I Sydsvenskan kan vi läsa om barn och miljöinformation. Kontentan är att vi inte får skrämma upp barnen genom att tala om hur illa det kan bli. Då får de ångest. Därför ska man hålla sig till miljöinformation som inte skrämmer. Som sopsortering,som nämns i ett av sidoreportagen.

Men ärligt talat, sopsortering och skräpa-inte-ner-i-naturen är en väldigt liten del av miljöproblemen. Och en väldigt stor del av våra miljöproblem handlar om livsstil. Konsumtion. Och där är barnen väldigt viktiga.

Många av dagens barn växer upp med att tycka det är självklart med Thailandsresor, nya kläder, prylar och massor med hypermodern teknik. Denna livsstil har enorma negativa konsekvenser för miljön.

Det är skitsvårt att få dagens vuxna (alltså sådana som jag) att släppa på denna bekvämlighet och denna lyxkonsumtion. Och då är vi ändå inte uppvuxna med det! Ännu svårare kommer det att bli att få dagens barn (som vuxit upp med detta) att lära om, om de under hela uppväxten förskonas från insikten om vad deras konsumtion ställer till med. Redan nu orsakar dessa barn stor skada genom att förvänta sig, eller ibland kräva, ständigt nya prylar och resor.

Att det inte är en god idé att förskona barn från all världens elände tills de uppnår en viss ålder bör för övrigt varje tänkande och förnuftig människa kunna inse av sig själv. Och om inte så kan man ju ta det klassiska exemplet med Siddharta Gautama, som senare blev Buddha.

Alltså: berätta för barnen. Förklara! Berätta var naturresurserna kommer ifrån och att de är begränsade. Förklara hur energin som värmer huset och får lamporna att lysa produceras. Förklara varför det är problematiskt att flyga till Thailand eller köra för mycket bil. Och berätta också hur man kan göra för att det ska bli bättre.

Barn är inte dumma. Och att man förklarar behöver inte ge dem ångest. Hur mycket ångest de får beror på hur man säger det. Men jag tror att en minst lika bidragande orsak till ångesten är insikten om att vuxenvärlden verkar blunda för problemen och vilja sopa dem under mattan. Att vuxenvärlden ser vad som behöver göras men ändå inte gör det. (Av själviska skäl. Och då skjuter vi problemen framför oss, vilket innebär att det blir barnen som en dag blir vuxna och måste ta hand om problemen – som då hunnit bli mycket större.) Inte konstigt att de får ångest av vuxnas handlingsförlamning liksom.

I en av sidoartiklarna (på samma uppslag i papperstidningen; jag hittar den inte på nätet) sägs också något i stil med att det väntar ju inget Armageddon under barnens livstid.

Det skulle jag vilja protestera mot. Om utvecklingen fortsätter i den riktning den går nu… om inte människan mycket snart minskar utsläppen av klimatgaser mycket kraftfullt, så kommer vi att passera ”tipping points”. Och då kommer definitivt under våra barns livstid att få ett klimat på jorden som skiljer sig drastiskt från det vi varit vana vid. Om vi fortsätter att använda kemikalier på det sätt vi gör nu och med samma ökningstrend som hittills, så kommer väldigt många människor att drabbas av kemikalierelaterade sjukdomar, och väldigt många kommer att ha svårt att få barn. Om bina fortsätter att dö och vi fortsätter att förstöra åkermarken så kommer vi att få problem att ordna mat. Vi kommer att ha problem med dricksvatten och brist på råvaror för tillverkning av viktig teknik. Och så vidare.

Jag och min generation kommer kanske undan att uppleva hur illa det blir. Men risken är stor att det hinner bli ganska rejält otrevligt under våra barns livstid. Om vi inte ser till att ändra utvecklingen NU.

Miljö är inte nåt fluff och flum som man kan bortse ifrån. Att förklara för barnen är inte frågan om att i onödan tynga dem med saker de inte behöver bry sig om. Det är att förklara livets förutsättningar för dem. Att inte prata med dem om miljö för att det är besvärligt är lika vettigt som att inte prata med dem om annat som kan kännas besvärligt. Ska vi vänta med att prata sex, alkohol, mobbing, sjukdomar, svält, hemlöshet och allt annat också tills de blivit vuxna?

Då kommer vi aldrig längre än till sopsorteringen. Och där står vi och stampar efter tjugo år…

Men nej, jag tror inte att barnen ska lösa alla våra miljöproblem eller att vi ska lasta över allt på dem. Det är vi vuxnas ansvar. Och en del av det ansvaret är att ge barnen vettiga värderingar. Vi måste också förklara för dem varför vi gör som vi gör. Motivera varför vi låter bli flygresan, varför vi lagar det gamla istället för att köpa nytt (fastän det är så billigt att köpa nytt) och varför vi försöker äta mindre kött. Om vi inte förklarar, hur ska de då kunna fatta? Om vi inte berättar om de problem människan orsakar, hur ska de då kunna fatta att det här är viktigt?

Och samma problem gäller också med vuxna. Vuxna måste också få det förklarat för sig. Vuxna är ju också människor! Och alla människor, både barn och vuxna, måste få saker förklarat på ett seriöst sätt, på en nivå som passar dem.

Skiljelinjen mellan att skrämma upp och bara informera är ibland hårfin. Och det avgörande är ofta huruvida man får känslan av att det som behöver göras är något som står i ens makt att råda över. Man behöver känna att man har verktygen att göra skillnad, annars får man ångest. Men man behöver också veta att det är viktigt att göra skillnad. Fattar man inte att det är allvar och viktigt så kan man ju lika gärna låta bli, eller hur?