Tag Archives: ångest

Som en lerklump utan själ

Den där musikalutbildningen, ja… Det var som att den gick upp på att stöpa om mig från grunden. Allt som var jag var fel. Allt skulle analyseras och göras om. Hur jag stod och gick. Hur jag pratade. Hur jag andades. Inget dög. Allt skulle ändras och läras om. Jag kunde inte lita på mig själv och tro på mig själv för fem öre.

Och visst, det påpekades att det där kunde ta olika lång tid för olika personer. Men att det samtidigt var en fråga om hur hängiven man var. Ville man verkligen så gällde det att göra fullt ut och ta på allvar. Det blev någon sorts markör: hur fort kan du slipa bort allt det där som du brukade göra? Hur devoted är du egentligen till det här?

Det var svårt för mig. Det föll sig inte naturligt. Jag försökte så gott jag kunde, men jag förstod inte. Så jag frågade. Men fråga var också fel. Allt det där man brukar få höra om att jo men om du sitter och undrar så är det bra att du frågar, för då är det oftast fler som sitter och undrar – det gällde inte här. Det var ingen som uppskattade att jag frågade. Jag var ett störande moment.

Ännu värre var att ifrågasätta. Det var rent av fult. Jag tog plats, och det var fel.

Lärare som tolkade hur man satt och utifrån det ansåg sig kunna tala om vilka inälvor man borde ha problem med och liknande.
Lärare som bemötte mina frågor – eller det faktum att jag frågade med att börja skälla på mig utifrån vilket stjärntecken hon gissade på att jag tillhörde.
Och till på köpet då de andra elevernas inställning: att det bara var att acceptera och låta det rinna av. Inget att bli upprörd över.
Rent allmänt en inställning till förhållandet elever-lärare som inte skulle accepteras i något annat sammanhang i Sverige i vår tid – en lärarattityd från en helt annan tidsålder. Och då var alla vi elever ändå vuxna.

Men de andra eleverna menade på att det är så här det funkar i den här världen. Det är bara att acceptera. Så släpp det och lev med det.

Vilket väl gör att det bara är att konstatera: det skulle aldrig funkat för mig att leva i den världen i längden.

För det här med dans och sång och agerande handlar nånstans ändå om att kuna ha sitt hjärta i det, och att ha något att ge. Och då måste man själv vara med i det. Och jag har för mycket integritet för att det ska funka att ngon ska bestämma över mig på det viset. Det måste finnas någon sorts givande och tagande i det.

Jag skulle ändå inte ha pallat. Jag skulle inte ha pallat vare sig kraven på att ha högklackat på scen eller att vara tvungen att pussa folk på order.

Men ja, jag skulle ha klarat av att scenkyssas bättre på andra villkor. Om jag själv fick välja hur mycket jag skulle låtsas och hur mycket jag skulle gå in i det på riktigt, om det viktiga resultatet hade varit att det såg trovärdigt ut på scen. Men så var det inte. Istället var förutsättningen att gå totalt in i det, hitta förälskelsen på riktigt och verkligen inbilla mig att jag var djupt förälskad i honom. Jag minns inte orden för att förklara hur vi skulle tänka och resonera. Men jag kan fortfarande ana hur hela detta sätt att hantera vad som är JAG nedmonterar hela mitt psyke.

Som om jag bara är en klump med lera man kan göra vad som helst med utan att någon inre substans tar skada.

Än idag kan jag inte riktigt skilja ut. Jag kan se sånt som är praktiskt sett jobbigt med att jobba inom scenen och tänka att jag är glad att det inte blev så. Och sedan när jag funderat en stund så sjunker jag ner i geggan av sånt här personlighetsnedbrytande. Och jag kan inte riktigt skilja ut vad jag egentligen känner för scenvärlden längre. Vad som kommer därifrån och vad som är något annat.

Jag har väldigt svårt att begripa att det där skulle leda till något bra. För mig var det bara nedbrytande. Jag förlorade bit för bit allt självförtroende på området. All känsla av att jag var bra, att jag hade något att ge på scen – eller för den delen utanför. Det som innan dess kanske var en oslipad amatörmässig potential blev till en oanvändbar slemblobb som aldrig skulle ha vågat göra något vettigt på scen. Det som innan dess var en grundtrygghet i en känsla inombords blev ett stort hål inombords, ett hål av misslyckande och otillräcklighet.

Dessutom när jag sedan dess ett intensivt och irrationellt hat mot alla som är bra på att steppa. För helvete vad jag slet och försökte, och aldrig nånsin fick jag någon ordning på något av det.

It’s enough to aim. Aim again.

Herne the Hunter: Why have you come?
Robin of Loxley: To break faith with you.
Herne the Hunter: You cannot, you were chosen.
Robin of Loxley: Then choose another.
Herne the Hunter: There is no other. The little ones will hide in terror, the book of power will take revenge. Your arrows must be ready.
Robin of Loxley: The target is too far, my aim is lost!
Herne the Hunter: Then aim again.
Robin of Loxley: For what purpose? To what end?
Herne the Hunter: There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

… och jag bär dig på händerna långt härifrån, dit där häxorna aldrig kan nå dig…

Det var en gång, för snart 16 år sedan, en flicka, eller en ung kvinna, som plötsligt kom in på en musikalutbildning.

”Plötsligt” är kanske ett konstigt sätt att uttrycka det på. Under hela sin ungdom hade hon vacklat fram och tillbaka om skulle satsa på dansen och musikalen eller inte, och hon hade övergivit denna bana för att satsa på en annan utbildning och riktning för livet, men sedan ångrat sig och försökt igen, och kommit in på och gått en kvällsutbildning, och sedan sökt vidare till ”riktiga” utbildningar, men misslyckats med att komma in. Konkurrensen var stenhård, hon var väl inte tillräckligt bra, och dessutom var hon egentligen redan för gammal. Så hon slog tankarna ur hågen, glad över att åtminstone ha försökt, och satsade istället på att bli klar med universitetsexamen.

Och då, lagom tills hon blev färdig med examen, så slog en massa slumpar ihop sig på något märkligt sätt och ledde till att hon plötsligt kom in på en musikalutbildning som hon tidigare inte ens hade känt till (den var för övrigt ganska ny). Hon som redan hade lagt alla sådana tankar på hyllan. Hon som var mindre vältränad och med nya skador sedan alla de andra dans- och musikalutbildningarna sagt nej.

Och eftersom universitetsexamen blev klar strax efter beskedet om musikalutbildningsplatsen, och den osäkra arbetslösheten och livet när man måste söka jobb och sånt där låg där framför, så fanns det inga problem med att bestämma sig för att ta den här chansen – det krockade liksom inte med något. Hon var fullt medveten om att oddsen för att alls kunna få jobb inom dans- och musikalbranschen var usla. Dessutom kostade utbildningen pengar, pengar hon egentligen inte alls hade, men hon lånade av sina föräldrar, med avsikten att åtminstone lyckas fullfölja ett av utbildningens två år. För sin egen skull. För att bejaka sig själv, förverkliga sig själv, faktiskt följa en dröm.

Under sommaren mellan den ena examen och den andra utbildningens början hann hon dessutom med att bli kär och skaffa pojkvän, för första gången någonsin och på dryga 40 mils avstånd. Men avstånd kan man leva med om man är lycklig. Det var förstås en ytterligare påfrestning på en ansträngd ekonomi att med jämna mellanrum åka till Linköping, men vad gör man inte?

Så började då musikalutbildningen.

Den unga kvinnan gjorde som sagt var detta för att bejaka och släppa fram delar av sig själv, kunna utveckla sidor som det inte funnits tillräcklig plats för, få släppa fram det kreativa.

Men det var så mycket som inte stämde, med personkemi och lärare och inställning. Det här var ingen kreativ arena öppen för diskussioner och influenser – här skulle istället alla tryckas in i samma mall, tycka och gilla samma. Flickan kände sig nedtryckt i skorna, inmålad i ett hörn, och alla försök att förbättra situationen gjorde det snarast värre. Hon tog för mycket plats när hon frågade och försökte förstå. Hennes erfarenheter var i vägen och gjorde henne mindre kapabel att acceptera nedtryckningen i den färdiga formen, det sågs som en nackdel. Hon var van sedan hela livet av att sticka ut, inte vara riktigt som alla andra, och det hade ibland varit ett problem och ibland inte, men aldrig hade det varit så fel som här.

Men flickan var envis och hade bestämt sig för det här, så hon kämpade på. Det fanns inte i hennes värld att ge upp. Funkade det inte så var det väl hon som inte ansträngde sig tillräckligt, så hon fortsatte att bita ihop och kämpa, fastän varken dans eller sång fyllde henne med den glädje den borde. (Hon hade ju faktiskt gått en kvällsutbildning med långt mycket mer dans än hon fick här, och hon visste hur underbart bra hon kunde må av det – men det här var helt annorlunda.) Och hon överlevde genom telefonsamtal och mejl till älsklingen långt borta. Fast telefonsamtal var dyrt, speciellt till hans mobil, så hon försökte hålla tillbaka på det behovet.

För övrigt deklarerades det från utbildningen att det allra bästa vore att inte ha några pojk- eller flickvänner under de här åren, för att faktiskt kunna fokusera helt och hållet på den krävande utbildningen – det fanns helt enkelt inte tid för sånt. Även om man förstås själv fick välja hur man skulle göra med just den saken. Som med allt annat antyddes det att det var en fråga om commitment, att anstränga sig och vilja tillräckligt mycket. Precis som när det gällde att överge sin dialekt.

Tiden segade sig fram. Flickan kämpade, ju längre tiden gick med allt mindre glädje och mer hopplöshet och alltmer sammanbitet.

Det var någon gång på vårvintern, i mars, för snart femton år sedan. Älsklingen hade hälsat på i Skåne över helgen. Fast på söndagen hade de tillsammans hälsat på älsklingens kompisar i Lund. Klart han måste få träffa kompisar när han var härnere, det hade hon självklart sagt ja till.

Fast det innebar att det funnits mindre tid än vanligt att tanka närhet tillsammans för att orka skolan de kommande veckorna. Eller att hon inte hade fått prata av sig så mycket som hon behövde. Eller ja”¦ kanske var det bara alldeles för eländigt ändå. Fast hon bet ihop. Fanns det inte utrymme för det så fanns det inte, liksom.

Järnvägsstationen, söndag sen eftermiddag. Han ska ta tåget tillbaka upp till Linköping. Helt uppenbart ser han att det inte är så bra.

Klarar du dig? Är det okej att jag åker? frågar han innan han kliver på tåget.

Ja. Självklart.

I hennes värld finns inga andra alternativ. Klart att det går. Det är bara att kämpa på.

Så han åker med tåget. Och så fort han åkt bryter hon ihop. Ligger på en parkbänk på perrongen och gråter. Orkar inget. Pallar inte kämpa på längre. Är så ensam. Har ingen kraft kvar.

Nej. Hon klarar det inte. Hon inser det nu. Men vad gör man då? Så kan man ju inte göra.

Till slut lyckas hon ta sig hem. Ägnar kvällen åt att försöka ringa älsklingen (men han har inte telefonen på) och lyssna till Kate Bush i sitt orangea rum i kollektivet. Gråter. Har ångest. Vet inte vad fan.

Till slut är han framme, hemma, och hon får fatt i honom.

Men varför sa du inte det?

Det är sen söndagkväll. Arbetsdag imorgon. Han befinner sig mer än fyrtio mil bort och har precis åkt tåg i ett antal timmar. Men han inser att hon behöver bort från det här nu. Annars kommer hon att gå till skolan imorgon ändå. För hon har inte längre ens kraft att ta beslut. Hon kommer bara att fortsätta att slå huvudet i väggen, fastän hon är så trasig.

Han lånar en bil av en kompis, och får fatt i en annan kompis som kan följa med som sällskap och avbyte – just den där kompisen som var inblandad i att de båda alls träffades en gång i tiden. Och så kör de bil ner genom natten, från Linköping till Malmö, hämtar upp mig mitt i natten, och kör tillbaka upp till Linköping och är framme någon gång på morgonen. För jag ska inte vara kvar där längre.

Säg en dag, säg en tid, då du följer mig bort,
viska tyst, jag ska ändå förstå dig.
Och jag bär dig på händerna långt därifrån
dit där häxorna aldrig kan nå dig

(Lyrisk sång, Vysotskij)

Någon dag senare går jag till vårdcentralen och blir sjukskriven. Jag återvänder aldrig till skolan.

Men älsklingen som hämtade mig den natten har jag kvar.

Ebola

Däremot har ju Ebolaepidemin seglat upp som en potentiell ångestkälla. Fast än så länge är det lugnt ångestmässigt. Det är långt borta, och då funkar det med att experter går ut och säger att det är lugnt för oss här. Inte som vid svininfluensan…

Men fundera kan man ju ändå. För det pratas ju en massa om att nejdå, ebola är ett mycket mer hanterbart problem än luftburna infektioner, eftersom ebola bara sprids via kroppsvätskor. Som svett och avföring.

Och jag tänker på svetten som flödat i salen på träningspasset jag nyss var på. Tänker på avloppssystem som svämmar över in i källare vid skyfall. Tänker att det låter rätt problematiskt ändå. Tänker att den dagen ebolan kommer hit tänker jag distansarbeta från mitt lilla hus på landet.

Om att sänka ångesten och vänja sig

Jag har insett att till och med jag vänjer mig ibland. Anpassar mig. Sovrar bort.

För när man har ett gammalt hus med eternittak, så ligger det också eternitrester här och var i trädgården. Små avbrutna bitar som då och kryper upp ur jorden, som gammalt skräp tenderar att göra.

Och jag noterar bitarna. Plockar upp dem och samlar på en plats. Tvättar händerna och struntar i att fundera närmre över det. Trots att det finns oändliga möjligheter att ge sig ut på mentala ångestpromenader kring allt det eternitsmul som kan ligga i marken och som kan yra runt i luften när man gräver och så vidare.

För det funkar liksom inte. Jag kan inte bo här och få ångest över att röra mig på tomten.

Och jag vill inte flytta
Och ett annat boende vore inte säkrare egentligen. Bara påtentiellt farligt på andra sätt istället.

Jag har så svårt för när det händer onödiga saker

Onödiga, meningslösa saker. Saker som inte hde behövt hända. Saker som på ett kort ögonblick, av kort obetänksamhet eller brist på uppmärksamhet eller trötthet, ställer till med en massa elände. Oavsiktliga. Ingen som vill någon nåt illa, men det bra blir fel. Men ändå leder till en massa problem, eller jobb, eller trassel. Och kostnader. Och kräver massor med ork och tankeverksamhet.

Som att mannen idag backade på ett stort släp och vi nu inte har någon bakruta på bilen. Ja, och en lite småtrasig baklucka i övrigt också.

Helt meningslöst. Helt onödigt.

Om varför snöstormar ger mer vila än varma sommardagar eller sömnlösa nätter med onda cirklar

Ja, jag insåg att det skulle vara svårt att beskriva det på rätt sätt, det där jag beskrev igår. Egentligen är det liksom ett inlägg som kräver fokus och ork och att det skrivs vid rätt tillfälle för att det ska bli vettigt och begripligt, och det har egentligen legat och malt sedan innan Frankrikeresan men jag hann aldrig då, och sedan har det inte blivit och inte blivit – och så igår bestämde jag mig att försöka skriva, fastän jag var för trött och inte riktigt hittade rätt ord och formuleringar.

Och jag lyckades väl inte helt. För alltså, det handlar ju inte om att jag försöker leva upp till omvärldens förväntningar eller att jag bryr mig hemskt mycket om vad andra tycker och gör.

Det handlar om min egen interna ångest över att välja rätt, prioritera rätt.

Semestern är en begränsad tid. Jag är så fruktansvärt medveten om det. Och jag är samtidigt så fruktansvärt medveten om att det jag behöver är att inte fundera över tid utan känna mig evighetssommarlovsledig. Och hur maxar man känslan av att vara ledig oändligt, och därmed kunna slappna av, när man är så ruskigt medveten om tidens begränsning?

Det gör man förstås inte. Man snor in sig i tankar.

Det är på samma sätt som när jag vet att jag ska upp väldigt tidigt och vet att jag måste somna, och inte kan somna, för jag vet att jag behöver sömnen, och jag ligger och är så medveten om att jag måste slappna av och somna, för ju längre jag ligger vaken desto mindre sömn får jag och ju tröttare kommer jag att vara. Och ju mer jag tänker på det, desto omöjligare är det att somna, och det blir en ond cirkel av alltsammans.

Ja, jag tänker för mycket.

Och det bästa tricket för att få mig att slappna av är att tvinga mig och stänga av mig från möjligheterna att välja. Som med en snöstorm. Är jag insnöad och inte har några val, ja då är det lätt. Då blir jag liksom flyttad utanför tid och rum på nåt sätt. Då ligger det utanför min makt, jag behöver inte göra de svåra och rätt valen, och blir prioriteringen fel så är det inte mitt fel.

 

Den stora dubbelheten

Det är sommar. Semester. Ledighet. Inga krav, inga måsten – och ändå snor jag in mig just i måsten och krav och funderingar kring meningsfullhet.

Eller alltså, hur förklarar man?

Den här semestern har vi varit iväg i Frankrike, så vi har varit bortresta i ungefär två och en halv vecka av de fem veckor vi tagit semester.

Resten av tiden har varit helt oplanerad. Möjlighet att ta dagen som den kommer. Greja med ditten och datten i trädgården. Åka till stranden. Hitta på nåt annat om man vill. (Ja, och så gick ju en del tid innan Frankrikeresan åt till planering och packning och sånt. Förstås.)

Riktig ledighet. Precis vad jag verkligen behöver. Kunna gå ut och rycka ogräs när jag vill. Kunna sätta mig ner vid datorn och skriva när jag vill.

Jag borde vara nöjd. Avslappnad. Må perfekt. Jag behöver verkligen ta det lugnt och göra typ inget.

Eller?

Men det är så väldigt dubbelt.

För jag är så förbannat dålig på det där med att göra inget. Eller ens unna mig att göra det jag känner för för stunden. När det finns tid och utrymme att alls fundera – inte bara rusa på – så finns det också alltid möjlighet för mig att ifrågasätta.

Är det verkligen det här jag helst vill göra just nu? Eller är det något annat som känns viktigare, eller borde vara viktigare?

Är det verkligen meningsfullt det jag gör just nu? Att greja med trädgården är ju en sorts sisyfosarbete – är det verkligen vettigt att ägna en massa tid åt det? Och om jag ska göra det, är det verkligen rätt saker där jag prioriterar? I år har jag mest ägnat mig åt trädgårdslandet, men det finns häckar och rabatter och… men är det alls meningsfullt överhuvudtaget? Och grönsaker kan vi ju köpa i affären…?

Och det finns saker som borde fixas inne, städas och plockas och få ordning på sånt där som man aldrig hinner. Fast det är ju skittråkigt.

Det viktiga är ju att umgås med barnen, det har jag ju förstått. Det är det man ska vilja göra. Fast jag bara tycker det är så förbannat tråkigt att sitta och låtsas vara en liten playmobilgubbe på ett sjörövarskepp – jag pallar inte mer än tio minuter. Men jag borde vilja. Och annars borde jag vilja spela spel med dem. Fast det vill inte de. Och de har ingen lust att vara med och hjälpa till i trädgårdslandet.

Grilla ska man göra. Det gör folk. Det verkar folk kunna lägga typ all sin tid på. Fixa och dona och förbereda. Duka och äta ute. (Det är ju så mycket extra trassel?) Och åka till stranden. Många många timmar på stranden ska det visst vara.

Och så ska man slappna av. Ta det lugnt. Återhämta sig. Fast återhämtningen ska ske på rätt sätt. Man ska vara avslappnad på rätt sätt, på ett sätt som är kvalitetsmässigt rätt, och ihop med barnen. Och helst stänga ner all kontakt med den digitala världen. Inga sociala medier. Man ska slappna av genom att uppfylla andra människors idé om hur den ideala sommarvärlden ska se ut. Genom att vara den där perfekta föräldern som gör de där perfekta föräldrasakerna och de där sakerna som gör att man uppfyller bilden av den perfekta moderna människan som samtidigt är teknikoberoende (vilket man visar genom att skippa facebook) och lagom förstrött gör ingenting alls på ett meningsfullt sätt där man när som helst kan avbryta för att dela ett magiskt ögonblick med sitt barn, och genom att strunta i alla måsten i sitt bekymmerslösa liv där disk och tvätt och städning på något magiskt sätt löser sig själv under hela semestern, så att man kan sitta och grilla hela kvällarna.

Och jag får ångest. För jag prioriterar garanterat fel. Och inget av det jag vill göra är förmodligen viktigt eller meningsfullt nog i det långa loppet av evigheten, och jag borde säkert göra något annat, och jag kan inte slappna av, utan sakerna blir till en inre lista av saker man borde göra – vilket i sig förstör alla möjligheter att vara i nuet.

För att bara ägna sig åt att rensa ogräs och binda upp tomater, och låta barnen spela TV-spel och datorspel för att det faktiskt är för varmt att vara ute och man ändå inte ska vara i solen mitt på dagen, det är inte fint nog.

Dag 4: Pickpockets och TGV (1 juli)

En av de stora utmaningarna med att resa utomlands och i stora städer är rädslan för att bli av med saker. Ficktjuvar, inbrott, och så vidare. Har jag min väska kvar? Har vi biljetterna? Var är passen säkrast? Är plånboken där den ska? Det är förstås en extra utmaning när man har ångestproblem. Dessutom förstärks det av jobbiga erfarenheter. När vi var i Frankrike med familjen och bilen 1993 hade vi inbrott i bilen när den stod parkerad i Nimes. En ruta krossad, min och brorsans ryggsäckar försvunna tillsammans med en kylväska med matjessill och drickor – och med det en str del av min trygghet för en ganska lång tid framöver.

Det är alltså en påfrestning att befinna sig i sådana situatiioner. Jag hanterar det bättre nuförtiden, men det är en stor mental ansträngning, knappast en avslappnad känsla. Mina tankar är ganska konstant på det där: har jag kvar plånboken och kameran och annat viktigt?

Och så händer det då. Vi tar metron till Gare Montparnasse för att lämna Paris. Det är trångt på metron, och vi har en snartsexåring som är lätt panikig av kli och ont. Och när vi slutligen kommer till Gare Montparnasse så konstaterar min man att han inte längre har sin plånbok kvar. Gissningen är att den försvann redan i början av resan när det var några som var lite extra buffliga och knuffiga.

Bank/betalkort och körkort borta. Annars förmodligen inte så mycket av större vikt.

Jag har också bankkort, så den biten löser sig. Körkortet är väl lite värre… vi skulle hyra bil i Bretagne, ju. Ja, jag har också körkort, men vi vill kunna köra båda två – och det är trots allt min man som är bekvämast med att köra bil i ovana miljöer.

Spärrnumret har vi förstås glömt att ta med oss. Gare Montparnasse hävdar sig ha fritt nät, men det funkar inte. Vi har med oss en lapp om hur man hör av sig till Folksam där vi har försäkring, men när han ringer dit så är det enda de har att säga att vi måste polisanmäla; de kan inte ens hjälpa oss med spärrnummer. Och vi har ett tåg att passa…

Nå. Inte mycket att fundera närmre på. Vi har ju egentligen allt annat viktigt kvar. Och det är ju värdsliga ting: ingen skadad.

På något vis är jag imponerad av det där: jag hanterar det. Det är jobbigt och besvärligt och far många tankar genom huvudet, men jag hanterar det. Ingen panik. Ingen röksmak i munnen. Jag lyckas hålla mig till att tänka att det ordnar sig, att vi har kvar de viktiga sakerna, att alla lever… Och jag vet inte om det är mognad och erfarenhet, eller att jag lärt mig hantera verktyg för det här, eller om det är sertralinet. Förmodligen allt tillsammans. Jag känner mig i alla fall lite stolt över det. Jag lyckas dessutom huvudsakligen låta bli att tycka att det på något sätt skulle vara mitt fel, att jag borde tänkt eller gjort annorlunda, att jag borde tänkt på att vi borde lägga ner körkorten någon annanstans, att jag borde… för nej, jag kan inte ta ansvar för allt :-)

Fast bekväm med situationen är jag förstås inte.

Annars då?

Tja, natten har varit något drägligare. Egentligen mest tack vare att vi gett paracetamol innan läggdags och en gång på småtimmarna.

Och Montparnasse-stationen är stor och TGV-tågen är skitlånga. Och nu sitter vi på ett TGV, ett Train à grand vitesse, som det stod så mycket om i franskböckerna när jag läste franska i skolan för många år sedan. Nu är vi på väg mot Bretagne. Med ett körkort för lite och en sjukling.

Mentalt sett är jag inte skitbra på det här… ;-)

Dag 1-2-3 – sömnbrist, kli och turistiska sevärdheter (28-30 juni)

Min förhoppning inför den där natten på tåget var att få sova ut, i alla fall någorlunda, efter alltför lite sömn natten innan och sedan en ganska ansträngande resdag.

Dessa förhoppningar kom helt på skam :-(

Det berodde inte på tågresan i sig. Jag sover generellt sett bra på tåg, och de få gånger jag tidigare åkt nattåg har inte talat emot detta. Så länge tåget rör sig brukar jag sova alldeles utmärkt, och möjligen brukar jag vakna till och ha lite svårt att somna om när tåget står stilla, men så fort det börjar röra sig brukar jag somna igen. Tågets rörelser är helt enkelt perfekta för att vagga till sömns.

Men det blev ytterligare en natt med förtvivlat lite sömn. Kliandet på händerna hos snartsexåringen tilltog kraftigt, så där till panikens rand. En liten sexåring med vansinneskliande händer, på ett tåg långt hemifrån, kan självklart inte sova och behöver konstant lugnas. Så det blev till att sitta på golvet bredvid hans brits och klappa, klappa, lugna, prata, och sedan i omgångar tränga ihop sig tillsammans med honom på britsen, krama, klappa, prata lugnande och sjunga stillsamt, för att lyckas dämpa paniken ned till en nivå där han åtminstone kunde låta bli att skrika. (Det är trångt att ligga två på en brits i en liggvagskupé, även när den ena är ett ganska litet barn.)

Och ja, vi byttes av vi föräldrar, så det var ju inte jag som låg där och tröstade hela natten. Men den tiden det inte var jag som tröstade så hörde jag ju ändå hans gnyende som stundtals steg till panik när kliandet tog i, och resten av tiden hade jag ändå svårt att slappna av, för jag låg förstås och funderade och oroade mig: Vad är fel? Vad beror kliandet på? Är det farligt? Vad har han ätit och gjort de senaste dagarna? Hur illa och akut är det? (Kommer han att dö och är jag en dålig förälder som inte försöker få fatt i en läkare och avbryter resan bums, typ?)

Så: inte mycet sömn de natten heller.

Vakenheten gjorde att jag hade möjlighet att hålla koll på en del av de ställen tåget stannade till på under natten. Vid tio på kvällen stod vi stilla en stund i Hannover. Senare passerade vi bland annat Frankfurt och Mannheim. Och senare hörde jag ljudet av när mannens mobil fick de obligtoriska ”Välkommen till nytt land”-sms:en, när vi alltså uppenbarligen passerat över gränsen till Frankrike.

Det kändes inte alls lockande att behöva gå upp när klockan ringde på morgonen, men det var ju förstås inte mycket att välja på.

Till frukost åt vi de frukostpaket man kunde beställa på tåget. En liten minibaguette, en liten juice, ett paket sämsta sortens plantemargarin, en äcklig leverpastej av kattmatsluktstyp (vi fyra fick lika sorter) och en marmelad, en kaffe (eller te eller choklad) och en sockerbulle av tveksamt slag.
Inget gott alls. Det hade varit bättre med bara medhavda bröd utan nåt på. Men tja, man får ju testa :-)
Minstingen åt dock inte mycket.

Och så var vi då framme i Paris, på Gare de l’Est.

På stationen fanns det lägligt nog ett apotek, så vi gick in där för att fråga om råd – köpa något? besöka vårdinrättning och i så fall hur och var?
De rekommenderade oss att köpa cetrizin, alltså allergimedicin. Så det gjorde vi, och tog oss sedan bort mot vandrarhemmet. Där lastade vi in det mesta av bagaget i ett låsbart skåp, gav sexåringen en halv cetrizin och gav oss sedan ut på stan.
Första stoppet blev Gare du Nord en liten bit bort, där vi försökte klura ut var i hellskotta man gjorde för att köpa sådana här åk i visst antal dagar i metron-kort. Under tiden vi rantade rundor där märkte jag hur sexåringens tidigare varma och svullna händer faktiskt blev kallare och mindre svullna. Antihistaminet verkade funka?

Vi kuskade sedan runt till Notre Dame, där kyrkklockorna ringde maffigt för att välkomna oss och ungarna var djupt imponerade av byggnaden utanpå och inuti; till Frihetsgudinnan i Seine och till Eiffeltrnet (WOW! med så stora bokstäver du kan tänka dig från minstingen). En del metroåkande, en hel del gående och väldigt trötta ben och fötter hos hela familjen…

På kvällen verkade dock inte cetrizinet hjälpa alls lika bra:-( Vi har nu haft ytterligare en natt med dålig sömn. Visserligen har han sovit mer i natt, men det har varit panikkli och gnyende och elände. Och cetrizindosen nu på morgonen verkar inte heller ha hjälpt. Så nu har familjen delat på sig: Minstingen och mannen har fått bege sig för att försöka hitta läkare, och jag och tioåringen får ge oss ut på stan själva.