Tag Archives: ångest

Om inte om vore [Försvarstal]

När jag väntade vårt andra barn medicinerade jag med sertralin. Ibland får jag rysans dåligt samvete för det.

Jag hade mått dåligt ett bra tag, varit sjukskriven för ångest och depression, och både fått medicin och haft en samtalskontakt under lång tid. Samt börjat må bättre – men inte tillräckligt bra. När vi funderade på att försöka skaffa ett barn till så diskuterade jag både med samtalskontakten (som i sin tur diskuterade med läkare) och med min läkare på vårdcentralen. Plus att jag läste på en massa. Kontentan, utifrån kunskapsläget då, hösten 2007, var att det skulle vara OK att bli gravid med sertralin, och OK att fortsätta ta sertralin under graviditeten. Det fanns inget som tydde på några påtagligt ökade risker för barnet. Möjligen kunde det förekomma abstinens för barnet om man fortsatte fram till förlossningen och barnet alltså fick sluta tvärt, och det kunde uppstå andningsproblem och liknande vid födseln. Om man inte slutade innan dess, alltså.

Det var alltså ett väl avvägt beslut att bli gravid vid den tidpunkten, under de förutsättningarna. Och jag bestämde mig för att lita på den information jag fick och som fanns att tillgå, istället för att tänka alltför mycket och oroa mig. Och självklart var jag medveten om att kunskapsläget kunde ändras – men ett beslut måste ju alltid grundas på den kunskap som finns när beslutet ska tas. (Jag har skrivit massor om detta beslut en gång i tiden.) Jag blev alltså gravid, och fortsatte med sertralinet under två tredjedelar av graviditeten, varefter jag fasade ut det ganska långsamt.

Men ibland får jag ändå ruskigt dåligt samvete, och tänker ”vad fan har jag gjort”. Som idag när jag såg Ekstrabladets löpsedel om nya rön i Danmark (hur de få fall som rapporterats alls kan anses som signifikanta och säkerställda, rent vetenskapligt, begriper jag inte – men det hindrar mig förstås inte från lätt ångest). Eller när jag häromsistens läste på wikipedia om eventuella risker för låga serotoninhalter i framtiden för barn som mitt.

Kanske var det ett dåligt val jag gjorde. Kanske borde jag inte. Mitt samvete tycker, trots att jag gjorde vad jag kunde då, att jag kanske inte gjorde rätt.

Men då måste vi titta på alternativet. Alternativet hade inte varit att jag hade slutat med sertralinet. För hade ag inte fått beskedet att det var OK med sertralin under graviditeten, så hade vi aldrig försökt bli gravida då. Ja, jag är helt säker :-) Och då hade inte vår underbara yngsta son funnits. Jag hade aldrig fått gosa med honom på morgonen. Han hade aldrig kunnat rätta mig när jag inte minns texten på en sång. Vi hade aldrig kunnat rensa ogräs ihop, eller laga mat, eller bygga pärlplattor eller plocka blommor eller titta på småkryp. Han hade inte kunnat skrika vansinnigt över att han inte får sin vilja igenom, eller på alldeles egen hand gå på toaletten och säga åt mig att gå därifrån för att han klarar sig själv. Han hade inte funnits. Min underbara unge hade inte funnits.

Ja, jag kanske riskerade hans liv, eller missbildningar, när jag väntade honom. Och det kanske finns en risk att han får serotoninbrist (och därmed behöver medicinera) när han blir större. Men han finns! Vilken förlust om han inte hade funnits!

(Risken att han ska behöva medicinera med sertralin eller liknande finns ju för övrigt ändå. Min ångestproblematik kan ju vara ärftlig. Å andra sidan så kan den bero på miljö. Eller kanske utlösas av miljö. Genom att jag ätit sertralin under delar av graviditeten, och därför mått bättre, har graviditeten med honom förmodligen varit lugnare – en bättre miljö för honom som ”inneboende”. Genom att jag återigen under en period äter sertralin så har han en mamma som mår bra, och det ger honom garanterat en bättre uppväxt.)

Mitt beslut att medicinera mot ångest under graviditeten var delvis en konsekvens av hur det var under min första graviditet.

Jag blev gravid mycket avsiktligt även den gången. Men kanske var jag inte redo. Vi hade nyss flyttat till hus, och jag hade massor jag ville göra med hus och trädgård. Jag hade ganska nyss bytt jobb. Men jag kände mig lite stressad: jag hade hört så mycket om att man inte skulle vänta för länge med att skaffa barn, för det kunde bli svårt. Och jag hade lite dödsångest i största allmänhet. (Ja, ångesten fanns då med, om än diffusare.) Jag var rädd att jag skulle hinna dö eller i alla fall bli steril innan jag fick barn, typ. Och så ville jag förstås skaffa barn också.

Graviditeten var slitsam – jag mådde inte bra, jag var ruskigt trött, etcetera. Och så föddes ett krävande barn, som sov väldigt lite, hade ett oerhört närhetsbehov och behövde underhållas konstant.

Jag var inte beredd på detta. Jag trodde att bebisar som en hel del, och att de var nöjda ibland.

Jag som hade en längtan efter att göra en massa saker hade plötsligt ingen ingen ingen tid för mig själv.

Och ja, kanske var det fel tillfälle att skaffa barn, och jag var inte redo. (Och hur jag mådde då – både före och efter – var förstås en orsak till att jag var väldigt mån om att må bra nästa gång.)

Men alternativet hade ju varit att inte detta barn funnits alls.

Det krävande närhetstörstande barnet är nu en kreativ, intelligent sjuåring, med stort intresse för trädgård, odling och miljö, som tävlar igenom matteböckerna. Han läser för och leker med lillebror. Han tycker det är viktigt med rättvisa, älskar melodifestivalen, lego och datorspel och avskyr godis. Jag är ofantligt stolt över honom, både för att han kan en massa saker och för att han en bra kompis, en bra människa. (Jag tror att vi ibland ställer för stora krav på honom och glömmer bort att han faktiskt bara går i förskoleklass ännu…)

Tanken att han inte skulle finnas är mest… obegriplig.

Ja, hans bebistid är fortfarande en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag är glad att den är över, jag vill inte genomleva den igen. Men vi överlevde, både han och jag. Det är jag glad för.

Alternativet till att inte ha dåligt samvete innebär att jag inte skulle haft något av barnen. Det vore verkligen inte bra på något vis alls.

Saker som skadar mig

Jag känner mig själv ganska bra. Jag vet vid det här laget åtminstone hyfsat väl vad jag bör göra när livet är besvärligt. Och framför allt vet jag ganska väl hur jag inte bör göra. Tyvärr delvis för att jag lärt mig den hårda vägen. Jag vet att vissa saker skadar mig. Rejält.

Jag ska absolut inte intala mig att allt är bra. Tvärtom måste jag komma ihåg att tillåta mig att känna att saker är jobbiga när det är det jag tycker och känner.

Det kan låta självklart. Men jag kan vara jäkligt bra på att bita ihop när jag har bestämt mig. Långt mycket längre än vad som är bra. Jag rationaliserar, tycker inte jag har tid att tycka saker är jobbiga, intalar mig att det inte är så farligt som det känns. Tvingar mig att kämpa lite till och lite till.

Det är INTE bra.

Känslorna måste ut. Jag måste tillåta mig att känna det jag känner. Och om konsekvensen är att jag till exempel måste sluta, hoppa av något, ändra något drastiskt, ja då måste jag våga ta det beslutet. Även om det inte passar in i min plan.

Stänger jag inne och låtsas som inget, då bryter jag ner mig själv, steg för steg, bit för bit. Betraktar mig själv som en maskin, kräver att jag ska fungera så. Jag tar slut på, kväver, förstör allt som varit inspiration, vilja, glädje, allt som varit JAG. Kvar blir bara ett stort TRASIGT.

Och samtidigt byggs trycket upp av innestängda känslor, innestängd jobbighet, innestängda inte omhändertagna problem. Tills bomben slutligen sprängs. Den kan sprängas på många olika sätt, men sprängs gör den, och frågan är liksom mest hur illa det blir och hur lång tid det tar att reparera skadan.

Detta vet jag. Nu.

En effektiv väg att trots allt knuffa mig längre och längre mot stupet är att hävda att jag inte försökt tillräckligt. Att jag inte är tillräckligt hängiven. Inte ansträngt mig tillräckligt. Eller helt enkelt inte förstått helt och hållet.

Det gräver i mig. Eller, får mig att gräva i mig, vända ut och in på huvudet tills jag slår knut på mina tankar.

Det går jag riktigt sönder av. Det är riktigt farlig mark.

Jag vet att jag ska inte gå dit. Jag kan liksom känna på lukten eller smaken när jag är på väg ditåt, och vet att jag ska låta bli, bryta, göra något annat – men i alla fall släppa tanken. Jag vet för det mesta ganska väl numera, även om det fortfarande händer att jag åker dit.

Jag vet. Jag har erfarenhet. Jag känner mig själv.

Därför gör det mig så ont att det finns människor i min omgivning som envisas med att vilja driva mig i just den riktningen, fast jag ber att få slippa. Människor som jag just på grund av närheten förväntas stå ut med oavsett vad de säger.

Säg inte till mig att jag ska tänka positivt när saker verkligen är jobbiga. Det är inte konstruktivt – inte i verkligt jobbiga situationer. I alla fall inte för mig. Jag VET vad det gör med mig. Jag måste utgå från mig och mina erfarenheter.

Sluta tjata. Tryck inte upp det i ansiktet på mig igen och igen. Jag vill inte höra att det är för att jag inte fattat vad du menar. Din metod funkar inte för mig. Det enda du åstadkommer är att riva upp gamla sår, som jag kämpat med att läka – och som du ens vägrar se att de finns.

Jag har inte bett om dina råd. Låt mig då slippa. Sluta pracka på mig din lösning – sluta anta att det du upplever som frälsningen ska passa för alla.

Jag har inte bett om din åsikt. Och jag aktar mig mycket noga för att tala om för dig hur du ska göra.

”Lyckopiller”

Jaha, då är det dags igen. Den här gången är det Alexandra Pascalidou som skriver att ”… lyckopiller skrivs ut med lätt hand” i sin kolumn i Metro. Kort sammanfattat menar Alexandra att människor är för fokuserade på att jaga lyckan, men att man inte når lyckan om man inte får kämpa lite och ha lite motgångar. Utskrivandet av lyckopillren är en del i hennes uppradning av exempel på vad folk gör i jakten på lyckan.

Återigen används alltså det nedsättande och felaktiga begreppet ”lyckopiller”. Jag hoppades att folk – eller i alla fall seriöst, hyfsat allmänbildat folk – vid det här laget skulle ha koll på att ”lyckopiller” inte har något med lycka att göra.

Det som kallas ”lyckopiller” är SSRI, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare.

Serotonin är en signalsubstans som behövs för kommunikationen i nervsystemet (alltså bland annat hjärnan). Brist på serotonin kan ge depression, ångest och liknande problem. SSRI gör att receptorer i nervcellernas yta inte håller fast serotoninet, och då finns det mer serotonin fritt att tillgå – det vill säga bristen motverkas.

”Lyckopiller” är alltså inte något man tar för att bli lycklig – det är ingen billig enkel genväg i jakten på lycka. Det är en medicin för människor som av någon anledning – medicinsk eller orsakad av omständigheter i personens liv – lider av en brist. Det är därför i praktiken ett redskap, ett verktyg, för att kunna leva ett normalt liv, istället för ett liv med handikapp.

Ångest och depression är inget man kastar av sig med en klackspark.

Människor som lever med ångest eller depression är inte alls de människor som söker den enkla vägen till lyckan. Ångest kan vara kopplad till ett överdrivet stort ansvarskännande, skuld och dåligt samvete. Den deprimerade har svårt att se glädjen i livet, för att allt jobbigt överskuggar så totalt. Detta är inte människor som blundar för de problem och svårigheter som finns i världen eller i deras närmsta omgivning, utan människor som i alldeles för liten utsträckning klarar av att blunda för problemen.

SSRI är ingen väg till lyckan. Det är en väg upp till ett normalläge, eller ett läge något närmre det som är normalt. Det ger en möjlighet att uppleva tillvaron på ett sätt som andra människor gör. En möjlighet att leva istället för att bara överleva. Eller, för en del, en möjlighet just bara att överleva.

Och det är inget som skrivs ut med lätt hand. Eller, möjligen skrivs det ut lätt, men oftast har man snarast väntat längre än man borde innan man faktiskt går till doktorn och pratar om problemen. För det finns så många fördomar. Och det är så diffusa symptom. Så man går inte till doktorn förrän det är riktigt illa.

I alla fall inte om man inte varit nere och vänt i mörkret innan. Efter ett par-tre vändor lär man sig att känna igen när det är på gång, och kan agera i tid.

Tro mig, Alexandra, jag har kämpat hårt. Jag har haft motgångar. Och det är inte så att allt som inte dödar stärker en. Om det inte vore för ”lyckopiller” så skulle jag kanske inte haft kraft att resa mig igen – eller så skulle det ha tagit ofantligt mycket längre tid, och tagit mycket mer av kraften från min omgivning – som kanske inte skulle orkat.

Tack vare dessa ”lyckopiller” har mina barn en mamma som kan finnas och orka vara en individ med egen kraft och egna intressen att stå upp för (vilket väl är en grundförutsättning för att inte curla).

Tack vare dessa ”lyckopiller” hade jag faktiskt kraft att skaffa ett andra barn och kraft att komma tillbaka till livet och vidare i livet.

Lyckan i sig skapas på helt andra sätt. Och jag vet inte ens om jag strävar efter lycka. Lycka är något som infinner sig ibland, i magiska ögonblick. Inget att bygga livet utifrån.

För den som vill allmänbilda sig mer inom området rekommenderar jag FASS.

Så nära och ändå så långt bort

Vi bor ute på landet, och pendlar med buss/bil och tåg in till stora staden, där vi jobbar. Barnen har barnomsorg och skola i byn hemmavid.

I stora staden finns det stora utbudet. Där finns valmöjligheter när man ska köpa något och möjligheter att uträtta en hel massa ärenden. Det kan handla om ett bättre möjlighet att välja den väska som motsvarar ens behov, att köpa ekologiska eller begagnade kläder, eller att köpa spännande matvaror i små specialbutiker. Jobbar man inne i staden har man detta utbud inom fysiskt räckhåll, varje dag. Man är redan på plats, har redan ”betalat” både månadskort och restid.

På väg hem från jobbet kommer vi så till kommunens centralort med tåget, med större utbud än byn hemma. Innan vi tar bilen för att hämta barnen vore det alltså smidigt att sticka inom Konsum och köpa miljömärkta blöjor, eller gynna den lokala pappershandeln och skaffa hem pennor. Bilresan hem ska ju ändå göras, och det vore smidigt, ur både tids- och resurs-/miljöhänseende, att liksom vara klar innan man åker och hämtar barnen.

Men… Barnen får vara inom barnomsorgen den tid vi är på jobbet, samt vår restid till och från jobbet. Alltså: när vi har lämnat barnen ska vi åka direkt och raka vägen till jobbet, och när vi slutat jobbet för dagen ska vi åka raka vägen och hämta barnen.

Självklart måste det vara så. Jag förstår principen, jag förstår det kostnadsmässigt, och ja, självklart vill jag vara med mina barn.

Men det innebär att möjligheten att utnyttja utbudet inne i staden krymper drastiskt. Jag kan stjäla till mig fem-tio minuters titt i affärer på vägen till tåget om jag går lite tidigare. Och jag kan tänja på lunchen. I båda fallen måste jag förstås på något vis jobba igen den missade tiden vid senare tillfälle.) Men i övrigt är jag hänvisad till de få tillfällen då min man åker hem och hämtar barnen och jag stannar kvar längre i stan. Gå på stan tillsammans han och jag? Glöm det. Bara för att vi jobbar i samma stad ska vi inte tro på sådan lyx i vardagen.

Samma sak när vi klivit av tåget och ska byta till bilen. Det händer faktiskt att jag smiter inom och köper blöjor ifall dagmamman sagt att det behövs nya – då känns det ursäktligt. Men annarts är det raka vägen som gäller.

Ska man sedan handla, så får det bli i den lilla lokala affären i byn. Det är en mycket mycket bra affär för att vara i en liten by – bra öppettider, sortiment över vad man kan förvänta sig, etc. Men utbudet av ekologiskt är… inte stort.

Men nej, inte tar man med sig två trötta barn för att köra ett par mil extra in till den större orten igen, inte om det inte är absolut nödvändigt. Och det känns inte bra att ligga och köra tillbaka samma väg man just kom…

Och de ärenden man behöver fixa inne i stora staden , det får istället bli på helgen. Med ungarna i släptåg. För att det alls ska bli något kvar av den dag som läggs på detta (ja, det tar tid) så blir det bilen istället för tåget. Och då blir det också externt köpcentrum istället för centrum/city.

Hur man än vänder sig har man samvetet i halsgropen.

Trädgårdsdag

Solen har strålat från klarblå himmel. Det har klippts häckar och körts jordfräs. Barnen har grävt och planterat och vattnat och lite sånt, och varit ganska med på det. Fast ganska stor del av tiden har de varit trötta på det.

Jag är trött i kroppen. Skönt trött.

Och det fanns en massa annat som borde göras. Jag har valt att göra saker som borde göras och som jag ville göra, istället för saker som borde göras och som jag inte hade lust med, eller saker som barnen ville. Det kallas ”prioritera sig själv”.

Som den duktiga flicka jag är har jag dåligt samvete över detta.

Trotsålder – eller livskris?

Vår minsting, född sommaren 2008, är inne i värsta trotsåldern. (Eller ja, jag vet – det ska kallas utvecklingsfas.)

Han ska bestämma allt. Han vill oftast inte som vi. Han vill – nej, ska – inte tvätta händerna före maten – och inte äta. Han ska inte byta blöja. Han ska ha just den lila vällingflaskan, trots att det är den enda som är odiskad och trots att klockan är halv sex på morgonen (när han normalt sett sover och definitivt inte brukar få flaska). Han ska inte åka till dagmamman, och han ska inte åka därifrån. Han är beredd att göra allt som står i hans makt för att få sin vilja igenom – skrika, spotta, slåss, bitas, sparka och springa sin väg, hur långt som helst.

Och har han bestämt sig så finns det inget sätt att få honom att ändra sig. Det låser sig totalt. Övertala och liknande är ingen idé. I princip finns det tre sätt att hantera detta.

Den första är förstås att undvika att hamna i dessa situationer. Gott om tid, god fantasi, god eftertänksamhet i vad man säger, när man säger det, hur man säger, är några delar i det. Men det är ibland svårt att förutsäga vad som kommer att ställa till problem. Och det är inte alltid man har möjlighet, eller tid, att anpassa sig.

Den andra och vanligaste heter vänta ut och genomleva och är ytterst plågsam, för han kan skrika i en timme. Och det är ytterst få situationer då man faktiskt bara kan vänta. Bajsblöjor måste förr eller senare bytas, och ju längre man väntar desto större andra problem. När han vill springa ut från affären, rakt ut på parkeringen och ut på vägen, så måste man helt enkelt fånga honom, av rena säkerhetsskäl, och han är stark, så det är en match varje gång – och på något vis måste man dessutom försöka betala och få med sig varorna.

Den tredje handlar om att göra så att han tycker att han fått som han vill på ett sätt som ändå innebär att jag också får som jag vill. Jag menar inte kompromisser, utan lösningar som smutset och bajset här. Men det kräver god fantasi och uppfinningsrikedom, och det har i alla fall jag oftast inte i en pressad situation.

Som sagt var, det kallas trotsålder, och ibland utvecklingsfas. Och jo, visst handlar det om en utvecklingsfas, som kan tyckas manifesteras som att han ”trotsar”. Men jag har sett hans jagade blick, denna panikslagna känsla, när han rusar genom affären för att försvinna därifrån, långt långt bort. Jag har stått och pratat med honom ute i blåsten på tomten, när han haft tårarna rinnande nerför kinderna efter nära en timmes kamp över att komma hem, och han har svarat att han inte vill vara här, att han vill vara någon annanstans. Det jag ser hos honom har dimensioner av ångest. Jag vill hävda att det han genomgår är en livskris. Må vara att det är en livskris som infaller tidsinställt, vid en viss ålder och på grund av en viss utvecklingsnivå, men i alla fall en kris. Jag antar att de insikter om livet han kommit till genom den utveckling som skett är väldigt väldigt jobbiga och ställer tillvaron på ända.

Bara insikten om att man inte alltid kan få som man vill kan ju vara ganska jobbig i sig, minst sagt.

Och jag känner igen känslan jag ser hos honom, den totala förtvivlan, envisheten och vägran att ge med sig. Att inte vilja att någon alls är i närheten, att stöta bort alla och vilja vara ifred för att alla är så dumma – och samtidigt ha ett enormt behov av att någon ska trösta.

Eller läser jag in mer än där finns?

Oavsett vilket, så är det inte lätt. Inte för honom – och inte för oss.

Om hur man mår när man inte stämmer med mallen

Annica Dahlström är i farten igen. Den här gången tycker hon sig se kopplingar mellan att barn och unga mår sämre (hur hon nu bevisar det) och framför allt två saker: dels att barn placeras i barnomsorg från ungefär ett års ålder, dels att ”de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn”.

Jag antar att jag, ungefär, faller inom kategorin unga som mår dåligt. Okej, jag är inte så ung längre – det är nog några år sedan jag faktiskt föll ur kategorin unga. Men ändå. Jag hörde dit för inte så länge sedan – redan när jag hörde dit pratades det om hur dåligt unga mår.

Självklart kan jag inte motbevisa Annica Dahlström, bara baserat på mina egna erfarenheter, för jag är bara en person, och därmed irrelevant för statitistiken ur det hänseendet. (Å andra sidan kan man ju fråga sig vilken statistik det är hon använt, när man läser den här repliken.) Jag tror själv inte att det knappa år jag gick på dagis (fram till knappt två års ålder) eller alla åren hos dagmamma senare varit avgörande för mitt mående. Men dagistiden kan jag förstås inte minnas något alls av, jag var helt enkelt alldeles för liten för att minnas.

Det jag däremot vet, vill jag hävda, är att en kraftigt bidragande orsak till mitt mående (i form av problem med självkänsla, ångest och balanserande i att våga vara mig själv) är att jag inte passat in i mallen. Jag har inte följt mallen för hur jag ska vara som flicka/tjej/kvinna. Jag har tyckt för mycket, pratat för mycket, märkts för mycket, ”tagit för mycket plats” – redan sedan tidig ålder. Detta är hur och vem jag är, och den jag varit alldeles spontant. Men det har inte alltid varit accepterat – bland lärare, klasskamrater, grannar eller för den delen familj och släkt. På olika sätt har jag fått veta att så där bör jag inte säga, vara, göra – på sätt som gjort ont i själen. Och hur gärna man än vill att det inte ska påverka, så gör det självklart det. Det som en gång var ett självklart att vara just jag själv, utan att tänka närmre på det, är istället något jag kämpar med att stå upp för, ett medvetet val som jag vet kan få jobbiga konsekvenser och dessutom kan riva upp gamla minnen. Och detta är en del i de krav jag ställer på mig själv och de demoner jag slåss med.

Alltså, i korthet: det faktum att jag inte stämmer med den gängse stereotypen av hur jag, baserat på mitt biologiska kön, bör vara, är en viktig orsak till att jag periodvis inte mår så bra.

Den stora poängen med feminism och genusdiskussioner är att ingen ska tvingas in i en roll – intressen, smak, yrken, utbildning, krav, etc – baserat på sitt biologiska kön, utan man ska lika möjligheter (och skyldigheter) oavsett kön. Huruvida det finns statistiska skillnader mellan könen eller inte – och om det råder det nog också delade meningar – är inte intressant. Det viktiga är att alla är individer, och ingen ska placeras i ett fack, baserat på kön. Lika lite som baserat på hudfärg eller religion.

Ynk

Litet ynk som ligger i sjukhussängen. Alldeles kraftlös. Orkar inte prata. Sedan orkar han prata lite. Men det är inget gry i honom. Ingen ork, ingen energi. Inget trams, inget bus.

Är det verkligen min unge?

Han får sitta i min famn en stund.

Han blir ruskigt ledsen när vi måste åka hem igen. ”Vi måste åka hem nu, för jag är jättefrisk”, säger han. Jag lämnar min kofta hos honom, för att han ska ha något som luktar mamma.

Det gör ont i hjärtat. Och det är svårt att inte oroa sig. Men han har pappa hos sig. Och pappa är ärligt talat ett bättre stöd än jag i sådana situationer.

Dripp dropp

Kräk och diarrér i två dygn.

Bara fått i sig lite saft och vatten och ytterst ytterst lite nyponsoppa.

Alltmer kraftlös och sovande och kontaktlös.

Nu ligger han inlagd och med dropp, med pappa vid sin sida.

Det ska nog ordna sig – väl? Nojmamma har ibland svårt att låta bli katastroftankarna helt.

Men enligt pappautsago var han tapper när droppet sattes och har börjat snurra håret igen. Vilket nog är ett gott tecken.

Ångest

Jag är sämst i världen på att hantera diffusa märkliga symptom utan klar diagnos (men med många möjliga läskiga diagnoser).
Sämst i världen på att hantera ångest.