Tag Archives: barn

Hyllning till mina uppväxande barn

Passa på och njut av barnen när de är små! Den tiden går för snabbt, du kommer att ångra dig om du inte är med dem så mycket du nånsin kan när de är små. Och det är så kort tid de är små!

Saker som det ovanstående har folk sagt/skrivit till mig många gånger när mina barn varit bebisar eller riktigt små barn.

Men nej, jag uppskattade inte bebistiden även om det förstås fanns enstaka gyllene tillfällen. Och nej, jag tycker inte heller det är tråkigt att barnen växer upp.

Tvärtom.

Jag njuter av att se dem växa upp. Skaffa sig egna intressen. Utveckla personlighet och åsikter. Börja ta ansvar och utveckla sina talanger. Jag tycker om att se hur de tankar och principer vi utgått från i vårt föräldraskap, och de värderingar vi har, börjar färga av sig på dem, varit med och format dem – och samtidigt se den där essenssen av deras personlighet ligga där i botten, eller som en kärna, och liksom vara grunden för vem de ÄR. För de är ju sig själva. Vi påverkar förutsättningarna omkring dem – det är det föräldraskapet innebär – och det är en ära och ett ansvar, men i grunden är de sig själva, och det har vi liksom ingen bestämmanderätt över. Vi delar livet och vardagen med dem, men vi äger dem inte, de är sina egna.

Jag njuter av att åttaåringen kommer hem och talar om att han har fått en lapp i skolan som ska skrivas på – han talar om för oss, istället för att vi ska sköta kommunikationen med skolan över hans huvud. (Självklart ligger ansvaret hos oss att kolla sådant, men det är ett tydligt tecken på mognad att han själv kommer ihåg, talar om och ser poängen.) Jag njuter av att han själv kommer ihåg vilka dagar han ska ha gympakläder med sig (även om vi påminner ifall han skulle glömma), och hänger upp dem när han kommer hem från skolan. Han kommer själv ganska ofta ihåg att han ska ta med frukt, att han ska öva på flöjten och göra läsläxan. Och det händer att han frågar om diskmaskinen är körd (det är hans uppgift att plocka ur den), suckar lite lätt men sedan ändå självmant börjar plocka ur den – utan att ens någon behöver be honom.

Han samlar pantburkar på skolgården och på väg till affären och går och pantar, och han beklagar sig över dem som skräpar ner :-) Var och varannan gång jag hämtar honom har han några burkar att ta med till affären.

Och när jag står i köket och syltar och saftar och lägger in, så blir han inspirerad. Han komponerar egna recept som han testar, och skriver sedan upp recepten (även om han tycker det är jobbigt att skriva).

Och fyraåringen, då? Ja, han är också ganska stor :-) För tillfället lider han dock ganska mycket av att vara lillebror. Han vill så gärna vara stor, och han är ju stor, men det finns alltid någon som är större. Han njöt väldeliga när storebror var på sin första övernattning med scouterna i helgen och fyraåringen liksom blev ensambarn för ett dygn. Då känns han också väldigt stor – men sedan kommer storebror hem igen, och då blir det liksom ännu jobbigare än vanligt. Han känner sig liten när storebror finns med, och det slår över och blir katastrof. (Både jag och min man är äldst i barnaskaran – ingen av oss har erfarenhet av att vara yngst – och det gör säkert knappast saken enklare att liksom vara den enda i familjen som vet hur det är att vara minst…) Så det gäller väl att jobba på att hitta tillfällen när han får känna sig stor, och göra saker med honom utan att storebror är med. För han är ju stor han också. Han är ju nästan så stor som storebror var när han blev storebror, och då var han ju verkligen stor. Och det är fyraåringen också.

– Vilken cool frisyr din son fått!

Så sa en annan förälder till mig häromdagen. Det handlade om åttaåringen.

Och visst, utseendefixering är dåligt, och så vidare. Men jag blev väldigt glad.

Åttaåringen är långhårig. Eller ja, det är inte jättelångt, kanske i huvudsak axellångt? ”Frisyren” består enbart i att vi inte klippt honom på länge, för det vill han inte. Det händer enstaka gånger att håret itsätts för vatten och schampo, och då och då även en borste. Men det är allt.

Han trivs med det. Och jag håller med: det är coolt. Dels tycker jag det är snyggt. Men framför allt är det coolt att han har en egen stil. Han har valt hur han vill se ut. För att han vill det. Det är inte så alla de andra ungarna i skolan ser ut, men han är liksom sig själv och trivs med det. Det är coolt.

Varför jag blivit ”programchef” för UR:s Skolministeriet – Hur lär man ut om klimatet?

Dagens uppväxande generation lär sig att ständig konsumtion av nya saker är en självklarhet. Men jordens resurser räcker inte för evigt. Vår förbrukning av fossil energi, som legat lagrad i marken under lång tid, håller på att ändra klimatet.

Vi måste bryta trenden, ändra attityder till konsumtion och öka förståelsen för effekterna av vår livsstil. Därför är det oerhört viktigt att skolan undervisar om klimatet, både i form av traditionell kunskap och i form av attitydövningar.

Ovanstående är min ”programförklaring” som ny ”programchef” för UR-programmet ”Skolministeriet: Hur lär man ut om klimatet?”.

Dagens unga blir överösta med budskap om att konsumera. Reklam är ju förstås den mest uppenbara vägen. Men det handlar också om den bild vi vuxna förmedlar. Som föräldrar, lärare, genom TV och tidningar, och genom den bild våra barn förmedlar till andra barn. Vi förmedlar en bild av att det är viktigt att ha det nyaste. Köpa nytt. Ny teknik. Nya kläder. Nya prylar.

Vi vuxna lever i många fall på ett sätt som inte är hållbart. Förbrukar jordens resurser i en hiskelig hastighet. Och det är detta sätt att leva som våra barn ser och får med sig som ”normalt” och ”vanligt”. Därmed för vi vidare detta ohållbara arv till våra barn.

Därför är det viktigt att skolan kan agera motvikt. Dels behöver våra barn och unga lära sig den teoretiska kunskapen. Vad är energi? Hur utvinner vi energi? Vad får det för konsekvenser? Hur bör vi göra för att undvika problem? Men det handlar också om att diskutera värderingar: Vad är viktigt? Vad är rättvist? Hur vill vi leva?

Självklart är det inte bara skolans uppgift att lära barnen om klimat, och ännu mindre när det gäller värderingar. Men skolan är förstås en stor kunskapsförmedlare. Och eftersom barnen tillbringar en stor del av dagen där, är det ganska naturligt att det även är där man behöver diskutera värderingar och livsstil.

Men nej, självklart är jag inget så fint som programchef, egentligen :-)

UR har alldeles nyligen släppt en massa program fria för vem som helst att titta och lyssna på via nätet. Som en del i lanseringen av detta kan vem som helst gå in och utse sig själv till programchef för ett av programmen.

Varför gör jag då detta? För att jag tycker väldigt bra om UR. UR har alltid funnits där under min uppväxt. De har en vettig inställning till det här med utbildning. De utgår från att barn och unga är kompetenta och intresserade. De tror inte att barnprogram måste vara flamsiga eller puttinuttiga – de vet att kunskap kan förmedlas på ett seriöst sätt utan att vara tråkigt. Jag anser att UR är viktiga. Därför agerar jag gärna som någon sorts ambassadör för UR i stort. Jag vill gärna att många ska upptäcka vilken skatt som just blivit tillgänglig.

Dessutom tycker jag att mitt utvalda program tar upp en viktig fråga.

Och ja, man kan vinna en iPad också, genom att vara ”programchef” och få så många som möjligt att se ens utvalda program. Men nej, det är inte därför jag är med. Dels är jag inte intresserad av att vinna. Jag har en fungerande dator och behöver inget mer i den vägen i nuläget. Jag hoppas priset går till någon som verkligen behöver det. Dels inser jag att mina chanser att få flest ”läsare” (eller vad man ska kalla det) är fruktansvärt små. Många av de som redan tagit på sig rollen som programchefer är ”kändisar” av ett eller annat slag. Bara de faktum att de alls blir programchefer ger publicitet, vilket innebär att många kommer att gå in och titta på deras program.

Men det kvittar. (Även om jag tror att många av dem förmodligen inte alls är de som bäst skulle behöva en iPad ;-)) Det viktiga här är ju faktiskt att både de och jag vill nå ut och tala om just detta: UR har lagt ut en massa bra program så att de finns tillgängliga för oss alla.

Det är coolt :-)

Mer om barn och miljö:

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

”Vi måste börja med baaarnen!”

Barnen, föräldrarna och tiden

Jag har alltså nu en andreklassare och ett fyraårigt dagisbarn.

”Jag fattar det inte!” säger föräldrar till barn omkring mig. ”Det har gått så fort!” och ”Hur kan mitt barn ha hunnit bli en skolunge!”

Jag tycker inte det gått fort, inte alls.

Och jag har inte svårt att fatta att mina barn är så stora. Tvärtom. Jag får med jämna mellanrum påminna mig om att den äldste BARA är åtta år, BARA går i andra klass.

Ännu svårare är det på något sätt att fatta att det är två år tills den andre börjar skolan – ja, alltså, f-klass. Hur ska den lille kunskapssvampen klara sig så länge utan skolan? (Ja, bortsett från att han deklarerat att han aldrig ska gå i skolan, men det tror jag kan hinna ändra sig till dess, inte minst med tanke på att en hel del av kompisarna försvinner till skolan före honom.)

”Varför har du en sådan, mamma?”

Det frågade fyraåringen häromdagen när vi var på stranden – och pekade på min bikini-bh.

Ja, det är ju en rimlig undran :-) Jag förklarade så gott jag kunde, ungefär så här: ”När människor blir vuxna så tycker en del att det är pinsamt att vara naken. Därför tycker många att man ska ha på sig något på snoppen eller snippan när man badar. Och mammor/kvinnor/damer/tanter/flickor får större bröst när de blir vuxna, och då tycker många att man ska ha nåt på sig på brösten också.”

”Pappa har väldigt platta bröst.”

”Precis. Pappor har oftast det. Mammor har oftast lite större bröst än pappor. – Så oftast har jag på mig en sådan när jag badar, men det händer att jag badar utan. Fast olika människor tycker det är olika pinsamt. Förr tyckte många att man skulle ha ungefär shorts och tröja på sig när man badade. Och nuförtiden finns det både människor som tycker att man ska ha kläder på hela kroppen när man badar och folk som badar nakna. – Hur tycker du det känns bäst att vara klädd när man badar?”

”Så som jag har nu.” (Vilket innebar vanliga enkla badbyxor.)

Lego och förpackningarna igen

Minns ni mitt inlägg om Legos förpackningar? Jag klagade på mycket luft i Legos förpackningar, och Lego svarade något märkligt formulerat som i alla fall definitivt måste tolkas som att de inte tyckte att det fanns något som behövde åtgärdas.

Men nu läser jag följande på sidan 20 i Legos Progress Report för 2011:

Smaller boxes meet consumer needs and save CO2 and waste

The Green Box project started as a project to reduce the size of LEGO® boxes to meet demands from retailers and consumers who wanted less packaging material. With it comes the potential to save over 1,000 tonnes of carbon emissions from packaging and over 2,500 tonnes of cardboard waste once it has been fully implemented in 2013.

Throughout 2011, the LEGO Group has been working to develop and test the Green Box project in order to be able to fully implement it globally in 2013. The project focuses on reducing the size of boxes, but as the project developed it became clear that there were obvious environmental benefits too.

Preliminary trials indicate that this project could help save around 1,000 tonnes on carbon emissions from packaging material and over 2,500 tonnes post-consumer waste.

– We can see that by taking box sizes down, we save significantly on volume. This has a positive impact on how much paper we have to buy for packing material, on how many boxes we can stack on pallets and finally, on how many products we can pack in trucks when we distribute, says Carsten Rasmussen, Senior Vice President and General Manager, EU Production.

Calculations of the total carbon emissions regarding the total lifecycle of the packaging materials indicate that the carbon footprint of the packaging materials will be reduced.

As the boxes are smaller, more can be filled into trucks distributing LEGO® products, which in turn means fewer trucks on the roads.

– We have 40,000 product movements every day globally, and with the smaller boxes we can move more with fewer trucks, says Carsten Rasmussen.

In order to improve packaging even more, Carsten Rasmussen and his team are currently testing the plastic bags containing bricks inside the box, known as pre-packs. The tests are looking for ways to reduce the amount of air in the prepack bags, while keeping up the high requirements for product safety.

Less packaging material = less waste

By reducing the amount of packaging material, the amount of post-consumer waste will also be reduced.

– We are extremely happy with these positive effects on our environmental impact. Combined with the fact that we will now also start using FSC-certified material for all wood-based packaging and print, we see this project as a great leap towards creating a positive impact for the future, says Jes Faltum, Director, Sustainability Development, Corporate Affairs.

Den här texten ger ett helt annat intryck än det svar jag fick per mejl. Jag vet int jag, men jag tycker att om man nu faktiskt jobbar med frågan och tycker den är viktig så kan det vara en poäng med att också förmedla detta engagemang till de kunder som faktiskt hör av sig och frågar…?

Smaller boxes meet consumer needs and save CO2 and waste

The Green Box project started as a project to reduce the size of LEGO® boxes to meet demands from retailers and consumers who wanted less packaging material. With it comes the potential to save over 1,000 tonnes of carbon emissions from packaging and over 2,500 tonnes of cardboard waste once it has been fully implemented in 2013.

Throughout 2011, the LEGO Group has been working to develop and test the Green Box project in order to be able to fully implement it globally in 2013. The project focuses on reducing the size of boxes, but as the project developed it became clear that there were obvious environmental benefits too.

Preliminary trials in dicate that this project could help save around 1,000 tonnes on carbon emissions from packag ing material and over 2,500 tonnes post-con sumer waste.

– We can see that by taking box sizes down, we save significantly on volume. This has a positive impact on how much paper we have to buy for packing material, on how many boxes we can stack on pallets and finally, on how many products we can pack in trucks when we distribute, says Carsten Rasmussen, Senior Vice President and General Manager, EU Production.

Calculations of the total carbon emissions regarding the total lifecycle of the packaging materials indicate that the carbon footprint of the packaging mate rials will be reduced.

As the boxes are smaller, more can be filled into trucks distributing LEGO® products, which in turn means fewer trucks on the roads.

– We have 40,000 product movements every day globally, and with the smaller boxes we can move more with fewer trucks, says Carsten Rasmussen.

In order to improve packaging even more, Carsten Rasmussen and his team are currently testing the plastic bags containing bricks inside the box, known as pre-packs. The tests are looking for ways to reduce the amount of air in the prepack bags, while keeping up the high requirements for product safety.

Less packaging material = less waste

By reducing the amount of packaging material, the amount of post-consumer waste will also be reduced.

– We are extremely happy with these positive effects on our environmental impact. Combined with the fact that we will now also start using FSC-certified material for all wood-based packaging and print, we see this project as a great leap towards creating a positive impact for the future, says Jes Faltum, Drector, Sustainability Development, Corporate Affairs.

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn, och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

I Sydsvenskan kan vi läsa om barn och miljöinformation. Kontentan är att vi inte får skrämma upp barnen genom att tala om hur illa det kan bli. Då får de ångest. Därför ska man hålla sig till miljöinformation som inte skrämmer. Som sopsortering,som nämns i ett av sidoreportagen.

Men ärligt talat, sopsortering och skräpa-inte-ner-i-naturen är en väldigt liten del av miljöproblemen. Och en väldigt stor del av våra miljöproblem handlar om livsstil. Konsumtion. Och där är barnen väldigt viktiga.

Många av dagens barn växer upp med att tycka det är självklart med Thailandsresor, nya kläder, prylar och massor med hypermodern teknik. Denna livsstil har enorma negativa konsekvenser för miljön.

Det är skitsvårt att få dagens vuxna (alltså sådana som jag) att släppa på denna bekvämlighet och denna lyxkonsumtion. Och då är vi ändå inte uppvuxna med det! Ännu svårare kommer det att bli att få dagens barn (som vuxit upp med detta) att lära om, om de under hela uppväxten förskonas från insikten om vad deras konsumtion ställer till med. Redan nu orsakar dessa barn stor skada genom att förvänta sig, eller ibland kräva, ständigt nya prylar och resor.

Att det inte är en god idé att förskona barn från all världens elände tills de uppnår en viss ålder bör för övrigt varje tänkande och förnuftig människa kunna inse av sig själv. Och om inte så kan man ju ta det klassiska exemplet med Siddharta Gautama, som senare blev Buddha.

Alltså: berätta för barnen. Förklara! Berätta var naturresurserna kommer ifrån och att de är begränsade. Förklara hur energin som värmer huset och får lamporna att lysa produceras. Förklara varför det är problematiskt att flyga till Thailand eller köra för mycket bil. Och berätta också hur man kan göra för att det ska bli bättre.

Barn är inte dumma. Och att man förklarar behöver inte ge dem ångest. Hur mycket ångest de får beror på hur man säger det. Men jag tror att en minst lika bidragande orsak till ångesten är insikten om att vuxenvärlden verkar blunda för problemen och vilja sopa dem under mattan. Att vuxenvärlden ser vad som behöver göras men ändå inte gör det. (Av själviska skäl. Och då skjuter vi problemen framför oss, vilket innebär att det blir barnen som en dag blir vuxna och måste ta hand om problemen – som då hunnit bli mycket större.) Inte konstigt att de får ångest av vuxnas handlingsförlamning liksom.

I en av sidoartiklarna (på samma uppslag i papperstidningen; jag hittar den inte på nätet) sägs också något i stil med att det väntar ju inget Armageddon under barnens livstid.

Det skulle jag vilja protestera mot. Om utvecklingen fortsätter i den riktning den går nu… om inte människan mycket snart minskar utsläppen av klimatgaser mycket kraftfullt, så kommer vi att passera ”tipping points”. Och då kommer definitivt under våra barns livstid att få ett klimat på jorden som skiljer sig drastiskt från det vi varit vana vid. Om vi fortsätter att använda kemikalier på det sätt vi gör nu och med samma ökningstrend som hittills, så kommer väldigt många människor att drabbas av kemikalierelaterade sjukdomar, och väldigt många kommer att ha svårt att få barn. Om bina fortsätter att dö och vi fortsätter att förstöra åkermarken så kommer vi att få problem att ordna mat. Vi kommer att ha problem med dricksvatten och brist på råvaror för tillverkning av viktig teknik. Och så vidare.

Jag och min generation kommer kanske undan att uppleva hur illa det blir. Men risken är stor att det hinner bli ganska rejält otrevligt under våra barns livstid. Om vi inte ser till att ändra utvecklingen NU.

Miljö är inte nåt fluff och flum som man kan bortse ifrån. Att förklara för barnen är inte frågan om att i onödan tynga dem med saker de inte behöver bry sig om. Det är att förklara livets förutsättningar för dem. Att inte prata med dem om miljö för att det är besvärligt är lika vettigt som att inte prata med dem om annat som kan kännas besvärligt. Ska vi vänta med att prata sex, alkohol, mobbing, sjukdomar, svält, hemlöshet och allt annat också tills de blivit vuxna?

Då kommer vi aldrig längre än till sopsorteringen. Och där står vi och stampar efter tjugo år…

Men nej, jag tror inte att barnen ska lösa alla våra miljöproblem eller att vi ska lasta över allt på dem. Det är vi vuxnas ansvar. Och en del av det ansvaret är att ge barnen vettiga värderingar. Vi måste också förklara för dem varför vi gör som vi gör. Motivera varför vi låter bli flygresan, varför vi lagar det gamla istället för att köpa nytt (fastän det är så billigt att köpa nytt) och varför vi försöker äta mindre kött. Om vi inte förklarar, hur ska de då kunna fatta? Om vi inte berättar om de problem människan orsakar, hur ska de då kunna fatta att det här är viktigt?

Och samma problem gäller också med vuxna. Vuxna måste också få det förklarat för sig. Vuxna är ju också människor! Och alla människor, både barn och vuxna, måste få saker förklarat på ett seriöst sätt, på en nivå som passar dem.

Skiljelinjen mellan att skrämma upp och bara informera är ibland hårfin. Och det avgörande är ofta huruvida man får känslan av att det som behöver göras är något som står i ens makt att råda över. Man behöver känna att man har verktygen att göra skillnad, annars får man ångest. Men man behöver också veta att det är viktigt att göra skillnad. Fattar man inte att det är allvar och viktigt så kan man ju lika gärna låta bli, eller hur?

Bara för att man blivit förälder ska man plötsligt bli übersocial

Jag är som person inte extremt social. Eller ja… Jag gillar att ha folk omkring mig ibland. Jag gillar att det finns kontaktytor, möjlighet till kontakt när jag känner behovet och vill. Och ibland kan jag tycka det är skitkul mwed stora fester och massor med folk.

Men jag har ett oerhört stort behov av att vara själv en del av tiden. Rå mig själv, styra själv, göra saker själv, vara för mig själv. Självständig. Ensamvarg.

Det betraktas generellt som lite konstigt, lite märkligt och udda. Men ändå okej. Sån kan man vara, liksom. Folk är olika, det får man vara. Och så vidare.

Men så får man barn. Och DÅ plötsligt är det inte okej längre. Plötsligt är man placerad i facket FÖRÄLDER. Och alla föräldrar är, eller ska vara likadana. Passa in i mallen. Visst, man kan ha lite olika klädsmak och heja på olika fotbollslag, men i övrigt ska man vara lika. Till exempel ska man plötsligt älska att vara social.

Ja, dels då social med andra föräldrar. Fika, gå barnvagnspromenader, gå på föräldraträffar, babysim…

Men det värsta kravet kommer från bebisen (inte minst genom att omgivningen anser sig ha rätt att ställa krav å bebisens vägnar). För efter månader av ansträngning för både kropp och psyke när man inte kunnat vara sig själv (ja, jag snackar graviditet), så står man plötsligt där med ett knyte som kräver ens fulla närvaro i varje ögonblick.

Eller ja, det gjorde i alla fall jag. Min första hade som bebis ett extremt socialt behov. Han krävde min närhet och mitt engagemang precis hela tiden. De flesta bebisar har behov av närhet, men en hel del bebisar sover mer än min gjorde och är nöjda i alla fall korta stunder på egen hand – på en filt eller liggandes i en vagn medan mamma eller pappa kör vagnen.

Våra behov kom alldeles på tvärs. Jag, som redan normalt har ett stort behov av det som kallas egentid (eller ja, det är ju först när man blivit förälder det kallas det. Innan dess är det bara vanlig tid), hade efter graviditeten ett uppdämt behov av att få vara mig själv. Han hade ett stort behov av att vara nära och av att jag skulle roa honom, att det skulle hända något hela tiden. (Det är bara att inse: det är hans personlighet. Han har fortfarande ett väldigt behov av att vara tillsammans med någon, och fortfarande ett väldigt behov av att det ska hända saker hela tiden, annars blir han uttråkad, klättrar på väggarna, börjar göra ljud och så vidare.)

Det är förstås inget konstigt att en bebis har närhetsbehov, och även om min bebis behövde det mer än genomsnittligt, så är det självklart inget snack om att det var jag som måste anpassa mig och ta hänsyn till hans behov mer än mina (men ändå försöka hitta sätt att ta hand även om mig).

Men se DET är inte accepterat. För nu hade jag ju blivit FÖRÄLDER. Och alldeles oavsett mina tidigare behov, så måste jag ju inse att nu, som FÖRÄLDER, så var det min plikt att älska att umgås med min bebis. Från det ögonblick jag blev förälder måste jag, som genom ett trollslag, vilja vara med min bebis dygnet runt, vecka efter vecka och aldrig tröttna på det. Att tycka annorlunda som förälder är att vara konstig på ett felaktigt och otillåtet sätt. Att känna behov av egentid var att vara bortskämd, inte ha fattat vad det innebär att vara förälder, ja rentav att vara olämplig som förälder.

…när det ju som sagt var var en fråga om personlighetsskillnadskrock, som höll på att ta knäcken på mig. Och det har tagit mig ungefär ändå tills nu att komma på det. För det är inte så lätt att tänka klart när en hel värld talar om att an är fel, fel, fel och att man helt enkelt inte alls får känna så.

Barn som inte går att väcka på morgonen

Då och då hör man människor beklaga sig över att människor som har barn inte kan passa tider. Senast häromdagen hörde jag på radio någon säga ungefär så här:

Jag tycker väldigt illa om när någon kommer sent till ett möte och skyller på att det tog tid att komma till dagis och lämna barn. Barnet är fem år. Har man haft barn i fem år så har man haft tid att lära sig att det tar tid och att man måste gå upp tidigare på morgnarna.

Ja… eller nej. Visst har man haft tid på sig att inse att morgnar med barn ofta är stökiga och stressiga. Men det är inte så enkelt som att bara gå upp tidigare på morgnarna.

Våra barn är nästan omöjliga att väcka före en viss tid på morgonen. Innan de nått en viss punkt i sömncykeln så kan man göra i princip allt som står ens makt utan att de vaknar. Eller, sjuåringen är inte helt omöjlig, men fruktansvärt ovillig, och man måste ofta stå bredvid och motivera i fem-tio minuter innan man ens får honom ur sängen, och annars somnar han bara om.

Treåringen biter inget på. Man kan tända starka lampor ovanför huvudet på honom, sjunga hemska sånger, prata med honom, lyfta upp honom, kittla honom – inget funkar. Han sover. Det är i princip slöseri med tid. Det effektivaste är ibland att strunta i det och gå därifrån. En kvart senare kommer han ofta lommandes nerför trappan. Då är det egentligen rätt tajt om tid att hinna allt som behöver hinnas – men oddsen är inte sämre att lyckas än om vi fortsatt väckningsprocessen.

Att vara förälder är att ständigt nedprioritera sig själv. Hur väl man än planerar så BLIR det stressigt på morgnarna. Finns det tid för det så kommer det att bli konflikter. Finns det inte tid för det så blir det också konflikter. Och har man tider att passa (och det har vi förstås; tågen går när de går – även om det inte alltid är enligt tidtabell så är det ändå det man måste utgå ifrån) så får man prioritera ned sig själv. Barnen som ska iväg till skola och dagis måste ha med sig allt som ska med: mössor, jackor, regnkläder, gympakläder och allt vad det är. Det innebär ibland att vi vuxna knappt hinner äta frukost. Och jag har mången gång svurit för mig själv över att jag inte hunnit få med en varm tröja eller glömt mössa eller regnjacka. Lunchportioner står ofta kvar i kylen. Och det där kuvertet till försäkringskassan som skulle postas hänger ofta kvar vid dörren. Mitt hår blir inte alltid borstat. (Det är fascinerande det här med att läsa om andra människor som diskuterar hur mycket tid de ägnar åt sitt utseende på morgnarna. Utseende, vad är det? Är det där vita kladdet från tandkrämen som ibland sitter runt munnen när jag kommer till jobbet?)

Slumpvisa nedslag ur livet

På vår stationära dator har vi en skärmsläckare som plockar slumpmässiga bilder bland alla bilder vi har i datorn.

Det är stundtals mycket spännande. Man har gått ifrån datorn en stund, kommer tillbaka, och drabbas av en bild man inte alls kan placera. Tio sekunder är den borta, ersatt av något helt annat, från ett helt annat år och en helt annan plats.

Vi har många bilder. Inte minst har vi många dokumentationsbilder från renovering, på konstiga vinklar och vrår, hur det såg innan och under och efter vår insats. Översiktsbilder och närbilder och pyttedetaljer.

Dessutom har vi två barn som vid varje given ålder är väldigt lika varandra (utseendemässigt). Det behövs de där detlajerna runtikring för att på en slumpmässigt vald bild kunna avgöra vilket barn det är: årstid, kanske kläder, kanske omgivande människor – och så vad vi höll på att renovera.