Upp och ner, hit och dit…
En hel del av tiden känns det nästan som vanligt. Vi gör vanliga saker. Fixar och donar med vardagsbestyr. Har vanliga konflikter med barnen.
Jag är på det hela taget ganska glad. Känner mig inspirerad över saker jag inte känt inspiration över på länge. Eller motivation. Det känns ganska bisarrt. Men det är som att det här, under de bättre stunderna, på något vis sovrar i tvivlen. Skitsamma om det man gör verkligen är det allra viktigaste, om man trivs och vill så är det gott nog på något vis. Jag hittar någon sorts kraft och vilja att sätta igång med saker istället för att inte orka. För vi har nuet. Och det jag vill och älskar vill jag på något vis ännu mer. Och stundtals är det nästan som att jag glömmer bort. Eller kanske inte riktigt glömmer, men förskjuter och ignorerar. Vi har nuet. Vi har sannolikt ett tag framåt. Vi har i bästa fall ganska lång tid framåt – i allra bästa fall en kronisk sjukdom – och det är inte vad vi ville, men det är mycket bättre än inget alls. Långa stunder är jag verkligen bara i nuet, och nuet är liksom faktiskt ganska trevligt, trots allt.
Fast jag skäms över de där stunderna när jag njuter och är glad, för det borde jag ju inte vara. Jag ska inte lura mig själv. – Men ärligt talat, vad blir bättre av att gå omkring och ha ångest precis hela tiden? Den finns där under, och den kommer att bryta igenom igen och igen, och jag behöver dra kraft ur de stunder ångesten inte fyller mig, för att kunna orka. Och om det är den här tiden vi har så kan vi väl lika gärna få ha lite trevligt också? Det är inte bra vare sig för mig eller barnen, om vi blir ensamma kvar, att minnas all tid efter cancerentrén som dystert elände.
Men stundtals är det jobbigt. Morgnarna är jobbiga. Det finns liksom inte riktigt kraft i mig till att hantera sånt som en förkyld elvaåringen som inte svarar något vettigt när man försöker reda ut om han är för sjuk för skolan eller inte. Sånt är jobbigt nog i vanliga fall, och nu… pallar jag inte. Samtidigt som det är jag som måste ta de bitarna eftersom älsklingen inte orkar.
Det är märkligt också att se hur det här med vad som är viktigt värderingsmässigt liksom blir tydligare på ett annat sätt. Visst, i de tunga stunderna så släpper jag allt engagemang och skiter i vilket, men i de gladare och stabilare stunderna så är det som att de saker jag värderingsmässigt tycker är viktiga på något vis blir ännu viktigare och mer engagerande. Miljö och sånt. Jobbsaker till exempel. Jag kan se poänger och trådar i sånt som annars mest känts som tråkig rutin. Som att jag på något vis lyckas bättre med att lyfta blicken över det gråa jämntjocka. – Men samtidigt är det för närvarande svårare att tänka struktur och strategi och hålla en tråd. Jag har inte kapaciteten jobbmässigt.
Men jag kan liksom se livet i ett lite annat perspektiv. Och jag ser på det och känner mig trots allt märkligt nöjd med mycket: Jag kan stå för och vara nöjd med de val jag gjort, vara nöjd med mina ställningstaganden och ageranden och principer, i stort och smått.
—-
I nästa vecka börjar behandlingen av älsklingen. Ditopererande av någon sorts moj att släppa in en del av behandlingen i form av dropp. Och sedan på det med cellgiftsbehandling. Och det är förmaningsregler om att spola två gånger på toa och hur det ska torkas om han kräks och att tvätta lakanen extra ofta, eftersom cellgifterna han stoppar i sig ju också ska ut (och jag tänker på avlopp och läkemedel och miljö och funderar över de själviska privilegier vi människor tar oss när det gäller att skita ner), och hela mitt hypokondriska ångesthuvud skriker – och jag vet att det är bara att gilla läget, för jag vill ha honom kvar och det här är enda möjligheten. Och om en vecka vet vi hur han reagerar på cellgifterna, men det kommer att dröja tre månader innan vi egentligen vet om det alls ger önskad effekt. Katastroftankedelen av hjärnan hoppas han inte går och dör knall och fall innan dess :-(
Och jag funderar över att jag lägger alla dessa inlägg under kategorin Hemskheter och undrar hur länge jag ska fortsätta göra det.
