Vilken ångest jag haft. Vägt för och emot.
Risken för att utlösa någon autoimmun sjukdom.
Risken för att han ska drabbas av någon av de läskigare biverkningarna. Man har ju läst om dem som fått märkliga utslag, kaskadkräkningar, en veckas krupphosta.
Rädd att vara den som orsakar honom livslånga men av ena eller andra slaget.
På andra sidan förstås risken att han ska bli långvarigt sjuk, och riktigt riktigt sjuk. Man har ju läst om jämngamla barn som knappt hängt kvar i livet. Långvarig feber, som gått ner och sedan upp igen. Lealösa trasor som hänger i mammas famn, knappt levande. Så sjuka har aldig mina barn varit, jag kan liksom knappt föreställa mig det – men det gör kanske bara tanken ännu läskigare?
Och så har vi det eviga smittundvikandet. Det är för det första svårt att hålla en ettochetthalvtåring från att pilla på allt och stoppa fingrarna i munnen. Men smittrisken är ständigt med mig – även om jag är vaccinerad och borde ha ett hyfsat skydd nu – för jag kan ju dra med smittan hem till honom. Det är tvätta händer och sprita händer, undvika att röra det ena eller andra i onödan, undvika folk som hostar och nyser etc. Rätt påfrestande (och omöjligt) när man tågpendlar varje dag… Det tar på nerverna, sliter på psyket, att ständigt tänka på det. Jag ligger säkert på gränsen för vad som är sunt, men sundheten är liksom inte det relevanta (”bacillskräck” ÄR säkert mer motiverat än vanligt), utan att det är krävande. Tar energi och ger ångest. Det är handikappande att tänka på det i alla situationer. Det begränsar det sociala utrymmet, och det praktiska utrymmet att faktiskt hitta på något. Nu är det snart jul, och vi funderar på att kanske hälsa på lite människor vi inte träffat på länge när vi är lediga – men om man ska gå och noja sig för smittan så är det stanna hemma hela tiden som gäller. (Och då gå vi snabbt varandra på nerverna, för två energiska barn inomhus hemma blir snabbt påfrestande…)
För min psykiska hälsas skull är alltså vaccination troligen att föredra. Och inte bara av själviska skäl, för mitt mående påverkar resten av familjen ganska påtagligt.
Och han är ju på sätt och vis riskgrupp. Ja, alltså, han är under 2 år, och de har de ju sagt redan från början att barn under två år är riskgrupp i sig. I övrigt så hade han ju krupp en gång som liten, och även om inte det i sig är en riskgrupp, så känns det inte ett dugg lockande med en krupphostande supersjuk lillplutt.
Men ändå. Det har varit jättesvårt, och jag har haft ångest. För några veckor sedan kändes det självklart att vaccinera, men i förra veckan kände jag mig rejält tveksam.
Men argumenten för vaccination vägde tyngre – trots oron för eventuella framtida effekter.
Och det viktigaste:
Om man drar det till sin spets, om man antar värstascenarion – hur osannolika de än är i båda fallen.
Om man ställer död av svinfluensan mot att ha kvar honom men med autoimmun sjukdom eller någon sorts utvecklingspåverkan eller allt vad de nu antyder från konspirationssidan…
…då är det rätt självklart. För jag vill hellre ha honom kvar i livet, om än i skadat skick, än att han ska dö.
Som sagt var, det är värstascenarion. Förmodligen ganska osannolika båda två. Men ändå, det är dit man måste ta det, för det är dessa två ytterligheter som är orsaken till konflikten och ångesten.
Så vi valde att vaccinera. I morse fick han sprutan. Pappa var med, men sedan kom jag hem och bytte av, så at han fick vara hemma IFALL det skulle komma biverkningar. Kanske fånigt – men han är så liten och kan inte säga ifrån om det känns dåligt.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det var rätt beslut.
Träffade en jobbkontakt ochan hade ställt fram te åt mig. Sedan berättade han att han varit förkyld i helgen, och han satt och snorade lite lagom och så. Så nu har jag druckit ur tekoppen han pillat med, och så drar jag hem förkylningssmitta, och så blir S smittad och förkyld lagom tills dess att han ska vaccineras – troligen torsdag morgon…
Framför allt i huvudet. Tinningen. Runt ögat. Upp i pannan. Ner i kinden. Och som trötthet i själva ögat.