Tag Archives: ångest

Det är dags nu…? :-o

Egentligen har jag längtat ganska länge. Vilket är ganska märkligt, med tanke på hur jobbigt jag hade det, både med förlossning och bebistid. Men min kropp har egentligen skrikit ”bebis!” i en bra bit över ett år Eller ja, skrikit och skrikit. Men en längtan har funnits där…

Som sagt var, jag hade det jobbigt. Förlossningen var fruktansvärd, och bebistiden var en plåga. Vi bestämde att vi skulle vänta lääänge innan det blev syskondags.

Dessutom fanns det ju annat vi ville göra. Husrenoveringen, som jag längtat så mycket efter att sätta igång med, stod nästan stilla med en bebis i huset. När vi så sakteliga började få tillbaka möjligheten att göra något med huset, så ville vi ju hinna det En bebis till skulle skjuta allt framåt ett tag till. Och så behövde jag hämta mig. Jag behövde vara i bättre skick för att orka med ”ett varv till”.

Vinden blev med tiden hållpunkten. Vinden skulle isoleras och inredas. Isoleringen – för värmens skull – var i någon mån en ekonomisk fråga, för att minska energiförbrukningen, men också kopplat till miljösamvetet. Inredningen var nära nog en nödvändighet av familjesociala skäl. Vår son behövde (behöver) ett eget rum – och vi med. Innan barnrum inga fler barn.

Som alla renoverare vet så tar det alltid längre tid än man tänkt. Problem som tillstöter, trötthet som sinkar, hantverkare som inte kommer, femtonspel med andra saker – och så livet i sig, förstås. Byta trappa. Bygga trappräcke. Lösa krångliga grejer i hörnen med ventilation. Byta fönster. Mura och putsa. Det drog ut på tiden.

Och sedan kom livet ännu mer emellan. En bil och ett fartgupp och en smäll i nacken. Ont i nacken. Ont i huvudet. Ständigt och jämt under lång tid. Och ovanpå det oron. Kommer jag alltid att ha så här ont? Kommer jag aldrig att kunna lyfta min son igen utan att tro att jag håller på att dö av hjärnblödning?

Renoverandet stannade förstås upp. Och tvivlen växte när det gällde fler barn. Bli gravid med den här smärtan? Föda barn – tänk om det skulle bli värre? Bära omkring på och ta hand om en bebis…? Det kändes fjärran. Jag försökte låta bli att tänka.

Oron tog över världen. Oron för att inte bli bättre. Oron för att drabbas igen. Oron för att göra fel, råka ut för fler saker. Oron för… allt.

Psykakuten.
Sertralin och Atarax.
Samtalskontakt.

I efterhand kan jag ibland nästan tycka att det positiva överväger. Jag önskar förstås att jag hade sluppit skada nacken. Absolut. Men oron knuffade mig så långt över kanten att jag var tvungen att göra något åt det. Det hade jag egentligen behövt för många år sedan, och vid många tillfällen. Men jag hade inte vågat. Nu hade jag inget annat val än att våga. Och det är en bra sak. Det hade nog egentligen inte varit en bra sak med ett barn till innan jag gjort något åt detta. Inte så att jag gjort mig av med all gammal skit, rensat ut allt och blivit hel och så. Men jag har benat i en del. Vågat få ur mig en del. Och ja, fått hjälp av tabletterna.

Till att börja med blev tabletterna ytterligare ett skäl att vänta. Sertralin. Minst ett halvår… *räkna* jodå, jag höll koll på hur länge jag skulle behöva vänta innan jag trappade ner.
Men så ökades istället dosen. Det innebar ännu längre väntan. Det började rent av kännas som ett stressmoment. När det där halvåret gått, så måste jag försöka trappa ner…

Och så började jag tänka om. Läste på. Jämförde för och emot. Och insåg att… kanske vore det snarast en bra sak att äta SSRI under graviditeten? Egentligen mådde jag ju inte bra när jag väntade Simon. Jag var orolig ungefär jämt. Nojade mig hela tiden över något. Det fanns ju där redan då (och långt dessförinnan).

Hur mycket hade det egentligen påverkat mig? Hur stor del hade oron i att första året blev så besvärligt? Hade både jag och Simon mått bättre från början om jag hade haft hjälp av antidepressiva?

Det är förstås bara spekulationer. Jag kan inte veta. Men kanske är det inte bara en nackdel att äta SSRI under en kommande graviditet. Kanske kan det göra situationen bättre för både mig, sambon, Simon och det kommande barnet?

Men visst, samvetet gnager. Duktiga Sanne tycker att hon borde klara sig utan – för barnets skull. Det är det rätta och det kloka, och det går ju. – Men jag försöker vänja mig av med duktig-tankar. Bara för att det går så betyder det inte att det är det bästa. Det är faktiskt tillåtet att tänka på sig själv, ta hand om sig själv. Och många gånger är det kanske dessutom det bästa även för dem i omgivningen som är ”orsaken” till att man inte vill vara självisk…?

Och – hade det handlat om en ”fysisk” åkomma, så hade det inte alls varit en samvetsfråga på samma sätt.
Jag har funderat en del på det… Atarax, som jag ju också tar ibland mot ångesten, är egentligen en allergimedicin, men den hjälper även mot oro/ångest. Är jag, som tar den mot ångest, en sämre människa än den som tar den mot allergi?
Kanske enligt en del. Nå, då får de väl tycka det. Jag har funderat, och jag har kommit fram till att detta är det bästa just nu. För mig och för dem jag älskar. Dessutom har jag sjukvårdens stöd. Och ja, jag får lita på dem. Jag behöver inte ha bättre koll än vården. Jag behöver inte veta mest. Jag kan nöja mig. Ha!

Och nu…
Vinden är nästan klar. Det finns ett föräldrasovrum, en Simon-rum och ett rum för ett eventuellt ytterligare barn. (Och så ett allrum, som dock är betydligt mindre klart.) Det saknas enstaka lister. Vi behöver ha hit en elektriker (som aaaaldrig kommer ) och en rörtjomme som kan koppla in ett element (hör inte heller av sig ), och våra beställda sängar behöver komma. Sedan kan vi flytta upp. Visst, det kvarstår lite småsaker ytterligare, men det kan vi ta pö om pö.

Det är dags

Det känns förstås märkligt…
Många tankar.

Sist gick det så lätt att bli gravid. Nu är jag nästan fem år äldre. Kommer det att gå lika lätt? Ska jag våga tro på att det ska ta sig nästan lika kvickt? Sist utgick jag från att det skulle ta tid… Kommer jag att lura mig själv?
Och, å andra sidan, då, för nästan fem år sedan, så slutade den första graviditeten i missfall, så tidigt att jag knappt hade hunnit smälta att jag var gravid. Kommer jag alls att våga tro på att det ska gå bra, när (om) jag blir gravid? Eller ska jag utgå från att det ska sluta i missfall, åtminstone tills jag är förbi vecka sju nånting?
Hur ska jag kunna låta bli att kolla efter blod varje gång jag går på toa?
Ska jag räkna med att det krävs tre befruktade ägg för att det ska bli ett barn den här gången också?

Och så var det det där med tvillingar.
När jag väntade Simon, så väntade jag ju från början tvillingar. Den ena dog, någon gång mellan v 8 och v 18.
Då var jag betydligt yngre än nu. Sannolikheten för tvillingar ökar med åldern.
Dessutom blödde mamma också en hel del i början när hon väntade mig.
Väntade hon också tvillingar från början? Hade jag egentligen en tvilling? Har vi kanske trots allt en ökat tendens till att släppa två ägg?

Vill jag ha tvillingar? Nä. Jo. Jag vet inte.
Nej, egentligen vill jag inte det. Jag undrar ofta hur jag skulle ha rett ut det, om Simons tvilling också hade levt. Det var kämpigt nog med en bebis. Å andra sidan vet jag ju inte – kanske påverkade det honom att ha förlorat sin tvilling. Kanske bidrog det till hans otrygghet.

Och tanken på tvillingar är ju fascinerande. Nånstans längtar jag fortfarande efter, önskar jag fortfarande, tvillingar. Med hjärtat. Inte med förnuftet. Men fascinationen finns där. Jag skulle blivit tvillingmamma. Jag är mamma till en tvilling.

Jag undrar hur Simon skulle reagera om han fick tvillingsyskon. Skulle han bli avundsjuk? Han vet att han haft en tvilling. Det har vi berättat och pratat om… Han har ritat en teckning av sig själv och tvillingen i min mage

Hur han tänker om syskon i största allmänhet? Åh, han längtar! Han har tjatat lääänge

Det här med kön…
Ja, könet kvittar. Ja, jag blir glad för vilket som. Ja, det viktigaste är att barnet är friskt – och jag ska vara glad om jag alls får barn.
Absolut. Självklart.
Dessutom är jag ju noga med att alla barn (och vuxna) är individer, att könet är oviktigt. Simon går i rosa och blommiga kläder – eftersom han älskar rosa och blommor – och vi är angelägna om att inte knyta ihop färger, intressen, färdigheter och annat med kön.

Men ja, nånstans när jag ändå en önskan om en dotter.
Det är helt och hållet irrationellt. Jag kan inte förklara det med några vettiga argument, fast jag försöker…

Jag funderar på om det handlar om att jag vill ha chansen att uppfostra två syskon av olika kön på likvärdigt sätt. Att det finns en poäng med det.

Och jag funderar på om det handlar om mitokondrie-DNA. Att jag inte vill att min mitokondrielinje ska dö ut (den gör ju det om jag bara får söner). Biologen i mig tycker att det är ett intressant argument. Ja, kanske är det faktiskt en del i det, hur bisarrt det än kan verka. (Mitokondrier är spännande!)

Men till största delen är det verkligen irrationellt. Jag kan inte förklara det. Eller ens försvara det. Jag skäms lite – eller till och med en hel del.
Men hur är det – känslor kan man inte rå för? Inget blir bättre av att inte erkänna för sig själv vad man känner. Bättre att erkänna, hantera och bearbeta. Bättre i förväg än sedan.

…och årstid
Och jag skulle vilja ha ett sommarbarn den här gången. Slippa bylsa på en massa kläder på en skrikande bebis för att alls kunna gå ut. Slippa stoppa ner en missnöjd bebis i en vagn för att kunna gå ut och gå. Bara kunna gå ut genom dörren.

Önsketänkande det med.
Men jag måste öva mig på att önska och drömma. Det är inte så att hela världen kommer att rämna och gå under och allt gå åt helvete för att jag tillåter mig att önska och drömma.

:-(

Jävla mens.
Jävla trots.
Jävla ångest.
Jävla nacke.

En räddande ängel på perrongen

Jag var ledsen i morse. Riktigt ledsen. Tårarna kom där jag satt på huk på perrongen och väntade på tåget.

Gråta där, bland alla människor – det gör man förstås inte. Pinsamt. Vad ska folk tro och tänka?

Jag bestämde mig för att strunta i det och gråta ändåå. Förtvivlans tårar, och de måste ut. Jag har låtit bli att gråta så många gånger, när jag verkligen behövt men det inte ”passat” sig, av ena eller andra skälet, stängt in känslor så många gånger, tills jag till slut inte längre har kunnat gråta ens när jag vill.

Så när nu tårarna faktiskt kommer, så försöker jag komma ihåg att låta dem komma ut. Fel tid och plats är bättre än inte alls.

Så där satt jag på perrongen. Grät så tårarna forsade, hulkade…

…och så plötsligt satte sig någon ner bredvid mig. Någon frågade ”Hur är det?”. En ung tjej.

”Inte bra alls”, svarade jag.

Och hon sa åt mig att resa mig upp, och hon kramade mig, och hon pratade med mig och sa att jag skulle gråta ut, låta det komma. Att jag kunde sitta med henne på tåget. Att det var okej. Frågade hur det var, vad som var fel. Hämtade papper att torka mina tårar och mitt snor med.

En vilt främmande medmänniska tog hand om mig och tröstade mig.

Mina förtvivlade hopplösa pinsamma tårar på perrongen var inte pinsamma – utan gav mig en hjälpande hand, som just då värmde nåt oerhört.

Tack!

Ångest och noja – det brakar igen…

Jag ska snart kliva av bussen. Jag har plingat, och har precis rest mig för att gå bak till utgången.

Då tvärnitar bussen. (För att bussen framför gjort detsamma.)

Jag har inte hunnit få balansen riktigt, och jag står med vänster sida framåt i bussen.
Jag tappar den lilla balansen jag hade hunnit få. Håller på at välta, far framåt i bussen med vänster sida före. Landar – fångar upp mig själv? slåt i med axeln? vet inte – mot ryggstödet framför där jag suttit.

Hur gick det? Hur gick det med min nacke, med mitt huvud?

Jag vet inte.

Just då tror jag att det nog klarade sig. Att det kunde gått illa, men gick rätt OK.
Fast jag vet inte. Vågar inte tro att det gått bra.

Allteftersom tiden går – på tåget hem, medan jag hämtar sonen, efter att jag kommit hem – så blir jag mer och mer orolig. Ångest. Ältar.
VAD hände egentligen?
Hur mycket slog jag i?
Hur illa tappade jag balansen?
Är det farligt med de krafter som blir när en buss bromsar? Nä… det ska det ju inte vara. Väl? Och det är väl delvis säkerhetsbältet som gör att det blir så dåĺigt när en bil kör in i en bakifrån?
Man kan väl inte få whiplashskador av att tappa balansen i en bromsande buss?

Sjukgymnasten har sagt att jag är lika tålig som innan det hände.
Men hur tålig var jag då?
Skadas vanliga människor av en sådan här incident på bussen?

Älta.
Älta.
Älta.
Och för vart varv som går blir det värre.

Ångest.
Gråt. (Tack och lov!)
Ångest.
Kraftlöshet.

Sambon kommer hem. ”Nä, det är ingen fara. Så länge du inte slått i huvudet så är det ingen fara.”
Jag blir osäker.
Slog jag i huvudet?
SLOG JAG I HUVUDET?
Jag vet inte.
Jag vet inte säkert vad som hände.
Hur gick det till?
Kan inte reda ut. Kan inte svara säkert. Allt blir ett virrvarr. Kaos. Ångest. JAG VET INTE.
Och vet jag inte säkert, så kan jag ju inte utesluta att det är någon fara.
JAG VET INTE.
Dumma jag, som inte vet.
Dumma jag, som inte har koll.
Dumma jag, som reste mig just då.
Dumma jag, som inte höll balansen.
DUMMA DUMMA JAG!!!!

Det behövs inte mycket för att oroa en mamma

Igår blev sonen sjuk. Ont i öronen. Hämtades tidigare från dagmamman.

Fick alvedon (och nässpray). Ändå ont i öronen. Ändå rejäl feber (39 grader). Sov massor.

Sedan piggade han på sig såpass att han var vaken, och drack lite nyponsoppa. Men beklagade sig gräsligt över ont i öronen. Och var hemskt varm. Och jättetrött.

Vårdcentralen tyckte vi skulle avvakta. Förstås.

Sedan fråga efter vad det var som ekade. Sa att han inte kunde höra med ena örat. Undrade över vad det var som blinkade. Undrade varför huset skakade.

Då blir man nojig som mamma

Sjukvårdsupplysningen konsulteras. De i sin tur konsulterar öronkliniken. Återkommer. Nä, det tyder inte på något farligt. Avvakta tills imorgon.

Jo, det verkar ju vettigt. Trots allt.

Men det är svårt. Det är svårt att inte oroa sig. Visst, de allra flesta barn är sjuka då och då. De allra allra flesta gångerna är det inget farligt och händer inget mer.

Men man läser och hör om de där barnen som insjuknar FORT, inte får vård i tid och DÖR.
Tänk om…
Tänk om man missar de viktiga signalerna…

Hur han mår idag? Han har varit hur pigg som helst.

Att köpslå med sig själv (fortsättning på det där med samvetet…)

För att stilla det dåliga samvetet, köpslår jag med mig själv.

”Jag borde ha jobbat effektivare, ha koncentrerat mig bättre!” ”Ja, men då tar jag ingen fikarast, så jobbar jag den tiden också. Och så kan jag ta med lite saker och läsa på tåget hem!”

”Jag borde nog inte ha köpt den där tröjan. Det var onödiga pengar, som jag kunde använt till något bättre.” ”Fast visserligen, när jag köpte byxor senast – för att jag verkligen BEHÖVDE dem – så fick jag fatt i dem billigt på rea. Den hundralappen emellan räcker ju till byxorna. Då kanske det är OK?”

”Nä, jag borde inte köpa en kaffe på vägen hem!” ”Fast jag köpte bara en baguette till lunch igår, så då sparade jag några kronor.”

”Usch, så onödigt att köpa det dyra köttet.” ”Ja, men vi åt ju…”

…och så vidare och så vidare…

Ständigt dessa interna diskussioner i mitt huvud. Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Borde jag gjort annorlunda? Hur ska jag kompensera för att jag gjorde fel?

Blir trött på mig själv

Överaktivt samvete, ambivalens och ansvar

Jag har alltid dåligt samvete. Eller i alla fall nästan alltid. Känslan av att inte ha dåligt samvete är så ovan att om jag känner den så börjar jag leta efter vad jag borde ha dåligt samvete över – för nånting måste det väl vara – och då kan jag möjligen få dåligt samvete över att jag inte minns…

För det finns så mycket att ha dåligt samvete för:

* Att jag inte leker tillräckligt med min son
* Att jag inte tillräckligt tydligt hävdar min rätt att inte leka när jag varken vill eller har tid
* Att jag inte kommer ihåg alla saker jag sagt till honom att det får vi göra någon annan gång

* Att jag är för ineffektiv på jobbet och lätt fastnar med att dumsurfa, när jag borde lyckas fokusera. (Fast jag BEHÖVER de där mikropauserna. Om jag bara biter ihop så blir det inte heller bra… )
* Att jag inte är tillräckligt strukturerad
* Att jag är för dålig på att ta paus och tillåta mig att fika, ”snacka skit” m.m.
* Att jag borde hunnit mer
* Att jag borde prioriterat annorlunda

* Att jag inte gör något kul
* Att jag inte gör någon nytta istället för att sitta här – diska, städa, sortera saker på skrivbordet, deklarera, köra igång en tvättmaskin…
* Att jag är för dålig på att ta det lugnt, unna mig något, slappa, vara spontan

För det finns ju alltid något man kan ha dåligt samvete för. Alltid. Oavsett vilket val jag gör, oavsett hur jag agerar, så kan jag alltid ha dåligt samvete över mitt val. Och hade jag gjort tvärtom så kunde jag ha haft dåligt samvete för det.

Inte minst har jag dåligt samvete över att jag jämt har dåligt samvete. Över att jag inte kan slappna av mer och ta saker som de kommer…

Det överaktiva samvetet hänger tätt samman med valmöjligheter och ansvar.

I varje situation där det finns valmöjligheter, så kan man göra det bästa valet. Att göra det bästa valet är att ta ansvar. Och jag kräver av mig själv att ta ansvar.

För att göra det bästa valet, måste jag väga samman alla aspekter. Det är inte alltid så lätt. Framför allt är det svårt att ta ställning till vilka aspekter som ska väga tyngst.

Ska jag leka med sonen? Han har behov av närhet. Jag har behov av att sitta och tänka. Dessutom behöver det diskas. Om jag inte får sitta och tänka så blir jag slutkörd. Om han inte får leka med mig så blir han gnällig, och då blir jag ännu mer slutkörd. Om jag inte diskar nu så får jag diska senare. Då hinner jag inte upp och jobba på vinden, eller så kommer jag i säng jättesent och blir ännu tröttare.

Vad ska jag köpa för mat? Då ska hänsyn tas till att det ska vara
* miljövänligt – vilket både handlar om odling, framställning, transporter och valet mellan t.ex. kött och grönsaker eller kött från lamm, nöt eller gris
* nyttigt – fetthalter, fettyper, fibrer, vettig framställning, inte en massa tillsatser etc
* billigt (eller i alla fall rimligt i pris)
* framställt på etiskt/rättvist vis
* snabblagat (så vi hinner renovera)
* något alla i familjen gillar någorlunda
* något vi inte ätit de senaste dagarna
Fet chans att uppfylla alla dessa kriterier

Ska jag köpa tröjan eller inte? Behöver jag en tröja? Behöver jag DEN tröjan? Finns det kanske en snyggare/bättre/mer användbar tröja i någon av de andra tio affärerna jag skulle kunna kolla? Kan jag kanske få fatt i en tröja som är av ekologisk bomull, eller i alla fall tillverkad av människor som fått vettigt betalt? Vore det kanske bättre ur miljöhänseende att inte köpa någon tröja? Vore det bättre att köpa en tröja hemma på orten där jag bor, för att gynna det lokala näringslivet? Eller borde jag kolla någon annastans? Fast det är ju förstås istället slöseri med tid. Och bensin.

Vad är det magonda egentligen? Borde jag ringa doktorn? Eller sjukvårdsupplysningen? Ska jag tro att det är akut? Eller rent av dödligt? Eller är det kanske helt harmlöst? Tänk om det visar sig jättefarligt, och så har jag ignorerat det? Tänk om jag BORDE ha fattat? Men man kan ju inte heller rusa till doktorn jämt?

(Borde jag inte ha satt mig i den där bilen? Borde jag ha satt mig lite annorlunda, så hade inget hänt? Var det en onödig resa? Borde jag ha tagit mig dit på annat sätt?)

Tusen frågor. För varje liten valmöjlighet finns precis hur många aspekter som helst.
Hur jag än gör så finns det nackdelar.
Hur jag än gör så har jag i viss mån valt fel.

Men jag ska ju välja RÄTT. Jag är ju en klok och vettig människa, som kan och vet en massa. Jag ska ju välja det rätta – det är det minsta man kan begära. Välja det som är rätt för mig, min familj, andra människor, miljön, Jorden…

Alltid.
ALLTID.

Inget litet ansvar.
Svårt att vara nöjd med sig själv då.
Svårt att inte ha dåligt samvete.

Valmöjligheter är något fantastiskt. Och samtidigt något fruktansvärt.

Jag har ansvar för mina handlingar. Ansvar för att göra det rätta, det kloka.
Det ansvaret utkräver jag.
Därför är jag så ambivalent. För jag vet att jag alltid väljer fel. Alla val är ju fel…
Därför har jag dåligt samvete. Jämt. För ur någon aspekt har jag alltid valt fel. Jag kunde alltid gjort bättre.
Därför känner jag mig alltid skyldig.
Därför har jag alltid åtminstone liiiiiiiiite ångest. För nåt. För det finns alltid något jag inte gjorde fullt så bra som det var möjligt. Och det kan alltid visa sig att något av mina val i själva verket var ödesdigert. Och jag kan ju aldrig i förväg veta vilket. Så då är det bäst att anta att det är alla. För i slutändan är ju skulden min

Jag vet. Jag gör livet komplicerat för mig. Så alltsammans är mitt eget fel

Dumma samvete! :-[

Jag är förkyld. Ont i halsen. Hängig.

På gränsen till för sjuk för att jobba. (Fast jag har piggat på mig sedan i morse.)
Men för frisk för att sjukskriva mig. (I alla fall nu. I morse var det mer tveksamt.)

Så jag har valt att jobba hemifrån idag.
Det FÅR jag. Omständigheter gör att jag får göra det en eller ett par dagar i veckan. Och de saker jag ska göra idag fordrar en dator, inget mer – det funkar precis lika bra att jag sitter här.

Men jag har SÅÅÅÅÅ dåligt samvete:

* för att jag inte är på jobbet. Jag hade ju tänkt vara där idag. Jag hade sagt att jag skulle komma idag. Visserligen har jag meddelat att jag inte kommer – men det känns som att jag fuskar, för den jag helst hade velat meddela det till var inte där…

* för att jag jobbar. Jag ska inte vara så sabla envis. Jag ska tillåta mig att vara sjuk när jag är sjuk. Jag ska inte alltid kämpa på in i detta sista.

* för att jag velar och inte litar på mitt eget omdöme, min egen bedömning åt någondera hållet…

Jag har ju hittat det som är den bästa lösningen idag, både för mig och arbetsgivaren. Varför skäms jag då? Jag borde ju vara stolt?!?

Kan någon annan ta mitt huvud ett tag?

Det snurrar så fasligt i det idag.
Alldeles för mycket som mal runt, som jag inte har kontroll över.
Rörigt.
Fastnar.
Usch

Tårar. Och rädsla. Och svårigheter att lita på mig själv. :-(

Bussen (som är en typ minibuss – ingen ”stor” buss) stannar vid busshållplatsen för att släppa av eller på någon.

*tuuuuuuuuuu-uuut*
Något låter som en stor båttuta eller nåt.
Bakom oss har visst en lastbil stannat. Det är visst den som tutat. Jag förstår på busschauffören och passageraren precis bakom honom (de pratar med varandra) att lastbilen uppenbart kört väldigt nära oss. VÄLDIGT nära. Och att de är lite förbannade på honom – ”Han ser väl att det är en buss?”. De fortsätter att diskutera honom, irriterat.

En liten bit senare stannar busschauffören för att släppa över några personer vid ett obevakat övergångsställe. Den här gången hörs inget tut, men föraren och passageraren fortsätter att diskutera lastbilen och hans körning och brist på inbromsning i tid.

Vi åker vidare.
Tydligen har lastbilen inte startat igen efter att ha stannat bakom oss vid övergångsstället. Spekulationen är att bromsarna låst sig.

Innan jag går av på min hemmahållplats, frågar jag bussföraren: ”Hur nära var han?”

”Andra gången var han ungefär så här nära.” Han måttar med handen – 8-10 cm ungefär.

Jag har inte känt något.
Han har inte kört in i oss.
Hade det inte varit för tutandet första gången och samtalet framför mig så hade jag aldrig märkt något.
Ändå vågar jag inte lita på mig själv. Tänk om jag bara intalar mig att inget hänt, för att jag inte vill aceptera det? Tänk om jag ignorerade det som hänt?

Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.
Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.
Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.

Min sambo påpekar att OM något hade hänt, så hade busschauffören rusat ut och sett till att fixa en massa försäkringspapper och saker – inte lugnt kört vidare.

Det har han ju så rätt i. Visst har han.

Men ändå. Tänk om jag lurar mig själv. TÄNK OM något ändå hände.
Jag måste behålla den möjligheten.
Jag kan inte skjuta bort den. Då har jag inte tagit ansvar, då har jag varit ansvarslös.
Man får inte tänka ”det händer inte mig”.

Varför skulle just JAG ha tur, att det inte händer mig? För säkerhets skull ska jag liksom räkna med att ha otur, med att värsta möjliga scenario är det korrekta. För då behöver jag ju inte bli besviken. Då är jag beredd. Eller?

Varenda ögonblick i livet är så avgörande. Varenda ögonblick i livet KAN vara just det där avgörande. Jag måste vara beredd.

Fast tårarna kommer egentligen inte av ”bussincidenten”. Jag grät redan innan idag…

För något håller på att lossna. Ett skal runt något gammalt jobbigt håller på att luckras upp. Jag kanske håller på att hitta kraft att ta itu med ett gammalt problem. En jättegammal ”jag-vågar-inte-lita-på-mig-själv”. Och det känns skrämmande och skönt på samma gång.

Väldigt motstridiga känslor idag.

Och de tårar jag gråter idag KAN vara nästan 12 år gamla.
Det är en udda känsla.