Tag Archives: barn och miljö

Kväva med kärlek och prylar

Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.

Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.

Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.

De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.

De har så många saker att det inte finns plats att leka på.

De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.

Mamma frågar ofta när hon ringer ”Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta ”inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.

Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)

De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.

Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.

Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!

Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.

Men inga fler prylar.

Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.

Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.

Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig ”funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?

Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.

”Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.

Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.

Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?

Nej, jag skrämmer inte mina barn om klimatet

Jag sitter inte och målar upp skräckscenarion om framtiden. Det finns inget behov av att göra det.

Jag lär dem att leva rätt. Talar om hur man bör göra och säger att det är för att det är bättre för klimatet och miljön. Vid behov förklarar jag, så detaljerat det behövs för stunden, hur saker hänger samman, om varför det ena är bättre än det andra och så vidare.

Jag lär dem att det är bra att äta vegetariskt ibland. Att man inte ska köra bil i onödan. Att det är bra att laga kläder. Att man inte ska köpa för mycket saker, och att det är bättre att köpa några få riktigt bra saker. Och så vidare. Det är inget skrämmande med det. Och inget kontroversiellt heller, annat än för inbitna konsumtionsfanatiker. (Isåfall är det nog mer skrämmande att jag säger att jag inte köper vanliga vindruvor för att det kan finnas gift kvar på dem. Men det är ju tyvärr sant, och det går liksom inte att säga på något annat sätt utan att ljuga.)

Men, ärligt talat, det är ett fasligt klemande med barn nuförtiden. Man får inte skrämma dem överhuvudtaget. Och visst, man ska inte skrämma upp dem i onödan, men man kan inte heller gå omkring och låtsas som att allting är bra. Självklart ska man anpassa efter barnens ålder, men sakta men säkert måste man trots allt ge dem insikten om att det finns en massa dåligheter i världen. Krig, svält och lidande. Att på längre sikt dölja det för barnen är inte alls ett bra föräldraskap.

Mina barn skräms av sådant som de hör om som händer nu, sånt som är farligt i stunden. Nedbrända hus eller jordbävningar eller barn som far illa. Inte av att världen kan komma att förändras när de blir äldre; det är fortfarande alldeles för abstrakt för dem.

Men jag skickar med dem värderingar och levnadssätt. De lär sig hur man gör och varför av oss föräldrar (och av andra). Som förälder påverkar man självklart vad som blir självklarheter i barnens ”värld”. Och det är lättare att lära rätt från början än att lära om.

Dessutom har man som förälder ibland den fördelen att man inte alls behöver förklara eller motivera; ibland är man helt enkelt bara den som styr vad som fins att tillgå i hemmet ;-)

Ja, jag har skrivit om ungefär det här tidigare också, till exempel:

Om vi inte lär barnen…

Vem ska berätta om de giftiga popcornen?

Det var under kalaset i lördags. Jag stod och gjorde popcorn i en gryta på spisen.

En av tjejerna passerade köket på väg från toaletten. Hon frågade: ”Gör ni era popcorn så där?”

”Ja”, svarade jag.

”Vi brukar göra i micron”, sa hon.

Vad skulle jag säga? Jag ville förstås säga sanningen: det gör inte vi, för det finns otrevliga gifter i micropoppåsarna. (Perfluorerade ämnen, som omvandlas till PFOA vid uppvärmning. Samma skit som i Gore-Tex och teflon. Bioackumulerande grejer som vi typ aldrig blir av med eftersom de inte bryts ner. Minskar förmodligen möjligheten att få barn och kan eventuellt leda till cancer. Och så vidare.)

Jag tycker ju att det är hennes rätt att veta. Men samtidigt känner jag att det inte är min sak att vara den som berättar. Det är inte vettigt att jag ska stå där på ett kalas och berätta hemska saker för henne, skrämma upp henne. Så det gör jag inte.

Och samtidigt tycker jag ju det är hennes rätt att veta. Och förmodligen har hennes föräldrar inte en aning. För de flesta har ju inte det. Och om ingen berättar för dem så får de aldrig veta.

Och man ska ta tillfället i akt och passa på när det kommer ett naturligt tillfälle, för då når man lättare in – väl?

Så… hur gör man? Vems är ansvaret att berätta för vem? Vad borde jag gjort?

Nej, jag tror inte att barn leder till mer konsumtion, bara annorlunda konsumtion

Ni som har barn ska ju inte säga något. Vraje barn innebär ju mer prylar, mer konsumtion av alla de slag. Det bästa för miljön är att inte skaffa några barn!

Generellt sett så har ju inte människor med barn mer pengar än de utan barn. Snarast tvärtom, eftersom många föräldrar går ner i arbetstid, och till det kommer utgifter för barnomsorg. Visst, vi får barnbidrag, men det är trots allt betydligt mindre än de kostnader och inkomstminskningar som ovanstående ger.

Det innebär alltså mindre pengar i månaden, men fler personer det ska räcka till. Och det som pengarna går till i första hand är förstås ”det nödvändiga” – mat och kläder.

Sammantaget innebär det, för de allra flesta barnfamiljer, mindre pengar kvar till ”lyxkonsumtion”. Alltså dels prylar, dels resor. Spontant skulle jag tro att vuxna utan barn reser betydligt mer (många flygresor) än vuxna med barn – helt enkelt för att de utan barn har mer pengar att resa för.

Så ja, att ha barn innebär självklart att man skaffar saker som behövs när man har barn. Men det betyder inte nödvändigtvis att man skaffar fler saker, bara andra saker än man skulle skaffat utan barn.

Och ja, man lever ett annorlunda liv med barn än utan, men det betyder inte att man påverkar klimatet mer än de utan barn.

Och: ovanstående är förstås väldigt generaliserat. Det är förstås gigantisk skillnad inom både gruppen ”föräldrar” och inom gruppen ”ickeföräldrar”. Dessutom är ju det här min egen analys. Tipsa mig gärna om någon har undersökt det här ”på riktigt”.

Läs även det här inlägget.

Är det bara för föräldrar? Och är inte ”vrål” ett dåligt ordval?

– Varför kallar ni det föräldravrålet – riktar ni er bara till föräldrar, och i så fall varför?

Nej, vi riktar oss absolut inte bara till föräldrar. Vi som startade det här uppropet är föräldrar, och i föräldraskapet ligger bland annat att ta ansvar för sina barns framtid. Men mycket av det som påverkar våra barns framtid i grunden beslutas på en helt annan nivå. Där tar vi avstamp: i ansvaret för dem som ännu inte kan vara med och påverka.

Men alla som bryr sig om ett eller flera eller alla barn kan vara med i Föräldravrålet – mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder, kusiner, lärare, vänner, etc.

– Jag tycker det är att utnyttja barnen att använda dem till era egna ändamål. Och det låter som att ni spelar på någon sorts sentimentaliet. Föräldrar är ju bara helt vanliga människor, och barn också. Om ni är upprörda över att det görs för lite för klimatet så kan ni väl ryta till på egen hand?

Många resonerar som så att de inte behöver bry sig om att klimatet förändras. Att när problemen börjar bli riktigt allvarliga så är de redan döda. Därför behöver vi koppla till dem som ska leva här då. Att vi som lever och är vuxna och kan göra något nu måste ta ansvar, eftersom vad vi gör nu påverkar de som kommer efter oss. Vårt handlande nu får konsekvenser. För att vi ska förstå de konsekvenserna behöver vi se på dem som ska leva med konsekvenserna. Om dessa är personer vi verkligen bryr oss om – som våra barn, barnbarn, syskonbarn eller grannens älskade ungar – så blir det tydligare.

Många gånger är det svårt med de långa perspektiven. Man vill det bästa för sina barn, och det är lätt hänt att man tror att det bästa för dem är att få många fina julklappar (”Ge dom vad dom vill ha!”) och fina barndomsminnen från semestrar långt borta. Därför kan man behöva påminna sig om att om vi ska göra det bästa för dem vi älskar så måste vi se på vilka konsekvenserna vårt handlande har om 20, 40 och ännu fler år. Sett i det perspektivet är det bättre att hålla nere på resor och presenter. Och även i det korta perspektivet är inte detta ett dåligt alternativ. (Hur länge är barnen egentligen glada åt de där svindyra leksakerna?)

Och ja, man kan tycka att det här borde vara ett självklart perspektiv, att alla alltid borde ta hänsyn till framtida generationer och långsiktiga konsekvenser i alla beslut. (Som någon nånstans sa, man ska alltid väga in konsekvenserna för sju generationer framåt.) Men uppenbarligen är det inte självklart för så många.

– Varför kallar ni det Föräldravrålet? Vad då vrål – det var väl inget lyckat och genomtänkt ordval? Gick det för snabbt, eller?

Klimatfrågan är inget nytt. Det här har stötts och blötts på olika sätt, i olika instanser på alla möjliga nivåer, länge och väl. Bland annat politiskt, både nationellt och internationellt. De vanliga vägarna har använts: diskutera, informera, etc. Resultatet hittills är nedslående – det händer helt enkelt alldeles för lite. Senast nu i Doha, till exempel.

En förälder vars barn faktiskt är hotat nöjer sig inte med att förhandla artigt och trevligt. En förälder vars barn faktiskt är hotat vrålar, från magtrakten.

”Det mest ansvarsfulla man kan göra för klimatet, är att inte skaffa några barn!”

Ja, självklart har jag som förälder funderat kring vilken miljöpåverkan det innebär att skaffa barn. Och jag håller inte med om ovanstående.

För det första: om alla som bryr sig om miljön låter bli att skaffa barn, och alla som skiter i miljön skaffar barn, då kommer vi framöver att ha en värld med bara barn som vuxit upp med föräldrar som skiter i miljön. Barn som därmed fått en viss typ av vanor och värderingar. Och då är oddsen ännu sämre att ”rädda världen”.

Därför ser jag tvärtom som bra att även vi som bryr oss skaffar barn, men lär dem en bra och vettig livsstil, vettiga värderingar, och ger dem den kunskap och de verktyg de behöver både för att kunna förändra världen och för att kunna leva under de förutsättningar som behövs.

För det andra: om vi lever klokt och långsiktigt hållbart, med en livsstil som inte tär alltför mycket på jordens resurser, så räcker faktiskt jorden för alla de människor som lever här idag. Det går.

Borde jag då alltså ha avstått från att skaffa barn för att det finns människor som valt att utnyttja betydligt större del än deras rättmätiga? Jag borde låtit bli att skaffa barn för att det finns folk som anser att de får lov att göra som de vill? Nä. Självklart inte. Möjligen kan jag förstå att man vill avstå från att skaffa barn just för att man inte vill att barnen ska behöva leva i den värld vi skapar, men det är en annan sorts val.

Sedan är det väldigt märkligt att tro att vi som engagerar oss i sånt som klimatet inte skulle ha tänkt i dessa banor tidigare – att det skulle komma som nån sån där blixt från klarblå himmel.  Tvärtom tror jag att många av oss funderar väldigt mycket runt sånt här.

Rädda klimatet! Offra inte våra barn!

Jag är arg. Klimatet förändras. Ja, det händer nu. Det är inget som kanske händer i en fjärran framtid, det är något som har börjat hända redan nu.

Om vi ska kunna hindra att det blir riktigt katastrofalt för våra barn så måste det till stora förändringar NU. Genast. Det krävs ett antal stora, viktiga och svåra beslut NU. Klimatproblemen måste prioriteras högst av allt.

Men politikerna tar inte de beslut som behövs. De skyller på att politiker i andra länder inte gör det. Tycker någon annan borde gå före. Tycker det är för dyrt.

Alla experter säger att det är mycket mycket dyrare att låta bli!

Och det är våra barn ni offrar när ni inte visar mod och inte vågar låta det kosta lite.

Det gör mig frustrerad. Jag känner mig maktlös, för även om jag gör en massa – äter mindre kött, åker tåg istället för bil, köper mindre nytt, och så vidare – så räcker inte det. Det behövs mycket mer. Det gör mig ledsen att de som har möjligheten att ta de viktiga besluten inte gör det.

Men det gör mig också arg. Och arg är en bra känsla, för den kan leda till något konstruktivt.

Och jag är inte ensam om att vara arg. Vi är många föräldrar som är arga. Och mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, lärare och förskollärare, faddrar och goda grannar och vuxna vänner till barn. Vi är många som bryr oss om våra barns framtid.

Därför startar nu Föräldravrålet.

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa.

Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Är du också arg? Eller frustrerad, eller mest ledsen? Vill du också tala om för politikerna att nu, nu är det dags att göra något?

Kliv ur maktlösheten. Skriv på uppropet på www.foraldravralet.se

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa. Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

När och hur det började (om miljöengagemang)

Jag ”upptäckte” miljöfrågor på högstadiet. I åttan, har jag för mig – men det är jag inte helt säker på; det kan ha varit redan i sjuan. Jag började högstadiet 1988, så det är ju inte otänkbart att mina första tankar i ämnet kom då. Men som jag minns det var det i åttan som vi lärde oss om alla de stora miljöproblemen. Försurning. Övergödning. Ozonskiktet. Växthuseffekten. Grundläggande naturvetenskaplig genomgång av hur saker hängde samman, av biologiläraren. Jag minns det som förklarande OH-bilder ritade med de klassiska färgerna rött, grönt, blått och svart :-) Vi fick till och med göra den klassiska rymdövningen (”Tänk er att ni ska färdas med ett rymdskepp i flera tusen år!”) – fast den tog jag nog inte riktigt till mig den fulla poängen av just då :-)

Där och då grundlades i alla fall mitt intresse. Sedan dess har det varit självklart att bry sig om miljön. Att försöka göra det som är minst skadligt för miljön. Sedan någon gång i den vevan har det varit självklart för mig att leta miljömärkta produkter.

I början av 1990-talet upprördes jag över att stadens återvinningscentral inte tog emot plast. Den godaste, populäraste mjölken såldes i plastdunkar, men förpackningarna gick inte att lämna till återvinning.

Ibland känns det som att vi inte kommit mycket längre än så. Som att vi fortfarande står och stampar med att få folk att begripa det här med återvinning.

Och när ”resten av världen” (eller, media och allmänhet i Sverige i alla fall) ”upptäckte” klimatförändringsproblematiken nångång runt 2006-2007 (eller när var det?) så fattade jag inget: Ja, det där är jätteviktigt, men snälla nån, det KAN inte vara nytt för er? Ni måste ju också ha lärt er det i skolan? Och läst och hört om det på annat håll? Eller var har ni gömt er i alla år innan?

Samtidigt känns det ibland märkligt åt andra hållet när jag läser om personer som ”väckts” i sitt miljöengagemang för sisådär fem-sex eller kanske tio år sedan. För de verkar ha hunnit så mycket längre, tagit det fler nivåer, på den korta tiden. Är det kanske jag som står och stampar och inte kommer någon vart? Jag som inte tar det tillräckligt allvarligt?

Fast jag vet ju att det är som med så mycket annat. Det går i vågor.

För övrigt så fick jag höra ofta då i min ungdom typ att det går över. När jag ifrågasatte de vuxna, deras levnadsvanor och val, ur miljöhänseende, så fick jag höra att jaja, så tycker du nu när du är ung, men du kommer att tänka annorlunda när du blir vuxen. Då blir du bekväm, och då får du andra prioriteringar och inser att det där inte är allt. ”Det går över.”

Det gjorde det inte. Det har som sagt var gått i vågor. Perioder när jag inte orkat på grund av studier, eller hur jag mått, eller för att jag haft riktigt små barn. Men när man kommer tillbaka upp ur det där så finns miljöengagemanget kvar.

Och insikten har fördjupats hos mig. Det har liksom sjunkit in, på en annan nivå, att det inte bara handlar om miljömärkningar eller val mellan alternativ 1 och 2, utan att det handlar om grundläggande förutsättningar, både vad gäller fysikaliska system för jorden och principer för hur vi lever. Svårt att uttrycka kortfattat i ord, men stort. Den insikten hade jag inte för tjugo år sedan.

Därför ser mitt miljöengagemang trots allt annorlunda ut nu än då. Det handlar inte bara om att köpa miljömärkt utan att se till att inte behöva köpa mer än nödvändigt.

Skolan måste lära barnen veta HUT! (Hållbar utveckling, alltså)

Det pratas ibland om att skolan har en viktig roll i att lära barnen om miljöfrågor. Det håller jag helt med om (och jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att förklara för barnen). Men det är viktigt att komma ihåg att hållbar utveckling i skolan inte bara handlar om att lära ut de teoretiska resonemangen, de kemiska, fysikaliska och biologiska orsakerna till miljöproblemen eller för den delen att lära barnen de klassiska lösningarna (res med tåg, släck efter dig och ät ekologisk mat, typ) att rabbla utantill som gamla historiska årtal. Kunskapen är viktig som bakgrund. Men för att få riktig effekt så behöver barnen också lära sig vad det konkret innebär i vardagen (det gäller förstås vuxna också) och göra. Praktiska färdigheter. Mycket handlar ju om att ändra vanor, och när det gäller barnen kanske man kan hindra dem från att skaffa sig alltför många miljödåliga vanor eller i alla fall bryta dem innan de fastnat för hårt.

Det handlar om praktiskt kunnande i slöjden. Att kunna laga saker som går sönder – kläder, möbler och så vidare. Men också kunna skapa och tillverka av det som blir över. Av ett antal restlappar av tyg kan man sy en barnklänning. Av ett gammalt lakan en skjorta. Gamla utslitna jeans ger lappar till att laga andra jeans. Men då krävs att man 1. tänker tanken och 2. vet hur man ska göra och 3. har provat något liknande och därför vågar prova. Med lite kunskap kan man våga sig på att piffa till gamla saker som loppisfynd och liknande så att de istället blir kul och förnyande. Byxlappar kan få en kul form, ett hål i kappan kan lagas med ett snyggt broderi, och t-shirten som börjat bli sjaskig i färgen kan färgas om. Den som skaffat sig syvana kan sy egna personliga tygkassar att ha med till mataffären istället för att köpa plastkassar.

(Över huvud taget behöver den kreativa verksamheten inom skolan bli mer inriktad på saker som faktiskt kan ha någon funktion. Eller i alla fall komma ifrån massproducerandet. Som det är nu kommer barnen hem med oändliga mängder saker som måste sparas till tidens ände under en konstant dammsamlande. Fram för mer kreativitet där man samtidigt försöker tillverka saker som fyller någon sorts funktion! Det ger dessutom en annan sorts stolthet.)

De behöver plocka isär saker, se hur de är byggda, hur de fungerar, och också prata om hur de olika delarna tillverkats, och vilken påverkan de haft på miljön när de tillverkades och vilken påverkan de kommer att ha när de till slut blir avfall. De kan testa att bygga solpaneler och titta på att man själv kan producera el till cyellyset med en dynamo. Och skolan kan ordna bytardagar där barnen själva kan byta bort leksaker och annat de tröttnat på (för säkerhets skull förankrat med föräldrarna, antar jag…)

I hemkunskapen behöver de lära sig att laga god klimatsmart mat. Det är bara om man känner sig bekväm med de kloka råvarorna som man ger sig på att laga dem (eller, det gäller åtminstone för många). Det man är van att laga lagar man. Om man lärt sig laga god vegetarisk mat och vant sig vid vegetarisk mat som en normal företeelse ökar sannolikheten att man också äter det ibland. Bara det faktum att man själv har lagat maten ger en stolthet som kan få en att våga smaka saker man annars aldrig skulle våga eller gå med på. De behöver lära sig resurshushållning: att ta tillvara alla delar av ett djur, koka buljong, etc. De behöver lära sig att tacokrydda inte är ett färdigt pulver som växer i färdiga påsar utan något man kan blanda själv av riktiga kryddor. Och det är jättebra om de dessutom kan få prova på att odla en del grönsaker själva i skolans regi.

Eleverna kan ägna sig åt ”grävande journalistik” (kanske som ett samarbete mellan svenska och SO-ämnen?) och fråga i affären var maten kommer ifrån och hur den transporterats dit, eller ha veckovis ansvar för att se till att lampor släcks och dörrar inte står öppna för länge.

Det finns helt enkelt möjlighet till ungefär hur mycket hållbart lärande som helst i skolan :-)

Det handlar om attityder och värderingar. Det kan bli hippt och coolt med lagade kläder och begagnade prylar, även bland barnen. Barnen behöver lära sig att värdera att någon lagt ner arbete på en sak istället för att det ska handla om nyaste och flesta prylarna. Där har skolan deifinitivt en viktig roll, både i att bemöta jämförelser och kommentarer i vardagen och i att arbeta med långsiktiga värderingsövningar.

Det handlar mycket om att knuffa i rätt riktning och att se till att det helt enkelt är enklast att göra det som är rätt och bra, eller inte ens bara enklast utan att det helt enkelt bli självklart. (Det kallas visst för nudging.)

För övrigt ska jag be om ursäkt för rubriken. Hållbar utveckling förkortas ofta HUT, och jag kunde inte låta bli. Speciellt med tanke på att jag tänkte att kanske någon som aldrig annars skulle läst texten gör det nu.

Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs

Det är mindre än fyra månader kvar till jul, mindre än tre månader till årets adventskalendrar. Strax efter jul fyller vår äldsta nio år. Och jag bävar lite smått.

Vi har nyligen påbörjat projekt rensa åttaåringens rum. Bytt den gamla växasängen med höga kanter mot en ”riktig” säng, bytt byrå till något som rymmer alla hans kläder, möblerat om. Och i samband med det flyttade vi ur nästan allting ur hans rum. Nu håller vi steg på steg på att flytta tillbaka saker till hans rum. Och detta görs under en plågsam process där vi försöker få honom att göra sig av med saker.

För han har rent ut sagt en jävla massa saker.

Det är oändliga mängder leksaker och annat. Väldigt mycket av det leker han i princip inte med, eller i alla fall väldigt sällan. Egentligen är det bara legot jag kan påstå att han leker mycket med. Han har väldigt mycket lego också, men det är väl liksom på något sätt okej, eftersom han faktiskt har väldigt mycket glädje av det också. (Däremot känns det lite problematiskt, med tanke på att jag tycker Lego utvecklas åt fel håll.) Det är en del leksaker som är billig skit som kommer från kompisar i samband med kalas, och som jag dessutom i en del fall är ytterst skeptisk till att alls låta honom använda (och det vet han) av hälso- och miljöskäl: slajmhänder, märkliga gosedjur som ska läggas i vatten för att svälla till rätt storlek (jag gissar på fyllda med någon sorts superabsorbenter) och liknande. Och det är leksaker och annat skräp från McDonalds. (Vi brukar inte låta dem få leksaker när vi äter på dylika ställen, men då och då är de ju på sånt med mor- eller farföräldrar. Och märkligt nog går McDonalds-skiten sällan sönder – och får inte slängas…) Eller från Bamse :-(

Det är en hel massa pysselböcker och liknande. Det är också sånt där som kommer från kompisar när det är kalas – lagom billig present, liksom. Pysselböckerna använder han ytterst sällan. Jag brukar påminna honom om dem när han säger att han har tråkigt, men han har aldrig tillräckligt tråkigt för att tycka pysselböckerna är ett relevant alternativ, (Däremot vill han inte gärna göra sig av med dem. Vi har slutligen lyckats få honom att släppa iväg dem det står 4-6 år på till lillebror…)

Det finns löjliga mängder tuschpennor. Vi önskade faktiskt det åt honom någon gång. Men det var ju en förpackning som behövdes. Inte tre eller fyra. Han kommer aldrig att hinna göra av med dem innan de torkat. (Samtidigt är han väldigt noga med att de är hans och ska vara på hans rum.)

Och det finns fruktansvärda mängder med pysslade saker, sparade saker och hittade saker. Han gillar att pyssla (ja, alltså inte i pysselböcker, utan riktiga pyssel – skapande, alltså). Och det är ju förstås kul och bra. Men allting allting ska sparas. Även halvgjorda saker. Även snabbgjorda saker. Även extremt skrymmande och ömtåliga saker, som konstverk av pasta och limpistolslim. Dagens ungar lär sig dessutom (från till exempel Philofix och liknande) att man kan pyssla med ALLT – och därmed måste alla sorters material sparas. Alla pappersbitar, tygbitar, sådana där små metall- och plastsaker som försluter brödpåsar… (En gång höll jag på att inte få slänga potatisskal, för att det ju gick att pyssla med.) Alla märkliga saker som hittas på skolgård och lekplats.

Och så böcker. Ja, jag älskar böcker, hela familjen älskar böcker och böcker är hjärtligt välkomna – om det är bra böcker. Men min mormor, som älskar att handla billiga begagnade saker på typ Myrorna, har en tendens att handla allt hon hittar som kan betraktas som barnböcker, och sedan komma med det som presenter till våra barn. Mycket av det hon kommer med är helt oanvändbart – för att det är märkliga historier, tillkrånglat språk, föräldrat vad gäller värderingar (sån skit jag helt enkelt inte vill läsa för barnen) eller helt enkelt bara urbota tråkigt. Dessutom har hon en förkärlek för allt som kan kallas sångböcker. Oavsett om det är sånger som ingen av oss nånsin hört eller som är helt ointressant; är det musik så är det. Även om det inte ens finns noter.

Över huvud taget är det ett problem med släktingar och andra bekanta som gillar att sticka till barnen saker så fort de kommer hit. Saker som inte behövs. Saker som är mer billiga än roliga och bra. Saker vi/de redan har. (Hur många t-shirts tror folk att ett barn kan använda – eller ska de ha tre samtidigt?) Eller saker som släktingarna har men inte vill ha och inte nänns slänga. Som oändliga mängder med småflaskor med hotelltvål och -schampo eller hudkräm (utan innehållsförteckning eller fullproppade med märkligheter – när jag försöker köpa miljömärkt) eller gamla souvenirer.

Det blir oändliga mängder saker.

Åttaåringens rum är inte väldigt stort. Men det kvittar egentligen. Det skulle bli alldeles ohållbart i vilket fall.

Alla ytor som finns blir fyllda. Inklusive golvet. Sedan finns det ingenstans man kan sitta och göra saker. Eller så sopar han undan saker från en liten yta så han kan sitta och greja med nåt, men då är sannolikheten ännu större att sakerna bara ska bli halvgjorda, för det är trassligt, och nästa gång hittar han inte det han påbörjat, och så blir det liggande tillsammans med allt det andra.

Och som sagt var, han har väldigt svårt att slänga och skiljas från saker.

Så… jag vill egentlligen helst inte att han ska få mer saker. De behövs inte. Många av dem används förmodligen inte. Och det finns ingenstans att göra av dem.

Jag kan rada upp mängder med saker jag inte vill att han ska få i julklapp. Pennor, suddin, linjaler, mönstersaxar, pysselsatser, billiga skitleksaker där principen verkar vara ju mer desto bättre eller ju billigare desto bättre, skumma leksaker av tveksam kemisk sammansättning, t-shirts och dåliga böcker. Bland mycket annat.

Problemet är ju samtidigt att det får eller kan man inte säga. Man kan säga vad man tycker skulle vara bra och vad man tror barnen skulle ha glädje av, men man kan inte förbjuda något. Och de som verkligen skulle behöva tänka till är förmodligen de sista som gör det.

Så det enda man kan göra är att inte själv skaffa onödiga saker till barnen. Alltså blir det vi föräldrar som får hålla oss till att köpa presenter som bara är tråkiga och seriösa. Till exempel låta bli att köpa fina, schysst tillverkade eko-t-shirts eftersom det redan finns för många billiga turistorts-t-shirts i deras lådor :-( Och samtidigt må dåligt över att de överöses med fler saker de inte behöver i denna värld av överkonsumtion och slit och släng.

Hur gör man? Hur gör man för att bryta detta mönster? Finns det något sätt att förebygga, utan att göra barnen alltför besvikna och släkten rosenrasande? ;-)

 

För övrigt är det även dags att fundera på hur man gör med kalendrar i år. Vanlig paketkalender är ju typiskt en sådan sak som alstrar enorma mängder småskit (billiga, onödiga prylar) och bör alltså inte ens komma på fråga. Men det vore kul med något alternativ. Jag kommer bara inte på nåt bra :-(