Tag Archives: barnböcker

Professor Astro Cat och högläsning på engelska

För några dagar sedan läste vi klart Hobbiten jag och åttaåringen. Vi har haft den som högläsningsbok om kvällarna – jag har inte läst den sedan jag var typ femton, men jag måste erkänna att jag tyckte den var betydligt mer läsbar än Sagan om Ringen, som jag ju läste för hans storebror ifjol och höll på att bli tokig på hur tråkig den var att läsa.

Men nu var det inte Tolkien jag skulle skriva om för stunden, utan om den bok vi började läsa idag: Professor Astro Cat’s Frontiers of Space.

Barnen har fått boken av en av älsklingens vänner i England. Boken är på engelska och handlar om rymden. Och det visar sig att det är alldeles alldeles rätt.

Visserligen är nog ytterst lite av det som står där alldeles nytt för min lilla kunskapssvamp. Men det blir ju liksom något annat när det är på engelska. Det är ovant men kul att högläsa på engelska. Och när vi liksom är så inne på engelskan så fortsätter han på engelska när han kommenterar och frågar och kommer med utläggningar om det de missat att nämna. Och det är härligt att höra hur bekväm han är med engelskan och hur orädd han är när det handlar om att göra fel när han ska prata engelska.

Var han lärt sig engelska? Å, huvudsakligen av att först under ett antal år ha tittat på naturprogram och dokumentärer på TV och inte alltid hunnit med i textremsorna, och sedan ovanpå det oändligt med tittande på engelskspråkiga youtubers som berättar om hur de bygger i minecraft och annat. Numera tycker han inte ens vi behöver slå på vare sig svenska eller engelska textremsor på engelsk film, han tycker det funkar så bra ändå.

Och han hade velat att jag skulle läsa längre ikväll. Rejält besviken när det var läggdags.

Men imorgon fortsätter vi läsa Astro Cat.

 

Recension: Hallahem 1 & 2

Jag har då och då drällt inom Hamrelius bokhandel i Malmö på lunchen, gått ett varv och tittat på utbudet. Inte minst har jag brukat passera barn & ungdomsavdelningen. Och bland de böcker som jag lyft på och tittat på och funderat på om man kanske borde skaffa hem och läsa har de två hittills utkomna böckerna om Hallahem varit:

Tänk om du en dag fick veta att hela ditt liv varit en lögn, att du egentligen tillhör en annan värld. En värld där det finns troll, vittror och magiska väsen. Det är precis vad som händer i detta spännande äventyr, som tar ett nytt grepp på vad som gömmer sig i svenska skogar och berg. Här blandas myten om bortbytingar med urban fantasy.

I Hallahem, en hemlig stad belägen djupt under ett berg, lever tolvåriga Torun som tillhör Vitterfolket. En dag råkar Torun och hennes bästa vän Auda höra något som inte var ämnat för deras öron. Hallahem hotas av människorna, men någonstans finns en flicka som kan hjälpa dem att rädda staden. Men vem är hon, och varför är hon så viktig?

Tilda lever i människornas värld, men känner sig annorlunda. När ödet för henne samman med Torun ställs de tillsammans inför svåra prövningar, och snart vilar hela Hallahems framtid på deras axlar. Ju mer de får veta om varandra och sitt ursprung, desto mer blir de varse om att sanningar kan göra mer ont än lögner.

Fast jag är ju inte målgruppen. Och även om jag har i alla fall ett barn som borde vara i målgruppen åldersmässigt, så inbillar jag mig inte ens längre att det ska vara lönt att jag ska köpa hem något till honom och tro att han läser det.

Nå. Hamrelius bokhändel lägger ner. Och har utförsäljning. Och med 70% rabatt på alla böcker så bestämde jag mig slutligen för att köpa de där två böckerna.

Jag har läst dem nu. (För några dagar sedan.) Och mitt intryck är… tja, spretigt :-D

Egentligen tycker jag språkligt sett ganska illa om den första boken, Staden under berget, till att börja med. Det är som att det inte är färdigbearbetat – eller, jag skulle inte ha släppt iväg en text i det skicket.

Det är till exempel alldeles för långa stycken. Ett stycke kan vara typ en hel sida, och då är det liksom inte ens så att hela stycket handlar om samma sak, utan det kan vara stycken som egentligen borde delats på fyra-fem ställen för att få till ett bra flyt. Nu blir det istället bara lång staplad text. Nästan som när folk inte upptäckt att man kan radbryta sina inlägg på facebook.

Det är också alldeles för ofta uppradande av information som det känns som att författaren insett måste komma med, hänvisande bakåt i tiden på sätt som känns osmidigt. Intryckt på märkliga ställen.

Sammanfattningsvis saknar texten flyt. Den känns inte otvungen. Ibland funderar jag över om författarna verkligen bitit ihop och skrivit början av boken fastän de inte vill och tycker det är skittråkigt, för att det är något som måste göras. Men det ger i alla fall alldeles för mycket skoluppsatskänsla.

Trots detta fortsätter jag läsa. För det är ändå något med historien som håller mig fast. Och ju längre jag kommer i boken, desto mindre staplande och mer ledigt blir språket. Som att författarna har kommit till delar de tycker är kul att skriva eller är bekväma med att skriva. – Fast det där uppradandet av hur mycket text som helst i ett enda stycka, utan att dela upp i det som liksom hänger samman i en tanke, fortgår genom båda böckerna, även om det mildras efterhand.

Ja, boken är tillräckligt fängslande för att jag trots allt ska läsa klart den ganska kvickt. Och den energin räcker till för att jag ska läsa även andra boken. Även om drivet i historien är något sämre i andra boken. Eller kanske det är mindre lockande att få veta vad som ska hända? Inte lika mycket känsla av att jag måste få veta hur det går. Detta trots att den språkliga trögheten är mindre i andra boken.

Sammantaget: språkligt sett är jag inte imponerad – snarast stör jag mig ganska mycket och får kämpa med att tränga undan irritation. Samtidigt gillar jag världen som byggs upp och historien som utspelas och karaktärerna.

Jag tycker böckerna är läsvärda. Fast jag önskar att man hade lagt mer krut på språklig bearbetning. Men jo, jag kommer att leta fram tredje boken när den kommer ut 2017.

Recension: Michael Rosen’s Sad Book

Det kom en bok med posten. Från England. Från en av älsklingens vänner som vi besökte i februari i år.

Michael Rosen’s Sad Book. Med bilder av Quentin Blake.

Den första bilden i boken visar en Michael med stort leende. Och texten:

This is me being sad.
Maybe you think I’m being happy in this picture.
Really I’m being sad but pretending I’m being happy.
I’m doing that because I think people won’t like me if I look sad.

På nästa uppslag får vi veta att

Sometimes sad is very big.
It’s everywhere. All over me.

Då ser han annorlunda ut.

Författaren är som allra mest ledsen när han tänker på sin son Eddie. För sonen Eddie dog. Fastän Michael älskade honom jättejättemycket så dog han i alla fall.

Det här är en bok om sorg och död och ledsenhet. Om hur det känns och om hur man kan reagera. Rakt på, inga krusiduller och omskrivningar. Den går rakt in i hjärtat.

Officiellt är det en barnbok. Michael Rosen är barnboksförfattare och det är en bilderbok. Men det här är en bok som passar alla åldrar. Och den passar mig alldeles utmärkt.

Tyvärr verkar inte boken finnas i svensk översättning. Det är inget problem för mig. Och jag kan översätta för min sjuåring. Men jag tycker den här boken borde få finnas i svensk översättning också. För det här är en bok som behövs.

 

Matlagning med sjuåring

I förra veckan traskade jag inom Hamrelius bokhandel på Caroli city när jag ändå var och åt lunch. Det är ju bokreatid, och Hamrelius kör ”riktig bokrea”, det vill säga 50 procents rabatt på alla böcker. Framför allt tog jag ett varv inom barnavdelningen, och där fick jag syn på en kokbok för barn: ”Jag kan laga mat” av Annabel Karmel. Ordinarie pris typ 149 kronor, och så halva priset på det. Fast priset i sig var inte så viktigt; det intressanta var att boken kändes väldigt tilltalande – i upplägg, genomgångar och urval av recept.

Den kunde vara kul till sjuåringen, tänkte jag. Fast vi behöver inte fler kokböcker, tänkte jag sedan. Och sedan tänkte jag att å andra sidan skadade det inte att köpa hem den i vilket fall, för det är liksom alltid bra att ha möjliga vettiga presenter när barnen plötsligt är bjudna på kalas och man inte har tid att försöka handla något vettigt. Så jag köpte kokboken. (Och även en barnfaktabok om Egypten.)

Fast när jag väl kom hem på kvällen så gav jag ändå boken till sjuåringen. Och han blev genast eld och lågor!

Nu, en dryg vecka senare, har vi hunnit laga både kycklingklubbor (marinerade i balsamvinäger, honung, soja, ingefära och vitlök), vaniljcupcakes, och idag lax inbakad i smördeg med en gegga av spenat, ricotta, parmesan, muskot (första gången nånsin jag köpt hem muskot!) och schalottenlök inuti paketet – och paketen snyggt formade som fiskar :-) Och hade det inte varit för att jag är trött och sliten så skulle vi ha hunnit prova fler av recepten.

Det gör mig glad att han tycker det är så kul och lockande – att han vill prova recepten, att han tycker sakerna låter goda, att han vågar testa även det han inte riktigt är van vid – och att han är drivande och inspirerad och så. Och jag gillar verkligen kokboken: recepten är på riktigt mat, med bra instruktioner, och väldigt genomtänkta. De tider som anges stämmer och funkar. Det blir bra, på riktigt.

Fortsättning Alfons

Nu några dagar senare verkar det, efter att ha läst om #alfonsgate på ytterligare ett antal ställen, som att förskolan i fråga visat filmer ganska lättvindigt – utan pedagogisk tanke och kanske utan närvarande pedagoger. Ett litet barn som ser Alfons och odjuret utan att det finns vuxna som har tänkt igenom hur man ska hantera ifall det blir jobbigt, kanske utan att det ens finns någon vuxen som observerar ifall någon mår dåligt. Om så är fallet förstår jag verkligen om föräldrarna reagerat – och jag vill inte ens riktigt tänka mig in i hur det kändes för barnet.

Och förskolan har alltså beslutat att ta itu med situationen. Man kommer att ta paus från filmvisande en stund framöver:

– Det är viktigt att trycka på att beslutet har fattats på den enskilda förskolan och att detta bara är en högst tillfällig lösning i samband med den situation som har uppstått, säger förskolechef Eva Danerhall.

Under den tillfälliga ”filmpausen” kommer man på den aktuella förskolan att gå igenom rutiner och riktlinjer för filmvisning, så att både barn och föräldrar kan känna sig trygga med vad som gäller.

– Vi kommer absolut att visa film igen när det finns ett pedagogiskt syfte. Likaväl som vi läser böcker eller spelar musik så har också filmen sin plats i den pedagogiska verksamheten inom förskolan, säger Eva Danerhall.

Som sagt var, folk rasar. Och jag skulle nog vilja ge Sydsvenskan rätt stor del av skulden – Sydsvenskans artiklar har inte varit väldigt nyanserade utan känns som att de varit inriktade på att locka klick. En bra tidning – som Sydsvenskan generellt är – borde ha grävt mer innan man skrev, borde ha gett den nyanserade bilden. Ni kan bättre, Sydsvenskan! Men i det här fallet bidrar ni till den polariserade världen, när vi verkligen behöver motsatsen.

Folk rasar som om de själva vore odjuret

En förskola i Malmö visade filmen ”Alfons och odjuret”. Ett barn fick hemska mardrömmar av filmen. Föräldrarna anmälde förskolan till Skolinspektionen. Och nu har Malmö stad bestämt att den närmsta tiden ska det inte visas film på just den förskolan.

Och hela nätet ”rasar”.

För det är jättehemskt att föräldrarna engagerade sig i sitt barn såpass att de påpekade att det här blev problematiskt.

Och det är jättehemskt att en förskola ska låta bli att visa film under en period.

Eller vad?!

Hur många av alla de som rasar har ens läst boken eller sett filmen?

Jag har. Jag minns att mina barn när de var i den åldern bok och film riktar sig till inte alls klarade av boken och filmen. Det var för mycket ångest, för hemskt.

Det är en bra bok och en bra film, som tar upp viktiga ämnen. Men människor är olika känsla. För en del barn kan det behövas något på den nivån för att nå in med en poäng. För andra barn är det alldeles för mycket.

Jag har inga problem med att förstå att man som förälder till ett känsligt barn tycker att det kan vara en katastrof att barnet fått se Alfons och odjuret på förskolan. (Och jag vet en annan situation där det istället handlat om en skola där det för något äldre barn visats film som var känslomässigt upprörande för flera av barnen, och där en samstämmig grupp av föräldrar tyckte att det var förkastligt att den filmen visades.) Kanske kunde Alfons-affären ha skötts smidigare än den gjorde – eller så gjorde den det, och det är bara media som gör det mer dramatiskt än det är, för att det lockar klick? Men jag har inga problem att förstå att barnet reagerade, och att föräldrarna i sin tur både reagerade och agerade.

Och jag undrar om det helt enkelt är för att det handlar just om Alfons Åberg, denna helyllefigur som alla har en relation till, oavsett om de verkligen minns någon Alfons-historia eller inte. Att folk helt enkelt inbillar sig att Alfons kan inte vara läskig och at det därför är uppåt väggarna galet.

Ungefär som alla människor som fått för sig att alla Astrid Lindgrens historier handlar om någon sorts idyll – när det i själva verket är ytterst få av hennes historier som gör det.

Och i den aktuella historien så är det nästan som om den stora massan själva gått och blivit odjuret under sängen.

Recension: Matilda av Roald Dahl

Det har ju som sagt var varit svårt att hitta böcker som faller vår sexåring i smaken. (Fast i ärlighetens namn sitter han gärna med och lyssnar när vi läser långa avancerade saker som Sagan om Ringen för storebror. Men det är inte samma sak som att kunna uppehålla intresset för en hel bok…) Men så läste vi SVJ häromsistens, och det var succé.

Nu har vi läst Matilda, också av Roald Dahl. Och det är nog nästan lika mycket succé.

Den här gången har han inte legat dubbelvikt av skratt eller så, som han gjorde med SVJ. I alla fall inte riktigt lika mycket. Matilda är ju liksom inte på det viset, även om den stundtals är väldigt rolig den också. Men han har suttit ganska trollbunden och velat att vi skulle läsa vidare. Och resten av familjen har stannat till och satt sig ner och lyssnat de också. Och ja, det är en väldigt rolig och spännande bok.

Men den har liksom andra poänger också. Den lilla flickan som är superintelligent och lär sig saker tidigt och snabbt. Föräldrarna som inte alls begriper sig på sitt barn och som har helt andra värderingar. Rektorn som är en brutal jävla skitstövel. Skolfröken som haft en hemsk uppväxt. Vuxenvärlden som både är hemsk och inte hemsk. Allvarliga ämnen, som hanteras utan att skämtas bort och samtidigt osentimentalt utan bara väldigt rakt och okomplicerat. Och intelligenta Matilda lyckas lösa allt till det bästa genom intelligens och en liten liten gnutta av… något som inte riktigt är möjligt :-)

En hjälte av det slag många barn behöver.

Och ja, det är brutalt ibland. Men ändå på en nivå som funkar, utan någon som helst tvekan från sexåringen.

Sammantaget en mycket mycket bra bok som både jag och sexåringen rekommenderar.

SVJ: stor succé hos sexåringen

Det har ganska länge varit svårt att få läsa för sexåringen. Han har mest velat att vi ska läsa stora faktaböcker av det där slaget med mycket bilder, en större text och massor med små texter på varje uppslag. Varken jag eller pappan gillar sådana som högläsning – de funkar bättre för eget bläddrande och läsande, men då behöver man också läsa bättre än sexåringen gör. Vi har hellre velat högläsa skönlitteratur: en sammanhängande berättelse som leder i någon sorts riktning, har ett början och ett slut och man liksom upplever något tillsammans. Men bilderböckerna har han huvudsakligen vuxit ifrån. Och allting av något mer avancerad karaktär vi försökt läsa för honom har han tyckt varit för tråkigt eller för spännande eller något annat.

Men så härsomsistens lånade vi hem några Roald Dahl-böcker från biblioteket. Min man började med att läsa ”Mitt magiska finger” för honom. Det gick hem. Sedan lyckades jag få läsa ”Den fantastiska räven” för honom, och den var också poppis. Så häromdagen bad jag elvaåringen hämta ”SVJ” från sin bokhylla, så vi kunde läsa den för sexåringen.

Till att börja med var han skeptisk. Det var ganska läskigt och pirrigt i början, och egentligen ville han inte fortsätta, men jag lovade att det inte skulle vara någon fara och att det skulle bli bättre. Och det övergick ganska snart i förtjusning. Han har vridit sig av skratt åt både de språkliga tokerierna och historien i sig, han har nästan krupit ur skinnet när det varit spännande – men på ett bra sätt. Och jag har aldrig varit med om att han på detta sätt tjatat om att vi ska fortsätta läsa en bok, eller att vi läst klart en tjock bok så snabbt.

Sexåringen älskade helt enkelt SVJ. Jag har också haft roligt; jag har ju läst boken förut, men det var tillräckligt länge sedan för att ungefär allt skulle vara överraskningar. Och resten av familjen, som stundtals befunnit sig i närheten, har stundtals också brutit ihop av skratt.

Sammantaget ett mycket gott betyg, alltså.

Kan pojkar läsa klassiska flickböcker?

Jag läser en hel del för mina barn. Och jag letar gärna fram mina egna gamla favoriter, både från bokhyllor och bibliotek, och läser för dem.Och andra böcker plockar jag fram och tipsar om, även om jag inte själv läser dem högt.

Men vissa böcker har jag liksom backat undan från – delvis omedvetet, delvis medvetet. Det handlar om de böcker som hamnar i den ganska grovt tillyxade kategorin ”klassiska flickböcker”. Och ja, många gamla favoriter hamnar där.

De är av varierande typ och kvalitet. Anne på Grönkulla. Kulla-Gulla. Skuggböckerna. Stora syster.

Kan pojkar läsa Anne på Grönkulla?

Jag skäms över frågan. Om flickor kan så kan pojkar. Förstås. Självklart.

Men samtidigt skulle jag tycka det vore pinsamt att föreslå för mina söner att läsa Anne på Grönkulla. Och nej, jag har inte läst boken på säkert tjugo år, så jag går inte i god för att jag skulle tycka att boken höll idag. Men det är liksom inte det relevanta här. Det relevanta är att jag har någon sorts spärr som hindrar mig från att föreslå ”flickböcker” till pojkar. Och det känns inte bra, faktiskt.

Hur gör du? Och varför? Hur resonerar du?

Det lilla huset i stora skogen

Jag har börjat läsa en ny bok för barnen. Eller ja, ny och ny :-) Men några dagar innan jul plockade jag fram första boken i Lilla huset på prärien-serien: Det lilla huset i stora skogen.

På något vis inbillar jag mig att det är bra för barnen att ”uppleva” en tillvaro som är mycket mer spartansk, utan att det på något vis är synd om personerna i boken – de har det ju faktiskt bra, även om julklapparna består av ett par vantar och en polkagrisstång.

Och barnen uppskattar läsningen. Fyraåringen vill så gärna att vi ska läsa ett kapitel till i boken vid läggdags. Åttaåringen säger inte så mycket men verkar inte misstycka.

I gårdagens kapitel fyllde Laura fem år. Vilket ju ytterligare ökar igenkänningen för vår minsting, för det innebär att Laura måste ha varit ungefär fyra och ett halvt när boken började. Precis som han är nu :-)

(För övrigt konstaterar jag att Adlibrissidan benämner den här bokserien ”flickserie”. I princip hela serien står i vår bokhylla – och ägs av min man… :-))