Tag Archives: ångest

Jag tappar tråden hela tiden. Vad höll jag egentligen på med nyss? Vem var det jag skulle ringa, vad var det jag skulle göra?

Vad var det jag skulle skriva? Det finns tusen tankar som yr runt men som aldrig finns kvar i huvudet när jag väl sitter vid en dator.

Elvaåringen är förkyld eller nåt. Och jag tänker cancer och infektionskänslighet och sånt.

Och jag tänker massor på omvärldens evinnerliga gnäll om att vi ägnar för mycket tid åt sociala medier och telefoner och sånt. Men det är ju det som är sättet att umgås i vardagen. Att under arbetstid förmedla det jag läst och tyckt var intressant eller roligt till andra och kanske få ett skratt eller en intressant kommentar från någon annan. Och där är någon annan förstås väldigt ofta älsklingen. Genom facebook träffas vi även de tider vi egentligen är på olika arbetsplatser. Och vi kan avhandla vardagens små pusselbitar via facebookchatten – eller bara kommentera dagen i stort. Dagligt småprat. Det där som är livet. De där små samtalen i vardagen – via nätet och på riktigt – är nog det jag kommer att sakna allra mest om det skiter sig. Och de är förstås inte mindre viktiga nu…

Han är mitt bollplank, mitt stöd, i all möjliga situationer.

Någon skrev på twitter häromdagen att hon hatar när folk säger ”Det ordnar sig”. För då lastar de liksom över ansvaret på henne. Jag älskar när älsklingen säger att det ordnar sig. Jag är en ångestmänniska, och det är inte han, och genom att säga att det ordnar sig så kan han lyfta blicken även åt mig, få mig att lite grann kliva ur ångestbubblan och förstå att det finns något bortom.

I nuläget säger han inte ”Det ordnar sig”. Och det ska han förstås inte heller göra. Just nu går det verkligen inte att säga.

Och jag känner mig oerhört självisk för tillfället. Har ingen ork att engagera mig i världens problem. Har nog med mina egna. Samtidigt ligger mina grundprinciper och grundvärderingar kvar. Det ligger mig fortfarande mycket närmre att till exempel skänka pengar till miljöorganisationer än cancerfonden. För jag vet att behoven och nödvändigheten för världen i stort är större än behovet av att rädda älsklingar från cancer. Och jag hoppas att detta ställningstagande inte ligger mig i fatet… och jag lyckas knuffa bort reflexmässiga vidskeplighetskänslor ganska väl.

Med honom vid min sida kan jag klara en klimatförändrad värld. Utan honom känns en katastrof plöstligt som en katastrof.

Stundtals känns hela tillvaron som en långt utdragen bilolycka…

Ja, vi ska hoppas på det bästa. Men jo, vi måste också tänka de jobbiga tankarna. Jag måste i alla fall. För annars ligger det ärligt talat och pyr under ändå, oavsett vad jag försöker inbilla mig.

Värstascenariotankarna har tre huvudaspekter:

1. Praktiska och ekonomiska saker – hur jag ska klara mig ur dessa aspekter
2. Känslomässiga saker – hur jag ska klara livet utan den jag älskar mest och som är mitt stöd
3. Hur det ska bli för barnen

Och samtidigt med det här brottas jag med annat trassel. Bilen har varit på verkstaden sedan i fredags morse och vi har haft hyrbil. Idag har jag lämnat tillbaka hyrbilen och hämtat hem vår egen. Och nu ikväll ringde uthyrningskillen och hävdar att det är en skada på den återlämnade hyrbilen som vi måste åka dit och diskutera. Det ger en extra klump i magen av pengaoro. Ja, jag vet att det är värdsliga ting och i jämförelse med annat vi har att hantera i nuläget att betrakta som helt irrelevant. Men snarast är det väl så att kraften att hantera diverse sådana saker inte är i sitt bästa skick just nu, om man så säger…

Jag har aldrig förstått det här med folk som pratar om att leva som om varje dag vore den sista. Det innebär i någon mån att leva med konstant ångest – det går inte alls att njuta. På något vis känns det mer som att de egentligen menar leva som att det finns oändligt många dagar, och oändligt av alla andra resurser.

Jag fascineras över hur rationell jag trots allt lyckas vara. Att jag lyckas hålla isär saker. Att jag inte försöker köpslå med någon diffus fjärran kraft och världsordning. För när jag var yngre hade jag mycket väl kunnat tänka i en sådan här situation att jag inte ville att Måns skulle vinna Eurovision och en massa annat sånt, för att varje sak som gick som jag ville på något vis skulle tulla på kontot med bra saker och utgångar och därmed minska chansen att få behålla min älskling. Även om jag inte tror eller trodde på något sådant så skulle jag mycket väl ändå ha kunnat fastna i sådana tankar.

På det hela taget känner jag ändå att jag klarar skuldaspekten ganska bra. Att jag ganska bra klarar av att konstatera att så här är nu läget, och det är inte vårt fel eller något vi kunde gjort något åt eller förhindrat. Det är liksom inte heller någon av de tusen saker jag nojat mig för här i livet som verkar vara orsaken. Det här är något som ÄR. Och inte så att jag tror på öde eller förutbestämda saker, men på något vis lyckas jag ändå tänka att ja, men kanske var det så här det skulle bli redan från början, kanske var detta något som fanns groende – självklart inte redan när vi träffades eller så, men liksom att detta på något vis är den svaga punkt som skulle komma att drabba, eller vad man ska säga. Att enda alternativet att slippa undan den här sitationen hade varit att aldrig förälska mig i honom. Och det hade aldrig nånsin varit ett bättre alternativ.

Någon påpekar att det är dumt att jag sjukskrivit mig de här dagarna. Att jag kommer att behöva alla ledighetsmöjligheter senare. Ja, jag vet. Min ambition var fortfarande i torsdags att försöka jobba hemifrån. Fast sedan insåg jag, efter att hela dagen ha försökt sätta mig vid datorn, att jag inte kunde. Det gick verkligen inte. Så då tog jag tjuren vid hornen och gjorde som både chef och kollega sagt åt mig och sjukskrev mig. Nej, det är inte meningen jag ska vara sjukskriven hela tiden. Och jag vet att jag behöver hålla i pengarna. Men jag behöver hålla i mig själv också, inte bita ihop så att jag går helt sönder. Det finns gränser. Jag har hållit ihop länge nog och behövt en time out ändå. Det är förstås lite dumt att det ska behövas något sånt här för att ta den. Men nu kunde jag inte köra på vidare. Inte just för stunden.

Jag har ju egentligen aldrig vant mig vid att göra av med pengar. Vi är inte rika, men vi har så vi klarar oss och lite till. I alla fall mer än jag haft innan i livet. Och det har tagit tid för mig att vänja mig vid att det är okej att köpa saker man vill ha, typ. Det kanske visar sig bra, trots allt. Jag har kvar förmågan att hålla i pengarna och har inte skaffat mig alltför dyra vanor, tror jag.

——–

Lämnar tillbaka mannen på sjukhuset på morgonen efter permissionen. Han ska ta prover och kolla så att stenten funkar bra nog, och sedan få veta mer om planen framöver: ska han få komma hem i väntan på ”de riktiga” provresultaten?

Det tar tid innan de bestämt sig. Sedan kommer beskedet: han får komma hem men ska gå och ta prover på vårdcentralen vid behov istället. Jippi!

Andra besked känns inte lika uppmuntrande. Han har fått en tid för att prata riktiga provsvar den 12 juni. Det är ju evigheter tills dess! Med tanke på hur allvarligt det låtit som att det här är så är det ju liksom knappt jag vågar känna mig säker på att han lever så länge. I delar av mig känns det som att det måste betyda att hoppet är uselt. Andra delar av mig tänker att jag nog rimligen bör kunna ta det som en sannolikhetsbedömning: de skulle inte sätta det datumet om de trodde att det var försent.

Senare får vi även ett tidigare datum, den 2 juni, för träff med onkolog. Det känns bättre, då är det plötsligt ganska snart igen.

Och han får komma hem i väntan på det.

Plötsligt känns det som att någon sorts lätt normalitet infinner sig igen. Ett lite större lugn, en känsla av att lite grann veta var man har tillvaron, åtminstone i det korta perspektivet.

Han kommer hem, äter kvällsmat, och jag åker med elvaåringen till scouterna och åker själv på välbehövlig massage.

När jag kommer hem ett par timmar senare är läget ändrat igen. Mannen ligger på sängen med ont i ”magen”. Precis där där doktorn sagt att han ska vara uppmärksam på ont. Sannolikt sitter inte stenten som den ska… Alltså dags att bege sig mot sjukhuset igen. Den här gången är det hans mor som kör honom, och jag stannar hemma med barnen.

Så många snabba skiften, ändringar av planer och förutsättningar. Oro och vardagslunk om vartannat. Hopp och hopplöshet.

Men det känns inte som att hela kroppen vibrerar av oron som för några dagar sedan. Och det handlar inte om att jag fått massage, utan mer att jag gått in i ett nytt läge. Som att jag liksom inte orkar vara kvar i panikläget längre. Eller, jag vet inte… det kan säkert också ändras kvickt igen.

Men jag skulle ju somna bredvid honom ikväll. Jag skulle ju ligga och mysa på sängen och krama på honom. Det blev inte mycket med det :-(

Våren är som allra vackrast. Vi har haft strålande väder, inte jättevarmt men ändå skönt väder till att fixa och dona i trädgården. På sätt och vis har jag haft en dag av det slag jag nog allra helst vill ha: jag och mamma och pappa och barnen har hjälpts åt med diverse saker inne och ute (ja, barnen har i alla fall varit aktiva och med några stunder), och det har gått framåt och ser riktigt trevligt ut i trädgården. En skön och aktiv trädgårdsdag med bra resultat och härligt väder. Och älsklingen har funnits hemma hela dygnet, visserligen inte varit ute och klippt gräs som igår men funnits här, fixat med lite praktiskt inne, det har funnits tid till att försöka gå igenom en del saker och så.

Men det är samtidigt ett låtsaslugn. Jag håller ihop, jag gör saker, jag är inte ledsen – men under ytan är det liksom fel. En förhöjd stressnivå. En förhöjd spänning i kropp och själ. Saker är fel. Så fort jag tänker så vet jag det. Och jag kan inte koppla bort det.

På ett sätt är jag mer närvarande i stunden än jag brukar. Njuter av att kunna göra vanliga saker och tycker det är kul. Har lättare att koppla bort sånt som att jag borde roa barnen.

På ett annat sätt har jag svårare än vanligt att koppla av och ta det som det kommer. Om jag i vanliga fall har problem med att känna att det är svårt att prioritera rätt, veta vilket som är viktigast att göra först etc, så är det än värre nu. Hur prioriterar man vad som är allra viktigast?

(Dessutom hamnar jag i den allmänna arbetsledarrollen som det brukar bli när det är mina föräldrar och mina barn och alla frågar mig om saker hela tiden… :-) )

När jag hämtade hem bilen från sjukhuset i måndags så tänkte jag att det var längesedan vi varit där. Det var mycket oftare under ett antal år, både kring graviditeter och sjuka barn och sjuka själva och ångest och annat. Nu var det länge sedan. Det är ju bra, tänkte jag. Fel tänkt, uppenbarligen…

Och medan jag körde hemåt så dök den där tanken upp igen, det där som diskuterades på gravid- och föräldraforum när barnen var små. Folk tyckte jag var så konstig och fel som kunde hävda att jag fortfarande älskade min man mer än jag älskade barnen. Att så kunde man ju inte tycka och känna – man skulle älska barnen över allt annat. Nu hade jag inte tänkt tanken på flera år. Och jag insåg att det var svårare att svara på frågan nu än då. Nu några dagar senare, med fler besked än i måndags, är det återigen så att det väger över på min älskling.

Det finns ingen annan som känner mig så väl.

Vi är i en ålder när en hel del par omkring oss verkar dela på sig och gå skilda vägar av olika slag. Och varje gång vi får höra om ytterligare ett par, så brukar vi konstatera att vi är så nöjda och trivs så bra med varandra och inte har några planer på att dela på oss.

Jag som så länge hade så svårt att tro på att det skulle vara. Det var liksom för bra för att vara sant, det där att någon jag blev kär i också blev kär i mig och ville vara med mig, någon som var så fantastisk och bra på alla sätt. Och som bara fortsatte att visa sig bra på en massa fler sätt. Jag vågade inte tro, vågade inte vara lycklig över det, för jag tänkte att det varar nog inte. Herregud, vem väntar sig att det ska vara mer än några månader när det är ens första pojkvän och man bor långt ifrån varandra?

Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Morgnarna är värst. Vaknar tidigt och kan inte somna om. Illamående. Ångesten som äter en. Senare på dagen när man kommit igång funkar det bättre. Lyckas släppa tankarna och göra saker.

Det bir nog ganska rörigt här. För det blir tankarna huller om buller som de kommer, i den ordning jag minns att skriva ner dem. Ingen struktur. Och jag läser inte igenom vad jag skrivit. Bara antecknar. Det är så det får vara.

—–

Permission! Efter att de satt en stent i gallgångarna(?) i förrgår så rinner det gula i alla fall till stor del ur honom, vilket innebär att ”gulvärdena” ser bättre ut. Det innebär att han får vara hemma från lördag eftermiddag till måndag morgon, om inget verkar bli värre. Sen ska han in och provtas igen. Han kan sitta hemma med oss och titta på Eurovisionfinalen.

Lycka är att låna hem sin man över helgen. Lycka är en solig dag i maj, med gräsklippning och ogräsrensning och fika på trädgårdsmöblerna. Och att ligga bredvid varandra på sängen och kramas.

Han ser pigg ut. Piggare än han var sista veckan han var hemma. Trots att han legat inne i fem dagar och tappat vikt och långsamhetsförtvinat. Han går ut och klipper gräset – för att han vill, för att han känner behov av att röra på sig.

—-

Och kanske kanske ska vi vara glada över magkatarren, som faktiskt verkar ha varit en magkatarr. Annars hade det kanske dröjt innan det här upptäcktes. Kanske kanske till och med omeprasolen var till hjälp med att snabba på gulnandet och därmed upptäckten. Typ. Det går förstås inte att veta.

Känslan av att man väljer vad man ska prata om. Ska jag verkligen betunga med prat om små oväsentligheter i nuläget? Fast det ska jag. För det är ju liksom det där småpratet som är livet tillsammans. Det som är vi. Det där småpratandet om allt mellan himmel och jord värmer och ger liv.

———

Det är helt jävla overkligt.

Jag har min man hemma, och allting är liksom precis som vanligt.

Vi tittar på Eurovision. Sverige vinner. Min man bär minstingen till toa.

Min man är precis som vanligt, precis sig själv, verkar inte det minsta sjuk. Vore det inte för en magkatarrs skull skulle kanske inte alls ha märkt något av att det finns något potentiellt dödligt som växer där. Just för stunden är det helt omöjligt att tro på eller begripa eller fatta.

22/5

Kämpar på. Sovit hyfsat inatt. Lyckades till och med somna om när jag vaknat efter 06 och väcktes nog av väckarklockan. Men jag svettas helt uppenbart mycket på natten. Och är generellt väldigt törstig. Mindre konstig i magen idag i alla fall. (Igår hade jag ont och sura uppstötningar och så vidare.)

Tusen tankar om livet. Om vad man vill göra med den tid som är kvar ifall det tar slut. Om att ha prioriterat rätt eller fel. Tänker på foks idéer om vad det är man ska göra med livet, uppleva tillsammans. – Men det är ju att göra saker tillsammans som är livet. Vi har renoverat huset tillsammans. Gjort saker tillsammans. Planerat livet och framtiden tillsammans. Drömt och försökt förverkliga. Det är väl det livet är? Så hur använder man bäst den tid man har? Om man bara lever för stunden och i nuet så kan man inte planera, tänka framåt, göra saker som handlar om att tänka framåt.

Minns den första tiden, när det också fanns en massa vilja att göra saker, men vi liksom aldrig ens kunde komma så långt, för våra kroppar bara skrek efter varandra. Det var i någon mån en lättnad att komma förbi den perioden och faktiskt kunna klara av att göra saker ihop. Det är ju det vi älskar: att göra saker tillsammans. Och det har varit svårare sedan med barn; det har blivit mer av en rollfördelning, där den ena fixar och den andra är med barnen. Även om vi skiftats om med rollerna. Där nånstans har vi tappat bort varandra lite. Det är ju så med föräldraskapet. Och alla säger att man ska njuta av den tiden när barnen är små, njuta av barnen, och att det finns tid till det andra sedan. Vänta med sig själv, liksom. Och jag har hunnit tänka tanken ibland att kanske älskar jag inte längre honom lika intensivt som jag än gång gjorde, men att det räcker att vi har ett bra liv, en trygghet, en tillvaro vi är nöjda med, värderingar som funkar ihopa. Vi har vuxit ihop till något totalt självklart, som jag inte stämmer med det här när folk säger att de fortfarande är lika kära som när de var nyförälskade, men som bara är en självklar enhet, en oskiljakighet. Ett tillstånd där jag liksom inte längre kan tänka mig tillvaron utan honom.

Nu måste jag tänka den tanken. Och inser att jag fortfarande älskar honom så vansinnigt. Det har liksom bara inte behövt finnas på ytan på det sättet. Men det finns där under. Det har inte orkat fram igenom föräldraskap och trötthet och jobbstress och familjepussel.

Och jag tänker varv på varv på varv på att jag borde anat i den allmänna kraftlösheten, att han inte riktigt varit sig lik och haft energi på länge. Men vi har ju våra upp- och nergångar. Hur skulle jag kunna veta? Jag har ju tyckt att ha reagerat ovanligt kraftfullt på ljud – som sexåringens smaskande – senaste året. Men alltså, inte springer man väl till vårdcentralen och ber om provtagning på de indicierna? Vad ska de leta efter, liksom?

Så om vi nu ska passa på att leva livet to the fullest inom omständigheterna nu det närmsta, vad är det då man ska göra? Den tanken vandrar runt i mitt huvud. Och grejen är att det jag kan komma på att jag väl är egentligen bara det jag vill ändå. Ligga på sänge och kramas. Sitta i solen tillsammans. Titta på film. Och fortsätta få ordning på trädgården. Och det är så idiotiskt att vilja fixa med trädgården och få ordning på detaljer på huset, för det borde ju finnas saker som är viktigare. Det är ju det, man ska alltid tycka att något annat är viktigare. Fast vad? Det är ju det vi vill ha tillsammans. Det är det jag inte vill vara förutan resten av livet. Och jag kan inte komma på vad som borde vara bättre.

Ja, och så har vi ju praktiska aspekter av att se över allt som behöver ses över och kollas upp. Försäkringar och pengar och datorkopplingar och sladdar och skit. Det ska också fixas. Det är förstås inte inspirerande och kul, men det är också en bit i att hantera och göra det bästa möjliga inför hur det kan bli.

Rensar ogräs i trädgårdslandet. Mellan potatisarna, flera meter bort från sparrisplanteringen, kommer fröplantor av sparris. Det finns så mycket liv och kraft. Jag får på något vis dåligt samvete även för ogräset jag rycker bort. Att ta bort liv. Liv. Något så magiskt och märkligt som liv. Något så fantastiskt och meningslöst som liv. Petar man på det och rotar i det och funderar på vad det ska vara bra för och ha för mening så finns där ju ingenting, och ändå är det det mest fantastiska och underbara som finns.

Jag vattnar trädgårdslandet med tårar.

Tacksamheten över att han valt att leva med mig. Och jag lyckas nästan – nästan – hantera skuldkänslorna och låta tacksamheten ta över.

Alla bloggar och texter och annat jag inte vågat läsa genom åren, för jag vet hur ångesten tar över mig när jag läser om sånt här – ångesten och symptomletandet och skräcken för att något sånt här ska hända. Man kan ju tänka att jag kanske borde läst. Fast nej. Det har varit nödvändigt för mig att knuffa sådant ifrån mig. Annars skulle ångesten ha ätit ännu större del av min tillvaro. Det är den ångestfria delen av tillvaron som ger livet värde, typ. Jag hade inte varit lyckligare av att låta ångesten äta upp mig mer i förväg.

Jag tänker på att vi skaffade barn när vi gjorde. Förhållandevis tidigt i umgängeskretsen. För att vi ville, förstås. Men också, åtminstone för min del, för någon liten liten del för att jag var orolig för att hinna dö innan jag hunnit få barn, för att uttrycka det enkelt. Och sedan när vi väl fått barn så var jag egentligen inte redo och hade behövt mer tid för bara oss och livet innan barnen föddes. Men det innebär, på gott och ont, att barnen är ganska stora nu. Eller, det tycker inte elvaåringen. Men relativt sett. Vi har hunnit ge barnen en start i livet tillsammans. Det är jag tacksam över.

Nej, jag vet, vi ska inte ge upp än. Vi vet inte säkert hur det här slutar ännu. ”Vi måste våga tro”, säger mamma. Men nej, jag kan inte tro. Jag kan hoppas, och vi kan göra det som står i vår makt, och vi kn göra det bästa av situationen. Men jag kan inte tro. Jag kan bara tro det som är det mest sannolika och realistiska, och jag måste låta tankarna gå i den riktningen och hantera de praktiska tankarna och hela spännvidden. Det är nödvändigt.

Jag fyller år om några veckor. 40 år. Ett år innan födelsedagen la jag upp ett facebookevenemang för en fest den dagen. Trots en ångestklump i magen tog jag mig mod och gjorde det, med bland annat den här texten:

I juni 2015 fyller jag fyrtio år.

”… om jag lever d唝, hoppar mitt ångestjag upp och säger reflexmässigt, med känslan av att blotta tanken och ännu mer uttalandet av denna förhoppning skulle vara nog för att generera motsatsen – och jag vet att det bara är fåniga katastroftankar och helt irrationellt, men så funkar ångest :-)

Det känns ju i sig bisarrt nu. Nej, jag är inte vidskeplig och tror att det verkligen skulle göra någon skillnad. Och jag hade ju inte varit lyckligare av att inte ha skrivit festinbjudan.

21/5

Att jag för några veckor sedan i intervju om jämställdhet svarade på om jag skulle klara mig här själv.

Att den första vän som syns när man går in på mannens facebooksida är en som inte längre lever – pga cancer.

Att jag för några dagar sedan tänkte på begravningar av äldre släktingar när jag hörde ”Mor dansar” (Allan Edwall).

Att jag funderat över det här att föräldrarna börjar bli gamla och att det kommer att komma en dag…

Att jag under så många år kämpat med att hålla katastroftankar av det här slaget borta. Stöta bort tankar av typen ”om det drabbar så många som de säger så är det sannolikt att det drabbar oss” och försökt lära mig tänka som andra – mer åt ”det händer inte oss”.

Att årsdagen av Maliks död nyss passerade och jag återpostade texter om människor som plötsligt inte finns längre.

Så många ångestar och orosomgångar jag tagit mig igenom och överlevt. Och så kommer det här.

Tankar om vi verkligen har utnyttjat tiden rätt, om vi borde levt annorlunda.

Tankar om asbest.

Tankar om vi gjort något fel.

Tankar om tusen praktiska saker – hur hanterar jag ens datasystemsaker här hemma om jag blir ensam?

Illamående av ångest.

Tankar om att det är jag som måste vara stark nu. Orka stötta. Hur gör man det när inte hänger ihop? Hur gör man det när den som brukar få en att hålla ihop som riskerar att försvinna?

Igårkväll kunde jag fortfarande få saker gjorda på ren jävlar anamma, eller som någon sorts sätt att hålla mig sysselsatt, få undan, få gjort. Idag är jag mer som förlamad. Och tankspridd.

All tillit jag kämpat med genom åren. Våga lita på att bra saker kan få vara bra och inte ska försvinna av sig själva i nästa ögonblick. Våga vara, våga leva, våga lita på. Han har successivt lärt mig att våga lite bättre, att kunna släppa ångesten lite. Han och sertralinet.

Vi skulle ju komma ikapp i sommar. Hinna med sånt där vi inte hunnit, småsaker i renoveringen, saker som inte blivit helt klara, och fixa uthusdörrar och en massa sådana där saker. Och hinna njuta lite mellan varven.

Tankar om det här som brukar klagas på att vi bryr oss mer om det som händer i Sverige än det som händer på andra sidan jorden och att det ses som någon sorts rasism. Som om det inte vore den naturligaste sak i världen att vi bryr oss mer ju närmre det kommer oss. Det är väl fullkomligt självklart och nödvändigt.

Att jag för bara några veckor skrev om ceremonier för att ta sig vidare.

Att sparrisen som maken fick som fyrtioårspresent i år egentligen för första gången går att skörda hyfsat av. Och han är inte hemma och kan äta av den, och jag kan inte njuta av den. Och historien om den gamle gubben som kommer och slutligen köper sparrisplantor när han är över åttio, även om det tar tre år innan man kan skörda ordentligt, för att nu får det minsann bli av och det är aldrig försent och man måste våga göra sådana gånger någon gång för annars blir det aldrig av.

Funderingarna kring om jag ägnat livet åt rätt saker. Om jag skulle prioriterat annorlunda.

Det var så skönt den gångna helgen, att jag faktiskt lyckades släppa lite av dåligt samvete, lät sexåringen sitta vid datorn och strunta i att jag borde motivera honom att göra annat, utan istället tillåta mig att jobba envist och intensivt med trädgården. Trots att mannen inte mådde bra utan huvudsakligen var inne och vilade, hjälpte till med småsaker och kom med glada tillrop – och elvaåringen var på scoutläger, och jag var glad över att vara en förälder som kan släppa och inte noja mig och inte har panik över att de blir stora och en dag ska flytta hemifrån.

Att jag kan släppa sjukhushypokondrin och inte noja över att kramas på sjukhuset eller ta i hand eller vistas i sjukhuslokalerna och tänka tänk om jag blir smittad av någonting typ hela tiden utan kunna slappna av och känna att det faktiskt är skitsamma för det finns inget som är viktigare än att vi kan kramas och njuta av de små ögonblicken.

20/5 (men publiceras senare)

Jag behöver skriva. För att hantera. Men jag vet inte var jag ska börja; det är tusen röriga tankar som jag knappt vågar släppa fram.

Döden döden döden

Det började… som en skakning på nedre däck. Eller nåt. Fast när började det egentligen?

Min man fick ont i magen och var bubblig helgen för en och en halv vecka sedan. På måndagen ringde han och pratade med vårdcentralen. Magkatarr, var deras förslag. Ät omeprasol ett tag och återkom. Så han återkom efter några dagar och de tyckte han skulle fortsätta. Sedan vet jag inte riktigt i vilken ordning saker hände. Han började bli gul. På söndagen fick han komma till vårdcentralen och ta prover med misstankar om gallsten. På måndagen blev han kallad för mer provtagning på sjukhuset. Och inlagd. Och fler undersökningar på tisdagen. Och idag ett preliminärt besked: Tjocktarmscancer som spridit sig till levern. Det ska tas mer prover. Vi vet inte än. Men det ser väldigt väldigt dåligt ut.

Det är den värsta tänkbara mardrömmen som blivit verklighet. Den där värsta varianten på vad min ångestkatastrofsida brukar kunna koka ihop.

Nä, det började förstås inte då för tio dagar sedan. Han har varit hängig ganska länge, till och från. Inte varit riktigt sig själv. Visst är det så. Men det rusar man ju inte till doktorn för när det finns rimliga anledningar som stress och livspussel och föräldraskap och sånt där. Borde vi ha anat oråd? Borde vi ha fattat? Borde vi ha gjort något tidigare? Jag är den jag är, och jag fylls med ångest och skuldkänslor.

Döden döden döden

Om det är något jag verkligen är rädd för här i världen så är det att inte leva längre. Eller att de som är mig nära och kära inte ska göra det. Nu är ett väldigt sannolikt scenario att den jag älskar mest i hela världen inte längre ska finnas. Den som gett mig stabilitet i tillvaron, balanserat min ångest, den jag byggt min värld ihop med.

Jag har inte använt tiden tillräckligt väl. Jag borde ha använt den annorlunda. Fast jag vet inte hur. Det är ju det: man är inte alltid i strålande skick. Vardagen pockar på och kräver ork.

Och jag tänker på omvärldens evinnerliga tjat om att ta tillvara dagen. Njuta av barnen när barnen är små, för den tiden kommer inte tillbaka. Jag har försökt sträva emot det, för att ta tillvara annat i tillvaron också. Just utifrån känslan av att livet i övrigt inte heller kommer tillbaka, Att man faktiskt inte kan skjuta upp allting annat tills efter att barnen blivit stora. Nä, uppenbarligen inte, liksom…

Och samtidigt så finns i allt detta ett korn av tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått. Tänk om jag inte hade träffat honom – det var ju liksom verkligen en slump.Det tog många månader innan jag riktigt vågade tro på att det var sant, att jag blivit ihop med honom och han var min och han var fantastisk. Och det fortsatte hålla. Och sedan huset och barnen och en himla massa fint ihop. Och jag har rest mig från flera omgångar i livet som jag aldrig trodde jag skulle resa mig från och fått livet tillbaka, och detta tack vare min underbara älskling.

Tillsammans med allt det andra yr det runt lösryckta bitar från tillvaron som liksom ekar med dagens budskap…

Slutscenen ur Robin of Sherwood.

Textraderna vi lyssnade till från Allan Edwall för bara några dagar sedan:

Det är den svavelgula tid med smak av slutlighet
Som döden brukar liknas vid, men höst, så heter det

Det var så märkligt att sitta där hos läkaren och få det här beskedet. Eftersom det var det beskedet min värsta ångest kokade ihop av den information som antyddes igår, angående vad de hittade och inte hittade i gallblåsa och lever och så. Cancer. Dödligt. I mina tankar igårkväll och natt och morse har jag hanterat allt från chocken till begravning och praktiska saker efteråt, liksom. Hanterat. Fast inte klarat av. Ångesten äter mig. Förstås. Igår eftermiddag, när de första antydningarna kom, fick jag sådan där röksmak i munnen som jag förknippar med riktigt stark ångesten. Och några gånger till på kvällen. Men idag hos doktorn inte ens det.

Det är så overkligt liksom. Det kan inte vara så. Det får inte vara så. Det där är sånt jag ångestar mig över och lärt mig att jag ska låta rinna av som katastroftankar för att inte fastna i konstant ångesthypokondri. Istället kör vi fullskalemardröm.

Nej, vi har inte provsvar. Vi har bara en sannolik diagnos. Och vi vet inte oddsen. Vi ska inte ge upp än.

Och jag är lös i magen. Kommer det sig av oron? Och när jag gick på toa för en stund sedan så anade jag något som kanske var blod. Och såg jag inte något sådant för ett tag sedan också? Fast lät det rinna av mig (mentalt). För att jag varit igenom det där för flera år sedan, och undersökt en massa, och det aldrig var något. Och jag numera tänker att jag ska inte hispa upp mig över minsta lilla. Men just nu känns det som att jag kanske ska det. Åtminstone hålla koll på det och kanske be vårdcentralen kolla upp det. Trots allt.

Och nej, jag publicerar inte det här nu. Men kanske senare.