Tag Archives: ångest

Katastroftänkande.
Hypokondriker.
Förväntansångest.
Fjant.

*grrrr*

Jag hade tränat lite med balansbollen. Så lyfte jag upp sonen på den, så att han skulle få känna hur det kändes att sitta på den. Och självklart fick jag hålla honom, eftersom bollen är för stor för honom.

Sedan skulle jag lyfta ner honom igen. Och eftersom en boll är en boll så rullade den förstås iväg en aning, vilket innebar att jag lyfte ner dryga 15 kg treåring en ganska bra bit framför mig själv. Tungt för ryggen. Kändes en del.

*noja*
*grubbel*

TÄNK OM något blev dåligt på riktigt…? Jag lyfte ju FEL, FEL, FEL!

Nä… lite ont i musklerna kan man ju få utan att det är farligt.
Det kan ju t.o.m. vara så att det jag känner av EGENTLIGEN är från själva träningen, bara att jag inte hade hunnit känna det än? Eller…?

Ja, fast TÄNK OM. TÄNK OM det är något riktigt dåligt. Vad det skulle kunna vara…? Öh… diskbråck låter väl lagom läskigt?

Fjant!
Skärp dig!

Ja, fast det känns ju. Bäst att jag känner efter lite till. Bäst att jag är lite extra försiktig och känner efter riktigt ordentligt.

Katastroftänkande, ja. Jag vet.

Jag SKA bli bättre. Jag jobbar på saken. Ibland går det bra – ibland inte…

Jag saktar ner när jag kommer runt den snäva kurvan, mest av gammal vana. Det är tättbebyggt område, egentligen är hastighetsbegränsningen 50, men i den här kurvan är det i alla fall läge att växla ner till 3:an. Jag har en bil ganska tätt bakom mig.

När jag kommer runt kurvan, inser jag att det bara en liten bit bort står en bil stilla i vägbanan, alltså mitt i vägen för mig.

Kollar framåt. Jodå, det är fritt att köra om. Och det klarar sig, jag borde inte behöva köra över mittrefugen från kurvan, jag kan komma framför.

Blinkar och börjar vrida ratten.

Då STARTAR bilen framför, utan tecken eller nåt. Långsamt och försiktigt dessutom…

Så jag kan inte köra om. Och jag kan inte fortsätta i den hastighet jag håller, för då kommer jag att köra in i bilen framför Så jag måste sakta in och riskera att bilen bakom kör in i mig.

Det gör den inte. Väl? Jag hör i alla fall ingen smäll. Känner ingen smäll. Bilen närmst bakom mig är NÄRA – hur nära?!? – men den har väl inte kört in i mig? Jag ser alla bilarna bakom mig – det är ett par bilar till bakom den jag har närmst bakom mig, och sist en lastbil. Men inget konstigt verkar ha hänt. Allt rullar vidare. Alla rullar vidare. Inget verkar konstigt.

En knapp kilometer senare svänger jag av åt mitt håll, tar mig dit jag ska.

Ja, det är jättefånigt. Men jag kan inte släppa det.

Gång på gång går jag igenom för mig själv: Jag hörde ingen smäll. Jag kände ingen smäll. Alltså KAN det inte ha hänt något. Eller kan det det?!? Kan bilen bakom ha kört in i mig utan att jag märkte det?

Igen och igen.

Tänk om…
Tänk om…
Tänk om…

Plastburken med havreringar, som stod på den lilla knölen mellan ”fotplatserna” i baksätet står fortfarande upp. Om något hade hänt borde väl den ha vält?

Men jag är så rädd. Så rädd att något ska hända igen. Så rädd att inte veta säkert vad som hänt. Så rädd…

Jag avskyr det. Jag avskyr att inte lita på mig själv…

Ja… och så far ju tankarna runt…

Varför? Vad är det jag drabbats av? Det verkar inte stämma med vanlig kräksjuka, väl?

Är det något jag ätit? Den där lunchbiffen, när jag och sambon faktiskt åt lunch tillsammans på stan i fredgas? Men det var väl välstekt? Eller vattnet jag drack? Men sambon drack också vatten – han blev inte sjuk.

Eller den lilla glassresten jag åt när jag kom hem på eftermiddagen, för att jag var trött och eländig? (Nä… tröttheten och eländigheten var nog snarast de första symptomen – eller?)

”Kattsalmonella”, då? Det har det ju stått om i tidningarna: katter som fått salmonella av småfåglar (som inte dött som de normalt skulle, för att vintern varit mild).

Ja… Saskia – vår ”stora” katt – har kräkt en del på sistone. Men hennes mage är lite känslig; jag trodde bara det var en sorts foder som inte funkade igen? Men nu vet jag inte… och ”rester” (smittmöjligheter) efter att hon kräkts finns ju lite varstans… För vad gör man när katten kräkts på remmarna till ryggsäcken? Sköljer av dem så gott man kan i duschen… Och vad gör man när man inser att katten kräkts i mangelkorgen? Tvättar om sakerna… (Ja, SJÄLVKLART lägger hon sig där det är skönt när hon mår dåligt… ) Och så vidare… (Ja, vi ska byta foder igen. Självklart.)

Noja… Tvätta händerna, igen och igen…

Vad borde jag gjort annorlunda? Vad är det jag drabbats av? När har jag missat att tvätta händerna, när har jag träffat någon som smittat mig?

Vad gjorde jag fel?

Ja, bisarra tankar, jag vet… men jag kan ändå inte låta bli att tänka så. Vid något tillfälle så har jag ju blivit smittad, och om jag hade undvikit det tillfället, så hade jag sluppit det här.

Och tänk om jag inte är tillräckligt noga med hygienen nu? Tänk om det fortsätter i evigheters evigheter så smittan till slut finns på ALLT i min närhet?

Och tänk om det är någon riktigt farlig sjukdom?
Eller i själva verket symptom på något helt annat…?

AAAAAAAAH!

(Ja. Jag vet. Det är inga vettiga tankar. Men nu ville jag skriva hur jag KÄNNER.)