Ja… det var alldeles för länge sedan jag rajade en hel natt på ett dansgolv.
Studsa, snurra, leva ut varje ton, varje ord, varje känsla i musiken. Vara ett med musiken. Timmer ut och timme in, med bara korta pauser för att dricka eller andas.
Leka. Leva. Virvla.
Ebba Grön.
Offspring.
Nirvana.
Abba.
Cranberries.
(Eller Östblocket. Quilty. Takkatass. Det går också 
)
Känslan. Hållningen. Musiken i var enda liten muskel, ända ut i fingerspetsarna. Kontrollen. Extasen. Vansinnet. Kaoset. På samma gång all kontroll och ingen.
Trötthet. Den totala tröttheten som slutligen genomsyrar kroppen, men man slutar inte. Man fortsätter. Vill aldrig sluta. (Fortsätter fram till morgonen – när man tar morgonspårvagnen hem – eller lägger sig i tältet och lyssnar på trummorna; allt beroende på plats och tid.) Lite till. Behålla magin. Behålla känslan av att älska.
Älva.
Jag saknar det. Oj, vad jag saknar det. Det är verkligen eeeeeeevigheter sedan sist. Jag kan inte ens minnas när det var senast.
”Men varför gör du det inte igen, då?”
Tja…
Dels kom krämporna. Muskelbristningar i de j-a ljumskarna. Det lugnade ner mig en aning – det blir inte samma totala lössläppthet när man samtidigt måste ha kontroll för att inte förvärra skadan.
Sedan blev jag klar med studierna. Folk skingrades. Mina sammanhang försvann. De fester där jag kunde leva ut – de finns inte längre. De fester där jag kände alla, eller i alla fall jättemånga av de 100-200 pers som var där. Jag vill kunna leka med ALLA på dansgolvet. Och jag vill kunna dansa i strumplästen eller barfota – annars kan man ju inte dansa ordentligt. Jag finns inte där längre, och inte de andra heller.
Och så börjar jag kanske bli gammal. Jag orkar inte så länge längre. Tröttheten tar för fort överhanden.
Men ja, jag skulle behöva kicken.
Den ger energi. Mening. Lycka. Eller kanske bara endorfiner.
De där endorfinerna blir jag hög på. De är min berusning. Och det var alldeles för länge sedan de fick chansen att berusa mig.