Tag Archives: barnkalas

Vi har tagit oss igenom ett barnkalas till. Inte ett av de värsta, men ändå aningens påfrestande. Sju barn inklusive födelsedagsbarnet (nyblivne sjuåringen). Pirattema. Och trots att en av gästerna var synnerligen stillsam var det mer ljud och fäktande och annat i lekarna under de två timmarna än jag egentligen pallar med.

Dessutom är det påfrestande att vara snäll och tålmodig mamma/värdinna. Man vill ju vara en snäll mamma för gäster som skulle kunna tänkas vara nervösa över att vara på ställen de inte är vana att vara och som därför skulle kunna tänkas vara lite nervösa och blyga. Fast sånt ligger inte för de flesta ungar, helt uppenbart.

Som när gänget ska utfodras med grillad korv typ en kvart efter att kalaset börjat klockan 12. (Har man kalas mellan 12 och 14 bör man stoppa i barnen något som kan ursäktas som ”riktig” mat – inte bara tårta, kaka och godis. Stoppar man i dem en grillad korv i början har man löst det. Ja, så tänkte jag. Och så några extra korvar på grillen så att vi arrangerande vuxna får något i oss också.)

Ett av barnen vill ha nästa korv innan de andra ens hunnit få sin första. Som tredje korv vill han ha en av de vegetariska. Den gillar han inte och äter inte upp, så sedan vill han ha en tredje av de vanliga.

Ett annat av barnen vill inte ha. Han är inte hungrig. Vill inte ha. Sedan vill han plötsligt ha. Så tar han en tugga, säger sedan att den är kall (nämensåkonstigtdå) och inte god och vill inte äta mer.

Ett tredje barn äter ungefär en halv korv. Däremot pratar han massor. Om vårt hus. Han talar om att det är fint inuti men fult utanpå. Att vi borde renovera mer – varför har ni inte renoverat det mer? undrar han. Jag svarar att vi inte hunnit, för ibland vill våra ban få mat, och ibland vill de att vi ska eka med dem. Och så påpekar jag att fönstret precis bredvid där vi just nu har korvserveringen har jag målat för bara ett par dagar sedan. Varvid han påpekar de delar av fönstret jag ännu inte hunit göra något åt. Och sedan deklarerar han istället att han tycker vi ska riva hela den ytterväggen.

Nå, en efter en troppar ungarna iväg från korvätandet och far runt som pirater. Föräldrarna drar sig undan till kaffe i köket och håller sig på lagom avstånd samt förbereder fika.

Fikan avlöper på klassiskt kalasvis: Ett barn gillar inte saften utan vill ha en annan sort. Alla barnen vill ha jättestora tårtbitar och lovar att de kommer att orka äta upp dem. (Ungefär ett barn av de sju äter upp hela sin tårtbit.) Sedan rusar de iväg igen, och en stund senare får de godispåsar på skattjakten.

Strax innan de ska hem frågar han med den halva korven ”Hur länge har ni bott här?”

”Tretton år”, svarar jag.

”Och ändå har ni inte hunnit längre med renoveringen!” påpekar han igen.

För vart kalas vi genomlever får jag större och större förståelse för de föräldrar som väljer att farma bort kalasfixandet genom lösningar på kulhus och busfabriker och annat. Nä, jag vill verkligen inte att man ska behöva göra så. Men jag har så svårt för den där rollen av att försöka vara trevlig mot en drös ungar som tillsammans blir ganska odrägliga och inte riktigt klarar av att uppföra sig – det är så svårt att veta när jag faktiskt ska säga till på skarpen, när det samtidigt hela tiden händer saker jag inte ens tycker jag borde behöva säga till om.

Jag avskyr faktiskt barnkalas mer för var gång. Det är inget mysigt alls med det, det är bara en överlevnadssträcka.

Nå. Nu dröjer det till nästa gång.

Alltså, jag fattade aldrig när jag var liten vilken jädra stor insats mina föräldrar – eller ja, mest mamma, tror jag – gjorde när vi hade barnkalas. Vilka hjältar, liksom!

Ja, vi har haft barnkalas idag.

Ja, det gick mycket bättre än sist. Absolut. Den sortens kalabalik uppstår inte riktigt när det handlar om ungefär femåringar – det är i alla fall en mindre allvarlig form av kalabalik, eller vad man ska säga.

Och utöver våra två egna barn var det bara fyra barn till idag. Varav ett hade en förälder med. Och vi hade mina svärföräldrar här (inte just för kalasets skull, men de var här).

Men ändå. Jag är fullkomligt slut.

Igår tänkte jag ett antal gånger ungefär ”Jamen imorgon bitti går jag upp tidigt och stryker en andra gång vit färg i farstun) och sedan insåg jag att nej, det gör jag inte, för imorgon (alltså idag) är barnkalasdagen.

The horror.

För grejen är att även om man försöker göra det enkelt för sig – klassiskt enkelt kalas, tårta och saft och lite lekar – så är det frågan om att regissera en föreställning. Man ska få de dr två timmarna att gå ihop. Saker ska ta lagom lång tid. Fikande och lekande och skattjakt eller fiskdamm ska räcka precis lagom länge, så att barnen får sina godispåsar strax innan föräldrarna kommer och hämtar. Och alla barnen ska vara med och ha roligt, ingen ska bli utanför, ingen ska ta över för mycket, och ändå ska man inte styra och ställa och lägga sig i för mycket.

Strax innan kalaset var det trots allt ganska idylliskt här. Sandlådan på innergården, en gång byggd av gamla vindsgolvbrädor, hade fått sig en uppfräschning med bättre begagnade golvbrädor samt en mast och en piratflagga. Gamla matrumsgolvbrädor hade blivit en flotte bredvid sandlådan, med mast och en döskalletshirt hängandes i masten. Det gamla badkaret var fyllt med vatten och flytande leksaker. Och ett par gamla kistor stod på båten och flotten. Hela familjen hade klätt sig så piratigt vi kunde med befintliga planer.

Sedan anlände barnen, och den idylliska känslan försvann. För under de där två timmarna är man ständigt på helspänn. Hålla koll och finnas tillgänglig, men bar delvis synlig, och inte lägga sig i i onödan. Vilket innebär att man konstant håller på med avvägningen om man ska eller inte. Är alla nöjda? Har alla kul? Ska man låta dem hållas? Borde vi övergå till nästa punkt eller ska de få rusa runt runt ett tag till? Och så vidare.

Allt avlöpte på det hela taget utan några misstag eller incidenter att orda om. Sex barn inklusive våra egna. Och ändå, en mördande trötthet och en tacksamhet över att det är ett halvår till nästa gång.

Och jag tänker på det där tjugotalet ungar jag själv brukade vilja bjuda…

Vi har haft barnkalas. Jag har överlevt. Fast det är med nöd och näppe.

Barnkalas är jobbigt nog som det är ändå. Den här gången grundade vi med en och en halv vecka med vab och egen sjukdom, som varken jag eller min man hunnit bli ordentligt friska från. Och igår fick jag dessutom, drygt två veckor försenat, mens. Mensen har idag varit kraftfull. Och, det är sällsynt numera, men idag har jag haft mensvärk. Inte värsta sortens, men stundtals påtaglig.

Man kan beskriva det här kalaset på olika sätt. Ett sätt att beskriva det är att det var ganska välplanerat. Vi hade en ungefärlig tidplan för när vad skulle hända. Grillning när barnen kom och utelek en stund. Smidig uppdelning i grupper när de kom in, med varsin låda lego och en uppgift att ta sig an. Tårtätning (hemgjord legotårta). Samlad presentöppning och hempoppade popcorn. Nya lag och charader. Godispåsar. Och så lite annat. Vi höll oss dessutom i huvudsak till tidplanen.

Även på andra sätt kan man säga att det var ett ganska lyckat kalas. Till exempel hade vi efter mycket funderande valt att skicka med en liten lapp till föräldrarna när vi skickade ut inbjudan. På lappen stod ungefär

Eftersom vi vet att en del av er undrar så kan vi berätta att födelsedagsbarnet önskar sig lego och playmobil samt träd planterade i till exempel Afrika.

Vi vill samtidigt poängtera att ert barn är precis lika välkommet utan present – kalas har man ju för att ha kul med sina vänner!

En förälder har tackat och tyckt att detta var jättebra. En annan förälder ringde och meddelade att ”XXX kan inte komma men hen tyckte att det här med träd i Afrika var så bra så vi köper ett i alla fall”. Och överlag var det ovanligt vettiga presenter.

Dessutom hade vi väldigt piffiga godispåsar, gjorda av sparat snyggt återanvänt presentpapper, omknutet med återanvända presentsnören och innehållandes (nytt) ekologiskt godis och (nya) ekologiska clementiner.

Men man kan också beskriva kalaset som kalaset då jag skällde ut de gästande ungarna. Först lite milt en gång, och sedan lite mer en gång.

Och det berodde inte på mensvärken eller influensan. Hade det inte varit för dessa detaljer hade jag förmodligen sagt ifrån ännnu tidigare.

För jag tycker flera av ungarna saknar hyfs, på ett sätt som övergår mitt förstånd. De uppför sig på sätt man verkligen inte gör när man hälsar på andra männniskor.

Det här är saker jag inte tycker är okej att göra på ett kalas men som ändå hände på kalaset (och listan är inte fullständig):

• Plocka upp slumpmässiga saker man hittar i trädgården, springa runt och vifta med dem mot de andra barnen, fäktas med dem och ta sönder dem. Gamla brädor, bambukäppar och diverse annat.
• Spela fotboll med ett av barnens skor. (Lång stund.)
• Sitta och banka vid bordet med skedarna i bordet och gapa om att man ska ha tårta.
• Skrika, gasta, gorma och ha sig även när man upprepade gånger sagt till dem att vara tysta.
• Lägga beslag på klockan vi tagit med ut för att kunna ringa i för att få uppmärksamhet och sedan klinga i den konstant en lång lång stund.
• Säga åt mig ”Du ska dö!”

Och nej, han som sa det där sista menade säkert inte det. Det skiter jag ärligt talat i. Så säger man inte – inte till någon. Även om man bara är åtta år gammal. Det är inte på något vis roligt och inte på något vis okej – och ja, man ska ha mer vett än så i den åldern.

Så ja, jag skällde ut dem. Och talade om för dem att jag skämdes å deras föräldrars vägnar.

Och må vara att jag nu kanske är den där konstig, hemska mamman. Men ärligt talat så är jag mycket hellre det än en som bara låter allt sammans rinna av. För om ingen säger ifrån så blir det ju heller aldrig bättre. (Dessutom blev det aningens bättre efter att jag skällt.)

Men det vete fan om jag orkar med kalas fler gånger. Jag måste hitta någon lösning, något sätt att hantera detta, för att förebygga bättre. För så här kan vi inte ha det.

Men jag är i alla fall stolt över de fina godispåsarna.