Tag Archives: ångest

Att göra det bästa av omständigheterna och förutsättningarna. Det är liksom egentligen min paradgren.

Totala friheter och valmöjligheter klarar jag dåligt av. Att kunna välja av oändliga möjligheter, helt fritt, det är skitsvårt. Jag är för ambivalent. Jag vill väga in för mycket, ta hänsyn till allt, välja det allra bästa. Den allra bästa lösningen finns ändå aldrig att tillgå. Och det ena som händer är att jag får prestationsångest och går sönder inombords.

Men att agera utifrån de givna förutsättningarna passar mig bra. Det här är den mat som finns i kylen och som måste ätas upp – ja, men då kan jag trolla ihop något jättebra. Eller som det här med att bo i ett gammalt hus. Det finns fasta givna förutsättningar. Och då kan jag vara kreativ innanför de ramarna. Då blomstrar min kreativitet.

På ett sätt är det en krishanteringsegenskap. Okej, så här är det, och nu gör vi det bästa av det.

Och det där har förstås tydliga kopplingar till min ångestproblematik. Min ångest uppstår i tankarna kring allt dåligt som kan hända. Den totala kartan av möjliga scenarion – alla möjligheterna och riskerna finns, och de hemska och jobbiga blir lika påtagliga i den kartan som de trevligare. Så mitt fokus riskerar att hamna på de jobbiga och hemska och fastna där. Men när jag verkligen hamnar i en krissituation så ör det något annat som tar över och jag agerar utifrån just den givna situationen.

Förmodligen var det därför det där senaste året funkade så bra som det gjorde. När älsklingen drabbades av obotlig cancer och döden var det enda säkra så kan man tänka att jag med min ångest borde ha blivit lamslagen, men istället var det snarast så att jag kavlade upp ärmarna och jobbade på. Agerade. Det var så vi tog oss igenom det året. Fortsatte. Gjorde det bästa utifrån de givna förutsättningarna.

Och jag trodde jag skulle fortsätta så även efter den där slutpunkten som kallas döden.

Fast för tillfället funkar det inte.

Egentligen vet jag ju hur jag vill göra. Jag vet hur jag gör det bästa utifrån förutsättningarna. Vet hur jag vill leva och göra och vara, utifrån de förutsättningar som vi nu givits. Det är ändrade ramar, nya förutsättningar, men det är förutsättningar jag kan hantera.

Egentligen.

Men som sagt var, ändå funkar det inte.

Och det är inte ångesten som är problemet. Det har inget med ångesten att göra. Utan det är sorgen. Den stora tunga sorgen och de existensiella känslorna. De lägger sig över min krishanteringsförmåga och gör att jag inte mäktar med att göra det bästa av omständigheterna den här gången. Eller just nu i alla fall.

Och det är frustrerande. För som sagt var, egentligen är det en av mina paradgrenar.

Fast jag vet, det är inte så konstigt.

För jag såg ju. Såg hur du tynade bort och försvann. Såg hur kraften rann av dig den där allra sista tiden. Sista veckan, sista tio dagarna, sista månaden. Jag såg. Jag borde ha fattat. Borde ha accepterat i tid.

Men jag litade ju liksom på dig. Du sa att det inte var fullt så illa.

Du ville ju inte att det skulle vara så illa. Förstås. Du ville inte acceptera att det var dags att dö så snart. Du hade accepterat att du skulle dö, men du ville helt uppenbart fortsätta att tro att det skulle dröja mycket längre.

Och så var du rädd. Inte för döden, men för att det skulle bli väldigt plågsamt i slutet. Det var det som oroade dig. Och det var ju liksom inte så där förbannat plågsamt, under det där som liksom blev den sista tiden. Och då kunde det ju inte riktigt gärna vara dags ännu, liksom.

Så jag är lite arg på dig för att du liksom lurade mig – eller vad man ska kalla det. Men mest arg på mig själv för att jag gick på det.

Och arg på mig själv för en massa småsaker. Som att jag inte sa till din mamma att nu behöver vi faktiskt prata själva en stund, då när vi satt och gick igenom listan.

För som sagt var, egentligen visste jag väl? Även om jag inte visste att det skulle gå riktigt så snabbt. Så fruktansvärt snabbt. Jag trodde på läkarens månader. Jag trodde att du skulle fortsätta tyna bort, långsamt, stillsamt, lite i taget, alltmer sängliggande, alltmer svag. Inte så där pang bom. Inte för att någon riktigt sagt det, men för att alla signaler sjukvården skickat hade pekat åt det hållet. Pratet om hur ofta ASIH skulle komma, typ samma dag som du åkte in för gott. Läkaren på cytostatikamottagningens prat om nästa gång vi ses när vi var där den 11 april. Inget antydde den här hastigheten. Ingen hade räknat med det.

När något ger mig riktigt mycket ångest, akut och momentant och plötsligt, så får jag en märklig sorts röksmak i munnen. Eller det är inte en jättebra beskrivning, men den bästa jag kan åstadkomma. Det är i alla fall en väldigt distinkt och påtaglig smak och känsla. Som när bilverkstan ringer och säger att det här kommer att kosta fruktansvärt mycket pengar. Eller när jag slår i nacken akut och rejält. Eller något annat sånt.

Den där sista tiden hade jag många sådana. Hos läkaren den 11 april. När läkaren från ASIH ringde på kvällen den 29 april och sa att man misstänkte inflammation i buken. När läkaren hörde av sig på förmiddagen den 30 april. Och några fler gånger. Röksmak med allt kortare intervall.

Normalt är den där röksmaken kopplad till ett rejält ångestpåslag i övrigt. Ångest och panik och upprördhetskänsla i hela kroppen, ett vad ska jag göra nu. Men de här gångerna var det liksom något som ändå lyckades rinna av mig. Dels för att jag med tiden lärt mig hantera ångest genom att faktiskt låta den vara, inte stressa upp mig över den utan mer tillåta mig att finnas i den. Dels för att jag i det här fallet liksom någonstans accepterat att detta var oundvikligt och på väg och inget jag kunde göra något åt. Bortanför min makt. Och därmed på sätt och vis bortanför den normala ångesten – den där ångesten som sysslar med vad jag kan och bör göra något åt.

Och ändå. Ändå.