Det är snart förste december. Det är dags för julkalendrar igen. Och tro mig, även i år har jag vänt och vridit på hur vi ska göra. (Precis som ifjol…)
Fokus för årets kalender kommer att vara pengar. Fast pengar som barnen inte själva får behålla.
Den förste december kommer de att få en gemensam enkrona – som ska sparas i en burk.
Den andre december kommer de att få två kronor, att lägga i samma burk.
Och så kommer det att öka på med en krona varje dag: tre kronor den tredje december, fyra kronor den fjärde december, och så vidare till 24 kronor den 24 december. Det blir totalt 300 kronor.
På julafton får de välja mellan några olika alternativ på vilket ”välgörande ändamål” pengarna ska gå till.
Ja, självklart är det huvudsakligen symboliskt. 300 kronor är ju på sätt och vis ändå inte stora pengar – samtidigt som det är det om de kommer dit där de behövs, till de som behöver dem mer. Dessutom är det min förhoppning att den stigande siffran ska ge åtminstone åttaåringen någon sorts liten insikt om det här med att små ökningar snabbt ger stora effekter, på gott och ont.
Men efter en del resonerande har vi kommit fram till att det också blir lite saker till barnen själva i kalendern, även i år. Men begagnade saker. Huvdusakligen begagnat lego, faktiskt. För det är ju samtidigt ett sätt att visa att man kan leva gott på bara begagnat, att inte allting måste vara nytt. Det är en viktig poäng att lära sig inför framtiden. (Och med lego är det ju ungefär som med grus: även om man fyller på grushögen lite, så är det fortfarande bara en grushög. Mer lego ökar inte egntligen på prylproblemet.)
Vi pratade om det här med kalender häromdagen, jag och åttaåringen. Han har frågat flera gånger om de får några legokalendrar i år (eller snarast: när ska vi köpa? Ska vi köpa idag?), och jag har inte velat svara förrän jag och min man kunnat prata först så att vi är överens – även om jag trodde vi var det – och för att frågan liksom alltid kommer vid tillfällen då det inte riktigt är läge att sätta sig och ta en längre principiell diskussion med sitt barn (funkar inte jättesmidigt på Ica, liksom). Men så högg jag något tillfälle när jag hämtat honom på fritids, och sa som det var, att vi köper inga legokalendrar i år, men det blir kalender i den hemsydda.
Han blev fullkomligt bedrövad. Inte på något fånigt överdrivet sätt, utan liksom utom sig av ledsenhet.
Jag har pratat och förklarat. Att vi måste minska konsumtionen, inte bara skaffa nya prylar igen och igen, inte slösa på jordens resurser, inte slösa med energi. ”Men det blir ju lika mycket slöseri med en paketkalender med andra paket!” protesterade han. Jag förklarade att det beror ju på vad vi stoppar i kalendern – fast det köpte han inte riktigt. Jag har pratat, förklarat att jag kan och vet en massa om miljön, och att jag vill göra mitt bästa – eller i alla fall något jag kan stå för. Att jag inte vill att han och hans bror ska fråga mig när de är vuxna ”Men mamma, varför gjorde du inget? Du visste – varför gjorde du inget?”. Jag har jämfört med förintelsen och andra världskriget. (Som åttaåring har han ingen koll på andra världskriget egentligen. Så då fick jag först ta en snabb, mild version – inga detaljer – om att en del människor försökte döda så många judar som möjligt. Och så då det här att efteråt frågade andra människor: men varför gjorde ni inget för att hindra det? Komplicerade grejer. Svårt att ta på en lagom nivå med en åttaåring – en nivå som inte blir för hemsk, men samtidigt utan att vika undan från det svåra. Men viktigt! Man kan inte alltid skjuta upp allt det svåra till senare.)
Och jag pratade om att egentligen har vi det ganska bra. Att det finns många människor – även i Sverige, idag – som faktiskt inte alls har råd med sådan lyx som kalendrar, utan som får gå till kyrkan och be om pengar för att ha råd att köpa julskinka. Kanske vore det enklare om vi faktiskt inte hade råd? sa jag. Men det hade ju varit att ljuga, poängterade jag.
Och jag poängterade att det är okej att beklaga sig för kompisarna om vilka hopplösa föräldrar han har, ifall han tycker det. Fast det tänkte han nog egentligen inte göra.
Men han var rejält dyster resten av den kvällen. Och ja, det kan jag leva med. Han fick utrymme att vara ledsen. Jag förklarade min ståndpunkt och stod fast vid den.
För övrigt har jag ändå en klump i magen, över att jag/vi skämmer bort dem och ger dem saker de inte absolut behöver. Över att vi inte vänjer dem av med det helt, åtminstone vad gäller paketkalender.