Jag undrar hur det egentligen är tänkt, det här med vätskeersättning? Är det en sån där sak som uppfunnits för att göra narr av föräldrar? Eller finns det barn som faktiskt accepterar att få i sig det?
Alltså, jag vet ju hur det smakar. Jag begriper att han inte vill ha det. Men likväl måste man försöka. Speciellt när han inte fått behålla något mer än lite saft senaste dygnet och inte kissat nåt märkbart. Då måste man försöka. Trots att han vägrar. Kniper ihop munnen och vänder huvet åt ett annat håll. Biter pappa. Spottar ut och fräser när vi försöker hälla i honom det i alla fall. Nä, han får inte i sig nåt av det. Och han blir bara argare. Han vägrar dessutom både majsvälling och buljong, och efter försöken med allt detta vill han inte ha saft heller längre.
Vi har viljestarka barn. Det är förstås i grunden bra. Sjuklingen är drygt 2,5 år, och för tillfället ägnar han mycket energi åt att utryck sin vilja och åt att vilja tvärtom mot oss andra. Och har han bestämt sig så är han envis som synden. (Hmm… jag känner igen det från vad jag hört om någon annan som liten.) Så när han bestämt sig för att han inte ska dricka eller smaka nåt mer, då finns det ingen möjlighet. Inte ens med all föräldraenvisbestämdhet i världen. Sjukeländigheten rår inte på viljestyrkan. (Och det är väl säkert ett gott tecken?)
”Ni måste få i honom vätskeersättning, minst två skedar var femte minut”, säger sjukvårdsupplysningen.
Hur i helvete då?
Jag gissar på att de sitter och ger detta råd – nej, ger denna order – flera gånger dagligen. Lyckas andra föräldrar med detta? Är det bara våra ungar som är viljestarka och envisa och avskyr vätskeersättning till den milda grad att de aldrig skulle gå med på det? Eller sitter alla småbarnsföräldrar i samma båt, med samma dåliga samvete över att just de inte lyckas lirka i sinna ungar detta livsavgörande elixir? Har sjukvårdsupplysningsmänniskorna själva smakat skiten?
”Om han inte dricker och inte kissat på 6-7 timmar så måste ni åka in.”
Själv vill han bara sova. Skriker och vill inte åka till sjukhuset. Vi får följa med båda föräldrar för att kunna få dit vår rejält sjuke men ilsket protesterande lillplutt, som dessutom fått för sig att sjukhuset är farligt för att det ska komma lastbilar med blinkande lampor och köra bort hel sjukhusbygget. (För ovanlighetens skull finns det barnvakt hemma – tack och lov! – så storebror kan få fortsätta sova.)
På akuten, vid midnatt, trugar de med glasspinne. Han vägrar förstås. Men läkaren bedömer att han inte tillräckligt illa däran för att behöva stanna. Vi får lov att åka hem och sova, men ska återkomma imorgon (idag) om han fortfarande inte dricker etc.
Efter ytterligare kräkning och diarré strax efter hemkomsten sover han nu. Och har faktiskt druckit lite vatten, flera gånger om, och fått behålla det.
Och ja – Earth Hour? Vi släckte ner. Hade levande ljus. Hade TV:n på som distraktion för sjukling och uttråkad storebror. Och kämpade som värst med att försöka få i sjuklingen någon sorts vätska.
