Tag Archives: biologisk mångfald

Nektar

Jag har ju en del blommor i trädgården, blommor som uppskattas av humlor och bin och fjärilar och andra insekter. Gott och väl så.

Ganska ofta funderar jag över olika blommor och deras storlek och deras nektarmängd. Bland de saker som insekterna älskar i min trädgård är till exempel oregano, gurkört, honungsfacelia och stockrosor.

Oreganon har många små blommor. Gurkörten har något färre något större blommor samt ger liksom intrycket av att inget kan finnas i den väldigt öppna blomman. Stockrosorna har få och stora blommor.

Men hur många små oreganoblommor motsvarar en stor stockrosblomma? Om man skulle optimera för insekterna och inte alls ha blommorna för att de är vackra, borde man då satsa på stockrosor eller oregano eller något annat för at maximera? Hur många humlor räcker en stockrosblomma till?

Ja, jag inser att det är bra med blandning – för att de säkert uppskattas av olika insekter, för att de blommar vid delvis olika tillfällen, för att det är bra att sprida riskerna, och så vidare.

Men det hindrar ju inte mig från att stå och fundera när jag ser humlorna fara i och ut ur blommorna :-)

Blommor

Nu har vi gjort snabbt och slarvigt med den bortersta kvadranten av trädgårdslandet. Där där jag med nöd och näpe lyckades få ner bönorna ifjol.

För jag insåg att jag kommer inte att orka göra något ”riktigt” med den i år. Inte orka gräva igenom ordentligt. Inte orka få ner med grönsaksfrö än vi redan fått ner. Inte sköta för mycket grönsaksodling. Och samtidigt vill jag liksom inte ge ogräset alltför god chans att ta över det vi – du och jag och barnen – lyckats etablera som trädgårdsland.

Så jag rensade bort det ”synliga” ogräset. Snabbt och slarvigt. Och vände runt det mesta av jorden med grepen. Snabbt och slarvigt. Och på slutet var barnen med också. Och så räfsade vi för att jämna till lite. Och sen sådde jag blommor. Ettåriga. Mestadels sånt som redan fanns hemma, blandning av egensamlade fröer och gamla överblivna fröpåsar. Och någon nyköpt påse. Ringblommor. Lin. Blåklint. Vallmo. Råg (ja). Gurköst. Facelia (två sorter, tror jag). Doftklint. Någon gammal salvia från Frankrike som jag samlade år 1800frösihjäl (den kanske inte är en ettåring, men å andra tvivlar jag på att den gror). En påse med sådan där blandning som ska vara bra för bina (så fjantigt lite det var i den!). Och säkert något mer som jag glömt.

Om det kommer upp så blir det nog fint. Och väldigt bra för insekterna.

Konkurrensen om blommorna

Konkurrensen om blommorna ute i naturen är hård. Nu visar en studie vid Lunds universitet att de inte räcker till för både tama och vilda bin.

(Hela artikeln finns här.)

En slutsats man kan dra av detta är att vi som har trädgårdar behöver bli ännu bättre på att se till att det finns blommor för bina när rapsen är slut.

Jag ser mig om i min trädgård. Mina nästan 2000 kvadratmeter på den skånska monokulturåkern.

Ärligt talat är det inte mycket som blommar nu – i alla fall inte av avsiktliga saker. Fruktträden – äpplen, päron, körsbär, plommon – har blommat över. Och i de kraftigt eftersatta rabatterna är det väldigt klent med blomning. I alla fall nu. Trädgårdslandet är väl det som är mest skött, men där har inte mycket kommit upp ännu, och inget som blommar. Jordgubbarna är nästan överblommade. Vinbärsbuskarna också, tror jag.

Men det finns ju mycket annat. I gräsmattskanten har lupinerna – dessa invasiva men vackra blommor – börjat blomma. I bortre änden av den igenvuxna örtagården blommar vad jag tror är vallört. Häcken ut mot vägen är överdådig av syrener. Och i de ”extensivt brukade” delarna av trädgården blommar mängder av vitplister. Humlorna älskar vitplistern. Strax intill har jag sått in honungsfacelia, som nu börjar komma i knopp, och någon sorts klöver

Tids nog kommer en av de tre rabatterna att vara fylld med oregano – den har helt tagit över där. Och oregano är i alla fall en bra insektsväxt.

Så lite grann finns det för insekterna att leva av här. Och växtlighet att gömma sig i. Men här finns förbättringspotential…

Trött och te

Älsklingen är kvar på sjukhuset med dropp.
Jag är trött som en gnu.
Grannen höstplöjer åkern.
Om en stund kommer nog regnet.

Jag dricker te och hostar.

På köksgolvet tidigare ikväll sprang det runt en märklig insekt som insektsgruppen på facebook identifierade som en dödgrävare. Det låter otrevligt ödesbådande, för människor eller för huset. Försöker att tänka att det bara är ett namn och att det inte alls behöver vara något dramatiskt med att hitta en insekt som äter kadaver och kompost inne i huset.

Rutger Macklean igen: bristen på blommor till bin i fullåkerslandskapet

Häromsistens såg jag dokumentären Bieffekten, om hur bedrövligt det är ställt för bin och humlor i världen.

Ett av de problem som togs upp var storleken på åkrarna nuförtiden: det blir helt enkelt för stora ytor med monokultur, för långt mellan möjligheterna till blandade blommor i diken och åkerholmar och annat.

För bina måste ju ha mat hela säsongen – inte bara just när den stora åkergrödan blommar. Och de måste ha någonstans att leva.

Igår läste jag att stortapsetserarbiet är försvunnet i Västra Götaland. Biets värdväxt är väddklint.

När vi flyttade hit där vi bor på landet i södra Skåne, för tolv år sedan, var vägrenarna längs grusvägen sommartid fylla av blommor. Cikoria, väddklint, smällglim, och en del annat. Inga märkvärdiga växter, men ändå. Det var vackert.

Nuförtiden är det nästan inga blommor i vägrenen. Jag gissar på hårdare jordbruk, tätare och tidigare slåtter, mer bekämpningsmedel. Men jag vet inte. Jag vet bara att blommorna minskat kraftigt. Det är tråkigt, för jag älskade hur det såg ut. Men det är alltså inte bara frågan om att det är skönhet som försvinner. Det är också i längden en skada på ekosystemet. Ytterligare en liten pusselbit som riskerar att krascha.

Om vi sabbar för många av korten så rasar korthuset till slut.

Jag tänker återigen på Rutger Macklean. För med de gamla, smala åkertegarna, föe hans tid, så fanns det massor med småbiotoper mellan åkerlapparna, och detta fick aldrig chansen att bli ett problem. Och småbiotoperna var en bit i resiliensen.

Ju modernare lantbruk, ju större åkrar, desto ömtåligare.

Och jag måste nog så in väddklint också i trädgården.

Ibland tror jag det är min viktigaste miljöinsats: en dåligt skött lite vildvuxen trädgård mitt i fullåkerslandskapet.

Trädgårdens surrande mångfald

Om trädgården såg bedrövlig ut för ett tag sådan så är det knappast bättre nu, om man säger så. För på sistone har jag inte heller hunnit med trädgårdslandet. Eller tagit mig tid – jag har prioriterat annat. Och så har det ärligt talat varit för varmt.

Men jag tröstar mig med att vår eftersatta trädgård är enormt värdefull för den biologiska mångfalden. Högt gräs, vildvuxna rabatter och lummiga dåligt klippta häckar är ett paradis för småkrypen.

Vi har massor med humlor (och förmodligen bin också; humlor och bin är inte så lätta att skilja åt, och strikt talat är humlor också bin). Tidigare i år har de njutit av honungsfacelia och ringblommor, nu ägnar de sig åt bland annat stockrosor och oregano. Vi har fjärilar också, inte minst bastardsvärmare. Och blomflugor och gräshoppor. I år har jag inte sett någon groda, men sett dess hoppande rörelse under kirskålen. Och vi har mängder med småfåglar.

Och där vår trädgård ligger insprängd i fullåkerslandskapet tror jag vår brist på finputsning är en fantastisk miljöinsats.

Beauty is in the eye of the beholder

Jag röjde halva första rabatten enligt principen ”ta bort fjolårsståndare och rycka bort det kvävande utbredda ogräsgräset lite hjälpligt” – och sedan hann jag aldrig mer… Det vill säga två och en halv rabatt har alltså fortfarande kvar allt ogräs och alla fjolårsståndare.

Men det blommar! Det är ett överdåd av lupiner, brudbröd, irisar, borstnejlikor, gamla torparrosor, daggkåpa, backnejlikor och annat. Och gräs och ogräs. Det är frodigt och generöst. Och det är ofantligt vackert, i alla fall om man tittar på det på rätt sätt.

Gräsmattan är oklippt (eller klippt en gång i år), full med klöver och gulmåra och humlor och små vita fjärilar. I borstnejlikorna borrar små gulaktiga gjärilar ner trynet under ivrigt fladdrande med vingarna. I rabatten är käringtanden kaläten efter larver från någon sorts bastardsvärmare, som nu istället sitter som puppor på grässtrån och fotbollsmål. Det är fasligt småväsnande från gräshoppor :-)

Sett med de glasögon man förväntas ha som trädgårdsägare ser det ovårdat ut. Oklippt, orensat.

Sett med mina ögon är det bitvis mycket vackert.

Och även de bitar jag tycker är stökiga är nog uppskattade av en del småkryp :-)

Om man försöker minska sin köttkonsumtion finns risken att man istället bara köper fel kött

Ja, vi bör generellt sett äta mindre mängder kött, bland annat för klimatets skull.

Tyvärr fins det en risk att resultatet blir att man istället bara äter fel kött. För om man tänker att man ska äta mindre kött, så är det lätt att tänka att det är dumt att köpa hem stora mängder kött.

Men ska man köpa ”rätt” kött så är det ofta så att man måste köpa ganska mycket på en gång. Ett helt lamm. En halv gris. En låda oxkött. Och man måste köpa när tillfälle ges – när någon slaktar.

Om man nu alltså istället avstår från detta, för att man inte ska köpa=äta så mycket kött, så blir man istället utlämnad åt att köpa det kött som finns att tillgå i affären. Vilket ju i princip aldrig är ”rätt” kött. (Ja, i alla fall inte för oss som inte bor i storstan.)  Kontentan blir alltså att om det sedan i praktiken ändå blir så att man köper en del kött – vilket nog många av oss gör, trots allt – så blir det det sämre köttet, just för att man försökte att inte köpa så mycket kött.

Vad jag menar med ”rätt” kött?

Å, lantrasdjur som fått gå ute och beta på värdefulla naturbetesmarker. Djuren är viktiga att bevara för den genetiska diversitetens skull och för att de är anpassade just till att kunna livnära sig på gräs. Markerna är värdefulla för sin artrikedom. De har betats under lång tid, i de flesta fall just för att de inte är produktiva nog att odla på, och den långa kontinuiteten som betesmark gör dem extra värdefulla. Grässvålen är värdefull som kolsänka. Djuren  har haft det bra. Och lantbruket är viktigt för att det fortsätter producera inhemsk mat, istället för att vi inkränktar på andra länders ytor för våra behov.

Så nu har jag beställt en massa sådant kött. Och ja, det går mycket väl ihop med en ambition om att äta mindre kött.