka gått in i läget ”leta efter regn i prognoserna”. Det brukar jag ju visserligen göra, men inte förrän betydligt senare på säsongen. Och regn hägrar i prognoserna, nu hela tiden någr dagar iväg. Jag hyser någon sorts hopp om att de prognoser som visar regn framåt helgen verkar hyfsat stabila, samtidigt som jag inser att det ju inte kommer att komma de mängder som behövs. Men allt regn är välkommet nu.

Själv är jag sjukskriven, sedan två månade tillbaka. Hjärnan slutade funka. Orkade inte tänka. Utmattning, utbrändhet, och sedan blommade mer av ångesten ut ihop med insikten om att jag visst är deprimerad också.

Så jag klipper lite häckar och räfsar lite gräsmattor och planterar lite blommor från mamma. Och väntar på regn.

Jag kan inte ägna mig åt människans kommande undergång när jag själv riskerar att gå under redan i nuet

Det fladdrar förbi ett inlägg i mitt facebookflöde. Från en mamma, en av de mammor jag varit ideellt engagerad tillsammans med gällande klimatet. Ett inlägg om ångest och förtvivlan, över hur bråttom det är och hur stor maktlösheten är, att det inte räcker med de små saker vi var och en kan göra, och att mänskligheten ligger väldigt illa till med nuvarande utveckling – och så en avslutande fråga om vad just DU gör.

Jag stannar till. Funderar på om jag ska skriva något om min situation. Om att jag som det är nu har kört slut på mig själv så till den grad att det är jobbigt för hjärnan att räkna ut vilken buss jag borde ta om jag ska vara framme en viss tid, att jag alltför länge gjort långt mycket mer än vad jag egentligen har kapacitet för, och att en nalkande katastrof tjugo år bort är mer hanterligt än att klara mig och barnen genom nuvarande dagar, givet hur jag mår och givet hur ena barnet mått och givet hur tunga de senaste åren varit.

Men jag skriver inget. För det hjälper ju ingen att jag håller på och ursäktar mig.

En bit senare i flödet kommer ett avgrundsvrål, värre än mina egna från de senaste veckorna, från en annan mamma. En mamma som liksom jag har npf-barn, barn som inte passar i mallen, barn som – tillsammans med sina föräldrar – bollas mellan olika instanser som inte vill hantera problemen, och därmed körs både barn och föräldrar sönder.

Jag läser inte inlägget ordentligt. Behöver hålla distansen, inte släppa in, för att kunna hantera eller begränsa ångesten, inte trilla ner i hålet. Försöker hålla fast vid de bra sakerna, den hjälp vi trots allt får, de saker som trots allt är på väg i rätt riktning – och försöka glömma nederlag och instanser som inte vill hjälpa utan rentav stjälpa. Försöka hålla ångesten och de djupa svarta hålen på avstånd. Klara av att leva lite utan att gå sönder mer. Försöka att inte engagera mig i alla andra som har det jobbigt, för att jag går sönder tillräckligt av min egen börda och har kämpat längre och mer än jag kan med den.

Jag sörjer att mänskligheten kör den här planeten i botten. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att förbättra oddsen, men det känns som att mina och kollegornas insatser möjligen skjuter det lite på framtiden, inte mer än så. Jag har ingen aning om vad som mer borde göras, och de idéer jag möjligen skulle ha handlar om att skrika på barrikaderna på ett sätt som kräver den kapacitet jag redan bränt på annat.

Jag kan inte fokusera på katastroferna tjugo år bort. Jag kan inte. Inte längre. Jag får lägga den kraft jag har på ”de dagliga katastroferna”. Här och nu. Gör jag inte det så finns ändå inte jag om tjugo år.

Tyvärr har vi ett samhälle där alltfler av oss tvingas göra just så: prioritera överlevnad för dagen. För att den dagliga situationen inte är hållbar. Inte socialt hållbar eller inte ekonomiskt hållbar. Det där håller oss fångna. Hindrar oss från att mäkta med att förändra samhället i grunden på det sätt som skulle krävas.

Om varför det är rimligt att ungdomarna klimatstrejkar och varför det är fel att säga åt dem att utbilda sig och lösa problemen sen

Många som har invändningar mot ungdomars klimatstrejker säger saker i stil med:
Gå istället klart skolan, utbilda er, och jobba sedan med att lösa problemen.

Jag är 43 år. Född 1975. Jag lärde mig om klimatförändringar (växthuseffekten) och andra miljöproblem nör jag gick i högstadiet, i slutet av 1980-talet.

Jag, och många i min generation, gjorde just det: utbildade oss inom miljöområdet och jobbade sedan inom området.
Jag, och andra som var unga samtidigt som mig och som också brydde sig om miljöfrågor, har alltså arbetat hela* vårt yrkesverksamma liv med att försöka lösa problemen.

* med reservation för att många inte fått jobb inom området hela eller delar av tiden.

Vi har åstadkommit och åstadkommer en hel del, absolut. Värdefulla steg på väg mot omställning. Hade inte vi gjort det vi gjort så hade läget varit betydligt värre på många områden.

Men:
– Det behöver göras mycket mer. Allt vi gör behöver göras i större mångdubbelt större skala.
– Det behövs mer genomgripande förändringar också. I grunden alltså.
– Det är fortfarande alldeles för stor del av samhället som strävar åt FEL håll.

Vi har hållit på med det här i decennier, och ändå är mycket av det vi gjort bara att vi krafsat på ytan. Inte för att vi som gör jobbet gör ett dåligt jobb, men för att skalan är alldeles för liten.
Det behövs mycket mer resurser. Så att fler kan jobba med det. Så att mer kan göras snabbare.
Och det behövs större förståelse, fler människor som fattar och röstar på partier som satsar på det här.

För ja, det kostar pengar att göra saker. De som jobbar behöver ha lön. De investeringar som behöver göras kostar pengar. Och så vidare.
Resurser i form av pengar och personal är en evigt återkommande bärande punkt i att det går för långsamt. (Det finns fler förstås.)

Att utbilda sig inom miljöområdet för att man vill lösa miljöproblemen och sedan gå arbetslös för att det inte finns några jobb har tyvärr varit vanligt i min generation.

Det som behövs för att tillräckligt mycket ska kunna göras är att det finns en tillräckligt stark opinion för att göra de förändringar som krävs. Det är det ungdomarna som skolstrejkar bidrar med.

När jag var ung så var det fortfarande rimligt att hävda att utbilda sig på området var den rimliga lösningen för att tackla miljöproblemen.
Men med tanke på hur lite som åstadkommits på den tiden, och med vetskap om hur bråttom det är, så är det cyniskt att säga åt dagens tonåringar att göra det.

För det som behöver göras, det behöver göras NU. När den som är femton år idag är färdigutbildad är det försent.
Den som säger åt femtonåringar att de ska utbilda sig för att lösa problemen säger egentligen rakt ut att det är viktigare att ungdomarna gör som de vuxna har bestämt, för att det ska vara så, än att det ska finnas en framtid.

Det är som att säga åt en cancersjuk att du måste gå klart skolan först innan vi startar din behandling.

Jag kommer inte att lova ett flygfritt 2019

Från olika håll uppmanas sedan ett bra tag tillbaka att man ska ansluta sig till ”Flygfritt 2019”. Men nej, jag kommer inte att ansluta mig. Precis som jag tidigare inte gått med i grupper för att sluta flyga, eller ens gått med på att säga att jag ska flyga mindre.

Jag flög senast 2016. Då flög vi till England för att älsklingen skulle hinna träffa gamla vänner igen innan han dog av cancern. Hade det inte varit för älsklingens cancer hade jag inte flugit då.

Dessförinnan flög jag senast år 2000. Och jag var inte en flitig flygresenär innan dess heller.

Med allra största sannolikhet kommer jag inte att flyga under år 2019. Jag känner ingen längtan att flyga, och jag har, som det ser ut nu, ingen anledning att flyga.

Men man vet aldrig vad som händer.

Man vet inte om det plötsligt är någon i familjen som drabbas av sjukdom som kräver behandling långt långt borta för överlevnad. Eller något annat skäl som liksom går utöver det som går att planera för. Jag vill inte utesluta möjligheten att flyga om något extremt händer. Även om jag förstås hoppas att det inte ska ske.

Ja, jag förstår poängen med att visa att man är många som lovar detta tillsammans. Men att lova något sådant… nej, alltså, det funkar inte för mig.

Och alla som känner mig vet rimligen att jag inte flyger. Jag flyger inte på semester (med undantag för de där få tillfällena jag nämnt ovan). Jag flyger inte i jobbet. Reser jag så tar jag tåget, och jag undviker aktivt alla situationer som kräver att jag flyger. Alla som känner mig och vet något om mig vet rimligen om att detta.

Men jag ansluter mig inte till Flygfritt 2019. Det är så mitt ställningstagande ser ut.

Om man bryr sig om klimatet släpper man inte fram en sådan här budget i nuläget

Vi har en klimatkatastrof på ingående, en katastrof som gläntat på dörren och redan smugit in.

I detta läge finns två huvudlinjer:
1. Göra det bästa man kan och mäktar med,
ELLER
2. Förhala, förminska, motarbeta och hävda att problemet inte finns eller är akut.

Alla de politiska grupperingar som INTE vill bekänna sig till linje 2 behöver samarbeta. Det innebär att göra vad man kan för att inte ge linje 2 möjlighet att bestämma kursen.

Om man anser att klimatet är viktigt så prioriterar man det framför andra typer av frågor.

Om man tycker klimatet är viktigt så förhandlar man fram en regeringslösning och en budget som kan gå igenom i en bred lösning, så att man kan hålla linje 2 borta från att bestämma.

Om man INTE är beredd att samarbeta och kompromissa för att hitta lösningar som håller linje 2 borta från den ekonomiska makten i det nu rådande klimatläget, då tycker man inte klimatet är viktigt på riktigt.

Om man släpper fram en budget som minskar anslagen till vår viktigaste miljömyndighet med 40% då tycker man inte på riktigt att klimatet är viktigt.
Då kan man kalla sig grön röst hur mycket man vill. Man är ändå en del i att sabba oerhört mycket av det viktiga arbete som pågår.

Om vårt samhällets strikta uppdelning mellan politik och annat – tankar om Pär Holmgren och miljöpartiet

Pär Holmgren föreslås få en av topplatserna på miljöpartiets EU-vallista.

Jag ska börja med att säga att jag har stort förtroende för Pär, och jag tror han kan göra stor nytta. Dessutom förstår jag till fullo att han känner att det är dags nu. Som det är nu går saker liksom käpprätt åt helvete, och då måste man försöka hitta nya vägar. Jag förstår hans frustration och känslan av att nä banne mig, nu måste jag faktiskt försöka med politiken också.

Tyvärr är min nästa tanke de praktiska problem det här innebär på andra arenor.

Pär Holmgren är en seriös och respekterad expert på klimatområdet. När Pär sagt eller tyckt eller skrivit något är det överlag inget problem att sprida det vidare i kanaler från myndigheten jag arbetar på. Pär Holmgren är en etablerad seriös aktör – och partipolitiskt neutral. Och det där sista är enormt viktigt för en myndighet: det är inte okej att sprida sådant som kan uppfattas som partipolitik.

Visst kan man bjuda in politiker till att tala på konferenser eller på andra sätt uttala sig. Men då ska det helst antingen vara någon som innehar en specifik position och liksom är där i egenskap av sitt ämbete – minister, kommunalråd, nämndsordförande i relevant nämnd eller något liknande – eller så har man bjudit in politiker som representerar olika sidor för att ge balans. Möjligen kan man också bjuda in en före detta politiker ensam. Eller en politiker som jobbar specifikt med ett visst område som samtidigt inte är direkt kontroversiellt.

Men sammanfattningsvis: det är aldrig okomplicerat att sprida det en politiker framför. Det måste alltid vägas, balanseras – är det här neutralt nog? Borde vi balansera upp det på nåt sätt?

Genom att kandidera för Miljöpartiet går Pär Holmgren från att vara enkel och neutral expert till att bli något man måste göra ett övervägande kring varje gång.

Och jag gissar på att det blir samma sak i TV: om TV bjuder in honom till att säga något så är han inte längre experten utan hamnar istället som motståndare till en moderatpolitiker som tycker att det här kan marknadskrafterna lösa. (Kanske är det jättebra att faktiskt placera Pär i det läget. Men ändå.)

Dessutom innebär ju detta förstås att motståndarna kommer att hävda att allt Pär sagt tidigare genom åren inte alls är neutralt. Att allt han sagt om klimatet i själva verket är för att hjälpa miljöpartiet.

För det finns en märklig uppfattning att anledningen till att det är många miljöpartister som jobbar med miljöfrågor innebär att man har en politisk agenda. Att man inte är neutral nog att arbeta med frågorna. Av någon anledning är det väldigt svårt att fatta att det går åt andra hållet: att anledningen till att man röstar på miljöpartiet är att man är insatt i frågorna och ser att miljöpartiet (eller för den delen vänsterpartiet) har den bästa politiken för att åstadkomma de förändringar som behövs.

Och allt det här går på en märklig kollisionskurs med det man väldigt ofta får höra om man är engagerad, till exempel inom miljöområdet: ”Du borde engagera dig politiskt!”. För grejen är att det är så himla svårt att kombinera. Så fort man bryter den partipolitiska neutraliteten så anses det som säger som rent fakta plötsligt mindre värt för att man är politiker. Är man politiker antas man säga och tycka och vilja driva igenom saker av egen personlig. Vill man kunna fortsätta som en seriös aktör som får säga hur saker är så förutsätter det oftast att man håller sig borta från partipolitiken.

Jag tycker det är sorgligt. Och jag ser att det ställer till med en massa problem.

Med allt detta sagt: Jag förstår att Pär tar detta steg nu. These are desperate times och man måste försöka. Jag hoppas att han ska slippa alltför mycket av den skit jag beskrivit ovan eller att han ska klara av att hantera den på ett bra sätt. Jag hoppas att folk ska fortsätta se hans expertkunskap och inte avfärda honom som politiker. Jag hoppas att han ska kunna locka människor som annars inte skulle rösta på miljöpartiet att ta det steget i EU-valet så att miljöpartiet får ett större mandat.

Och jag önskar lycka till.

 

Verandauppdatering

Jag har visst inte skrivit om arbetet med verandan (veranda 2) på… över ett år? Ja, jag har kommit ur bloggandet, jag vet. Prioriterat annat. Och tappat tråden.

Fast det är ju inte så att det hänt jättemycket och jättesnabbt om man säger så. Men i sammanfattning så har väl ungefär det här hänt senaste året: Jag har anlitat en snickare till att tillverka en dörr med ”sidoljus”. Det tog tid innan han hade byggt den. Och sedan tog det tid innan han levererade den. Och tid innan jag hann måla klart den. Och innan hann sedan kunde montera den.

Men nu. Nu är dörren monterad på plats, med lås och allt. Och han har monterat täckskivor och lister runt fönstren (för att hantera att fönstren och stolparna inte är optimalt anpassade till måtten för verandan – så som det blir när man bygger på befintlig plats OCH med begagnade fönster). Och jag har målat så att allt det nya nu har en strykning grönt på utsidan.

Sammanfattningsvis har verandan alltså gått från

via

till

.

Oändligt med arbete återstår:

  • Justera fönstren i djupled
  • Putsa på själva husväggen
  • Täta igen diverse hål av olika slag på kreativa sätt
  • Måla fönsterpartiets insida
  • Måla taket invändigt
  • Lägga golv
  • Täta täta täta
  • Måla diverse annat invändigt
  • Måla diverse annat utvändigt
  • Fler strykningar grönt utvändigt

… för att bara rada upp det mest konkreta liksom.

”Alla kvinnor vill” – borde inte du om någon fatta dumheten i ett sånt uttalande?

I dagens Sydsvenskan finns en lång intervju med Fredrik Ekelund/Marisol. En transa som tydligen nyligen kommit ut. Författare, som skrivit en efter vad jag förstås huvudsakligen självbiografisk bok om sin process och sina upplevelser.

(Här finns intervjun.)

Det är fint och bra på alla sätt och vis. Folk ska få vara vem de vill.

Så jag läser, till mitt söndagsfrukostkaffe. Men på sista sidan i artikeln fastnar jag på några meningar.

Det stör  mig. Stör mig att jag fastnar. För jag vill inte behöva störa mig, jag vill vara välvilligt inställd. Och ändå stör det mig så mycket att jag faktiskt inte kan släppa det, att jag måste kommentera det.

Så här står det:

– Jag har några gester där jag gör mig till väldigt mycket. Min kvinna [Alice i boken] tycker att det är otroligt fjantigt, hon säger att ingen kvinna gör så. Då säger jag, möjligtvis inte, men alla kvinnor vill göra så.

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg när jag sitter och skriver av de där meningarna nu.

”… alla kvinnor vill…”?! 

Det finns inget ”alla kvinnor vill”! Hela mitt liv har jag fått kämpa mot fördomar om hur en kvinna är, vad en kvinna vill, för att jag inte stämmer in på stereotypen. För alla kvinnor är inte på ett visst sätt. Och jo, jag är kvinna. Definitivt. Jag är kvinna även om jag inte är stereotypen.

Det är störigt nog i vanliga fall att folk – män eller kvinnor kvittar – har en idé om att alla kvinnor är på ett visst sätt. Men det stör extra mycket när någon som dels ganska nyligen släppt fram sina kvinnliga sidor efter att ha levt hela sitt liv som man, och dels på grund av detta lever i en ganska utsatt situation där hen bör ha alla möjligheter att förstå att det verkligen inte finns saker som stämmer för alla personer av ett visst kön.

Och ändå, ändå kommer detta kategoriska uttalande, där hen anser sig veta vad alla kvinnor vill.

Ja, vi kan dra till med alla förmildrande grejer om att hen säkert inte alls menade så, att hen inte tänkte sig för, och så vidare.

Ändå. Ja, det stör mig massor. Även om mitt huvud kämpar med att försöka känna sympati, så känner min mage och min själ att hen kan dra åt pipsvängen.

Ingen ska deklarera för mig vad jag vill. Och speciellt inte baserat på mitt kön.