Innan man får barn heter det att barn är inget hinder – man kan, och ska, fortsätta leva precis som innan: ta med barnen på de saker man hittar på och i de situationer som uppstår. Barnen kan vara med på allt, och de anpassar sig. Det används bland annat som argument för att övertyga dem som blivit oplanerat gravida och är osäkra på om de ska behålla barnet.
När barnet väl är fött inser man att situationen är en helt annan. (Åtminstone för alla oss som inte fått den typ av barn som är stillsamma ständigt nöjda dockor.) Det tar tid att få med sig alla saker som behövs för att kunna ta med barnet. Det tar tid att få på barnet lämpliga kläder, och byta blöjor som alltid behöver bytas just när man ska komma iväg. Passa tider är bara att glömma. Barnet blir snabbt uttråkat och skriker och gnäller när man ägnar sig åt något. Eller, när det blivit så stort att det kan förflytta sig, sticker åt ett annat håll så fort man vill stanna och titta eller sitta och lyssna eller vad det nu är.
Kortfattat: en hel massa saker blir helt omöjliga att göra. En hel massa andra saker blir helt meningslösa att göra, eftersom man ändå bara får ägna sig åt att ta hand om barnet, hindra barnet, roa barnet – och det är för övrigt ändå alltid enklare att göra hemma.
Dessutom så kommer en hel massa av de saker man skulle vilja göra, och som man skulle ha gjort om man inte hade barnet, att klassas som olämpliga saker att göra när man har med barnen (och även om man lämnar barnen hemma – bara för att man är förälder, helt enkelt). Denna klassning görs i många fall av ungefär samma människor som hävdade att man kan och ska fortsätta leva samma liv som innan när man fått barn.
För när man fått barn, då ska man bara vilja vara med barnet/barnen varje sekund – dygnet runt, året runt.
”Man skaffar väl inte barn för att sedan lämna bort dem?” är ett vanligt argument. Argument för att inte lämna barn hos dagmamma, förskola – eller ens med pappan.
Har man nu väl skaffat barn, då ska man helt enkelt överge allt annat. Inte jobba förrän tidigast när barnet flyttat hemifrån. Aldrig umgås med den andra föräldern på tu man hand.
Möjligen kan mor- eller farföräldrarna vara betrodda. Men detta självklart bara om man inte lämnar barnen på dagis mer än typ tre timmar per dag. Barnen måste ju umgås med sina föräldrar de flesta av dygnets vakna timmar!
Och jo, släktskap är den absolut viktigaste faktorn för vem det duger att barnet umgås med! Det är DÅLIGT för barnet att vara med förskolepersonal eller dagmamman.
Ja, jag tycker det är märkligt. Förskolepersonalen har valt att jobba med barn, och har kompetens. Dagmamman har i alla fall viss formell kompetens, och i vårt fall lång erfarenhet, och har också valt jobbet. Och barnen är där varje dag, och känner dagmamman väl (och vise versa). Medan mor- och farföräldrar träffar barnen mycket mer sällan, och är ovanare vid små barn. På vilket sätt är dagmamman ett sämre umgänge än mormor?
Nej, jag har inte skaffat barn för att umgås med dem varje vaken och sovande minut. Jag vill inte det. Lika litet som jag nu, när jag inte är nyförälskad, skulle vilja umgås varje minut med min man. Ja, jag umgås gärna med både barnen och mannen, tillsammans och var för sig. Men inte jämt. Jag har behov av att vara själv, eller för den delen med andra människor, också. Jag är inte bara mamma. Bara för att jag blivit mamma så har inte personen jag var innan plötsligt raderats från jordens yta.
Och mina barn behöver få en chans att utvecklas till egna individer. Utan att mamma – eller pappa – ständigt är där och övervakar eller har koll på precis varje ögonblick av deras uppväxt.
Jag har för övrigt alltid tyckt synd om de där barnen vars mammor alltid var med, alltid vare hemma med dem, aldrig släppte iväg dem. På något vis fick de… aldrig chansen att utvecklas. Personligen tror jag att det i längden är mer hämmande.
