Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.
Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.
Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.
De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.
De har så många saker att det inte finns plats att leka på.
De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.
Mamma frågar ofta när hon ringer ”Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta ”inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.
Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)
De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.
Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.
Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!
Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.
Men inga fler prylar.
Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.
Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.
Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig ”funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?
Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.
”Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.
Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.
Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?