Vissa dagar vill mörkret ta tag i mina tankar. Som dagar när jag för hundrade gången (typ) hittar en bit av en eternitplatta någonstans i jorden i trädgården och tänker hemska tankar om cancer och vad som finns i jorden här och att vi säkert inte borde odla i trädgårdslandet och säkert borde flytta härifrån för det är säkert något här i marken eller luften som gör att vi alla kommer att drabbas av cancer och dö och jag borde ta mig samman och se till att vi flyttar härifrån för säkerhets skull för det kommer att vara så jobbigt den dagen jag inser att vi borde ha gjort det för att vi inte alla ska dö.
Men jag skjuter bort tankarna. Jag orkar inte ha ångest. Livet är för jobbigt i vilket fall, och jag orkar inte riva upp och ner på det mer.
Fast det har jag förstås dåligt samvete för. Förstås.
Men jag har inte utrymme för att låta mörkret släppas fram. Om jag låter mörkret sluka mig så finns det ingen som kan dra upp mig längre. Så jag måste låta bli att falla ner. Även om det innebär att ta den här sortens risker.
Marken intill Kustbevakningens huvudkontor på Stumholmen i Karlskrona innehåller förhöjda halter av giftiga ämnen, visar en saneringsrapport som SVT Nyheter Blekinge tagit del av.
Förra veckan rapporterade Sydöstran att nio anställda vid en avdelning på huvudkontoret har drabbats av cancer eller andra allvarliga sjukdomar de senaste fem åren. Kustbevakningen har inlett en utredning av den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för att klarlägga om det finns arbetsrelaterade orsaker till sjukdomsfallen.
Och ångesten slår till igen. För det där är sånt jag verkligen oroar mig för: att det ska finnas giftiga eller farliga ämnen i marken där vi bor. Att något sådant ska ha orsakat älsklingens cancer. Att vi andra i familjen också ska drabbas, också ska dö, för att vi bor där vi bor.
Och i morse upptäckte jag en liten eternitplatteskärva i gången fram till huset. Igen. Det kommer att fortsätta dyka upp sådana lite då och då i all evighet. Och jag undrar hur man egentligen gjorde när man la taket, när man liksom strösslat småbitar omkring sig typ lite överallt.
Och om någon funderar över vad jag önskar mig i julklapp, så önskar jag mig att det ska tas prover på jorden i vår trädgård, så att vi i alla fall kan utesluta biten med gifter i marken.
Inte nog med att man, om man har ett hus med eternittak, med jämna mellanrum hittar småbitar av eternittakplattor i marken. För det finns ju en massa andra ställen det kan finnas asbest på.
Som när vi plockade bort plastmattor i vardagsrummet för några år sedan och efter påpekanden från vänner om att det kan finnas asbest i lim man limmat fast golven med kände oss tvungna att skicka golvmattsbitar på analys innan vi vågade riva bort golvmattorna.
Nej, det är nog inte miljonprogramsfönster jag har. Men eftersom de är köpta begagnade så vet jag förstås inte mycket om dem. Mer än det som står i blyerts på dem om vilket rum de varit innanfönster i.
Det här är i alla fall en påtaglig nackdel med att göra rätt och köpa gammalt och fixa till, jämfört med slit och släng och köp nytt: det är alla vi som tar hand om det gamla som utsätts för gamla tiders gifter och farligheter.
Sakta men säkert och bit för bit faller saker på plats i sunkuthuset orangeriet. Nytt genomskinligt tak. Träfot under takkanten. Plåt runt skorstenen. Nyputsade innerväggar. Dörr. Nya fönster. Tillfixning av gammalt stallfönster. Oändliga mängder (eller, egentligen ganska lite) grön färg.
Det blir bra. Riktigt bra.
Men det som fattas för att det ska börja kännas ”på riktigt” är ett vettigt golv.
Det nuvarande golvet har flera problem. Om man nu ens kan kalla det ett golv? Det är någon sorts gjutet golv. Fast det täcker inte hela golvet. Bitar av det är sprucket. Bitar av det är täckt med smul och grus och allmänt bös. Hur tjockt med blandat löst material vet jag inte.
Det nuvarande skickets största problem är inte bristen på slät yta – även om jag förstås gärna vill ha det.
Sprickor och hål i golvet (eller i den hårda ytan snarast) innebär vägar in. Där kommer kirskål och åkerfräken in och börjar växa i golvet. Och där kommer även myror in och bygger bo. De bygger bo i det lösa gruset. Och de bygger bo i jord som de drar ut ur de tomat- och gurkkrukor vi ställt in i orangeriet. Och kombinerar gärna: drar bort av jorden till gruset för extra bra bobyggande.
Så… jag vill förstås ha ett gjutet golv som hindrar ogräs och myror.
Det är förstås mycket jobb. Steg ett är att gräva bort det gamla gruset och böset. Det vill säga gammalt golvmaterial från det som varit hönshus och som länge varit allmänt mögelmuggigt och förvaring för diverse sunkiga saker och skräp och så… Till exempel har det stått en del gamla eternitplattor därinne. Och legat bitar av i gruset. Och ligger fortfarande enstaka bitar av i gruset.
Ja, det ger mig ångest. Ja, jag är övertygad om att det är asbestfibrer uppblandat i det där gruset, och att det kommer att röras runt och damma upp när man gräver/skyfflar bort det.
Älsklingen tycker jag är fånig. Att jag överdriver. Att det inte är någon fara.
Men jag kommer att ha konstant ångest under tiden det grävs bort och ett bra tag efteråt. Jag vill inte göra det. Jag vill inte utsätta någon för det. Och absolut inte barnen.
Å andra sidan vill jag få till ett golv, så att vi kan få användning för vårt fantastiska orangeri. Och så att jag kan sluta tänka på asbest varenda gång jag trampar i gruset och dammet där.
Och oavsett om vi gjuter nytt eller löser det på annat vis – plattor, nytt grus av något slag eller nåt annat – så måste tydligen det nuvarande grusböset bort först. Så röraruntiasbestångesten kommer jag inte undan ändå. Plus att andra lösningar känns sämre på att stänga ute ogräs och myror.
Ja, vi har kämpat på under veckan, med att göra oss av med en massa skit. I alla fall delvis enligt planen.
Planen var alltså i någon mån städa uthuset, tömma sunkuthuset på skräp som skulle till återvinningsstationen (sunkuthuset agerar ”skrotupplag”/mellanstation för större saker som ska till ”tippen”, bland annat byggavfall) samt få lite bättre ordning i studion.
Det hade säkert gått bättre om inte min man hade åkt på någon envis magsjuka (nej, inte klassisk kräksjuka, utan något mycket mer segdraget som satt kvar länge med risig mage och stal massor med energi och kraft). Och ännu bättre om inte jag också hade fått en släng av den där magskiten, med flera dagars diarré.
Våra dagar hemma utan barn blev… kraftlösa. Vår möjlighet att laga vad mat vi själva ville utan hänsyn till barnen landade i skonkost huvudsakligen bestående av olika sopor på potatis som bas. (Målsättningen för maten var lättlagat och snällt för magen.) Av den tid och ork vi skulle lägga på att fixa fick vi kanske ihop hälften.
Men vi lyckades i alla fall få det ganska drägligt i vanliga uthuset, om än inte lika välstädat som jag hade hoppats på.
Och vi lyckades köra iväg åtminstone några släpkärror med sunk från sunkuthuset. Tillräckligt för att dra igång flera nivåer av ångest i mig… I den inre delen av sunkuthuset ligger det en del trasiga eternitplattor, så jag har nu tänkt många ångesttankar om damm från dem i golvdammet i den delen av uthuset och plågsamma typer av lungcancer om tjugo år och känslan av att hur man än gör (tar hand om sin skit eller låter bli) så har man rumpan bak och ångesten i strupen. Och så har jag studerat de fula sunkiga angripna brädorna i taket lite närmre och sett fina svampangrepp av sådant slag som ger husägare ångest, och vi har konstaterat att innan trätaket rives bort (vilket hela tiden varit avsikten ändå) så ska vi be Anticimex titta så att vi vet säkert att det går att spara putsväggarna, och att vi faktiskt ska kolla upp om någon hantverkare kan lejas för att ta bort allt det dåliga träet.
Igår läste jag om de här fantastiska takpannorna av glas. Och det fick mig att, för vilken gång i ordningen vet jag inte, fundera på möjligheten till solceller eller solfångare till vårt tak.
Det kan ju tyckas självklart att vi borde ha nåt sånt på vårt tak. Tak har vi mycket av, på både uthus och boningshus. Och vi har inte en massa skuggande träd eller så (de träd vi har skuggar möjligen ett av de lägre taken, inte mer än så).
Men vi har eternittak.
Precis som väldigt många andra på den skånska landsbygden har vi alltså eternitplattor. Kvadratiska små plattor fästa på tvären, med en spets uppåt och en nedåt, omlott om varandra.
Eternittak vill man inte bråka med i onödan – alltså borra i eller så.
Och jag utgår från att det här med att fästa paneler som ska ta tillvara solens energi, antingen som el eller som värme, innebär att man måste göra någon sorts åverkan på materialet under. Alltså eterniten. Eller?
Eterniten kommer ju förstås att behöva bytas någon gång i framtiden; trots sitt namn håller den inte för evigt, men den håller länge. Och vi tänker inte ta bort den förrän det är nödvändigt, för asbest vill man inte hantera annat än när det behövs.
Och ja, vi har två tak där vi plockat bort eterniten och ska sätta dit annat takmaterial, eftersom eterniten (och framför allt undertaken) farit illa på grund av den låga taklutningen. Men dessa båda tak är låglutande, och det ena lutar åt nordost och det andra åt nordväst. De är båda ytterst tveksamma att sätta solutrustning på, om man ska vara realist. Dessutom är de ju båda någon sorts uthus, vilket innebär att det behöver dras en massa kabel in till huset.
Det vore mycket mycket vettigare att sätta sånt på boningshuset. Där är det stora ytor tak, i bra väderstreck och bra vinkel. Men det är ju som sagt var det här med eterniten.
Det känns som att det här borde vara något att satsa på för någon. Dels solpaneler etc som är anpassade för att fästas i underlag som eternit. Dels solpaneler som är snygga att sätta där – som passar ihop med de skånska eternittaken rent estetiskt.
Och dessutom, på lite sikt så vore det bra att ta fram solpaneler som rent estetiskt påminner om eternitplattak. Som en ersättningsprodukt den dagen alla vi med eternittak ska ersätta dem. Ungefär som glastakpannorna i början av inlägget.
Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.
Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).
Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?
Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.
Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.
Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…
Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.
Eternit innehåller asbest.
Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.
Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.
Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.
Min man är typen som inte oroar sig för sånt.
Jag är typen som får ångest av sånt.
Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.
Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)
Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.
Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.
Fyrtio år lång var alltså den evigheten.
Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.
Det skrivs ju om klimatångest ibland. Och ja, jag oroar mig för klimatet och vill att det ska göras mer, på alla möjliga sätt och vis, för att minimera mänsklig klimatpåverkan och för att mildra effekterna av klimatförändringarna. Men jag har inte klimatångest.
Trots att jag är en ångestmänniska. Till och med en diagnosticerad ångestmänniska. Men just klimatet ger mig inte ångest.
En del i det är säkert att jag trots allt känt till det här med klimatförändringar i 25 år. Det är ingen nyhet, det är något jag har hunnit vänja mig vid under två tredjedelar av mitt liv. Och även om det i början bara var ett teoretiskt resonemang, och även om klimatprognoserna är betydligt värre idag än då, så har jag liksom hunit assimilera det i min världsbild under lång tid. Det är liksom trots allt en självklar del av min världsbild.
En annan del är att jag samtidigt säkerligen inte till fullo tagit till mig den fulla konsekvensen av hur det kommer att bli, hur genomgripande förändringen kommer att vara. Men så är det ju: det är svårt att ta till sig sånt man inte riktigt kan föreställa sig. Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle bli att föda barn, eller hur det skulle vara att bli förälder. Trots att det fanns hur många människor som helst som kunde berätta, och prognosmöjligheterna var bättre än för framtidens klimat, och att det dessutom låg närmre i tiden.
Men framför allt är det nog så att det här inte är sånt jag får ångest av.
Det kan ju verka märkligt. Jag får väl ångest av typ allt?
Nej. Jag får ångest över sånt jag tycker att jag borde ha kontroll över men inte har kontroll över. Saker som jag kanske kanske skulle kunna förhindra genom att göra rätt. Och då snackar vi inte göra rätt i form av långsiktiga beslut och avvägningar. Det handlar om alla de små små besluten i situationer när det nästan inte finns tid och möjlighet att ta beslut, inte tid att tänka, men där det ändå är jag som är avgörande, jag som kunde gjort annorlunda. Saker som kräver att jag har full koll överallt runt om mig, i varje ögonblick. Ständig koll. Eller för den delen saker där det finns tid att sätta sig in, men där ansvaret vilar tungt tungt på mig, mig, MIG. Trots att det inte går att få de svar som behövs för att kunna ta rätt beslut. Eller där alla beslut är lika dåliga.
Framför allt: beslut där ett litet litet snedsprång kan orsaka typ all skada i världen.
Som väg-gupp. Ett enda litet väg-gupp kan orsaka så mycket smärta så snabbt för så kort obevakad tid.
Som influensavaccineringar.
Som asbest.
Det är sånt som ger mig ångest. Inte sånt som sker över lång tid och där det egentligen är väldigt enkelt att göra rätt. Inte smidigt eller billigt, men ändå enkelt. Sånt får jag inte ångest av.
Det funkar ju som så med ångesten, att när man väl vant sig vid tanken på att nåt kan vara farligt, så är det svårt att skaka av sig det igen när man får besked om att det inte är farligt.
Idag har min man (tack och lov för att det finns någon annan än jag med min ångest som kan ta den sortens samtal) ringt och pratat med ett företag som kan sånt där med asbestsanering, som i sin tur hänvisat till ett labb som undersöker asbestinnehåll, och min man har klippt ut små bitar av alla tre mattlagren samt ”tejpat” lite av det gråa dammet, och åkt och lämnat alltsammans för analys. Senast i början av nästa vecka ska vi få svar på om det finns asbest eller inte.
Ikväll har jag unnat mig åttifemprocentig choklad. Nej, inte tröstäta. Men choklad hjälper faktiskt lite mot ångest (precis som mot mensdepp).
