Tag Archives: barndomsminnen

Ibland är det fascinerande hur saker har ändrats…

Jag har de senaste dagarna suttit och tittat på en hel del av extramaterialet till Robin of Sherwood. Det finns bortklippt material – personer som halkar, skrattar, säger fel, men också en massa människor som brister ut i avancerade sångnummer eller spelar varandra spratt. Det finns långa intervjuer från 15-20 år senare. Och det finns ”at location”-reportage av olika slag från när inspelningarna gjordes.

I något av de där ”at location”-reportagen var det plötsligt någon som stod där med en cigarett i handen medan hon fixade med Marions dok eller slöja – cigaretten rakt upp i ansiktet på Judi Trott, och det verkade inte bekomma Judi; det var helt uppenbart något som var helt normalt och inget att reagera på. En stund senare var det Michael Praed som stod och slörökte en cigarett mellan han fick regi. Och vid något annat tillfälle tror jag det var Robert Addie.

För mig känns det väldigt väldigt märkligt att se.

Och mitt antagande är förstås att det handlar om att attityden var en annan för över trettio år sedan, som det ju är frågan om. Jag minns det som att folk rökte mycket mer och överallt på den tiden. Å andra sidan så har jag i nuläget väldigt få bekanta som röker (i alla fall vad jag vet) – och jag vet ju av gammal vana att varken jag eller min bekantskapskrets är särskilt ”representativa”.

Men det blev liksom så väldigt ”in your face” (rent bokstavligt, nästan). Så ovant. Så stor kontrast till Sherwood-skogen.

Det känns märkligt att säga, men det nästan äcklar mig. – Fast det vär väl egentligen sunt…?

 

Beredskap på skolbussen

När jag i våras (tror jag det var – och precis som nu var jag hemma och var sjuk) läste Kollaps, så tänkte jag på mina resor med skolbussen när jag var liten.

När jag nyligen skrev inlägget om hur jag tänker mig framtiden, så var mina tankar där igen. På skolbussen.

Under mina första fyra och ett halvt år i skolan (och dessförinnan året på lekis) så åkte jag skolbuss. Det var nog inte en så väldigt lång resa, men tidsuppfattningen är annorlunda när man är barn, och dessutom så var det ju knappast så att bussen åkte raka vägen, utan det var många avstickare och stopp för att hämta (eller lämna) barn.

Det fanns alltså gott om tid att sitta och tänka på vägen. Ofta läste jag (jag var en sådan där bokslukare) men ibland satt jag väl bara och fantiserade.

En återkommande tanke handlade om vad som skulle hända om bussen av någon anledning skulle bli stående nånstans så att vi inte kom hem. Det handlade alltså om ett katastrofscenario. Fast helt utan katastrofkänslor. Bara ett logiskt rationellt resonerande kring vad som skulle hända.

Typ ”Jag har ett äpple i väskan, det kan jag klara mig på ett tag, men det gäller att inte äta det för tidigt”. Och ”Idag har jag gympakläder med mig, dem kan jag bädda med så det blir bekvämare”. Sådana saker.

Jag vet inte alls vad det säger om mig. Jag vet inte alls hur jag faktiskt skulle reagera om en sådan situation skulle uppstå.

Men jag konstaterar att det är samma sätt att tänka som återkommer när jag funderar på att hantera en drastiskt förändrad värld.

Eller för den delen när jag ska hantera snöstormar [länken går till taggen snöstorm, eftersom det finns en hel massa av inläggen där som är relevanta här], laga mat på det som råkar finnas i kylskåpet eller plötsligt står och måste ta hand om all mat i en tinande frys.

Det är något i det där som passar mig, på något märkligt sätt. Det finns inte utrymme för en massa velande, det är bara att göra det bästa möjliga av situationen. Eller – vad beror det annars på?

Barndomsminnen och prägling

Det jag minns av min barndom är i huvudsak små lösryckta saker. Ja, det finns förstås enstaka ”större” grejer (man kan hitta en del av dem om man söker här på bloggen), men det mesta är småfragment. Inget konstigt i det, det är väl så minnet funkar.

Det är minnen av när mamma klipper ”mattelasor” (matt-trasor) i skolsalen i den gamla skola där jag växte upp. Mamma klippte, jag (och förmodligen även min bror) var i samma rum och lekte eller grejade med annat. Ofta stod skivspelaren på; jag minns det som att den spelade Abba :-)

Minnen av att jag hänger tvätt på torkvindan i trädgården.

Tidiga sommarmorgnar barfota i gräset. Kattungar. Känslan av att dra ner hela nattlinnet till tårna över knäna.

Lukten av nystekta kantareller i gammelmorfars kök. Självplock av hallon på odling. Plockning av skogshallon i skogen. Vitsippsplockning i skogen. Smaken av hemgjord klarbärssaft på bär från trädet vid husknuten (där man också fick kissa ute som liten om man var för kissnödig för att hinna in).

Styckning av kött när vi fått hem en kvarts oxe. Höbärgning hos goda vänner.

Jag sittandes på en stol på gräsmattan på baksidan av huset, iklädd bara trosor, för att mamma klipper håret på mig.

Tidiga morgnar vi lämnats hos dagmamman. Dagar vi hämtats hos dagmamman på eftermiddagen av pappa som kommer på cykel och vi sedan går hem, han, jag och min bror, ett par tre kilometer (eller hur långt var det? Det kändes oändligt långt på den tiden) för att mamma jobbade kväll och hade bilen. Barnprogram med Clownen Manne halvfem. De ”riktiga” (!) barnprogrammen halvsex. Grönsakssoppa.

Pappas fantastiska isbergssallad, i många rader i trädgårdslandet. Gunga i trädgården. Högtalare som är flyttade till fönstren så att man kan lyssna på musik ordentligt i trädgården på sommaren. Tulpaner. Alunrot. Rosorna runt brunnslocket på baksidan.

Dagar när vi åkte skolbussen hemifrån. Tuggande på halvmogna vetekorn från åkern bredvid.

Skridskoåkning på översvämningar nere vid ån. Skridskoåkning på spolad is på åkern hos grannar någon kilometer bort.

Besök hos farmor, där man drack te. Det var det man gjorde där. Det enda. Och tittade på TV.

Ärvda skoltröjor. Ärvda skidor. Skridskor från bytesdagar på skolan. Pappas gamla kälke. Fantastiska utklädningskläder sydda av gamla urvuxna finkläder.

Biblioteket på fredagkvällarna. Söndagsskola på söndagarna. Luciatåg i bygdegården.

Och så det stora strömavbrottet. Det minns jag påtagligt. Jag tror jag gick i lekis då, så jag var väl 6-7 år. Vi flyttade in hela familjen och sov på golvet i skolsalen, där vi kunde bli varma av öppna spisen. (Visserligen hade vi vedpanna, men jag antar att cirkulationen inte funkade.) Strömmen kom inte tillbaka förrän långt fram på nästa dag.

Jag minns nåt strömavbrott en jul också. När de franska kusinerna var på besök.

Eller så rör jag bara ihop? Så kan det ju också vara :-)

När jag tänker på det så handlar påfallande stor del av mina minnen om resurshushållning. Som att ta vara på utslitna kläder till att väva nya mattor av. Ta tillvara det naturen ”ger” – svamp, bär och så vidare. Hushålla med det man har, få ut så mycket som möjligt av det. Som en självklar del av tillvaron.

Om man vuxit upp under andra förutsättningar är det här kanske saker man måste lära sig?

Jag märker ju själv att man ganska lätt lär sig att inte hushålla, ifall man inte aktivt strävar emot.

Och det stör mig att vi inte har någon öppen spis eller kakelugn eller kamin, ifall av strömavbrott. Men snart, snart…

Minnen från barndomen: när man inte får förklara sig

Vissa minnen etsar sig fast, och påverkar en långt efteråt.

När jag gick i fjärde klass satt jag en gång bredvid en försteklassare på skolbussen hem; vi kan kalla henne Stina. (Disclaimer: jag kan minnas fel. Det kan vara så att hon gick i lekis – men det tror jag inte. Men minnet kan svika. Strumt samma.) Vi kände varandra lite grann privat, och det var liksom ingen big deal och inget vi närmre tänkte på vare sig hon eller jag.

För detta fick jag en utskällning. Ja, jag minns det i alla fall som en utskällning. (Någon dag senare eller så.) Kanske inte skrik och så, men i alla fall en rejäl uppläxning. Inte av min egen lärare, utan av 5-6:ornas lärare. Jag minns platsen: det var ute vid stängerna (ni vet sådana där som man hängde i knävecken på och gjorde diverse konster och så) på skolgården. Jag tror att det bara var läraren och jag, och möjligen något barn till i närheten; jag minns det i alla fall så. Min gissning är att hon hade valt ett ”avskilt” tillfälle.

Att sitta bredvid ettorna var nämligen faddrarnas uppdrag. Faddrarna, som gick i sexan. Så jag hade gjort FEL. Och läraren verkade anta att jag hade gjort det av elakhet eller avsiktligt eller så.
Hon talade om för mig, skarpt, att jag minsann fick vänta på min tur: jag skulle få sitta med någon av de små när jag själv blev fadder.

Jag visste själv att det förmodligen aldrig skulle bli så. Vi hade huset utlagt till försäljning, och skulle förmodligen flytta innan det blev aktuellt. Men det fick jag ingen chans att säga.
Och att få vara fadder var ju inte på något vis det relevanta i sammanhanget. Det var ju med Stina jag ville sitta, inte med ett slumpmässigt fadderbarn, utan med en kompis! Men det fick jag inte heller säga.

Det värsta med hela situationen var just det: jag fick ingen chans att förklara mig, ge min sida av saken, berätta vad som egentligen hade hänt. Jag försökte, men jag fick inte. Min redogörelse var inte värd att lyssna på. Hon var vuxen, jag var barn, och alltså hade jag fel.

Den sortens saker sitter kvar.

Och då är det värt att påpeka att jag sedan hann ha henne som lärare ett halvår (alltså halva femman) innan vi flyttade, och jag tyckte hon var en ganska bra lärare. Och trots det sitter den här händelsen kvar som mitt mest påtagliga minne av henne.

Det här blogginlägget skrev jag på vägen hem idag. När jag sedan kom hem fick jag veta att fyraåringen idag hade fått skäll på dagis för att han och någon mer hade great med/öppnat och stängt grinden. Jag frågade honom: ”har någon sagt att ni inte får greja med grinden?”. Nej, det hade ingen. ”Frågade någon DIG vad som hade hänt?” Nej, inte det heller.

Jag tycker att man inte bara kan anta att barn vet att det är förbjudet att greja med grinden. Han är fullt medveten om att han inte får sticka iväg från dagisgården, men det är faktiskt inte samma sak. Man kan inte utgå från att en fyraåring själv kan räkna ut vad vuxna tror och tänker.

Och även ett barn ska alltid få möjlighet att ge sin version.

(Och nej, jag har inte pratat med dagispersonalen, så jag vet inte alls vad deras version är :-))