En förskola i Malmö visade filmen ”Alfons och odjuret”. Ett barn fick hemska mardrömmar av filmen. Föräldrarna anmälde förskolan till Skolinspektionen. Och nu har Malmö stad bestämt att den närmsta tiden ska det inte visas film på just den förskolan.
Och hela nätet ”rasar”.
För det är jättehemskt att föräldrarna engagerade sig i sitt barn såpass att de påpekade att det här blev problematiskt.
Och det är jättehemskt att en förskola ska låta bli att visa film under en period.
Eller vad?!
Hur många av alla de som rasar har ens läst boken eller sett filmen?
Jag har. Jag minns att mina barn när de var i den åldern bok och film riktar sig till inte alls klarade av boken och filmen. Det var för mycket ångest, för hemskt.
Det är en bra bok och en bra film, som tar upp viktiga ämnen. Men människor är olika känsla. För en del barn kan det behövas något på den nivån för att nå in med en poäng. För andra barn är det alldeles för mycket.
Jag har inga problem med att förstå att man som förälder till ett känsligt barn tycker att det kan vara en katastrof att barnet fått se Alfons och odjuret på förskolan. (Och jag vet en annan situation där det istället handlat om en skola där det för något äldre barn visats film som var känslomässigt upprörande för flera av barnen, och där en samstämmig grupp av föräldrar tyckte att det var förkastligt att den filmen visades.) Kanske kunde Alfons-affären ha skötts smidigare än den gjorde – eller så gjorde den det, och det är bara media som gör det mer dramatiskt än det är, för att det lockar klick? Men jag har inga problem att förstå att barnet reagerade, och att föräldrarna i sin tur både reagerade och agerade.
Och jag undrar om det helt enkelt är för att det handlar just om Alfons Åberg, denna helyllefigur som alla har en relation till, oavsett om de verkligen minns någon Alfons-historia eller inte. Att folk helt enkelt inbillar sig att Alfons kan inte vara läskig och at det därför är uppåt väggarna galet.
Ungefär som alla människor som fått för sig att alla Astrid Lindgrens historier handlar om någon sorts idyll – när det i själva verket är ytterst få av hennes historier som gör det.
Och i den aktuella historien så är det nästan som om den stora massan själva gått och blivit odjuret under sängen.
