Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.
Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.
I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.
När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.
Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man Ãnga jobb om man inte har körkort.
Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.
Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)
Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.
Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.
Äntligen en miljövettig bil.
Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.
Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.
Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.
Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.
I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.
När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.
Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man Ãnga jobb om man inte har körkort.
Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.
Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)
Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.
Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.
Äntligen en miljövettig bil.
Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.
Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.
(Diagram och data från miljomal.se/RUS.)