”I-landsproblem.”
Ett vanligt nedvärderande ”argument” för att problemet man tagit upp, påtalat, försöker lösa, inte är värt att ödsla tid på. Underförstått: det finns mycket värre problem, som till exempel att folk dör av svält någon annanstans i världen.
Ja. Det finns folk som dör av svält, och av sjukdomar som är lätta att bota. Och en massa andra hemska saker.
Att jag engagerar mig i ”små” saker, som personliga pronomen, nätmobbing mot dem som vågar avvika och sopsortering betyder inte att jag inte engagerar mig i stora frågor. Herregud, jag försöker ju rädda världen också!
(Fast det får man ju inte heller göra. Det är patetiskt istället, att man tror att man är så viktig att man kan göra skillnad på riktigt.)
Men visst, just världssvälten försöker jag inte göra något åt. I alla fall inte i det korta perspektivet. Däremot på lite längre sikt, kopplat till hållbar utveckling och planetary boundaries och sånt. Sopsortering är ju för övrigt en fråga om att försöka sluta kretslopp och få planetens resurser att räcka. Både stort och litet alltså.
Så är det ju för övrigt ofta. Det stora och det lilla hänger samman. Är delar av samma problem, eller symptom på samma systemfel. Att arbeta för att förändra de små sakerna innebär att vi tar små små steg i rätt riktning. Att åstadkomma små förändringar i Sverige innebär att vi fortsätter att vara ett föregångsland. Att vi har kommit långt innebär inte att vi ska skita i att bli bättre.
Om jag inte engagerade mig i det jag tycker är fel i min närhet, så skulle jag faktiskt ha svårt att engagera mig i ”stora” frågor. Att trycka undan det jag har på hjärtat i vardagen skulle innebära att jag skulle behöva trycka undan en ganka stor del av mig själv. Då skulle jag ha svårt att släppa fram de stora problemen. Dessutom skulle jag må sämre och därför inte ha lika mycket energi till andra intressen. Att jag engagerar mig är faktiskt ett hälsotecken.