Tag Archives: ångest

Ångesthantering

Det finns inget annat än ångest som kan få mig att ställa mig och tvätta håret vid halv tolv på natten.

Det finns inget annat än ångest som kan få mig att för första gången kan få mig att fundera på om man faktiskt borde satsa på nån sorts moderna klickgolv eller liknande i vardagsrummet och studion (de två stora återstående ställen där vi borde dra bort gamla mattor – men där vi INTE har dåliga bjälkar som gör att vi måste bryta upp alltsammans och börja ”från början”), istället för att ”göra rätt”.

Men jag vill ändå påpeka att jag hanterar det här. Ja, jag känner lite lite lätt av något som skulle kunna vara den rökiga (?) känslan jag ibland får i halsen när ångesten slår till med kraft (eller så är det bara dammet, eller känslan av dammet). Men jag HANTERAR. Jag finns och är och ligger inte med totalpanik, utan resonerar och hanterar och lever med. Gillar inte, men hanterar. Skärmar inte av och stänger av utan fortsätter vara.

Ja, det är faktiskt en väsentlig skillnad.

Ångest är min arvedel…

Jag har ju en ångestproblematik. Den har nog inte märkts så mycket av här i bloggen på sistone (men gräver man djupt ner i lagren och åren av texter så finns den där), vilket förmodligen har flera förklaringar: 1. sertralin, 2. barnen är inte längre bebisar (vilket innebär att jag hunnit vänja mig vid föräldraskapet, att det går att kommunicera med dem så att man lättare kan veta hur illa det är eller inte är, och att de faktiskt inte alls är så ömtåliga längre), 3. att det faktiskt inte hänt så väldigt mycket akut ångestalstrande (sånt där som nackskador och så). På det hela taget mår jag bra, och det positiva har en tendens att förstärka vartannat (precis som motsatsen).

Det är då som den stora ångesten rullar in…

Vi har ju gett oss i kast med golvet i matrummet. Jag hade lite smått ångest över det redan häromdagen, fast då handlade det mer om kemikalier i plastmattor och lim och om damm i största allmänhet.

Idag började vi i alla fall riva upp mattan på riktigt. Det hör till sånt jag tycker är kul, och som jag känner att jag skaffat mig erfarenhet eller vana av. Den där känslan man får av att kunna något – känslan av koll, känslan av att man blir bättre på något, känslan av att det flyter på. Svårt att sätta fingret på. Först det översta lagret matta, fastlimmat i masoniten under. Sedan masoniten, fastspikad i brädgolvet under – masoniten som man bräcker loss, bit för bit, med kofot. (Och så då oändliga mängder spik att sedan dra loss. Spikarna var färre än vanligt i det här golvet.)

Under det brukar vi hitta sand (ja, vanlig sand) som man använt för att jämna till med, och därunder brädgolvet. Men under masoniten stämde det inte idag. Under masoniten fanns två lager till med plast(?)matta, innan man kom ner till brädgolvet. Och ovanpå den övre av dessa fanns stora mängder med grått damm. Typ damm av grått murbruk. Hostigt dammigt.Mest närmst murstocken. Och dessutom lite lätta vita stråk, som om något runnit eller varit fuktigt.

Här började ett litet lätt ångestpåslåg. Annorlunda damm än tidigare golv. Flashbacks till när vi renoverade köket och någon påpekade – när vi redan börjat riva ner kaklet – att det kan finnas asbest i gammalt kakelfix. Vilket vi inte kunde göra mycket åt då i vilket fall. Den gråaktiga dammfärgen nu påminde om den gråa färgen då. Damm som smyger sig in och iväg. Ångest.

(Nej, vi använder inga munskydd. Vi hade det någon av de första gångerna vi rev saker, men jag har ärligt talat väldigt svårt att andas innanför munskydd.)

Nå, vi fortsatte. Bröt översta mattlagret med underliggande masonit, drog ur spikar (som ju gick genom mattan under och lämnade svarta spikhål i mattan) och dammsög upp grått damm, tills vi var så långt komna på halva golvet. Sedan tog vi kaffepaus och skrev några kommentarer om golvbrytandet – att vi börjat, vad vi hittat – på facebook. Varvid en bekant frågar om det finns asbest i de gamla golv vi bryter bort.

Asbest? I golv?

Asbest är verkligen en av de saker som ger mig panik. Vi har eternittak, och det är okej så länge de ligger stilla och inte skadas, men det ger mig ändå stundtals panik. Dessutom vet jag att uthustaken behöver bytas väldigt snart, vilket också ger mig panik.

Asbest i golvet vi bryter? Just den tanken hade inte föresvävat mig. Just i det sammanhanget hade jag inte hört om asbest innan.

Panikkänsla. Dammigt och torrt i halsen.

Googling av asbest+golv i olika varianter. Bristfällig info. Ont om bra bilder. Mycket läsande av forumtrådar (som ger mycket mer info än korthuggna listor på mer officiella sidor) av sådant slag jag normalt sett skulle undvika, just för att hålla ångesten i schack.

Kontentan verkar vara ungefär denna: Asbest i samband med golv finns

  • i vissa sorters golvplattor (typ sådana man hade i kök förr). Sådana är det inte alls fråga om här.
  • som pappskikt som nedre del i en del plastgolv. Verkar inte heller relevant här.
  • som en sorts spackelmassa/utjämningsmassa av bland annat cement och asbest. Den verkar av bilder att döma vara påtagligt svart och ha ett helt annat utseende och struktur än något alls i vårt sammanhang.
  • ”svartlim” – asbesthaltigt lim som använts för att fästa plastmattor. Verkar huvudsakligen ha använts för att limma plastmatta på betonggolv, eftersom asbest funkar som alkaliskydd. Detta verkar visserligen inte vara ett relevant användningsområde i vårt fall. Men efter att ha tagit bilder och lagt upp och diskuterat är det detta min man är mest oroad över. För den understa mattan har något mörkt lim längst ner. Inte egentligen svart. Brunt. Med tjärdoft.

Den mattan har vi inte börjat riva i. Vi släppte jobbet för dagen. Imorgon ska vi försöka få fatt i någon att fråga närmre.

Men jag har ångest. Jag har massor av ångest över det gråa dammet. Det gråa dammet som ju fastnat på våra fötter och därmed på andra golv i huset, som kommit på våra händer och dörrhandtag och som hamnar överallt.

Min man säger att det gråa dammet är helt ofarligt. Det är det förmodligen. Men ångesten breder ut sig och smyger sig in överallt. Precis som dammet. Jag får inte bort känslan av dammet. Smutsighetskänslan. Känslan av att riskera att ge barnen dödlig cancer av att krama dem. Känslan av att jag borde tvätta håret, eller klippa bort det, destruera jobbekläderna.

Ångest. Tänk om jag orsakar cancer hos oss allihopa genom att dammet sprider sig, finns kvar i all evighet här och smyger sig ner i våra lungor, hela tiden.

Och så smyger andra små ångesttroll upp. Av alla olika slag.

De andra golven vi brutit upp.

Kaklet i köket.

Klisterlapparna som pappa brukade ta hem från sitt jobb på labb och som vi använde till mat som frystes in. De verkade vara värmekänsliga, och innehöll säkert bisfenol. På våra matpåsar.

Fyraåringens födelsemärke. Som visserligen blivit kollats, och bedömts som troligen OK men som för säkerhets skull lett till en remiss vidare till koll hos expert i augusti. Kombinerat med att han just nu är sjuk, med feber och konstig hosta och lätt illamåendekänsla till och från.

Dödsångest.

Och känslan av damm överallt. Känslan av dödligt damm.

Ångest är inte lätt att leva med.

Pallkragarna redo för gurkplantorna och blåregnet på väg att slå ut

För ett tag sedan var vi och hämtade några begagnade pallkragar hos en kollega till mig. Idag har vi ställt dem på plats i trädgården. I år får de stå på den ännu inte brutna fjärdedelen av trädgårdslandet – på det sättet kväver de en del av gräset där så att det blir lättare att bryta grässvålen nästa år, och samtidigt är det naturligt att ha dem som en del av trädgårdslandet. Får se var de hamnar nästa år – jag har i alla fall en preliminär plan även för det :-) I alla fall, två pallkragar på höjden, tre sådana odlingsbäddar. Vi har lagt tidningar i botten för att ytterligare sinka/hämma (o)gräset under. Och sedan har vi fyllt dem med kompost. Underbart fin mylla från våra trädgårdskomposter (byggda av gamla or-ätna vindsgolv) som vi egentligen inte skött alls – fantastiskt!

Som för att jävlas med oss så kom det ett antal riktigt kraftiga skurar under förmiddagen när vi skulle fixa detta, så vi hann inte klart, och den tredje odlingsbädden är alltså ännu inte fylld (den har bara ett bottenskrp med gjord som täcker tidningarna), men jag klarar mig nog med två att plantera i den här helgen. Egentligen ahde jag tänkt sätta ut frilandsgurkorna, som står och stampar i småkrukor härinne, direkt, men det blåste så fasligt så jag väntar tills imorgon.

På eftermiddagen åkte resten av familjen och kommer inte tillbaka förrän på söndag. Jag är fri att själv disponera min tid, göra vad som faller mig in när det faller mig in. Vansinnigt välbehövligt och efterlängtat. Och samtidigt ger det mig en lätt tendens till katastroftankar. Det är liksom lite för bra – då måste jag på något vis räkna med att något skiter sig. Speciellt eftersom jag inte får tycka det är skönt att de jag älskar inte är här. Som sagt var, katastroftankar. Fast ganska milda ändå. Egentligen bara någon sorts krusningar på ytan. Egentligen nästan baar någon sorts pliktskyldiga katastroftankar – egentligen mer av karaktären ”Om jag tänker lite så här så har jag gjort vad jag kan för att avvärja faran”. Hade jag varit religiös kunde jag kallat det ritual. För en ateist kanske det snarast är att betrakta som tvångsmässigt ;-) Äsch, skitsamma, det ÄR ingen stor grej, faktiskt :-)

Men det ÄR lite svårt när man plötsligt kan bestämma över sin tid. Vilken av alla de där sakerna jag vill göra eller vill få gjort ska jag egentligen börja med? Det är svårt, när man är van vid att snarast stjäla sig lite tid och vara glad så länge man kan fortsätta. Men jag har hunnit klippa bortlite gräs och annat runt oxelhäckplantorna vi satte för några år sedan, klippa gräset, fylla på en del gräs och ogräs och annat i komposten, klippa bort döda grenar på lavendel, trimma lite gångar bland kisrkål och vitplister under äppelträden, klippa gräsmattan och lite annat. Imorgon (när det förhoppningsvis och enligt prognosen blåser mindre) blir det så och sätta bönor och ärtor, plantera om tomater och mer diversearbete i trädgården.

Och trädgården annars, då?

I trädgårdslandet har allt kommit upp (okej, inte riktigt alla jordärtsskockor ännu), och det mesta växer för fullt.

I örtagården har jag röjt och haft mig en del, fast ingen riktig rensning, mer ett försöka-hitta-formerna-lite. Klippt ner timjanen helt eftersom det var så mycket gammalt dött och risigt. Klippt en del gamla fjolårsståndare, klippt gräs, försökt ta bort det värsta av gräs och ogräs runt en del plantor.

Jag har klippt gräsmattan två gånger i år, vilket nog är det mesta på någon säsong sedan vi flyttade hit (eller kanske inte riktigt?). Och klippt rosorna.

Äppel- och päronträd blommar, plommonträden är överblommade, syrenblommorna har börjat slå ut. Ramslök, myskmadra och smultron blommar för fullt. Blåregnsklasarna har liksom vecklat ut sig och börjar blåna på de bakersta blommorna (det äldsta blåregnet kommer att bli helt översållat i år).

Ungefär så.

Ändrade planer för helgen

Den här helgen skulle jag vara barnfri. Mannen skulle ta med barnen till släkten. Jag skulle stanna hemma. Kunna fixa och dona i trädgården på egen hand. Inte vara upplåst av att hålla koll på barn, roa barn, fixa mat åt barn. Kunna ta det som det kommer.

Jag hade skaffat hem aubergine för att kunna testa ett recept på linsmoussaka (barnen vägrar både linser och aubergine). Hållit koll på väderprognosen, som först verkat lovande men sedan hotat med allt mer regn.

Barnfritt – så skönt det ska bli!

Och samtidigt kommer alltid katastroftankarna smygande: tänk om det händer dem något! En bilolycka eller nåt!?

Förmodligen hänger just de katastroftankarna till viss del samman med att jag får dåligt samvete över att jag tycker att det ska bli skönt när de reser bort ett par dagar. Om jag vill att de ska vara borta så kommer något hemskt att hända.

Nej, inte rationellt. Katastroftankar är inte rationella.

Men i alla fall: skönt ska det bli att rå sig själv. Jag har lämnat barnen på dagis och fritids och åkt till jobbet. Idag kan jag ta det lite lugnt, hinna gå och träna, ta mig hemåt i det tempo jag själv önskar. Ingen tid att passa, och när jag kommer hem kommer de andra redan att ha åkt.

Klockan hinner bli nästan lunch och jag hinner få gjort en hel del på jobbet. Då ringer dagis. Minstingen har kräkts. Massor.

Jag släpper allt jag har för händer. Stänger datorn. Hämtar lunchlådan (som jag inte kan äta kall och utan bestick, men den ska ju hem) från kylen. Rusar ut. Inser att det är alldeles för tajt för att hinna med närmsta tåg, men hinner med en buss som tar mig en bit. Springer från bussen mot stationen.

Hinner inte med tåget. Köper en macka, väntar på tåget. Försöker ringa mannen gång på gång fast jag vet han är på kurs. Får slutligen fatt i honom (han behöver ju veta läget).

Till slut kommer jag i alla fall till dagis och får med mig en unge hem. En unge som legat och vilat sedan han kräktes och inte kräkts nåt mer. En unge som är pigg och alert och springer till bilen.

Han har fortfarande inte kräkts nåt mer. Ätit lite citronfil under eftermiddagen och lite rostmacka plus hallonsoda ikväll, tittat på massor med film, hjälpt mig plantera om tomater och skrivit tomatskyltar.

Men man skickar inte iväg någon som kräkts till lillkusinen.

Så där rök min lediga helg.

Medikamenter och droger – en genomgång av mina nödvändigheter och ”beroenden”

Jag tar dagligen sertralin, nu senast sedan november 2010. Sertralin ett SSRI-preparat, åtminstone förr kanske mer känt som zoloft. Men substansen heter sertralin, och de allra flesta varianter heter sertralin och så med tillverkarens namn i slutet. ”Sertralin Ranbaxy” eller ”Sertralin KRKA” till exempel.

Läkaren skriver normalt ut den sorten (det märket) som är billligast för tillfället. Men innan jag hinner till apoteket har en annan sort oftast hunnit bli billigare, och apotekspersonalen frågar om det är okej att byta Sertralin ditten mot Sertralin datten. Vilket jag förstås brukar gå med på. (Det kan säkert finnas goda skäl att välja en viss tillverkare hellre än de andra, gällande tillverkningsprocesser och arbetsvillkor och sånt där, men det har jag ju inte en chans att veta något vettigt om ändå.)

Nu senast hette den billigaste sorten inte alls Sertralin. Det ÄR ju förstås sertralin, men den här sorten heter Oralin.

Det känns som ett märkligt namn för mig. Snarast som ett väldigt ospecifikt namn. Oralin – det måste betyda att det är tabletter man tar i munnen? Och det gör man ju trots allt med de allra flesta tabletter? Det känns ganska märkligt, men nu är det alltså Oralin jag tar sedan några dagar före jul.

Jag tar också Movicol för min mage. Jag försöker trappa ner och hoppar numera över vissa dagar. Movicolen är inte det billigaste alternativet på apoteket. Så där får jag alltid frågan om jag ska byta till det billigare alternativet. Men det gör jag inte. För det billigare alternativet är smaksatt, med syntetisk apelsinsmak (läs för övrigt också om skogsbärssmak). Movicol i sig är inte gott, men jag har för länge sedan vant mig vid den smaken och reagerar inte alls längre. Den syntetiska apelsinsmaken på det billigare alternativet är däremot vidrig, och den lyckas jag inte vänja mig vid. Jag betalar med glädje några tior extra för att slippa äckelapelsinen. (Jag ska kanske förtydliga att jodå, riktig citrussmak tycker jag om.)

Att ta sertralin har för övrigt vissa nackdelar. Man ska inte kombinera med NSAID (ipren och liknande). En jäkla tur med andra ord att jag numera inte behöver ipren mot mensvärk. Mitt ryggonda nu skulle kunna ha inslag av muskelinflammation, men jag kan inte stoppa i mig ipren och se om det går över. Häromdagen kom jag dock på att jag skulle kolla upp om det är okej att använda ipren gel trots SSRI. Så jag kollade FASS – och tack och lov stod det inget om interaktioner av det slaget på ipren gel. Så nu gör jag ett försök på det och ser om det kan få ordning på min rygg.

Apropå SSRI och interaktioner, så är Atarax min vän. Atarax, som ju egentligen är ett gammalt antihistamin, men som också har lugnande och ångestdämpande effekt. Som till exempel hjälper till att ta en igenom de där första sertralinveckorna. Sedan flera år tillbaka har jag ett par Atarax liggande i plånboken. I fall att. De är fantastiska på att ta toppen av ångest och hindra mig från att fastna i onda spiraler. Och det är en trygghet at veta att de finns där. Ifallatt.

________

Sedan blir det förstås en del alvedon/panodil mot huvudvärk och liknande ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att behöva ta en massa tabletter, jag känner mig beroende och det känns som ett nederlag. Så därför försöker jag hålla nere på det jag kan, och det är alvedonet. Vilket innebär att jag ofta väntar längre än jag borde, och då hinner huvudvärken bli värre.

Krämpors påverkan på träningens glädje

Jag är skadad.

Ja, alltså inte just nu egentligen. Men jag har haft problem med både knän och ljumskar, kopplat till dansen. För länge sedan. Kämpat med sjukgymnastik och kommit tillbaka. Och så har jag nackproblemen också – orsakat av en trafikincident och med en massa sjukgymnastik som konsekvens.

Jag har ömma punkter. Jag har inte några väldigt aktiva problem just nu – peppar peppar – men min kropp är ömtålig, bland annat på dessa punkter. Dessa muskler är inte vad de varit. Jag går lättare sönder, får lättare ont.

Jag har förstås lärt mig. Jag vet numera ganska väl vad jag ska undvika, jag vet vad jag inte kan göra. Vet att jag ska undvika vissa rörelser, undvika snabba rörelser, och såd vidare. Och är extra försiktig, så att inget ska hända.

Att vara försiktig är att inte vara lika spontan. Att vara mer förutseende.

Under en hel massa år började jag varje träningspass, oavsett träningsform, med att komma i mycket god tid, massera ljumskarna med liniment och sedan värma upp lite själv. Det funkar numera tack och lov att jag låter bli det.

Under flera år var det första jag gjorde när jag kom till en ny dansklass, en ny danslärare, en ny gympalärare och allt vad det var att tala om att jag har de här problemen och jag kan därför inte göra allt. Numera säger jag inget. Dels har jag mindre problem. Dels är jag så gammal att jag numera tar det som det kommer och har bllivit mycket bättre på att skita i att follk tycker jag är konstig som inte gör allt. (Eller, känslomässigt tycker jag fortfarande att det är besvärligt, men jag gör ändå som jag göra, typ.)

Men fortfarande är det så att jag nogsamt stretchar efter alla träningspass. För att inte musklerna ska dra ihop sig, bli korta och sköra och lättare skadas vid snabba rörelser när jag rör mig. För att jag inte ska stelna till totalt och bli mindre rörlig. Jag vet att detär nödvändigt för min kropp – jag vet hur det kan gå annars. Det är tråkigt att stretcha, att sitta kvar sist, men jag gör det. Kan jag inte göra det i salen så blir det i omklädningsrum eller korridor, och jag har suttit många gånger och stretchat på golvet på pågatåg. Ja, folk tittar – då får de väl göra det. (Och medan jag sitter och skriver detta så inser jag att herregud, jag har ju faktiskt glömt att stretcha efter baletten idag! :-o)

Och jag är eländigt trött på det. Trött på att hela tiden tänka mig för. Hela tiden vara uppmärksam, förberedd. Bedöma varje övning under det att läraren visar – kan jag gör det där, kan jag göra det fullt ut, behöver jag modifiera eller låta bli? Hela tiden balansera det mot lärarens uppmaningar om att ta i, våga mer, ge allt – eller hur det nu uttrycks i olika träningsformer.

Jag är ruskigt sotis på dem som kan gå in på ett träningspass och bara GÖRA – utan att behöva tänka sig för. Bara göra, vara, fullt ut. Slänga upp benet i en grand battement, göra en fondue med riktigt högt ben och veta att det är OK för ens ljumskar klarar av att gå tillbaka ut från passén utan att gå sönder – även om man inte är försiktig. Kunna lyda uppmaningen att ge allt. Inte behöva tänka sig för.

Och ja, oro föder försiktighet och medvetenhet som i sin tur föder oro. Visst är det så. Visst har skador och annat bidragit till min allmänna ångestighet. Det kan vi säkert ta mer om en annan gång.

Och sedan lik förbaskat går det inte ändå

För vad hjälper principer om att hålla isär kuddar och täcken och inte gosa, åtminstone inte med ansikte och händer, där blåsorna finns, när lillplutt har en fruktansvärd natt och det kliar och gör ont och han inte kommer till ro, och han vill ligga nära och hålla om och gosa in sig…

Nattvak. Sitta bredvid orolig unge, ha honom i famnen, klappa, krama om, ge trygghet, ett par timmar på natten när jag själv är så trött att jag vill kräkas.

Mitt mitt MITT ansvar – och annars dööör jag

Jag har svårt för smittsamma sjukdomar. Svårt för allt som inkluderar smittrisk. Kräksjuka, höstblåsor (som antagligen lillplutt har nu) och allt vad det är. Man ska vara noggrann med hygienen, tvätta händerna, hålla isär handdukar… inte gosa och klappa och ha en massa fysisk kontakt. Sköter man allting rätt och bra så kan man klara sig undan smitta. Så då ska man göra vad som står i ens makt.

Ansvar.

Noja.

Så när barnen är eländiga och sjuka och behöver pysslas om, så blir jag… tillbakadragen. Eller, försöker undvika närkontakt av sådant slag som kan leda till smitta. Vilket ju gör mig allmänt undvikande. Och det är ju inte alls bra. Men hur gör man annars om man ska försöka undvika att smittan sprids? Sprida smitta får man inte göra.

Det är svårt att tro att jag jobbat med att städa sjukhus en gång i tiden. Men min smittnoja var inte så illa på den tiden. Det betyder inte nödvändigtvis att min allmänna noja blivit värre. Nojan hänger samman med insikt om vad som kan hända, insikt om vilken skillnad små saker kan göra i praktiken, och en massa andra besläktade insikter – som väl är delar av det som populärt kallas livserfarenhet.

Det är mitt ansvar som vuxen, med kunskap och insikt och erfarenhet, att se till att dumma saker, som jag har kunskap om hur man undviker, inte händer.

Därför är det också mitt ansvar om jag skulle dö av bröstcancer (eller någon annan cancer, eller någon annan allvarlig sjukdom). För det är ju mitt ansvar att hålla koll. Vi vet ju alla hur man ska hålla koll och hur viktigt det är. Så om jag inte upptäcker en eventuell knöl i tid, så är det jag som inte tagit ansvar, inte gjort min del. Det är mitt mitt MITT ansvar. Och skiter det sig så dör jag – och då är det mitt eget fel.

Och om man ska upptäcka i tillräckligt god tid, så måste man vara uppmärksam på varenda liten tendens till något som skulle kunna betraktas som knöligt. – Inte sjutton vet jag hur det ska kännas, alltså måste jag vara uppmärksam på allt och misstänka det värsta om allt.

Vilket förstås innebär att allt jag överhuvudtaget kan känna av ojämnhet i brösten ger mig ångest.

Alltså låter jag trots allt hellre bli att undersöka dem. Valet står ju i praktiken mellan 1) undersöka, hitta en massa, ha ångest, men inget är något att bry sig om, eller 2) inte undersöka och inte ha ångest. Och den dagen det skiter sig – vilket ju statistiken nästan säger att det ska (enligt en GAD:ares sätt att läsa statistik) – så kvittar det ju egentligen vilken strategi jag haft, för det kommer lik förbaskat att vara mitt fel att jag inte upptäckte det i tid, eftersom det hade behövt upptäckas tidigare.

Att räkna med… (ångest och ketchup)

Det här stämmer rätt bra på mig:

”Jag vet ju hur livet fungerar. Vågar man glädjas åt allt bra i livet, och går runt och trallar glatt, så kommer ödet och lägger fälleben för en. Det säkraste är alltså att vara konstant livrädd och orolig, med lite ångest som extra krydda. Då händer kanske ingenting.”

/Ketchupmamman

 

Jag inbillar mig att det var lättare förr

Jag har så dåligt samvete jämt.

Det finns en massa saker jag vill göra. Eller, det finns en massa saker som behöver göras, och det finns en massa saker jag vill göra.

Till den förra kategorin hör jobba, diska, laga mat, tvätta, handla, betala räkningar, plocka iordning i vardagsrummet, vattna tomaterna, putsa om fundamenten på verandan, måla fönster och måla väggen i tvättstugan. Till den senare kategorin hör putsa om fundamenten på verandan, måla fönster, måla väggen i tvättstugan, vattna tomater, testa några av de sömnadsidéer jag har, bygga en hylla, läsa en tidning i lugn och ro, dricka en kopp te på ljugarbänken och gå och lägga mig i tid på kvällen. (Och jobba – i alla fall ibland ;-)) För att bara nämna några.

Väldigt få av dessa saker är vad barnen tycker jag ska göra. Någon enstaka gång kan de tänkas vilja vattna tomater. Eller laga mat.

Och problemet för mig är att väldigt få av sakerna är absolut livsnödvändiga. Eller livsnödvändiga att göra just då. Även om vi bortser från saker som bara tillhör vill-kategorin och håller oss till behöver-kategorin. Det är inte livsnödvändigt att laga mat. Vi kunde äta mackor och spara in en massa disk på köpet. Vi behöver ju ingen veranda för vår överlevnad – det är ”bara” frågan om att det vore trevligt om den gick att använda och var snygg istället för fallfärdig (som den faktiskt inte är längre) och att huset skulle må bättre. Vi skulle inte dö av att fönstren inte blir målade. De håller några år till, och det som händer sedan är ju bara att träet murknar och det blir kallt i huset (förmodligen inte förrän barnen är stora och flyttat hemifrån, för övrigt). Tomater behöver vi inte odla några alls egentligen – det är ju bara lyx, för att det är gott och kul. Vi skulle säkert överleva även om jag inte jobbade. Och så vidare.

Och eftersom inget av allt det där är livsnödvändigt, utan bara saker som vore bra att göra eller saker jag vill göra, så kan jag ju egentligen låta bli och istället göra något som barnen vill. Som att köra varv på varv på varv med Briotågbanan (gudsåtråkigtdetär!) eller titta på onödiga obegripliga plastprylar i en prylkataloger och kämpa med att komma på snälla och intressanta kommentarer om saker jag tycker är vedervärdiga utan att ljuga. För det är viktigt att barnen känner att jag lyssnar och har tid och inte ignorerar dem. Att de inte känner att jag hellre ägnar mig åt oviktiga materiella ting som renovering och tvätt än åt att umgås med dem.

För det var ju det man alltid tänkte själv som barn. När jag blir stor och får barn ska jag HA TID med dem.

Så jag har ständigt dåligt samvete. Kämpar på med att hävda att jag faktiskt inte kan vara med dem hela tiden, för att jag har annat som måste göras, eller för att jag faktiskt vill göra något för bara min egen skull. Men med en orosklump i magen och stresspända axlar.

Jag inbillar mig att det vart lättare förr. När det var livsnödvändigt att gå ut och mjölka kon, ta hand om odlingarna och laga kläderna.

Eller hade föräldrar förr bara inte den här sortens anlag för dåligt samvete? Eller inte fått lära sig lika mycket om hur viktiga barnen är. På den tiden kanske man fortfarande fick lov att tro att man själv var lika viktig som barnen?

(Ja, vi är två föräldrar. Nej, min man drabbas inte på samma sätt – han har inte samma dåligtsamveteläggning som jag. Han drabbas ändå, fast på annat sätt.)