Tag Archives: ångest

Och så plötsligt är ångesten där och äter mig igen

Jag har funderat till och från på om jag borde minska ner på sertralinet. Jag mår ju på det hela taget ganska bra. Och då är det ju onödigt att stoppa i sig mer medicin än nödvändigt. Sertralinet kan ju för övrigt göra att man går upp i vikt, och det är ju inte orimligt att det är en bidragande orsak till att jag gjort just det, även om stillasittande arbete och för lite motion garanterat också är med i ekvationen.

Men än så länge har det inte blivit. Det kräver ju att jag träffar läkare först. Och det känns dumt att minska på medicinen under vinterhalvåret när mörkret och årstiden i sig är krävande. Och det är alltid så mycket annat man ska hinna och orka. Så det har inte blivit av.

Och så plötsligt är ångesten där och äter mig igen.

Det började för ett par veckor sedan, när det var som intensivast på jobbet med att få klart en rapport. Mycket skärmarabete med småpilldetaljer. Tröttande.

Vid ett par tillfällen blev liksom nederkanten på skärmen krökt, böjd i en virvel, under en sekund eller nåt sånt.

Det skrämde mig. Men jag försökte intala mig att det handlade just om att jag var trött i ögonen av det intensiva skärmarbetet.

Men nu är rapporten inlämnad sedan en dryg vecka. Och ändå händer det där igen. Idag har det hänt ett antal gånger. Ja, inte på skärmen bara, utan även på andra saker med raka streck. Nere i synperiferin till vänster på vänster öga. Trappsteg. Kakel. Och så vidare. Det kröker sig för en kort sekund, böjer till och blir fel.

Jag blir livrädd.

Nej, det är inte glasögonen. För det har hätn i duschen också, när jag inte har glasögon på mig.

Är det gula fläcken på nåt vis? Jag läser på på sjukvårdsupplysningen. Ja, problem i gula fläcken kan göra att saker kröker sig på fel sätt. Fast huvudsakligen hos äldre. Ovanligt i min ålder. Men inte omöjligt.

”Tryckpåverkan” säger min man. ”Som när man trycker sig i ögat.” Ja, fast det gör jag ju inte. Men om det handlar om tryckförändringar, kan det då hänga samman med vätskeansamling – och kanske på något vis till att jag har ont i vänster lår och vad och ryggslut? Massören sa sist att man inte kan utesluta nervpåverkan. Och efter att jag hade varit där så fick jag nästan som influensa dagen efter. Kan detta sammantaget spöka så att vätskeansamling även trycker på och påverkar ögat?

Eller s唦 om det ska vara något som trycker på mot ögat – då är det väl en hjärntumör?

Jag vill inte dö.

Ångest och hypokondri slår till. Jag känner efter. Fokuserar extra mycket på ögat, på hur det känns, hur saker ser ut, ser det märkligt ut nu? Nej. Nu? Ibland gör det och ibland inte.

Det känns mer och mer. Får känningar av allmänt konstigt i sidan av ansiktet. Ont i huvudet, ont i ögat.

Jag vågar inte slå bort och tänka att det inte är något, att det är lugnt, går över, är något tillfälligt. Det är på något vis min största skräck och ångest, att inte lyssna på signaler i tid och därmed missa något dödligt eller allvarligt och därmed själv bli skyldig till min död eller kronisk sjuka eller skada.

Ångesten äter mig. Igen. Och kväver normal tankeverksamhet.

Den fina eller den skruttiga

Det verkar så enkelt innan man åker till affären.

Att äta mer vegetariskt är jättebra för miljön. Och för hälsan. Och så här års finns det så mycket gott, både frukt och grönsaker. Härligt att passa på att njuta.Och eftersom vi inte åker iväg på långresa så kan vi gott få lov att i alla fall köpa lite av de godsaker vi annars skulle njuta av om vi till exempel åkte till Frankrike. Meloner och aprikoser och en massa annat. Så, bra, då åker vi iväg och handlar – och vi passar på att åka iväg och handla ordentligt en bit längre bort där det finns mer ekogrönt, så köper vi eko av det det finns.

Men när man kommer dit så blir det mycket knepigare. Ska jag köpa de där ekologiska nektarinerna, som kostar mer än dubbelt så mycket per kilo, och som ser mycket ynkligare ut och som dessutom är i sämre skick för att de säljer sämre? Välja den ekologiska isbergssalladen med kilopris på 3,5 gånger det för den konventionella? Välja de ekologiska tomaterna som bara finns av en enda sort, transporterade långväga och som hanterats så dåligt att de kommer att börja mögla inom ett dygn – när det finns femton sorters konventionella tomater att välja på, och nästan allihopa faktiskt ser godare ut än de där trista ekotomaterna från Holland.

Och ja, jag vet att ekologiskt är bäst. Så därför står jag där och sliter mitt hår. Kämpar mot samvetet. Jag tycker verkligen att jag borde köpa det ekologiska rakt av. Men jag vet ju å andra sidan att det i så fall innebär att mycket av det kommer att bli dåligt innan vi hinner äta det. (För att affären inte kunnat hantera det. För att efterfrågan är mindre och omsättningen för liten. Och förstås till viss del just för att det är ekologiskt.) Och risken är att jag inte köper något alls, eller i alla fall mycket mindre än jag tänkt mig. Och då blir det istället att jag får nöja mig med det som finns i den närmsta affären hemmavid – där det inte finns så mycket ekologiska alternativ. Då behöver jag inte fundera, just för att jag inte kan välja. Och då blir det förmodligen egentligen ännu sämre alternativ. Eller bara tråkigare saker. Eller mer kött. Men det är liksom på något vis legitimt.

Men att välja konventionellt odlat när det finns ekologiskt att tillgå – fastän det ekologiska kostar tre gånger så mycket – det känns liksom brottsligt, på nåt vis. Och ger mig vansinnig ångest. Och tar bort hela den där glädjen över att frossa i god frukt och grönt nu när det är säsong.

Blir det vi som måste lägga ut på Blocket?

Och så slår ångesten plötsligt till. Som den gör ibland när saker huvudet plötsligt släpper fram eller lägger ihop eller så.

Blir det kanske trots allt för trångt vid badkaret? Visst, vi har suttit och räknat på det med en snubbe på villamässan, och konstaterat att de där standardmåtten för hur brett man har vid toa är väldigt generöst tilltagna – och inget tvång att följa i ett gammalt hus. Att det funkar utmärkt med mindre. Men nu mal huvudet på, med väggens längdmått, och badkarets, och att väggarna ju byggs på ett par centimeter med fuktskivor och kakel och grejer.Och plötsligt får jag en osäker klump i magen, och ett huvud som spinner runt runt.

Tänk om det blir för trångt? Tänk om vi borde valt ett 130-badkar istället? Tänk om vi blir de där fåniga som får lägga ut ett badkar till försäljning på Blocket – ”Felköp, fick inte plats”. Tänk om det är vi om är helt dumma i huvudet?!

Badrumsångest

Ja, vi ska renovera badrummet nu på försommaren. Om allt går som det ska. Om banken tycker att huset är värt tillräckligt mycket för att vi ska få lov att ta mer lån. (Det bör inte vara något problem, men man ska aldrig ropa hej i förväg och så där.)

Som jag tidigare har beskrivit så är badrummet verkligen i behov av renovering. Förmodligen har man aldrig gjort något åt badrummet sedan det först gjordes en gång i tiden. Och redan då var det förmodligen lite av en fullösning. Hantverkarna som varit här och tittat konstaterar att golvet är gjort genom att man fyllt cement i det gamla trägolvet som låg där, och att bjälkarna var av dålig kvalitet redan då. För ja, det som är badrum nu har varit något annat innan. Exakt hur det sett ut innan är förstås svårt att veta, men det skåp/hylla vi hittat baksidan av när vi bytt trappen till ovanvåningen antyder att utrymmet tidigare kan ha varit någon sorts skafferi. Fast då förmodligen med väggarna placerade på lite annorlunda ställen, i alla fall delvis.

Ja, det är ett märkligt bygge.

Och badrummet har som sagt var stått oförändrat i rätt många decennier. Och det är inte bra med glipor mellan tapeterna i ett badrum. Det är inte heller jättebra med en toalett som är på väg att lägga av – och som för den delen kommer från en tid långt innan någon hade kommit på begreppet snålspolande. På det hela taget finns det god skäl att uppgradera det här badrummet till något som känns ”fuktsäkert”, innan det blir dåligt.

Men ja, det ger mig ångest. För vi måste alla minska konsumtionen. Vi måste alla minska förbrukningen av Jordens resurser. Tänka klokt och förståndigt. Inte göra onödiga saker.

Vad som är onödigt beror förstås på vem man frågar. Sett ur u-landsperspektiv har vi förstås ett lyxigt badrum. Skulle vårt badrum däremot ligga i ett hyreshus där det finns en aktiv hyresgästförening så finns det väl en risk (?) att tidningarna skulle skriva om hur förfärligt det var att hyresvärden inte åtgärdade det.

Samtidigt hör jag kollegor prata om att bygga nytt hus. Människor som också jobbar med miljöfrågor.

Och jag har dåligt samvete för att vi bygger ett rum ”nytt”.

Vi renoverar och ser till att ett gammalt hus fortsätter att vara funktionsdugligt. En långsiktig investering, planerad för att fungera i många många år.

Det är ingen lyxrenovering. Hela golvet ska göras om; rummet ska vändas så att vi slipper gå genom gamla farstun/nuvarande skafferiet och källarnedgången för att komma till badrummet. Förhoppningsvis en dörr som går att låsa till badrummet. Ett litet badkar, en toalett, ett handfat, en handdukstork. Och kakel och klinker.

För detta har jag en ångestklump i magen. Jag skäms. Känner mig som en lyxlirare. Känner mig som att jag borde låta bli, för planetens skull.

Ångest, oro och kontroll

Det skrivs ju om klimatångest ibland. Och ja, jag oroar mig för klimatet och vill att det ska göras mer, på alla möjliga sätt och vis, för att minimera mänsklig klimatpåverkan och för att mildra effekterna av klimatförändringarna. Men jag har inte klimatångest.

Trots att jag är en ångestmänniska. Till och med en diagnosticerad ångestmänniska. Men just klimatet ger mig inte ångest.

En del i det är säkert att jag trots allt känt till det här med klimatförändringar i 25 år. Det är ingen nyhet, det är något jag har hunnit vänja mig vid under två tredjedelar av mitt liv. Och även om det i början bara var ett teoretiskt resonemang, och även om klimatprognoserna är betydligt värre idag än då, så har jag liksom hunit assimilera det i min världsbild under lång tid. Det är liksom trots allt en självklar del av min världsbild.

En annan del är att jag samtidigt säkerligen inte till fullo tagit till mig den fulla konsekvensen av hur det kommer att bli, hur genomgripande förändringen kommer att vara. Men så är det ju: det är svårt att ta till sig sånt man inte riktigt kan föreställa sig. Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle bli att föda barn, eller hur det skulle vara att bli förälder. Trots att det fanns hur många människor som helst som kunde berätta, och prognosmöjligheterna var bättre än för framtidens klimat, och att det dessutom låg närmre i tiden.

Men framför allt är det nog så att det här inte är sånt jag får ångest av.

Det kan ju verka märkligt. Jag får väl ångest av typ allt?

Nej. Jag får ångest över sånt jag tycker att jag borde ha kontroll över men inte har kontroll över. Saker som jag kanske kanske skulle kunna förhindra genom att göra rätt. Och då snackar vi inte göra rätt i form av långsiktiga beslut och avvägningar. Det handlar om alla de små små besluten i situationer när det nästan inte finns tid och möjlighet att ta beslut, inte tid att tänka, men där det ändå är jag som är avgörande, jag som kunde gjort annorlunda. Saker som kräver att jag har full koll överallt runt om mig, i varje ögonblick. Ständig koll. Eller för den delen saker där det finns tid att sätta sig in, men där ansvaret vilar tungt tungt på mig, mig, MIG. Trots att det inte går att få de svar som behövs för att kunna ta rätt beslut. Eller där alla beslut är lika dåliga.

Framför allt: beslut där ett litet litet snedsprång kan orsaka typ all skada i världen.

Som väg-gupp. Ett enda litet väg-gupp kan orsaka så mycket smärta så snabbt för så kort obevakad tid.

Som influensavaccineringar.

Som asbest.

Det är sånt som ger mig ångest. Inte sånt som sker över lång tid och där det egentligen är väldigt enkelt att göra rätt. Inte smidigt eller billigt, men ändå enkelt. Sånt får jag inte ångest av.

Läs också Mitt mitt MITT ansvar – och annars dööör jag.

Sånt där man är stolt över fast det verkar som en skitsak

Det är fortfarande så att jag drar mig för att prata om det här med nacken – om vad som hände och all skiten efteråt. För jag är fortfarande rädd. Eller, i vardagen är jag inte särskilt rädd, men jag är så rädd att riva upp såren. Så rädd att det ska finnas på ytan och göra mig ömtålig igen. Att jag ska börja känna efter, spänna mig, och på det sättet, eller på annat sätt, utlösa det onda igen. Nacken. Huvudet.

Ska det börja göra ont igen så föredrar jag att det gör det oannonserat. Utan att jag gått och grunnat på det innan.

Därför känner jag mig faktiskt stolt och glad när jag inser att jag trots allt klarar av att berätta. Att det är lättare nu än för några år sedan. Att jag kan vara öppnare, och att det inte tar sönder mig helt. Utan bara lite.

Men visst, när jag nu pratat om det, och fått frågan ”Har du fortfarande problem med nacken?”, så känner jag förstås efter mer än jag gjort på länge. I nacken. I tinningen. I kinden. Och då känner jag förstås lite. Förmodligen bara för att jag känner efter.

Jag hoppas att det försvinner igen om en stund. Att jag lyckas tänka på annat. Trots att det är svåra november.

Och den där tendensen till gråt jag känner bakom ögonlocken och i halsen är jag också stolt över. Stolt över att ha kontakt med det jobbiga, och kunna hantera det.

Det där med hösten…

Det är höst.

Och som vanligt på hösten är det lite för stressigt.

Egentligen är det alldeles hanterligt stressigt. Stressigt med huvudsakligen kul saker. Stressigt där jag egentligen inte är ytterst ansvarig för så mycket. Fullt hanterligt. Inget jag mår dåligt av.

Men ändå. Stressigt. Så där så att jag raskar på och försöker hinna det som måste hinnas och sopar undan en massa annat som jag inte hinner bry mig om, just nu. Det får bli sen.

Tänka och känna får också bli sen. För jag hinner inte nu. Och jag orkar inte nu.

Det märks inte minst på tåget hem. Den där stunden när jag normalt sett sätter mig och skriver ihop ett blogginlägg som legat halvfärdigt i huvudet. Jag gör inte det för tillfället. Huvudet orkar inte igång. Inte hjärtat heller. Jag spelar patiens på datorn istället. Det stör mig, för jag vill göra saker som ger mig nåt, och det gör inte patiensen, men jag orkar liksom inte blogga. och samtidigt är jag för rastlös för att bara sitta och göra ingenting. Fast jag säkert skulle behöva det.

Ekorrhjul. Eller, jag försöker hinna för mycket. Tar för lite hand om mig själv. Värnar inte min egentid. Min kväll i veckan ska vara just min. Även när jag kommit hem från träningen. Men barnen kastar sig över mig så fort jag kommer hem, vill att jag ska svar på ditten och göra datten, läsa för båda och sitta hos båda när de somnar och så vidare, och jag är för trött, och det dåliga mammasamvetet tar över och får styra och jag ägnar mig åt dem fastän jag egentligen inte orkar och inte borde.

Missförstå mig inte. Jag mår ganska bra. Tror jag, i alla fall. Och jag är enormt tacksam för sertralinet, för det ger mig balans, hindrar mg från att falla i ångest, hjälper mig att balansera och inte stressa upp mig.

Men det är ändå höst. Det påverkar mig ändå med hösten i kombination med brist på vila.

Och jag står där på träningen, i slutet av andra passet, och inser att nu måste jag gråta. Att tårarna börjar välla ut, rinna ur ögonvrån. Hulkandet. Och jag låter det komma, lite tacksam över halvmörkret i träningslokalen. Mn framför allt tacksam, och lite stolt, över att jag numera så väl vet att kommer gråten, då ska jag släppa ut den. För då behövs den. Och det hjälper att gråta. Få loss spänningar. Att jag gråter betyder att jag fått loss något. Men om jag stänger av och hindrar gråten som blir det med tiden bara värre.

Gråta är svårt. Åtminstone när man behöver det. Ja, alltså att lyckas komma i sådan sinnesstämning att gråten kan komma när problemet är att man spnner sig och stänger av så mycket att man likom aldrig får den kontakten.

Så jag är stolt över gråten. Stolt över att jag låter den komma.

Jag vandrar genom höstliga gator i delar av Malmö jag aldrig varit i förut. Och på något vis får det mig att hamna på höstliga gator i Malmö för tretton år sedan. Tillsammans med någon som oftast var långt långt borta. Intensiva känslor. Bruna temuggar. En balkong i ett kollektiv. Lasse Winnerbäck som ett soundtrack till hela tillvaron.

Det är märkligt hur hösten på samma gång liksom får mig att stänga av känslor och komma närmre dem.

 

Jaaaaa!!

(Jo, det är värt dubbla utropstecken.)

Min man talade nyss med labbet. De har analyserat våra mattprover och vårt damm. Och de har inte hittat någon asbest.

Ordentligt protokoll kommer förmodligen imorgon.

Det innebär att vi alltså ska kunna fortsätta bryta upp golvet i matrummet.

Det känns förstås fantastiskt. Och lite märkligt.

Det funkar ju som så med ångesten, att när man väl vant sig vid tanken på att nåt kan vara farligt, så är det svårt att skaka av sig det igen när man får besked om att det inte är farligt.

Tankar om ångest

Nej, ångest är inte logisk och rationell.

Ångest bryr sig inte om normala riskbedömningar och sannolikheter. Ångest utgår från försiktighetsprincipen. Antar värstascenarion. Antar att om något dåligt kan hända så kommer det att hända. Vilket är motsatsen till många människors ”det händer inte mig”-inställning. Ångest är att anta, eller i alla fall förbereda sig på, att det ÄR just mig det händer. För så KAN det ju bli, och då är det bäst att vara beredd.

Ångest är att alltid ta ut förlusten i förskott. För säkerhets skull. För att inte känna sig lurad, för att inte känna sig bortgjord eller blåögd.

Asbestväntan

Idag har min man (tack och lov för att det finns någon annan än jag med min ångest som kan ta den sortens samtal) ringt och pratat med ett företag som kan sånt där med asbestsanering, som i sin tur hänvisat till ett labb som undersöker asbestinnehåll, och min man har klippt ut små bitar av alla tre mattlagren samt ”tejpat” lite av det gråa dammet, och åkt och lämnat alltsammans för analys. Senast i början av nästa vecka ska vi få svar på om det finns asbest eller inte.

Ikväll har jag unnat mig åttifemprocentig choklad. Nej, inte tröstäta. Men choklad hjälper faktiskt lite mot ångest (precis som mot mensdepp).