När jag väntade vårt andra barn medicinerade jag med sertralin. Ibland får jag rysans dåligt samvete för det.
Jag hade mått dåligt ett bra tag, varit sjukskriven för ångest och depression, och både fått medicin och haft en samtalskontakt under lång tid. Samt börjat må bättre – men inte tillräckligt bra. När vi funderade på att försöka skaffa ett barn till så diskuterade jag både med samtalskontakten (som i sin tur diskuterade med läkare) och med min läkare på vårdcentralen. Plus att jag läste på en massa. Kontentan, utifrån kunskapsläget då, hösten 2007, var att det skulle vara OK att bli gravid med sertralin, och OK att fortsätta ta sertralin under graviditeten. Det fanns inget som tydde på några påtagligt ökade risker för barnet. Möjligen kunde det förekomma abstinens för barnet om man fortsatte fram till förlossningen och barnet alltså fick sluta tvärt, och det kunde uppstå andningsproblem och liknande vid födseln. Om man inte slutade innan dess, alltså.
Det var alltså ett väl avvägt beslut att bli gravid vid den tidpunkten, under de förutsättningarna. Och jag bestämde mig för att lita på den information jag fick och som fanns att tillgå, istället för att tänka alltför mycket och oroa mig. Och självklart var jag medveten om att kunskapsläget kunde ändras – men ett beslut måste ju alltid grundas på den kunskap som finns när beslutet ska tas. (Jag har skrivit massor om detta beslut en gång i tiden.) Jag blev alltså gravid, och fortsatte med sertralinet under två tredjedelar av graviditeten, varefter jag fasade ut det ganska långsamt.
Men ibland får jag ändå ruskigt dåligt samvete, och tänker ”vad fan har jag gjort”. Som idag när jag såg Ekstrabladets löpsedel om nya rön i Danmark (hur de få fall som rapporterats alls kan anses som signifikanta och säkerställda, rent vetenskapligt, begriper jag inte – men det hindrar mig förstås inte från lätt ångest). Eller när jag häromsistens läste på wikipedia om eventuella risker för låga serotoninhalter i framtiden för barn som mitt.
Kanske var det ett dåligt val jag gjorde. Kanske borde jag inte. Mitt samvete tycker, trots att jag gjorde vad jag kunde då, att jag kanske inte gjorde rätt.
Men då måste vi titta på alternativet. Alternativet hade inte varit att jag hade slutat med sertralinet. För hade ag inte fått beskedet att det var OK med sertralin under graviditeten, så hade vi aldrig försökt bli gravida då. Ja, jag är helt säker :-) Och då hade inte vår underbara yngsta son funnits. Jag hade aldrig fått gosa med honom på morgonen. Han hade aldrig kunnat rätta mig när jag inte minns texten på en sång. Vi hade aldrig kunnat rensa ogräs ihop, eller laga mat, eller bygga pärlplattor eller plocka blommor eller titta på småkryp. Han hade inte kunnat skrika vansinnigt över att han inte får sin vilja igenom, eller på alldeles egen hand gå på toaletten och säga åt mig att gå därifrån för att han klarar sig själv. Han hade inte funnits. Min underbara unge hade inte funnits.
Ja, jag kanske riskerade hans liv, eller missbildningar, när jag väntade honom. Och det kanske finns en risk att han får serotoninbrist (och därmed behöver medicinera) när han blir större. Men han finns! Vilken förlust om han inte hade funnits!
(Risken att han ska behöva medicinera med sertralin eller liknande finns ju för övrigt ändå. Min ångestproblematik kan ju vara ärftlig. Å andra sidan så kan den bero på miljö. Eller kanske utlösas av miljö. Genom att jag ätit sertralin under delar av graviditeten, och därför mått bättre, har graviditeten med honom förmodligen varit lugnare – en bättre miljö för honom som ”inneboende”. Genom att jag återigen under en period äter sertralin så har han en mamma som mår bra, och det ger honom garanterat en bättre uppväxt.)
Mitt beslut att medicinera mot ångest under graviditeten var delvis en konsekvens av hur det var under min första graviditet.
Jag blev gravid mycket avsiktligt även den gången. Men kanske var jag inte redo. Vi hade nyss flyttat till hus, och jag hade massor jag ville göra med hus och trädgård. Jag hade ganska nyss bytt jobb. Men jag kände mig lite stressad: jag hade hört så mycket om att man inte skulle vänta för länge med att skaffa barn, för det kunde bli svårt. Och jag hade lite dödsångest i största allmänhet. (Ja, ångesten fanns då med, om än diffusare.) Jag var rädd att jag skulle hinna dö eller i alla fall bli steril innan jag fick barn, typ. Och så ville jag förstås skaffa barn också.
Graviditeten var slitsam – jag mådde inte bra, jag var ruskigt trött, etcetera. Och så föddes ett krävande barn, som sov väldigt lite, hade ett oerhört närhetsbehov och behövde underhållas konstant.
Jag var inte beredd på detta. Jag trodde att bebisar som en hel del, och att de var nöjda ibland.
Jag som hade en längtan efter att göra en massa saker hade plötsligt ingen ingen ingen tid för mig själv.
Och ja, kanske var det fel tillfälle att skaffa barn, och jag var inte redo. (Och hur jag mådde då – både före och efter – var förstås en orsak till att jag var väldigt mån om att må bra nästa gång.)
Men alternativet hade ju varit att inte detta barn funnits alls.
Det krävande närhetstörstande barnet är nu en kreativ, intelligent sjuåring, med stort intresse för trädgård, odling och miljö, som tävlar igenom matteböckerna. Han läser för och leker med lillebror. Han tycker det är viktigt med rättvisa, älskar melodifestivalen, lego och datorspel och avskyr godis. Jag är ofantligt stolt över honom, både för att han kan en massa saker och för att han en bra kompis, en bra människa. (Jag tror att vi ibland ställer för stora krav på honom och glömmer bort att han faktiskt bara går i förskoleklass ännu…)
Tanken att han inte skulle finnas är mest… obegriplig.
Ja, hans bebistid är fortfarande en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag är glad att den är över, jag vill inte genomleva den igen. Men vi överlevde, både han och jag. Det är jag glad för.
Alternativet till att inte ha dåligt samvete innebär att jag inte skulle haft något av barnen. Det vore verkligen inte bra på något vis alls.