Tag Archives: asylpolitik

Är det inte lite grann tvärtom?

En liten fundering i dessa tider av flyktingpolitik och ”kaos” och sånt:

SD säger som att äntligen/slutligen har de andra partierna anammat vår politik och börjar säga och göra det vi sagt jättelänge.

Och nu vill jag först poängtera att jag inte vill ha någon åtstramad flyktingpolitik eller stängda gränser eller tillfälliga uppehållstillstånd, och jag anser inte alls att Sverige är fullt, och så vidare. Tvärtom. Men:

Det är väl en väldig skillnad på SD:s politik/åsikt att vi borde gjort så här i åratal redan, trots att det kommit förhållandevis få flyktingar jämfört med nu, och att tycka att något (oavsett vad mer exakt) behöver ändras i mottagandet nu, när det kommer enormt många fler?

Att säga att situationen är lite småknepig och ovan att hantera nu är väl inte att gå i SD:s ledband eller anpassa sig till deras politik – är det inte i någon mån tvärtom?

Med reservation för att jag är skittrött och därför inte lyckats få mina formuleringar passera alla varianter på guldvågar eftersom guldvågarna redan stängt ner av pur trötthet…

Liten lösryckt tanke kring dagens nyhet

Ja, alltså det här med flyktingfrågan och regeringen…

Det frågas från en massa håll hur miljöpartiet över huvud taget kan välja att sitta kvar i regeringen i detta läge. Och det kan man ju verkligen fråga sig. Verkligen.

Och jag funderar här för mig själv på min kammare: Om det hade varit om tre veckor, hade miljöpartiet agerat annorlunda då – och brutit regeringssamarbetet?

Om tre dagar börjar klimatmötet i Paris. Där står i någon mån världens framtid på spel. Så här sa tydligen Rockström nyligen:

– Det går inte att utesluta att Sverige är det avgörande landet. För om inte vi, som har de bästa förutsättningarna av alla, klarar av att transformera oss till att bli en fossilfri nation, då är det en väldigt liten sannolikhet att andra länder kommer klara det.

Miljöpartiet och vår klimat- och miljöminister spelar faktiskt en viktig roll här. Om regeringen skulle spricka precis innan klimatmötet drar igång – då tror jag Sveriges roll i förhandlingarna skulle rasa samman. Eller i alla fall bli mycket sämre.

Om man verkligen bryr sig om klimatet och framtiden, så tror jag man försöker hänga kvar i regeringsställning i det läget. Åtminstone några veckor till.

Förvirrade tankar om det som står i tidningen och det som händer nära och långt bort

Tidningen är full av hemska, jobbiga saker.

Trollhättan. Nedbrända flyktingboenden. Analyser av vad och varför och vem och hur och bollande av tolkningar av ord och definitioner.

Men också cancer. Dödsruna över en 37-åring som dött av cancer. Reportage med en ännu yngre tjej som drabbats av akut leukemi, som hon upptäckt på grund av kraftig huvudvärk och trötthet. Och så de senaste dagarnas återkommande pumpande om cancerogeniteten hos processat kött.

Idag, med några dagars distans till Trollhättan, är det åter cancertexterna som ger mig mest ångest. Det förstärks förstås av älsklingen, som för tillfället ligger i sängen och sover av sig cellgiftströttheten. Men texter om cancer har alltid gett mig ångest, satt igång hypokondri och letandet efter symptom, satt igång värderandet av sannolikheter och vetskapen om att teoretiskt och proportionellt bör jag eller någon när drabbas och varför skulle just vi klara oss undan, och jag har med tiden lärt mig att låta bli att läsa sånt – jag vet om att hemskheterna finns, men det kommer inte att hjälpa mig att läsa om det. Fast sedan i somras läser jag det i större utsträckning, och för det mesta klarar jag numera att hantera det bättre – det är som att det bekommer mig aningen mindre när vi redan är drabbade och jag inte behöver fundera över om vi kommer att klara oss undan. Fast idag drabbar det mig ganska hårt ändå. För många texter, för vanliga symptom, och för svajig grund att stå på i övrigt.

Och med några dagars distans till Trollhättan är det som hände där är lättare att distansera sig till. För min blonda familj, mina blonda barn. Mördaren var inte ute efter sådana som oss – i just det här fallet var vi liksom inte hotade. Medan hotet från cancern i är riktat mot alla människor, oavsett hudfärg, religion och ursprung.

Samtidigt ligger det något stort och komplicerat i det där. Samtidigt som det är uppenbart att händelser som den i Trollhättan är riktade mot människor med annan hudfärg än min, och jag och de mina därför inte behöver känna oss rädda på samma sätt som de som har annan hudfärg, så betonas hela tiden i oika sammanhang  – med all rätt – att vi alla är människor, alla lika mycket värda, och att det som riktas mot någon av oss därmed riktas mot oss alla och hela samhället. Jag känner mig förvirrad av att på något vis samtidigt inkluderas och ställas utanför. Det förstärks av föräldraskapet. Ja, jag bryr mig allra allra mest om mina egna barn, och jag vill att inget ont ska drabba dem, och det onda får, helt själviskt, hellre drabba andra barn än just mina egna. Men går jag utanför det, om jag liksom kan få undanta mina egna barn, så bryr jag mig lika mycket om de andra barnen – och deras föräldrar – oavsett vem de är. Jag vill inte att ondska ska drabba några barn. Jag vill inte att smärtan av att ens barn drabbas ska drabba någon förälder. Och i det skiter jag ett långt stycke i färg och form.

Som sagt var, det är förvirrande att ena minuten känna att man är inkluderad i ett stort gemensamt och nästa minut vara den priviligierade, som står vid sidan om och egentligen aldrig kan förstå.

Men den viktigaste slutsatsen av det är väl kanske att vi som inte behöver vara lika rädda men som ändå är en del av den stora gemenskapen, det är vi som också bör kämpa mest för allas vårt gemensamma samhälle.

.. tänker jag  och inser samtidigt att jag ju just nu ändå har så dåligt av den där kraften. För en trappa upp ligger fortfarande älsklingen och sover cellgiftströtthetssömn. Även min egen värld är synnerligen otrygg, fast på ett annat sätt.

Och på något sätt ska jag ändå lyfta mig över oro och ångest och ta hand om disk och tvätt och annat som finns här i mängd.

Tankar i uppgörelsens tid

En överenskommelse om flyktingsituationen – en flyktinguppgörelse. För att samarbete och samsyn är nödvändigt under rådande omständigheter – för att det kommer många flyktingar, för att vi har en minoritetsregering, för att vi har ett parti i riksdagen som de flesta inte vill ska få inflytande i de här frågorna.

Och så fylls flödet av klagomål på att ens eget parti gått med på det ena eller andra. Klagomål som liksom ger intrycket av att man tycker att ens parti inte skulle gett efter alls. Att det är förkastligt att man gett efter. Att man hellre borde gått därifrån och sagt ”nej, då vägrar jag leka med er – ni är dumma!”.

Kompromisser, samverkan, gemensamma lösningar bygger på att man inte får helt och hållet som man vill, att man vinner något och förlorar något, och att man får nöja sig med det i en situation när det är nödvändigt att samarbeta. Inte på att man ska tro att man plötsligt kan övertyga de oliktänkande om att man själv har rätt och de hela tiden haft fel.

Jag tycker inte heller överenskommelsen är bra – den innehållet saker jag verkligen tycker är dåliga. Men om vi anser att en överenskommelse är nödvändig så får man leva med det.

Tankar i höstskymningen på en sydskånsk veranda

Jag står och målar de ljusblåa partierna på insidan av verandan ett varv till. Utanför glittrar den sena eftermiddagens oktobersol i stubbåkern och ger guldgula toner.

Jag tänker att det är den sortens saker jag delar med många av mina vänner: Upplevelsen av det nästan magiska ljuset i den ultramarinblåa färgen. Skönheten i min hembygd. Glädjen och vemodet i en vacker melodi. Njutningen i en god maträtt. Och därmed inte sagt att alla mina vänner tycker om samma färger eller samma musik eller mat som mig. Men många gånger finns det något som förenar oss i ”små” upplevelser. Och det är inte på något vis avgörande för att kunna dela upplevelser, eller för att bli vänner, att man kommer från samma plats från början – denna sorts upplevelser och känslor kan vi dela ändå. Och det finns människor som kommer som samma plats som jag som jag aldrig skulle hitta någon sorts sådan igenkänning med. Människor som alltid kommer att vara främlingar.

Självklart finns det andra saker som också är viktiga för vänskap. Fast de är svåra att sätta fingret på. Man kan prata om religiösa och politiska uppfattningar som viktiga skiljelinjer – men det finns personer som kommit till helt andra slutsatser än jag som jag är mycket god vän med. Och ja, någon sorts grundläggande värderingar är ju förstås väsentliga på vissa plan – men lika viktigt är kanske hur man hanterar när åsikter och värderingar skiljer sig åt.

Och inte heller i det här fallet är det viktigt varifrån folk kommer. Förstås.

Jag är däremot överlag dålig på att ta kontakt med och lära känna nya människor. Jag är inte den som föregår med gott exempel när det gäller att bjuda in flyktingar till mitt hem eller engagera mig i olika integrationsåtgärder. Fast jag är å andra sidan inte så bra på den sortens kontakter och initiativ när det kommer till folk som bott i Sverige i hela sina liv heller. Det är nog helt enkelt inte den jag är, liksom. För att det finns så mycket annat jag vill göra – som sällan i någon större utsträckning involverar så särskilt många människor. Och för att jag inte är så mycket för den sortens sociala samvaro. Generellt känner jag mig nästan alltid svältfödd på möjligheter att få göra saker ensam (eller möjligen på tu man hand med älsklingen).

Jag är generellt sett inte den man lär känna ”bara för att” – utan för att jag och den jag lär känna på något sätt råkar befinna oss på samma arena – och visar oss ha något gemensamt. Stort eller litet. Och kanske är jag svårare att lära känna på grund av människor jag mött genom livet, människor som kommit från samma bygd som jag, synbart från samma bakgrund och förhållanden, men ändå människor som saknar förmågan att hantera olika åsikter och smaker på ett bra sätt.

Utanför min veranda övergår dagen i skymning. Himlen blir en vackert ljusrosa fond för moln i olika nyanser av vitt, ljusblått och grått.

Jag vill välkomna människor som flytt sina gamla hem till min vackra hembygd. En del kanske för ett kortare besök på ett tillfälligt boende – våra vackra vyer kanske kan ge dem frid i hjärtat och nytt hopp i en tillvaro som länge varit ett gungfly; en del av dem för längre tid, som en plats att starta ett nytt liv. Och vem vet, med några av dem kanske jag tids nog finner gemensamma glädjeämnen och intressen?

Jag vill att ni ska känna er välkomna här i min vackra hembygd, precis som jag en gång kände mig välkommen när jag var ny här.

Folkvandringstid

Jag har så himla svårt för den här idén att vi ska bestämma vem som får bo i ”vårt” land. Var kommer den tanken ifrån, liksom? Det enda rimliga är ju att människor får röra sig fritt i världen, flytta dit de vill, dit där de trivs och mår bra.

Och ja, självklart måste vi ha regler för hur vi samexisterar när det bor många människor på samma plats – regler för vilka krav vi ställer på varandra, att vi inte får skada varandra, hur vi ska hjälpa varandra i ett samhälle, och så vidare.

Men inte för vilka som har rätt att finnas här, vara här, bo här.

Att vissa personer hann hit före andra är liksom inget rimligt skäl att inte andra ska få komma hit, eller att det ska behövas någon sorts tillstånd eller godkännande. Det känns som en idé från en förgången tid – väldigt långt förgången – men utan att vara historiskt påläst undrar jag ibland om det är tvärtom, att landsgränserna och de begränsade rättigheterna att förflytta sig är mer cementerade nu än nånsin tidigare. (Som sagt, jag är inte påläst på detta område, så någon som har koll får gärna berätta eller peka mig på var jag kan läsa på om detta på ett bra sätt utan att behöva plöja alltför djupt.)

Människor har i alla fall till och från under mänsklighetens historia förflyttat sig en hel del. Periodvis inte så mycket, periodvis mycket mer. Och det har säkert funnits många olika skäl till att människor flyttat på sig.

Vår tid nu är en period när många människor ser skäl att förflytta sig. För att de förföljs av religiösa skäl, för att de förtrycks, för att det är krig, och för att klimatet förändras och gör tillvaron svårare (vilket nog i många fall är anledningen till att en del andra konflikter trissas upp). Om man inte kan leva tryggt och säkert på den plats man är född, så är det fullkomligt självklart att bege sig någon annanstans. Det är en överlevnadsinstinkt, en fullt rimlig sådan. Och vi är alla människor, med samma rättigheter.

Och nog för att människor är en djurart som alla andra. Men jag tycker trots det att vi människor ska låta bli att pinka revir och säga ”nä nä, det här är mina jaktmarker, och du är inte välkommen hit”. För vi behöver inte pinka revir av det slaget för vår överlevnad.

Istället behöver vi välkomna de människor som kommer hit, precis som vi önskar att de skulle göra om det var vi som var tvungna att överge vårt land.

Bokrecension: Om det var krig i Norden

Jag hamnade i en diskussion med en annan förälder vid hämtningen på dagis häromsistens. Barnen hade varit på skattjakt, och jag sa något om att skatter är bra. Han invände att han tycker vi har alldeles för höga skatter i Sverige, vilket jag sa att jag inte höll med om. Och då vällde en mängd klagomål ur hans mun. Väldigt mycket med invandrarfokus. Sånt som att ”somalier får minsann gratis tandvård, medan vi svenskar får betala” och liknande. Och förstås den klassiska repliken ”Jag är inte rasist…” (han sa aldrig ordet ”men” men det fanns där ändå).

Jag talade om att jag är stolt över att betala skatt. Och att jag tycker det är viktigt att ta emot flyktingar. Att jag tycker att det är en självklarhet att ta emot människor som inte kan stanna i sina ursprungsländer för att det är krig eller för att de är förföljda för sina åsikter eller liknande. Att jag önskar att det fanns något land som skulle ta emot mig om jag behövde fly från Sverige. Och jag undrade om inte han hade tagit med sina barn och flytt om han såg att det inte fanns någon framtid för dem här.

Men hans uppfattning var att om man bor i en diktatur så får man helt enkelt lära sig hålla käft och gilla läget, och annars får man skylla sig själv.

(Dessutom hade han uppenbart svårt med att jag inte höll med honom och argumenterade emot och kallade mig arg fastän jag inte var det.)

Några dagar senare såg jag en bok på Pocketshop som jag nu köpt och läst: Om det var krig i Norden. Det känns på sätt och vis märkligt att betala en hundring för en bok man läser ut på 20 minuter. Men ja, den var värd pengarna.

Boken gör precis det jag också försökte göra: den vänder på det. Beskriver en situation där det är Sverige som är i krig. Ditt land är i krig och rasar samman. Du är inte trygg. Du är hungrig och fryser och måste fly.

Boken är som sagt var kort och snabbläst, men ändå åstadkommer den på sina få sidor mer än många många debatter i tv, radio och tidningar.

Om man läser den, vill säga.

Problemet är väl att de som skulle behöva läsa den aldrig kommer att göra det. Och för väldigt många av oss andra är det som står i boken egentligen fullkomligt självklart.

Menläs gärna boken. Och ge den sedan till någon annan du tycker ska läsa den.

Kommunala självstyret och ensamkommande flyktingbarn

Migrationsministern tittar på möjligheten att tvinga kommuner att ta emot ensamkommande flyktingbarn. SKL gnäller och tycker det är att inskränka det kommunala självstyret.

Jag tycker det är ett märkligt resonemang.

Kommunerna kan inte bestämma vilka som ska flytta till en kommun. Du och jag har rätt att flytta till vilken kommun vi vill. Det är inte en del av det kommunala självstyret att få välja vilka som får lov att flytta dit. (Åtminstone inte på ett teoretiskt och principiellt plan, vilket är det relevanta i det här fallet.)

Samma regler måste rimligen gälla för de ensamkommande flyktingbarn vi välkomnat och tagit emot i Sverige (enligt regler och lagar beslutade på nationell nivå enligt de demokratiska principer som gäller i vårt land). Alltså ska de vara välkomna i alla svenska kommuner.

Människor som människor.

Vilka frågor är viktigast? Om att bry sig.

Ett inlägg dök upp på FB: en länk till en artikel om ett kvinna som bisarrt nog inte fått asyl, kompletterat av frågan varför det bland genusintresserade bloggas om barnkläder och föräldrapenning, men inte om detta, detta som ju är en fråga på liv och död.

Mitt svar gäller ju förstås mig personligen, det vill jag poängtera.

Det finns många frågor jag anser vara viktiga. Och förmodligen är det ännu fler jag skulle tycka var viktiga om jag kände till dem.

Men av de stora viktiga frågor jag känner till så är det miljöfrågorna – som ju är många och ganska olika om man benar i dem, men ändå – som jag anser är viktigast. De handlar definitivt om liv och död. Om människans överlevnad, och om många enskilda människors överlevnad och ännu fler människors välmående. Och ändå är det inte människors liv eller död som är det bärande för mig, utan ännu mer handlar det om en principiell fråga – eller moralisk, och på något sätt det mest religiösa jag ägnar mig åt: jag anser inte att vi har rätt att förstöra miljön och livsförutsättningarna för en massa organismer. (Jag tror inte på någon gud, och jag anser inte att någon gud gett oss större rätt än andra organismer till planeten.) Det handlar om liv och död för så oerhört många.

Denna fråga är så viktig för mig att jag valt att utbilda mig inom området och jobbar inom området.

Och tyvärr så orkar jag inte engagera mig så mycket som jag skulle vilja. Jag orkar inte brinna så mycket. Och jag orkar inte ta till mig hela vidden, för jag vet att problemen är gigantiska. Jag måste avskärma och ta lagom mycket.

Och jag måste tillåta mig att samtidigt ”ha ett liv”.

Det är en fråga om att inte bli för deprimerad och få för mycket ångest. Det har jag ju goda anlag för ändå :-) Jag måste ha en vardag, med vardagsbestyr, positiva konstruktiva upplevelser, saker att se fram emot, och så vidare. Och i detta ingår ävern sånt som att ha man och barn :-) Skulle jag fanatiskt gå in fullt ut för att göra maximalt för miljön så skulle jag inte känna att jag hade tid för ett liv. Och då skulle jag gå sönder mentalt, och då vore jag ju till föga nytta för miljön.

Det finns knappast utrymme för att jag skulle klara av att engagera mig i alla stora viktiga frågor. Jag räcker inte till för det. (Hur många gör det?)

Men det betyder inte att jag tycker de är oviktiga. Och jag är glad och tacksam att det finns andra som engagerar sig.

Däremot, i mitt vardagsliv, finns det en massa andra ”sm唝 frågor som engagerar mig. Och det är där genusfrågorna kommer in, i min roll som förälder och som människa. Baserat på mina egna erfarenheter under min uppväxt. För att mina barn ska få ett bra liv som inte begränsas. För att det finns saker omkring mig i min vardag som stör mig. (Detta gäller också för en massa andra små saker.)

I mitt vardagsliv kommer engagemanget från ett annat håll än miljöengagemanget. Visst, det finns principiella aspekter i båda delarna: det finns något jag tycker är rätt och något jag tycker är fel. Men orsakerna till att jag pratar och skriver och försöker förändra är ändå olika.

Alla kan inte engagera sig i allt.

Att jag inte engagerar mig i asylpolitiska frågor betyder inte att jag inte tycker det är viktigt, eller ens att jag tycker det är mindre viktigt än barnkläder och föräldrapenning. Det är viktigt på olika plan och på olika sätt. Och engagemangen är inte utbytbara. Jag kan inte plocka bort mina vardagsengagemang och istället lägga till asylpolitiken. Jag kan inte heller bara lägga på ytterligare engagemang. Jag är ingen obegränsad resurs.

Det är förstås inte alls vettigt att ställa olika frågor mot varandra. Det väsentliga är på något vis att man alls engagerar sig – det är bättre att engagera sig än att inte engagera sig. Ungefär som att det är bättre att köpa ekologiskt eller närodlat, även om det val man gör inte alltid alltid är det allra bästa, än att fullkomligt skita i båda delar.

Och nej, jag känner mig inte anklagad eller påhoppad. Men jag kände ett behov av att förklara.

Jag är glad att det finns människor som engagerar sig i Amnesty och skänker pengar till Röda korset också. Det är jätteviktigt och bra. Även om mina pengar går till ekologisk mat och Naturskyddsföreningen.

En gång i tiden gav Egmont Kärnan positiva vibbar

Egmont Kärnan rasade ganska rejält i mina ögon för ett par veckor sedan.

Och efter att ha läst om Migrationsverkets Bamsetidning – med en mycket förenklad och förskönad bild av asylprocessen – så känner jag mig allt mer tveksam till fortsatta Bamseprenumerationer.

Ja, det är bra att informera asylsökande barn om hur processen går till. Serieform kanske är en bra lösning. Men då ska det självklart (ändå) vara sakligt. Inte romantiserande. Och man behöver inte blanda in barnens hjältar.