Tag Archives: ångest

Förkylning och vaccination

Posted on 14 oktober, 2016 | 2 comments

Igår var det vaccination för åttaåringen. MPR, dos två.

När jag fick hem lappen i början av terminen, lappen med information och där man skulle lämna godkännande för vaccination som förälder, så tänkte jag att det i alla fall är skönt som nybliven ensam vårdnadshavare att veta vad den andre föräldern tyckte. För det här med vaccination är något vi är (var) överens om. Och jag känner till alla de vetenskapliga argumenten, om flockimmunitet och hänsyn till dem som inte kan vaccineras. Och att det gamla hallabaloet om MPR och autism är en stor bluff (för att uttrycka det i förenklade ordalag).

Igår var det alltså vaccinationsdags. Och enligt informationspappret så skulle man låta bli vaccination om barnet hade över 38,5 graders feber, men en vanlig förkylning utan feber var inga problem. Tja, det där var väl en ganska bra beskrivning av läget igår: Förkyld, men inte feber. Vi vacklade lite på morgonen här: var han så hängig att han borde stanna hemma eller inte? Men så mindes vi att schackklubben på fritids, som han är med och startar upp, skulle ha sitt första möte, och då måste han ju faktiskt gå.

Jag konstaterade att febertermometern här hemma hade slut på batteri, så även om jag inte trodde att han hade feber så sa jag till på skolan och bad att de skulle säga åt skolsköterskan att kolla innan vaccinationen.

Så nu är han vaccinerad; han visade plåstret igår och konstaterade att det var lite ömt på armen där han fått sprutan.

Idag är hans förkylning värre. Vilket ju inte är något konstigt; hans storebror var hemma måndag-tisdag för förkylning. Och idag är alltså åttaåringen hemma med rejäl snorighet och hängighet. Och det kan ju självklart dessutom vara påspätt av vaccinationen.

Men ångestdelen av mig hoppar och skriker i all stillsamhet. Tänk om något blir dåligt, allvarligt dåligt, av att han fick vaccinationen när han var förkyld? Och hela ”mitt ansvar!”-artilleriet kommer dundrande. För det är liksom där ångesthaken sitter för mig: Har jag tagit mitt ansvar? Har jag tagit det rätta beslutet? Borde jag gjort annorlunda? Kommer något att bli DÅLIGT (TM) på grund av att jag valt fel, gjort fel, borde valt och gjort och bestämt bättre?

 

2 Comments

Posted in Föräldraskap

Tagged

Ångesttriggande, standardmodell 1B?

Posted on 12 oktober, 2016 | 1 comment

Det svajar. Det svajar betänkligt.

För sånt där som med ugnen, det är precis sånt som triggar min ångest.

  • Jag VET inte om den blev skadad eller inte. Jag kommer inte att få veta på ett tag.
  • Det finns massor med utrymme för att älta om hur det hade kunnat förebyggas, om jag hade kunnat göra något annorlunda så att det inte hade hänt, eller om jag borde ha sagt annorlunda efteråt. Ett ögonblicks verk med allt utrymme i världen för att fundera på om inte om varit.
  • Det riskerar att bli massor med klydd och trassel om den blev skadad. Massor med mentalt arbete, massor med krav på mig att stångas med olika instanser, typ.

Som sagt var, det där är typiskt sådant där som min ångest går igång på.

Och ”underlaget” i övrigt är också ganska ”gynnsamt”: En lågfrekvent jobbstress, som inte handlar om tidsbrist men om känslan av att allting står och stampar, att inget blir gjort, att det hela tiden bara återstår frågetecken och oklarheter som hindrar mig från att bli klar med något allt. Och så hopar det sig med fler och fler saker som jag inte känner att jag greppar, inte har kontroll på, inte har kompetens till men ändå är den som måste reda ut…

Gungflystillvaro, och så en sådan där ångestutlösare ovanpå det. Följer receptet ganska väl, faktiskt. Och så höst ovanpå det.

Det svajar. Det svajar betänkligt.

1 Comment

Posted in Jag

Tagged ,

Cancerångesten. Alltid.

Posted on 14 september, 2016 | Leave a comment

Marken intill Kustbevakningens huvudkontor på Stumholmen i Karlskrona innehåller förhöjda halter av giftiga ämnen, visar en saneringsrapport som SVT Nyheter Blekinge tagit del av.

Förra veckan rapporterade Sydöstran att nio anställda vid en avdelning på huvudkontoret har drabbats av cancer eller andra allvarliga sjukdomar de senaste fem åren. Kustbevakningen har inlett en utredning av den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för att klarlägga om det finns arbetsrelaterade orsaker till sjukdomsfallen.

(Texten hämtad från artikel i Sydsvenskan.)

Och ångesten slår till igen. För det där är sånt jag verkligen oroar mig för: att det ska finnas giftiga eller farliga ämnen i marken där vi bor. Att något sådant ska ha orsakat älsklingens cancer. Att vi andra i familjen också ska drabbas, också ska dö, för att vi bor där vi bor.

Och i morse upptäckte jag en liten eternitplatteskärva i gången fram till huset. Igen. Det kommer att fortsätta dyka upp sådana lite då och då i all evighet. Och jag undrar hur man egentligen gjorde när man la taket, när man liksom strösslat småbitar omkring sig typ lite överallt.

 

Och om någon funderar över vad jag önskar mig i julklapp, så önskar jag mig att det ska tas prover på jorden i vår trädgård, så att vi i alla fall kan utesluta biten med gifter i marken.

Leave a comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Hus och renovering

Tagged , , , , ,

Tio år

Posted on 5 september, 2016 | 2 comments

För tio år sedan skadade jag nacken. Jag tror det är tio år sedan exakt idag. Fast det var på morgonen, någon gång vid typ halv nio. Det fanns så många saker som borde ha lett till att jag inte skulle vara just där just då just den dagen, men det var jag. I baksätet av en bil med tre andra från sammaarbetsplats på väg till ett möte i en lokal ute på landet. I ett område där den lokala vägföreningen hade gjort vägbulor för att få bilister att sänka farten. Och vi letade efter var vi skulle svänga, och han som körde såg inte vägbulan och sänkte inte hastigheten, och knycken gjorde att jag slog i nacken i nackstödet… och fick ont i nacke och huvud och mådde illa.

Trolig whiplash, konstaterade sjukvården. ”Typ som en stukning i nacken”, enligt läkaren. Nio arbetsdagar sjukskrivning ”på riktigt” och därefter förväntan (Nä, ärligt talat krav) på att kunna börja jobba igen.

Och där började en panikslagen ångestig höst. Med ont i nacke och ont i huvud. Och ångest. Ångest över den här skadan. Ångest över möjligheten att komma tillbaka till normalt liv kontra att ha det så här för alltid. Ångesten över att kanske aldrig våga skaffa ett andra barn. Men framför allt ångesten över så mycket skada ett ögonblicks verk i en situation alla betraktar som ofarlig kan resultera i.

Även om det onda successivt blev bättre, tack vare sjukgymnastik och tid, så blev ångesten bara värre och värre. Två dagar innan jul begav jag mig slutligen till psykakuten. Resultat: GAD-diagnos, sertralin, atarax, sjukskrivning (mycket längre än för själva nackskadan), och ett och ett halvt år med samtalsterapi en gång i veckan med en mycket bra samtalskontakt.

Och älsklingen lovade att om det skulle bli värre med nacken av graviditet eller annat och jag hamnade i rullstol och inte kunde klara mig själv så skulle han köra rullstolen och ta hand om mig.

Jag är alltid rädd att prata om nacken. Jag vill inte dra igång ångesten, vill inte trigga tankarna, vill inte börja känna efter. Men numera åker jag både Helix och Balder på Liseberg – det får räcka som svar på frågan hur det är med nacken :-D

2 Comments

Posted in Jag

Tagged , ,

Ångest över läskiga ämnen från gummihandskar

Posted on 29 augusti, 2016 | Leave a comment

Ja, det finns andra saker man kan gå och noja sig över också.

Idag har jag varit och fått massage. Jag har gått hos samma massör i över tio år. Numera – sedan någon gång i våras tror jag – använder massören handskar när hon masserar. Engångshandskar.

Engångshandskar och sedan någon förmodligen ganska fet massagekräm. Och så en timmes ingnidande och gnuggande och mosande av min kropp. Säkert ett väldigt effektivt sätt att få otrevliga ämnen från handskarna att krypa in i huden och vidare in i kroppen.

Men jag är för snäll för att säga något eller fråga något. Fastän jag oroar mig.

Och jag tänker att jag borde gå till någon annan massör, för att slippa oroa mig över det här. Fast jag orkar inte försöka hitta någon annan. Jag vet ju att den här är bra.

Så jag fortsätter gå dit. Fortsätter oroa mig. Fortsätter skämmas över att jag inte tar tag i det här.

Leave a comment

Posted in Jag, Miljö, Reflektioner och tankar

Tagged

Märkliga effekter av döden

Posted on 13 augusti, 2016 | 1 comment

Så här ”efter döden” får man vissa märkliga effekter. För ”det värsta” har redan hänt. (Ja, jag vet att det finns värre saker än en snäll och stillsam cancerdöd.) På något vis ger det en mer avslappnad inställning, en något mindre tendens till katastroftankar.

Och i andra fall precis tvärtom.

Och det bir lättare att tillåta sig att bli lat. För det är liksom mer skitsamma.

1 Comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Reflektioner och tankar

Tagged

Djupt men inte hela djupet

Posted on 11 augusti, 2016 | 1 comment

Göteborg. Jag pluggade där i fyra år.

Spårvagn. Passerar förbi Chalmers flera gånger under Lisebergsresan med barnen. Det var på Chalmersområdet jag läste kemin den där hösten -95, kämpade och bet ihop fastän jag mådde så dåligt på så många sätt, både av kemin och på andra sätt, och till slut brakade ihop så totalt.

Jag hade ingen att prata med på den tiden. Jag bar allt det tunga själv, tills det inte längre gick.

Det där var en av de där riktigt stora viktiga sakerna när jag träffade älsklingen: att här fanns plötsligt en person jag kunde berätta ALLT, till och med det allra jobbigaste och jäkligaste, för. Och han fanns kvar och lyssnade och såg det inte ens som betungande att behöva lyssna. Han lärde mig att berätta och att lita på.

Nu är han borta.

Och ja, jag berättar mycket genom bloggen och därmed för alla er som läser den. Men nej, allt berättar jag inte. Det är fortfarande en skiljelinje mellan att ha honom, som visste hela min historia, och att skriva här i bloggen. Och den skiljelinjen blir sannolikt kvar.

Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

 

1 Comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Jag

Tagged ,

Tillitsövningar

Posted on 9 augusti, 2016 | Leave a comment

Liseberg. I någon mån en enda stor tillitsövning.

Den ena tillitsaspekten är att åka. Att förlita sig på säkerheten och att det går bra, släppa förnuftstankar och katastroftankar och ”go with the flow”. Att se till att inte ha löst hängande saker som kan trilla av. Att vila i tryggheten av att det ordnar sig. Att för en kort stund låta endorfiner – eller vad det nu är – fylla medvetandet och koppla bort övrig ångest.

Den andra tillitsaspekten är att lita på sina medmänniskor. Att lämna sin lilla väska med värdesaker och viktiga tillhörigheter – inte minst glasögonen – i en metallkorg eller ett skåp under själva åkturen. Våga lita på att det finns kvar när man kommer ur åkattraktionen. Utgå från den gemensamma grunden att alla andra också är där för att ha roligt, och att enda sättet det liksom ska funka på är om vi litar på varandra.

Jag undrar hur man gör med sånt i länder som lever under mer konstant terrorhot och där varje kvarlämnad väska ses som ett säkerhetshot.

Och så funderar jag över att detta trots allt är tillitsgrejer som ligger på ett helt annat plan.

 

Leave a comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Jag, Reflektioner och tankar

Tagged

Det finns ingen att diskutera vardagens småsaker med

Posted on 7 augusti, 2016 | Leave a comment

I vardagen behöver man konstant ta en massa beslut. Många av dem ganska små. Många av dem ändå ganska knepiga.

Jag har varit van att ha någon att ta dessa beslut ihop med. Någon som vet bakgrunden och förutsättningarna precis lika väl som jag. Någon jag inte behövt förklara en massa för, utan jag har bara behövt säga ”Hur gör vi med…?” och så vet han – bakgrund, orsaker, för och emot. Eller visst, jag har väl oftast tagit upp de där sakerna ytterst kort. Men det har inte behövts mycket. Och sedan har man kunnat landa i ett beslut som man vet är sammanvägt av bådas tankar och klokhet och erfarenheter. Ett gemensamt beslut. Om något litet, men ändå stort.

Nu finns inte han längre.

Och det är för små saker som ska avhandlas för att liksom ta initiativ till att diskutera med någon annan. Och för stor affär att dra hela bakgrunden för någon annan. För komplicerat att ens välja VEM jag borde prata med.

Och samtidigt lyckas jag inte bestämma. För jag behöver det där lilla bollplanket.

Så de där små sakerna mal runt runt runt. Och jag lyckas inte bestämma nånting. Har kvar det jobbiga beslutandet framför mig.

Leave a comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Jag, Reflektioner och tankar

Tagged

Floskler om att det är du som väljer

Posted on 28 juli, 2016 | Leave a comment

Det dyker upp så mycket floskler och skit i mina flöden ibland. Sådana där memes och andra textsatta bilder och annat, med floskliga budskap. Som sådant där om att det är man själv som bestämmer när man vaknar på morgonen vilken inställning man ska ha till dagen och världen, att man antingen kan bestämma sig för att se positivt eller negativt på saker och dagen och sånt där. Nä, jag minns inga av dem ordagrant just nu, men jag tror ni vet vad jag menar.

Det är ganska ofta även vettiga människor som gillar eller delar de där sakerna. De som har förståelse för sorgens dövande smärta och för depressionens förlamande effekter och ångestens låsningar. Eller i alla fall förståelse för att livet inte alltid är enkelt.

Ändå gillar och delar de floskler som i huvudsak går ut på att det är man själv som väljer hur man mår. Att man kan välja mellan att vara glad eller ledsen, mellan det positiva och det negativa, och att det är ett val man ska göra.

Men alltså, för det första så KAN man inte alltid välja. Det är ett löjligt förenklande. Det är lite som att säga att någon med brutet ben ska välja att inte ha ett brutet ben just idag. Eller att säga nej till cancer :P

För det andra, om man nu bestämmer sig för att jo men jag ska vara glad idag och se positivt på saker, fastän hjärtat värker av sorg eller ångest eller annat – vad ger det för effekter i längden? Om känslorna finns där så behöver de få komma ut, i möjligaste mån och på det sätt som funkar för just den personen. Att stänga in, stoppa undan, låtsas att det jobbiga inte finns, det blir sällan bra.

Det är en annan sak att man ibland – eller ganska ofta – kan behöva bestämma sig för att göra det man kan av dagen, trots alla jobbiga känslor och tankar och trots att man egentligen bara vill försvinna.

Leave a comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Irriterande

Tagged