Tag Archives: begagnat

Årets julkalender

Det är snart förste december. Det är dags för julkalendrar igen. Och tro mig, även i år har jag vänt och vridit på hur vi ska göra. (Precis som ifjol…)

Fokus för årets kalender kommer att vara pengar. Fast pengar som barnen inte själva får behålla.

Den förste december kommer de att få en gemensam enkrona – som ska sparas i en burk.

Den andre december kommer de att få två kronor, att lägga i samma burk.

Och så kommer det att öka på med en krona varje dag: tre kronor den tredje december, fyra kronor den fjärde december, och så vidare till 24 kronor den 24 december. Det blir totalt 300 kronor.

På julafton får de välja mellan några olika alternativ på vilket ”välgörande ändamål” pengarna ska gå till.

Ja, självklart är det huvudsakligen symboliskt. 300 kronor är ju på sätt och vis ändå inte stora pengar – samtidigt som det är det om de kommer dit där de behövs, till de som behöver dem mer. Dessutom är det min förhoppning att den stigande siffran ska ge åtminstone åttaåringen någon sorts liten insikt om det här med att små ökningar snabbt ger stora effekter, på gott och ont.

Men efter en del resonerande har vi kommit fram till att det också blir lite saker till barnen själva i kalendern, även i år. Men begagnade saker. Huvdusakligen begagnat lego, faktiskt. För det är ju samtidigt ett sätt att visa att man kan leva gott på bara begagnat, att inte allting måste vara nytt. Det är en viktig poäng att lära sig inför framtiden. (Och med lego är det ju ungefär som med grus: även om man fyller på grushögen lite, så är det fortfarande bara en grushög. Mer lego ökar inte egntligen på prylproblemet.)

Vi pratade om det här med kalender häromdagen, jag och åttaåringen. Han har frågat flera gånger om de får några legokalendrar i år (eller snarast: när ska vi köpa? Ska vi köpa idag?), och jag har inte velat svara förrän jag och min man kunnat prata först så att vi är överens – även om jag trodde vi var det – och för att frågan liksom alltid kommer vid tillfällen då det inte riktigt är läge att sätta sig och ta en längre principiell diskussion med sitt barn (funkar inte jättesmidigt på Ica, liksom). Men så högg jag något tillfälle när jag hämtat honom på fritids, och sa som det var, att vi köper inga legokalendrar i år, men det blir kalender i den hemsydda.

Han blev fullkomligt bedrövad. Inte på något fånigt överdrivet sätt, utan liksom utom sig av ledsenhet.

Jag har pratat och förklarat. Att vi måste minska konsumtionen, inte bara skaffa nya prylar igen och igen, inte slösa på jordens resurser, inte slösa med energi. ”Men det blir ju lika mycket slöseri med en paketkalender med andra paket!” protesterade han. Jag förklarade att det beror ju på vad vi stoppar i kalendern – fast det köpte han inte riktigt. Jag har pratat, förklarat att jag kan och vet en massa om miljön, och att jag vill göra mitt bästa – eller i alla fall något jag kan stå för. Att jag inte vill att han och hans bror ska fråga mig när de är vuxna ”Men mamma, varför gjorde du inget? Du visste – varför gjorde du inget?”. Jag har jämfört med förintelsen och andra världskriget. (Som åttaåring har han ingen koll på andra världskriget egentligen. Så då fick jag först ta en snabb, mild version – inga detaljer – om att en del människor försökte döda så många judar som möjligt. Och så då det här att efteråt frågade andra människor: men varför gjorde ni inget för att hindra det? Komplicerade grejer. Svårt att ta på en lagom nivå med en åttaåring – en nivå som inte blir för hemsk, men samtidigt utan att vika undan från det svåra. Men viktigt! Man kan inte alltid skjuta upp allt det svåra till senare.)

Och jag pratade om att egentligen har vi det ganska bra. Att det finns många människor – även i Sverige, idag – som faktiskt inte alls har råd med sådan lyx som kalendrar, utan som får gå till kyrkan och be om pengar för att ha råd att köpa julskinka. Kanske vore det enklare om vi faktiskt inte hade råd? sa jag. Men det hade ju varit att ljuga, poängterade jag.

Och jag poängterade att det är okej att beklaga sig för kompisarna om vilka hopplösa föräldrar han har, ifall han tycker det. Fast det tänkte han nog egentligen inte göra.

Men han var rejält dyster resten av den kvällen. Och ja, det kan jag leva med. Han fick utrymme att vara ledsen. Jag förklarade min ståndpunkt och stod fast vid den.

För övrigt har jag ändå en klump i magen, över att jag/vi skämmer bort dem och ger dem saker de inte absolut behöver. Över att vi inte vänjer dem av med det helt, åtminstone vad gäller paketkalender.

Om jag fick önska…

Jag köper alldeles för mycket nytt. Ja, alltså, jag köper nytt när jag borde kunna köpa begagnat. (Vi måste både minska konsumtionen och i större utsträckning köpa begagnat. Och så vidare.) Och en viktig anledning är att det helt enkelt inte finns några begagnatställen där jag normalt sett rör mig. Vilket är mellan jobbet och stationen i Malmö.

Därför har jag ett förslag: jag skulle vilja att det öppnas en begagnat-affär på Malmö C.

Läget är perfekt, inte bara för mig utan för många fler. Många har en stund att ”slå ihjäl”, eller kan gå en liten stund tidigare till stationen för att smita inom en sådan affär en liten stund. Ett ställe med begagnade saker ger fantastiska möjligheter att köpa en unik present med till någon man just ska resa till. (Eller varför inte köpa till en extra tröja ifall man glömde packa ner en sådan? ;-)) Och ja, många som reser med tåg är både miljö- och prismedvetna, så målgruppen borde vara helt rätt.

Ja. jag inser att det finns en hake – en stor sådan: Lokaler på Malmö C är sannolikt inte särskilt billiga. Emmaus och Myrorna och liknande, som känns relevanta för en sådan affär, har säkert inte alls de ekonomi som tillåter dem att betala de hyror det handlar om.

Men åh! Kan inte Jernhusen ge dem någon sorts schysst hyresdeal? För det borde samtidigt ge ganska mycket goodwill.

Nå, om man nu ändå ska drömma, så kan man ju ändå ta i lite :-) För visst vore det schysst om man gick in för att hela Malmö C skulle ha någon sorts hållbar inriktning? Både vad gäller butiker, matställen och annat. (Kan man miljömärka järnvägsstationer, Svanen?) Bara mat som är hållbar, bara elsnåla lampor, och så vidare…

Men en second hand-butik vore en bra början. Vore det inte lite coolt, liksom?

 

Förresten, hur går det med bokhyllan? Jag har inte hört något på länge.

Min älskade fyraåring på kalas

Idag är fyraåringen på kalas.

Jag tyckte att ska man på kalas så ska man ha rena kläder – det vill säga inte jeans med tre dagars djupt inarbetat sandlådedamm. Så vi gick för att plocka fram nåt rent ur lådan.

”Rött!” deklarerade fyraåringen.

Så jag tog fram en röd tröja.

”Nej, den röda klänningen!” förtydligade han.

Den röda klänningen är nog hans absoluta favorit när han vill känna sig fin. Härligt klarröd, enkel a-formad (heter det så? lite utställd, liksom), med en dragkedja i halslinningen, två utanpåfickor fram, och slutar en bit ner på vaderna (strikt talat är den säkert för stor i storleken till honom, enligt tillverkarens sätt att se det). Och gjord i ett mjukt härligt tyg av typ collegetröjskaraktär. Det är inte första gången han har den på kalas :-)

Vi hade tur: den var ren, och åkte på tillsammans med ett par jeans med lappar på knäna.

Jaha, och så ska man fixa present. Jag brukar försöka fylla på ett lager med hyfsat vettiga saker att ha och ta av för att slippa akutinköp av värsta sortens skräp. Men gömman var nästan tom; det enda som fanns var en (barn)bok om fåglar från bokrean. Fyraåringen var inte precis eld och lågor över att ha med denna till kompisen. Så han föreslog att vi skulle gå till hans rum och leta efter saker han inte använde längre.

Bra idé i grunden. Ganska svår i praktiken. Ge bort skit som man inte själv vill ha? Eller ge bort kära ägodelar som man för stunden tröttnat på men kommer att sakna sedan?

Först föreslog han trummaskinen. Men det gick jag inte med på, för jag tror att även om han inte använder den just nu, så har han haft fantastiskt kul med den, och kommer att ha igen. Det är ju just det som är tanken med den: den är kul även på längre sikt.

Seda föreslog han att vi skulle ge bort hans krukväxt (någon sorts suckulent). Det tyckte jag var en ganska vettig idé: den är ett skott han fått från mormor, och det bore gå att skaffa nya om han ångrade sig. Men för säkerhets skull ringde jag mamma och kollade. Jodå, det skulle gå att ordna.

När jag la på telefonen hade han redan ändrat sig. Nu hade han letat fram en Alfonsbok, som vi köpt på bibliotekstutgallring. Vi har läst den mycket, men det är helt riktigt att ha tröttnat på den – han är förbi den ålder då man kunde läsa samma bok 568 gånger. Det kändes som en riktigt klok tanke att lämna den vidare till någon annan.

Och nu tyckte han dessutom att vi skulle ge både den och fågelbolken. Okej, sagt och gjort, jag slog in två paket.

Och så skulle det skrivas kort. Han ville skriva själv. Det går till som så att jag först skriver ner det som ska skrivas på ett papper, och sedan ”kopierar” han. Han vet vad de flesta bokstäverna heter, och upprepar bokstavsnamnen allteftersom han skriver.

När han hade skrivit GRATTIS PÅ FÖDEL såg han ytterst bekymrad ut. Han hade insett att det skulle bli svårt att få plats med hela FÖDELSEDAGEN på raden. Men när jag förklarade att det gick att lösa genom att sätta ett bindestreck som liksom binder ihop det med nästa rad sken han upp som en lycklig liten sol – det var en stor och mycket glädjande upptäckt!

Sedan rusade vi et snabbt varv i trädgården och plockade en bukett av ringblommor, morotsblomma och lite annat att ta med till födelsedagsbarnet.

Loppisfynd

Så här på sommaren är det högsäsong för idrottsföreningarnas stora loppisar, där hela fotbollsplanen fylls med husgeråd, möbler, böcker, kläder och gammalt skrot. Loppisarna är ett folknöje och en upplevelse i sig. Jag passar på att fylla på med rostfria bunkar, mått och grytor för en billig peng. Barnen kan köpa någon leksak eller några böcker för sparade veckopengar. Min man drar ibland hem elektronikskrot ;-) Ingen av oss blir ruinerad, idrottsföreningen får ett tillskott i kassan, och prylarna återanvänds istället för att slängas (och färre nya saker behöver produceras).

Den gångna helgen köpte jag bland annat en liten (1-liters, kanske 15 cm i diameter) Nils Johan-traktörpanna för en tia, och en rostfri ugnsform för femton spänn (så att jag nu kan slänga en gammal form med typ tefolnbeläggning som jag fått nånstans ifrån och aldrig tyckt om).

Gillar du kläder, mode och shopping – och bryr dig om miljön? Då är klädbytardagen något för dig!

Själv är jag inte så intresserad av mode, och jag tycker om ungefär samma kläder hela tiden. Jag tycker att de allra flesta kläder som finns i klädaffärerna är fula, märkliga eller ointressanta. De kläder jag köper hänger oftast med ganska länge, och när jag väl vill göra mig av med dem så har de oftast ett skick som ingen annan vill ha heller.

Därför känns inte klädbytardagar som något för mig. Jag har inget jag vill byta bort, och jag räknar inte med att hitta något jag är intresserad av. Jag behåller helt enkelt hellre mina kläder.

Men jag inser ju att jag kanske inte är så genomsnittlig. Ni är många därute som gillar det som är modernt och som vill byta kläder ofta. Och en hel del av er är förhoppningsvis samtidigt bekymrade över detta ur ett miljöhänseende (du vet konsumtionshysteri, slit och släng, resursförbrukning, energiåtgång, ekologiskt fotavtryck och så vidare).

För er är klädbytardagar ett ypperligt tillfälle!

Den 21 april, alltså på lördag om en vecka, ordnar Naturskyddsföreningen klädbyten på många ställen i landet. Man tar med sig kläder man inte längre vill ha – hela och rena förstås – och kan byta till sig andra spännande kläder. Så här skriver Mona Wallin, webbredaktör på Naturskyddsföreningen:

By ut din garderob på klädbytardagen

Hör du till de som alltför ofta suckar över din garderob? Är du är trött på de kläder du har och trött på att lägga ner en massa pengar på att köpa nya hela tiden? Eller hör du till de som inte hinner sucka över det gamla för du springer ständigt i klädaffärer och hittar nytt? Oavsett vilket vill Naturskyddsföreningen välkomna dig till Sveriges största klädbytardag.

På över 60 orter i Sverige ordnas det klädbyten lördagen den 21 april. Konceptet är enkelt och glömmer du plånboken hemma behöver du inte oroa dig, allt är helt kostnadsfritt. Du tar helt enkelt med dig några av de plagg du tröttnat på, trots att de är fräscha och fina, och byter på plats mot plagg som någon annan tröttnat på. Valutan på klädbytardagen är klädbytarbrickor som du får när du lämnar in dina plagg på plats.

Varför klädbytardag?Klädindustrin drabbar miljö och människor hårt genom att förbruka mängder av råvaror och kemikalier i dåliga arbetsmiljöer. Samtidigt shoppar svenskar allt mer, trots redan överfyllda hyllor. Att använda begagnat istället för att köpa nytt är ett roligt och miljösmart sätt att hålla garderoben uppdaterad. Med en klädbytardag blir det ännu bättre.

Hitta din närmsta klädbytardag eller titta på bilder från förra året. Eller se musikvideon, gjord av Aron Schoug.

– Varför har vi inte gjort det tidigare?

När vi flyttade till huset hade vi egentligen inte mycket möbler med oss. Några Ivar och Sten (båda delar hyllor från Ikea), en 140-säng, några stolar och någon byrå och säkert lite annat. Med i husköpet fick vi en hel massa möbler som hört till huset. Vi tyckte det var ganska bra att ha något att börja med, så att man kan byta ut allteftersom man kommer på vad man behöver. Speciellt när man bor i ett femtonspel och inget liksom är klart från början, utan man gör klart något rum i taget, och rummens användningsområden ändras efterhand som renoveringen fortskrider. När man har barn tillkommer dessutom nya behov allteftersom, medan andra försvinner när barnen blir större.

Så vi har bytt ut efterhand. Köpt nya saker och gjort oss av med det gamla som kom med huset. Nu har vi nästan inget kvar av det som följde med huset.

Men vi har varit långsamma på det. Dels vill vi inte rusa åstad och köpa saker, speciellt inte eftersom rummens användning ändras successivt. Så det gäller att tänka igenom så att det vi köper verkligen stämmer till fullo – eller kan återanvändas någon annanstans. Mycket Ivar-hyllor blir det… Dels känns det egentlign lite dumt att hålla på och köpa en massa nytt när man borde kunna köpa begagnat. Men det är svårt när man har ett gammalt hus, där inget är standardmått. Vi är så enormt beroende av att kunna mäta och klura och läsa och tänka efter så att vi faktiskt tänkt på allt (för annars kommer det inte att funka när vi kommer he med prylen). Ofta har vi en ganska god aning om vad som skulle behövas men det finns inte, men så förr eller senare så dyker det faktiskt upp något på Ikea som löser våra problem. Och så kan man köpa delar av lösningen och testa på plats innan man köper resten. Ska man köpa begagnat så finns inte den möjligheten. Man måste ha stenkoll på alla mått på alla ledder för att något ska funka, och har inte alls den möjligheten att klura och fundera och ta reda på allt i förväg. (Dessutom finns det obegripligt många annonser på Blocket där det inte anges några mått alls på möbeln som säljs – och i andra fall är måtten helt fel när man väl kommer.)

Men sedan, när vi väl kommer till skott: vänt och vridit på mått och behov och möjligheter och konsekvenser och åkt till Ikea och handlat och byggt ihop, så infinner sig ofta den där känslan:

– Varför har vi inte gjort det här tidigare?

Som när vi, efter att ha klarat oss utan garderober i fem år (det fanns inga garderober i huset, bara något linneskåp med hyllor), nöjt oss med en enkel klädstång och fått massor av galghängande kläder solblekta, slutligen gick och köpte oss en garderobsvägg på Ikea (60+60+120+120 cm). Som vanligt folk, gudbevars!

Eller som när vi häromdagen omvandlade ett rörigt hörn i vardagsrummet, där det tidigare stod backar med leksaker, en kista med spel och ett dockskåp, med hjälp av några nya hyllor.

– Varför har vi inte gjort det tidigare?